Jordskalvens politiska dramatik

Latinamerikaner är vana vid jordskalv. Och de vet att de inte kan förutses. Men efter den senaste raden av kraftiga jordbävningar i först Venezuela i slutet av juni, sen Colombia i början av augusti och nyligen också Peru har oron för någon slags dominoeffekt spridit sig.

– De rör sig söderut, mumlas det person och person emellan.

Många tror att Ecuador och Chile står på tur.

Sydamerikas Stillahavskust tillhör de mest jordbävningsdrabbade områdena i världen. Där möts Nazcaplattan och den sydamerikanska plattan. I Venezuela var också den karibiska plattan inblandad.

Kontinentalplattorna rör sig hela tiden i ständiga krockar som frigör energi som får jorden att skälva. Oftast märks det inte. Men när en jordbävning drabbar är den hänsynslös inte bara mot mänskligt liv och fysiska konstruktioner – den avslöjar också tillståndet i det land som drabbas och skapar ofta nya politiska landskap.

Speciella situationer

Jordbävningarna i Venezuela och Colombia skedde dessutom i mycket speciella politiska situationer.

I Venezuela pågår en slags övergång till demokratin under USA:s överinseende. Den tillförordnade presidenten Delcy Rodríguez, som var den i USA fängslade Nicolás Maduros vicepresident, samregerar med president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio. En ordning som garanteras av att det är USA som har hand om Venezuelas oljeinkomster.

Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodríguez möter räddningsarbetare i Caracas efter jordbävningen i juni. Den långsamma responsen har minskat förtroendet för henne och USA:s president Donald Trump. Foto: Pedro Mattey/AP/TT

De förhandlingar mellan regeringen och en del av oppositionen som på USA:s initiativ inletts syftar till att skapa förutsättningar för att hålla val så snart som möjligt. De flesta venezuelaner hoppas att det ska lyckas, men regeringens långsamma och ineffektiva reaktion på jordbävningen har bidragit till ökad skepsis och har, enligt opinionsmätningar, minskat förtroendet både för Delcy Rodríguez och Donald Trump. En del förutspår till och med att det kan leda till ett sådant missnöje att Delcy Rodríguez tvingas avgå. Och om den populäraste oppositionsledaren, Nobelpristagarinnan María Corina Machado, mot Trumps vilja skulle återvända till Venezuela vet ingen vad som kan ske.

Snabbhet före säkerhet

Paradoxalt nog var det en annan jordbävning i december 1999, i samma område som drabbades hårdast nu, som befäste Hugo Chávez ledarskap när han just hade tillträtt. Hans energi och närvaro i räddningsarbetet gav honom hjältestatus. Och hans löfte om att bygga nya bostäder till alla venezuelaner blev en symbol för den “bolivarianska socialismen”. Men det stora bostadsprojektet la gran misión vivienda som han initierade tenderade att prioritera snabbhet före säkerhet. De nya byggnormer som antogs åsidosattes och underminerades av växande korruption inom statsapparaten som förvärrades än mer efter Chávez död och Nicolás Maduros makttillträde 2013.

Myndigheternas reaktion var mycket snabbare i Colombia än i Venezuela. Foto: Ivan Valencia/AP/TT

Att jordbävningen i juni drabbade hårdast just i de bostadsområden som byggdes efter jordbävningen 1999 var ett slag mot den kvarvarande sympatin för “chavismen”. Men det tycks också försvåra genomförandet av Marco Rubios trestegsplan för att normalisera situationen i Venezuela. Hur det ska gå bestäms av hur återuppbyggnadsprocessen kommer att se ut. Effektivt och transparent skulle leda framåt, ineffektivt och korrupt skulle visa att inget förändrats.

Detsamma gäller i Colombia. Där hade Abelardo de la Espriella just tillträtt som ny president när jordbävningen slog till.  

Till hans fördel talar att myndigheternas reaktion i Colombia var påtagligt snabbare och effektivare än i Venezuela. Inte tack vare de la Espriella, utan eftersom Colombia, trots årtionden av inbördeskrig, har lyckats hålla demokratin vid liv och samtidigt utvecklat en effektiv och professionell statsapparat, som har fungerat oavsett vilken politisk tendens som suttit vid makten. Effektiviteten beror också på att Colombia har tagit till sig lärdomarna från den stora jordbävning som drabbade det centrala kaffedistriktet 1999, samma år som den i Venezuela som befäste Hugo Chávez ledarskap.

"Antiseismiska" byggnormer

Den mest drabbade staden i Colombia 1999 var Armenia som mer eller mindre utplånades. Men återuppbyggandet av Armenia skedde utifrån strikta så kallade antiseismiska (jordskalvståliga) byggnormer, vars tillämpning, till skillnad från la gran misión vivienda i Venezuela, utsattes för hård kontroll. Och trots att jordbävningen i augusti 2026 liknade den 1999 klarade sig Armenia utan ett enda dödsfall och utan att någon byggnad rasade. Värst drabbad den här gången var i stället Quibdó, huvudstad i Chocó på gränsen mot Panama, typiskt nog landets fattigaste region.

Colombias nyvalde president Abelardo de la Espriella kramar en kvinna som förlorat sitt hem i skalvet i augusti. Foto: Rafael Caicedo/AP/TT

Abelardo de la Espriellas seger var extremt knapp och tonläget mellan honom och oppositionen är uppskruvat och polariserat. Efterverkningarna av jordbävningen skulle kunna leda till militanta oppositionsaktioner och mer eller mindre permanent regeringskris.

Men också motsatt effekt är möjlig – att jordbävningen banar väg för samarbete i en anda av nationell enhet i syfte att återuppbygga landet.

Hur det blir avgörs förmodligen, liksom i Venezuela, av hur återuppbyggnadsprocessen organiseras.

Banade väg för Perón

Kanske blir det som i Argentina 1944 då en stor jordbävning höll på att helt utplåna staden San Juan. Den blev början på översten Juan Domingo Peróns häpnadsväckande politiska karriär. Fortfarande är “peronismen”, om än sargad och splittrad, en central del av Argentinas politiska landskap.

Juan Peróns (t h) stjärna stärktes av hans lansering av hustrun Evita som "skyddsängel". Bild från 1946 sedan Perón blivit president. Foto: AP/TT

Avgörande var att Perón, som var arbetsmarknadsminister, ställde sig i spetsen för räddningsarbetet i San Juan. Hans stjärna stärktes än mer när han på ett massmöte i Luna Park i Buenos Aires, i syfte att mobilisera stöd till återuppbyggnadsarbetet, lanserade sin hustru Evita som omedelbart blev en slags “skyddsängel för det arbetande folket”.

Mycket tyder på att de la Espriella strävar efter att bli en profetisk ledare, en stark man – caudillo – lite i Peróns anda. En ambition som i krocken med jordbävningens brutala verklighet, den politiska polariseringen och bristen på en Evitas karisma riskerar att snarare leda till hans fall.

Möjligheten finns också att resultatet blir något som liknar Nicaragua. Där blev jordbävningen 1972 början till Somozadynastins fall och sandinistfrontens seger sju år senare.

Banade väg för sandinister

Jordbävningen dödade 20 000 människor och förvandlade stora delar av huvudstaden Managua till ruiner. Det internationella samfundet var snabbt med att skicka hjälp av olika slag. Men Somozafamiljen, som styrt Nicaragua sen 1937, använde hjälpen för att utveckla sina egna affärer. Korruptionen var så provocerande uppenbar att praktiskt taget hela det övriga samhället enades för första gången någonsin.

Kaoset efter jordbävningen upplöste också familjedisciplinen och unga människor sökte efter mer påtagliga metoder för att kämpa. Sandinistfronten, FSLN, blev trots att den var splittrat i flera fraktioner, ett lockande alternativ. FSLN växte och inledde en enhetsprocess och med tiden också initiativ för att liera sig med den civila borgerliga oppositionen och den 19 juli 1979 marscherade sandinisterna in i Managua och hyllades som landets nya makthavare.

Bränder i Nicaraguas huvudstad Managua efter den förödande jordbävningen 1972 som dödade 20 000 människor. Foto: AP/TT

Det fanns en episk storslagenhet över det hela som knappast varit möjlig utan jordbävningen och som befästes av att segerceremonin hölls vid Managuas fortfarande till hälften raserade katedral.

Att den episka berättelsen slutade i tragedi med att en av de nio comandantes i FSLN:s ledning, Daniel Ortega, skapade en egen familjedynasti, värre än Somozas, är en annan historia.

Och FSLN:s segerrika inmarsch i Managua är, hur som helst, knappast tillämplig på Colombia, trots alla dess väpnade gruppers ambitioner.

Kontrasten Chile-Haiti

Också i Mexiko förändrade en jordbävning samhället på ett genomgripande sätt. Regeringspartiets PRI maktfullkomlighet var av det slaget att Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa utnämnt det till den “perfekta diktaturen”. Men när en katastrofal jordbävning som kostade över 20 000 liv drabbade Mexico City 1985 stod PRI och hela statsapparaten som lamslagen.

I stället tog vanliga medborgare över. Frivilliga brigader letade inte bara efter överlevande i rasmassorna, utan tog över alla slags nödvändiga sociala funktioner. En erfarenhet som beskrivs av den mexikanska författarinnan Elena Poniatowska i en legendarisk bok Nada, nadie. Las voces del temblor (”Ingenting, ingen. Skalvets röster”). Där beskrivs hur ett autonomt civilt samhälle som dittills hållits nere av PRI:s “perfekta diktatur”, bröt fram och förändrade hela den politiska kartan. En process som kulminerade när PRI förlorade presidentposten i valet år 2000.

Presidentpalatset i Haitis huvudstad Port-au-Prince före och efter skalvet 2010, som är regionen hittills dödligaste. Övre bilden: Kanadas försvarsdepartement, undre bilden: Jorge Cruz/AP/TT

Och att ett lands motståndsförmåga gentemot jordbävningar bestäms mer av dess historia, och hur det lärt sig av tidigare erfarenheter, än av vilken politisk tendens som sitter vid makten, illustreras närmast brutalt av jordbävningarna som med bara ett par veckors mellanrum drabbade Chile och Haiti 2010. I Chile dödades 500 människor, i Haiti över 200 000. I Chile rasade ytterst få byggnader, som snabbt byggdes upp utifrån strikta antiseismiska normer.

Haitis huvudstad Port-au-Prince ser fortfarande ut som en ruinstad. I Chile stärktes det politiska systemet och statens institutioner. I Haiti näst intill krossades både det politiska systemet och staten. I stället tog kriminella gäng över.

Men Haitis tragiska öde är också en annan historia, som började långt före jordbävningen och som var förutsättningen för att den kunde ha så katastrofala effekter.