Island röstar om EU i arktisk hetluft

Island ansökte ursprungligen om att gå med i Europeiska unionen 2009, men förhandlingarna har varit pausade sedan 2013. Ett ja i folkomröstningen skulle inte innebära omedelbart medlemskap, men det skulle öppna dörren för en påskyndad anslutningsprocess. Islands situation skiljer sig från de flesta nuvarande kandidatländer. Den nordatlantiska nationen med omkring 400 000 invånare är redan nära integrerad med unionen genom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schengenområdet samt bedriver huvuddelen av sin handel med EU.

Efter flera år då EU:s utvidgningspolitik har haft svårt att göra framsteg – och mot bakgrund av den ökande osäkerheten till följd av Rysslands växande militära hot, Kinas uppgång och frågor kring USA:s tillförlitlighet – ses den isländska folkomröstningen som ett test på hur Europa reagerar på den nya geopolitiska osäkerheten. Ett nej skulle utgöra en tydlig tillbakavisning av EU:s förnyade öppenhet för utvidgning och dess ambition att framstå som en stabil och pålitlig geopolitisk partner.

Opinionsmätningar under sommaren pekar på ett mycket jämnt läge, med ett svagt övertag för ja-sidan. Samtidigt innebär Islands starka självständighetstradition att även ett ja sannolikt skulle följas av betydande hinder på vägen mot eventuellt medlemskap.

Island och EU

Regeringen i Reykjavík inledde ursprungligen förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen 2009, till stor del som en reaktion på den finanskris som skakade landet mellan 2008 och 2010. Det isländska banksystemets kollaps utmanade föreställningen om landets förmåga att hantera ekonomiska och utrikespolitiska frågor utanför EU. Medlemskap framställdes vid den tiden som en möjlighet att uppnå ekonomisk stabilitet genom anslutning till eurosamarbetet.

Statsminister Kristrún Frostadóttirs Socialdemokratiska alliansen står på ja-sidan. Här besöker hon EU-kommissionen i Bryssel 2025. Foto: Omar Havana/AP/TT

Som ett välmående och demokratiskt land, samt tack vare sitt medlemskap i EES och därmed EU:s inre marknad, gick förhandlingarna snabbt framåt. När emellertid en politisk koalition som motsatte sig EU-medlemskap återkom till makten 2013, och eftersom effekterna av finanskrisen då i stort sett hade avtagit, sjönk stödet för medlemskap till omkring 30 procent av befolkningen och förhandlingarna frystes.

I parlamentsvalet i november 2024 besegrades den EU-skeptiska regeringen med Självständighetspartiet, medan Socialdemokratiska alliansen blev störst. I de efterföljande koalitionsförhandlingarna gick Socialdemokraterna med på Reformpartiets krav om en folkomröstning om att återuppta förhandlingarna om EU-medlemskap.

Folkomröstningen är således främst en följd av ett regeringsskifte snarare än ett dramatiskt skifte i opinionen. Även om ekonomiska och politiska frågor har dominerat den inhemska debatten om EU-medlemskap, är det den potentiella förändringen av Islands strategiska orientering som har väckt störst internationellt intresse.

Ryssland och Grönland

Folkomröstningen sammanfaller med växande geopolitisk instabilitet i Islands närområde och med en omfattande europeisk debatt om hur osäkerhet och risker i det internationella systemet ska hanteras. Rysslands krig mot Ukraina har ökat Arktis betydelse ur ett säkerhets- och försvarsperspektiv.

Samtidigt har USA:s president Donald Trumps uttalanden om att ta kontroll över Grönland – som han vid ett tal tidigare i år upprepade gånger kallade för ”Island” – samt Islands exponering för amerikansk tullpolitik väckt frågor om landets förmåga att som självständig stat navigera i en instabil omvärld.

Protest mot USA:s nya konsulat i Nuuk på Grönland i maj 2026. USA:s president Donald Trumps anspråk på ön ger svallågor även på Island. "Asu" på grönländska (kalaallisut) betyder "sluta". Foto: Oscar Scott Carl/Ritzau Scanpix/TT

Folkomröstningen äger också rum vid en tidpunkt då EU är angeläget om att återuppliva sin utvidgningsprocess för att stärka sin geopolitiska relevans i en värld där stormakterna alltmer formar den internationella utvecklingen. De senaste 13 åren har EU inte antagit några nya medlemsstater och dessutom förlorat Storbritannien. Unionen vill visa att den fortfarande kan attrahera nya medlemmar, med Ukraina, Moldavien, Albanien och flera ex-jugoslaviska länder på väg mot medlemskap, samtidigt som relationerna med Washington är ansträngda och konkurrensen med Kina tilltar. Island ses därför som en potentiellt enkel framgång för EU och ett sätt att ge ny fart åt andra anslutningsprocesser.

EU:s kommissionär för utvidgning, Marta Kos, har signalerat att Island betraktas som ett ”särskilt fall” tack vare sitt medlemskap i både EES och Schengenområdet. Med tanke på att förhandlingarna redan har kommit långt och att Island avslutat eller nästan avslutat många av EU:s förhandlingskapitel skulle landet sannolikt snabbt kunna slutföra medlemskapsprocessen. Fiske- och konkurrensfrågor bedöms dock förbli problematiska områden.

Möjligheten att knyta samman Islands anslutning med Nordmakedoniens ses också som ett sätt att hantera den mer komplexa frågan om utvidgningen på västra Balkan, som kan möta motstånd inom EU, särskilt om Frankrike väljer en högerextrem president 2027.

Bildlig och bokstavlig hetluft i regionen. Vulkanutbrott och norrsken samtidigt 2024 i sydvästra Island. Foto: Marco di Marco/AP/TT

Ett isländskt ja skulle samtidigt förnya fokus på Norges eventuella EU-medlemskap. Om Island går med i EU skulle landet lämna Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta). Det skulle försvaga organisationen och innebära att Norge blev den enda större icke-EU-medlemmen i norra Europa, samtidigt som landet fortsätter att påverkas av beslut från Bryssel.

Splittrar Island

Historiskt har stödet för EU-medlemskap varit begränsat på Island. Allmänheten har i stort sett varit uppdelad i tre nästan lika stora grupper: en tredjedel som prioriterar nationell suveränitet och självständighet, en tredjedel som förespråkar EU-medlemskap och en tredjedel som har varit osäker. Detta politiska mönster har ofta gynnat motståndarna till medlemskap, och det har krävts stora kriser, såsom finanskrisen 2008, för att rubba balansen till förmån för EU.

I dag hänvisar anhängare av medlemskap till de geopolitiska omvälvningarna och menar att Islands nuvarande utrikes- och säkerhetspolitiska modell inte längre är tillräcklig. För dem som förespråkar närmare band till EU stärker den internationella oron argumenten för att förankra Island tydligare inom Europa, särskilt eftersom de ifrågasätter USA:s långsiktiga roll som en tillförlitlig säkerhetsgarant. Island saknar en stående armé och förlitar sig på Nato och dess partners för sitt försvar.

Samtidigt lyfts de ekonomiska fördelarna med medlemskap fram, särskilt den finansiella stabilitet som en anslutning till euron skulle kunna medföra. Detta framställs som ett sätt att motverka internationell ekonomisk turbulens och samtidigt hantera Islands återkommande inflation, prischocker och höga räntor.

Hot mot suveränitet?

För nej-sidan ses EU-medlemskap som ett direkt hot mot Islands hårt vunna suveränitet och som ett steg mot minskad politisk självständighet. Självständighetspartiets ordförande Guðrún Hafsteinsdóttir hävdar att Island har byggt starka allianser med USA, Storbritannien, andra europeiska partnerländer och Nato utan att behöva ge upp kontrollen över nationella beslut. Om landet går med i EU kommer Reykjavík, enligt denna syn, att behöva anpassa sig till ett stort antal EU-politiker där Island på grund av sin ringa storlek kommer att ha begränsat inflytande. För många EU-skeptiker utgör unionen därför ett större hot mot nationell suveränitet, självständighet och identitet än Donald Trump.

Svenska Gripenplan och Sveriges ÖB Michael Claesson (t v) på flygbasen Keflavík i februari 2026. Island är helt beroende av Nato för sitt försvar. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT

Trots att geopolitiska och säkerhetspolitiska frågor har fått ökad uppmärksamhet har den inhemska kampanjen främst handlat om ekonomi, suveränitet och framför allt kontrollen över fiske- och jordbrukssektorerna. Fiskerinäringen står för omkring 8 procent av landets BNP och 4 procent av arbetskraften, men har oproportionerligt stort politiskt inflytande. Det finns en betydande oro för att EU:s kvotsystem och jordbruksregler skulle skada dessa näringar.

Motståndarna till medlemskap argumenterar därför för att Island redan befinner sig i bästa möjliga position. Landet åtnjuter fördelarna med den europeiska inre marknaden och Schengenområdet samtidigt som det behåller kontrollen över viktiga sektorer, särskilt fiske och jordbruk. Med omkring 75 procent av Islands lagstiftning redan anpassad till EU-regler menar den framstående EU-skeptikern Haraldur Ólafsson att ”det inte finns något behov av mer”.

Svårt även vid ja

Opinionsmätningarna inför folkomröstningen i augusti visar fortsatt att landet är splittrat. Även bland Islands sex politiska partier är det endast två som i princip stödjer EU-medlemskap: statsminister Kristrún Frostadóttirs Socialdemokratiska alliansen och utrikesminister Katrín Gunnarsdóttirs Liberala reformpartiet. De övriga, inklusive Folkpartiet som ingår i regeringskoalitionen, är EU-skeptiska eller öppet emot medlemskap.

Mot denna bakgrund återstår svåra frågor även om folkomröstningen resulterar i ett ja. En tydlig majoritet av befolkningen uppges fortfarande vara tveksam eller negativ till ett slutgiltigt medlemskap.

Med tanke på den känsliga politiska balansen har statsministern betonat att omröstningen endast handlar om att återuppta förhandlingarna och inte förutbestämmer ett framtida medlemskap, vilket i så fall skulle kräva en ny folkomröstning. Regeringen har också försökt hålla EU på avstånd från kampanjen för att undvika intrycket att Bryssel påverkar omröstningen. 

Island har hårda krav vad gäller rätten till sitt fiske. På bilden hamnen i Húsavík på nordkusten. Foto: Shutterstock/TT

Om ja-sidan vinner skulle Island återuppta förhandlingarna från en stark position. Ekonomin har i stor utsträckning återhämtat sig efter krisen 2008, och landets strategiska betydelse i Nordatlanten ses som allt viktigare för Bryssel. Utrikesministern har signalerat att Island i så fall kommer att driva en hård linje för att uppnå bästa möjliga avtal med EU. Fiskefrågan kommer att vara central, där Island insisterar på ”suverän kontroll över alla fiskeresurser” i ett framtida medlemskapsavtal. Detta kommer att pröva EU:s vilja att vara flexibel och kan kräva en särskild lösning för Reykjavík.

Trots den ökande internationella osäkerheten och EU:s förnyade engagemang för utvidgning stöder en betydande andel av Islands befolkning fortfarande status quo och den starka suveränitetsmodell som landet har följt sedan unionen med Danmark upplöstes 1944 och full självständighet uppnåddes. Att övervinna den djupt rotade tveksamheten till EU-medlemskap blir därför ett viktigt test för unionen och visar att utvidgningsprocessen fortfarande möter betydande hinder, trots de geopolitiska och geoekonomiska utmaningar som Europa står inför.