När vapnen tystnar: Ukraina efter kriget

Sommaren 2026 verkar utsikterna till en vapenvila mellan Ukraina och Ryssland lika små som någonsin. Moskva är fortfarande ovilligt att nöja sig med något mindre än åtminstone en delseger, men saknar den militära styrkan att genomdriva en sådan. En ”dödsbalans” har etablerat sig vid frontlinjerna, präglad av svärmar av drönare, utmattningskrig och gradvisa territoriella framsteg. Den 13–14 maj 2026 avfyrade Ryssland till exempel över 1 400 drönare, missiler och attrapper mot Ukraina – den största luftattacken under kriget hittills. Krig, inte fred, förblir det mest troliga scenariot.

Men historien slutar sällan som man tror. Europa har inte råd att vara oförberett på konsekvenserna av ett plötsligt eldupphör. Om vapnen tystnar skulle Ukraina inte stå inför en enkel återhämtningsperiod, utan snarare början på en ny kamp på många fronter – en kamp som samtidigt skulle sätta landets säkerhet, ekonomi, institutioner, befolkningsstruktur och politiska sammanhållning på prov. Att vinna freden, särskilt under ett bristfälligt avtal om eldupphör, kommer att vara lika krävande som att överleva kriget.

Maktbalans avgör

Den första och viktigaste utmaningen är fortfarande att upprätta och upprätthålla säkerheten. En vapenvila i sig skulle inte signalera någon förändring av Kremls strategiska mål. Utan en grundläggande omvandling av den ryska regimen skulle Moskva tolka en vapenvila inte som ett slutmål utan som en ren paus – ett mellanrum i Rysslands långa imperialistiska kampanj. Minskad aktivitet på slagfältet skulle sannolikt åtföljas av mer hybridkrigföring från Kreml: cyberattacker, desinformation, industriellt sabotage och politiskt omstörtande verksamhet i syfte att undergräva den ukrainska staten inifrån.

Enorm förödelse. Bombad kyrka i Kostiantynivka. Foto: Oleg Petrasiuk/Ukrainas försvarsmakt.

Ett långsiktigt fredsavtal medför sina egna utmaningar. Stabiliteten i en efterkrigsordning beror faktiskt mindre på avtalets juridiska formuleringar än på den maktbalans som det lämnar efter sig. Påtryckningar på regeringen i Kyjiv (Kiev) att avmilitarisera befästa områden i östra Ukraina skulle vara särskilt farliga. Skälet är att ett sådant krav skulle bana väg för djupare ryska intrång och öka incitamenten för Moskva att så småningom återuppta kriget för att erövra ännu mer territorium. Av denna anledning skulle västvärldens säkerhetslöften endast vara meningsfulla om de backades upp av konkreta resurser.

Med tanke på Washingtons svängande hållning gentemot Ukraina sedan 2025 kommer huvudansvaret för att upprätthålla ett eldupphör eller bestämmelserna i ett fredsavtal sannolikt att ligga hos Europa. Även när striderna upphör skulle militärt stöd och försvarssamarbete behöva fortsätta i nästan samma utsträckning som under krigstid. Den mest effektiva avskräckningen ligger inte i deklarationer, utan i snabbt genomförda praktiska åtgärder, såsom att integrera Ukrainas luftförsvar i Natos östra flank, sätta in västerländska flygplan för att skydda det ukrainska luftrummet och möjliggöra återupptagandet av den civila flygtrafiken.

Förstörelse för tusentals miljarder

Säkerhetsintegrationen bör också kunna fungera i båda riktningarna: Ukrainas stridserfarna väpnade styrkor skulle kunna stärka avskräckningen mot Ryssland i Östersjöregionen och positionera landet som en pelare i en ny europeisk säkerhetsarkitektur.

Att modernisera energisektorn, som utsatts för omfattande ryska attacker, väntas kosta uppemot 1 000 miljarder kronor. Foto: Yevhen Titov/AP/TT

När säkerheten väl är etablerad blir den ekonomiska återhämtningen det avgörande testet. Efter en BNP-nedgång på över 30 procent 2022 återgick Ukraina till tillväxt under 2023–2025 trots arbetskraftsbrist och ständiga ryska attacker. Skadorna har dock varit enorma. Rysslands direkta materiella förstörelse uppgår till motsvarande cirka 2 000 miljarder kronor, och det totala behovet av återuppbyggnad under de kommande tio åren uppskattas till 5 500 miljarder kronor.

Ukrainas återuppbyggnad kan inte innebära att man bara återställer ekonomin till det läge den befann sig i före kriget. I stället krävs nya tillvägagångssätt. Spridda, privatfinansierade biståndsprojekt räcker inte. I stället skulle internationellt stöd – genom EU:s stödpaket på motsvarande 550 miljarder kronor till Ukraina och lån från de rika G7-länderna som säkras genom frysta ryska tillgångar – behöva användas för att locka till sig privata investeringar. Investeringspotentialen i efterkrigstidens Ukraina skulle naturligtvis också bero på säkerhetsutsikterna, hur väl rättsstaten fungerar och landets ökande integration i EU:s inre marknad.

Världens mest minerade land

Energiförsörjningen kommer också att utgöra en avgörande flaskhals. Efter Rysslands många riktade attacker de senaste dryga fyra åren producerar det ukrainska energisystemet 4 gigawatt mindre än vad som behövs och förblir sårbart trots ersättningsleveranser från Europa. Att återuppbygga de centraliserade systemen från sovjettiden skulle vara både opraktiskt och fel. Krigets lärdomar är att det behövs en mer motståndskraftig modell: decentraliserad förnybar energi, småskaliga elnät och utspridd lagringskapacitet. Enbart moderniseringen av energisektorn kommer att kräva omkring 900 miljarder kronor de kommande tio åren och kanske 50 miljarder kronor för att åstadkomma omedelbar stabilisering så snart striderna avtar.

Minröjning i Charkivregionen. Stora delar av Ukraina är fulla med minor och blindgångare. Foto: Andrii Marienko/AP/TT

Problemet under marken i Ukraina är också grundläggande. Cirka en fjärdedel av landet – ungefär 137 000 kvadratkilometer – är nedlusat med blindgångare, stridsmedel som inte har exploderat. Ukraina är nu det land i världen som är mest minerat. Kostnaden för minröjning beräknas uppgå till 300 miljarder kronor över tio år, medan omfattningen av miljöskadorna beräknas till cirka 600 miljarder kronor. Utan stora insatser för minröjning och sanering kommer återuppbyggnad, jordbruk och flyktingarnas återvändande att förbli omöjliga. Dessa miljöfrågor är konkreta förutsättningar för landets överlevnad.

Den ekonomiska återhämtningen kommer med största sannolikhet att bli ojämn. Medan Ukrainas centrala och västra regioner under kriget har bevarat eller återupptagit stora delar av sitt sociala och ekonomiska liv från tiden före kriget, krävs skräddarsydda strategier för att förhindra permanent avfolkning och fattigdom i de ödelagda frontområdena i öster och söder.

Över 200 000 krigsbrott

Parallellt med återuppbyggnaden pågår Ukrainas långa väg mot Europeiska unionen. Anslutningen diskuteras ofta i politiska termer, men i praktiken är det fortfarande en djupt teknisk fråga. Anslutningen till EU kräver att cirka 100 000 sidor EU-lagstiftning införs – en uppgift som skulle utgöra en extraordinär insats även i fredstid. Korruptionen förblir ett allvarligt hinder, även om de senaste skandalerna också har tyder på att Ukrainas antikorruptionsinstitutioner, som inrättades efter Euromaidan-protesterna 2013–2014, blir alltmer effektiva.

Korruptionen förblir ett stort problem i Ukraina. Demonstration i Kyjiv i juli 2025. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Den politiska hållbarheten i ett framtida EU-medlemskap förutsätter också att man når delmål på vägen mot det slutgiltiga målet om anslutning. Gradvis sektorsvis integration i EU:s inre marknad – transport, energi, digitala tjänster – skulle ge synliga resultat samtidigt som förhandlingarna om fullt medlemskap fortsätter. Ukrainas framgång kommer dock också att bero på reformer inom unionen. Reglerna om enhällighet mellan EU-länderna gör utvidgningen sårbar för veton. Utan institutionella reformer inom unionen kommer integrationen av ett stort jordbruks- och industriland som Ukraina att utmana EU:s nuvarande politik.

Processen med att hantera krigsbrott kommer under tiden att sträcka sig över årtionden. I början av 2026 hade de ukrainska myndigheterna redan registrerat fler än 213 000 misstänkta krigsbrott. Endast en bråkdel av dessa kommer någonsin att leda till åtal. Arbetet med att fastställa ansvar och upprätthålla rättvisa måste därför hanteras på en rad olika sätt. Högt uppsatta ryska företrädare kan en dag ställas inför internationella domstolar. De flesta förövarna kommer dock aldrig att hamna vare sig inför ukrainsk eller internationell domstol. Rättegångar mot misstänkta personer i deras frånvaro, systematiskt sanningssökande och omfattande minnesarbete kommer därför att vara avgörande för att få upprättelse.

Demografisk chock

Inom landet blir en period med övergångsrättvisa i olika former nödvändig. Generell bestraffning av alla former av samarbete med ockupanterna skulle överbelasta domstolarna och fjärma de befriade områdena från nationen. Utomrättsliga mekanismer – religiösa ceremonier, villkorlig amnesti och ersättning till offren – är mer realistiska vägar till försoning utan att ansvaret förnekas.

Krigsveteraner framför en teaterpjäs i Kyjiv i februari 2026. Det finns över 800 000 veteraner i landet. De väntas sätta sin prägel på politiken långt framöver. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Bakom alla dessa utmaningar ligger en demografisk chock utan motstycke i Ukrainas historia efter andra världskriget. Befolkningen i de regeringskontrollerade områdena har minskat från cirka 42 miljoner före 2022 till omkring 31,5 miljoner i dag. Över 6 miljoner ukrainare lever som flyktingar utomlands, födelsetalen har rasat till mindre än ett barn per kvinna och dödligheten har stigit kraftigt.

Inte ens ett permanent fredsavtal skulle automatiskt vända dessa trender. Vissa flyktingar skulle utan tvekan återvända, men om det undantagstillstånd som råder under kriget upphävs skulle det också kunna utlösa en ny utvandringsvåg när män ansluter sig till sina familjer utomlands. För att återuppbyggas kanske Ukraina inte har något annat val än att bli ett invandringsland, vilket skulle innebära en genomgripande omvandling av såväl samhället som politiken. Om kriget drar ut på tiden hotar befolkningsminskningen att bli oåterkallelig, vilket ytterligare skulle undergräva landets ekonomiska livskraft.

Planera nu

Slutligen kommer den sociala stabiliteten att sättas på prov så snart undantagstillståndet upphör. Val kommer att återuppliva den politiska konkurrensen och blottlägga sociala klyftor mellan olika grupper: mellan återvändare och dem som stannade kvar, mellan krigsveteraner och civila, samt mellan regioner som är märkta av ockupationen och dem som är jämförelsevis förskonade. Olösta markfrågor kommer att förbli politiskt explosiva. En ny, mäktig väljargrupp bestående av krigsveteraner – över 800 000 personer – kommer sannolikt att prägla politiken under årtionden framöver. Deras återintegrering är redan en av Ukrainas mest brådskande sociala uppgifter och samtidigt en av landets största potentiella styrkor.

Före- och efterbild över Mariupol i södra Ukraina som numera är ockuperat av Ryssland. Foto: Maxar Technologies via AP/TT

Allt detta ger upphov till tre strategiska nödvändigheter. För det första att den nuvarande planeringen för ”dagen efter” inte avleder uppmärksamheten från att upprätthålla Ukrainas försvar i dag. För det andra att återuppbyggnaden och rekrytering och bibehållande av kvalificerad arbetskraft i Ukraina påbörjas nu och inte väntar på att det blir fred. För det tredje måste Kyjiv och de länder som backar upp Ukraina förbereda sig intellektuellt och institutionellt för turbulenta händelser efter krigets upphörande.

En ukrainsk seger skulle befästa den europeiska säkerheten och stärka det europeiska projektet. En nedgång för Ukraina under eller efter kriget skulle däremot vara en seger för Ryssland och stimulera en utveckling mot alltmer auktoritära styren långt bortom Östeuropa.

Slutet på striderna – när det än kommer – kommer att firas av ukrainarna, men det kommer i sig varken att minska den ryska imperialismen eller lösa många av Ukrainas ackumulerade inhemska problem. Det kommer endast att innebära en övergång till en ny fas av intensiv politisk utveckling, vars utfall kommer att fortsätta ha betydande inverkan på Europas framtid.

Översättning: Ola Westerberg