Nu kan Tyskland till slut bli vuxet

Goodbye, America.

Den kärnfulla hälsningen över Atlanten skickar Holger Stark, redaktör på tidningen Die Zeit i Berlin, i sin omdiskuterade och bästsäljande bok Das erwachsene Land: Deutschland ohne Amerika – eine historische Chance. (Det vuxna landet: Tyskland utan Amerika – en historisk chans).

Att Tyskland skulle få bli alltför mäktigt igen har varit en magstark tanke i Europa ända sedan andra världskriget. Inte minst i det egna landet, med dess historiska skuld, har sådana åsikter varit närmast tabu.

Det gamla USA finns inte längre, säger Holger Stark. Foto: Ola Westerberg

– Detta trauma har förhindrat Tyskland att bli en verkligt oberoende, suverän stat, säger Holger Stark vid ett författarsamtal i en bokhandel i München.

Men med den senaste tidens världsläge har detta börjat släppa, noterar han.

Stark citerar den polske utrikesministern Radosłav Sikorski: ”Jag oroar mig mer för ett Tyskland som inte leder än ett Tyskland som leder”. När Sikorski sade det första gången, i Berlin 2011, reagerade många. Det var en ny ton från Polen, med sina historiska skäl att frukta ett dominant Tyskland.

Från ett litet land som Sverige, och som inte invaderades av nazisterna, kan perspektivet verka förvånande. Tyskland är till synes den självklara jätten i Europa och EU-samarbetet, och Sveriges största handelspartner.

Men Tyskland har närmast haft mindervärdeskomplex, anser Stark. Särskilt gäller detta gentemot USA, som förvaltat delar av landet, garanterat Tysklands egen och grannländernas säkerhet och stått för ett västerländskt frihetsideal.

"Fastnade i 16-17-årsåldern"

– Efter Tysklands återförening (1989–1990) lämnade de brittiska, franska och sovjetiska trupperna landet, men amerikanerna blev kvar, påpekar Holger Stark, som växte upp i dåvarande Västberlin.

– På sätt och vis gjorde det att Tyskland blev kvar i en relation som jag jämför med den mellan föräldrar och tonåringar. Vi fastnade i sisådär 16-17-årsåldern och tog aldrig riktigt steget till att bli självständiga vuxna. Det fanns inget skäl att ta eget ansvar för sin säkerhet och sin underrättelseverksamhet – alla sådana tuffa beslut som man måste ta, inklusive att pumpa in miljarder och åter miljarder euro in i försvarsbudgeten.

Utrikesminister Joschka Fischer (t h) trotsade öppet USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld (t v) och amerikanernas planer på att invadera Irak 2003 – men lät dem sedan använda tyska baser för invasionen. Foto: Jan Pitman/AP/TT

Försvarsmakten minskades från 480 000 soldater vid återföreningen 1990 till 180 000 soldater i dag. Underrättelsetjänsten BNP har fortfarande inga spaningssatelliter så beroendet av USA och Nato är starkt.

Holger Stark talade med ett 20-tal tyska nuvarande och tidigare ledande politiker i sin research för boken. Bland dem finns EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (tidigare försvarsminister i Angela Merkels kristdemokratiska regering), den förre förbundskanslern Olaf Scholz från socialdemokratiska SPD, och en rad utrikesministrar, däribland den nuvarande, kristdemokraten Johann Wadephul.

– De sade alla att det nästan har varit omöjligt för en tysk politiker att tänka sig ett Tyskland utan USA.

"Tunn lina över djup klyfta"

En färgstark tidigare utrikesminister som Stark pratade med var Joschka Fischer från De gröna. Han satt i socialdemokraten Gerhard Schröders regering som var starkt emot den USA-ledda invasionen av Irak 2003.

Men Fischer berättade för Stark att Tyskland ändå ”försökte uppfylla varje amerikansk önskan” under kriget, som att upplåta basen Ramstein som ett nav för USA:s flygvapen.

– Fischer förklarade sig med denna eleganta mening: ”Vi balanserade på en mycket tunn lina över en mycket djup klyfta”.

Trots motståndet var det alltså ”otänkbart att sitta på andra sidan bordet från amerikanerna”. (Nyligen tilläts USA också använda Ramstein för operationer i Iran.)

En annan tid. USA:s president Ronald Reagan i Västberlin 1987, samma dag som han fällde orden: "Mr Gorbatjov, riv den här muren!" Foto: Barry Thumma/AP/TT

Och med tiden kom Donald Trumps första presidentperiod (2017–2021), då förbundskansler Angela Merkels nära rådgivare Christoph Heusgen (intervjuad i boken) fick en chock vid ett första möte med Trumps svärson och medarbetare Jared Kushner. Heusgen hade på mötet pratat nostalgiskt om de varma tysk-amerikanska relationerna, varpå Kushner svarade: ”Men vi är affärsmän. Och i affärsvärlden så är man ibland vän, och nästa dag är man motståndare. Och det är så vi tänker bedriva vår utrikespolitik också.”

Förändrat USA

En chockad Heusgen rapporterade till Merkel, som därefter gjorde ett berömt uttalande: ”Tyskland måste på något sätt måste inse att ingenting är som det brukade vara, att de gamla tider då vi uteslutande kunde förlita oss helt på vänner och allierade är förbi, och därför måste ta lite större ansvar för oss själva”.

– Så de såg vad som hände – men höll sig kvar vid det gamla beteendemönstret, säger Stark.

Men nu är Europa och i synnerhet Tyskland vid en historisk tidpunkt, där man måste fatta de där svåra besluten som följer av att klara sig själva, argumenterar Stark. Det räcker inte med att vänta ut Trump i tre år eftersom USA har förändrats.
– USA av i dag är inte det USA vi känner och många av oss älskar.

Och i den mån USA är intresserat av världen är det främst Kina man kommer att lägga fokus på i en ”post-Trump-era”. Det gäller i princip också om en demokrat blir nästa president, anser Stark.

– USA respekterar bara styrka. Bara de som har något att erbjuda och uppvisar en viss attityd eller position respekteras. Och detta är grunden för att lägga den framtida relationen mellan Tyskland och USA. Detta är, i ett nötskal, vad jag skriver om i boken.

Amerikansk solidaritet. "Ich bin ein Berliner", sade USA:s president John F Kennedy i ett berömt tal i dåvarande Västberlin 1963. Foto: AP/TT

Holger Stark trodde att hans bok skulle stöta på stort motstånd i Tyskland, eftersom det inte ingår i det nationella medvetandet att kritisera USA.

– Men jag insåg att någonting uppseendeväckande hade förändrats.

Chockad Merz

Det finns visserligen fortfarande traditionalister, säger Stark. Olaf Scholz är en av dem, anser han, som hävdar att ”vi måste upprätthålla vår kärlek till USA, även om den inte är besvarad nu för tiden”. Allt annat, enligt dem är ”orealistiskt storhetsvansinne”.

Förra utrikesministern Annalena Baerbock från De gröna har motsatt inställning. Hon anser att man ska se på USA på samma sätt som på Kina, som partner, konkurrent – och strategisk rival.

Och så finns mellankategorin, som säger att man måste försöka ha amerikanerna med sig så länge som möjligt.

– Den går ut på att hoppas på det bästa och samtidigt förbereda sig på det värsta.

Detta eftersom det tar ett tiotal år att bygga upp sitt oberoende genom att omstrukturera tysk politik, bygga upp infrastruktur, underrättelsetjänst och militär. I denna mellankategori placerar han den kristdemokratiske nuvarande förbundskanslern Friedrich Merz.

Exempel på politiker som drar åt olika håll. Förre förbundskanslern Olaf Scholz (t h) anser att man måste älska USA medan hans tidigare utrikesminister Annalena Baerbock (t v), som nu är ordförande i FN:s generalförsamling, delvis ser USA som rival. Foto: Ebrahim Noroozi/AP/TT

– Merz blev chockad när han hörde JD Vance tala i München i fjol, det var ett avgörande ögonblick för honom. Han chockades också av Zelenskyjs besök i Vita huset när han blev förolämpad framför tv-kamerorna [i februari 2025]. Men Merz försöker upprätthålla kommunikationslinjen och inte stöta bort Trump.

– Det finns ett slags personligt band mellan Merz och Trump. När Merz besökte Washington i juni i fjol åt de middag intill Ovala rummet. Och Trump sade som han brukar: ”Europeiska unionen skapades enbart för att lura USA på pengar”. Men då avbröt Merz och sade: ”Nej, mister president, det stämmer inte. EU grundades efter två förödande världskrig och är ett sätt att upprätthålla freden i Europa”. Trump funderade ett tag och sade: ”Oj, det har jag inte tänkt på, jag kanske inte ska säga så längre”. Och jag tror inte att han har sagt det sedan dess.

Om USA inte fanns

– Så vad ska Tyskland göra? undrar någon i publiken i bokhandeln.

– Man kan använda ett tankeexperiment för att svara på den frågan: Hur skulle du göra och vilken politik skulle du bedriva om USA helt enkelt inte fanns? Vad skulle du göra med Ukraina om bara Europa fanns? Hur skulle du utforma Nato om inte USA fanns som ”superpartner”? Och jag tror att det skulle leda till några svar som inte skulle vara så svåra att komma fram till. Och Tysklands roll i Europa skulle då förmodligen vara mer proaktiv, mer ledande inom utrikespolitiken.

I boken talar han om Tyskland som en ”tjänande ledare” – det ekonomiskt starkaste och folkrikaste landet, som leder men samtidigt tjänar Europeiska unionen för allas bästa.

Basen Ramstein i sydvästra Tyskland är högkvarter för USA:s och Natos flygvapen i Europa. Det har använts i kriget mot Iran. Foto: Boris Roessler/DPA via AP/TT

Holger Stark känner sig också bekräftad av utvecklingen sedan han lämnade boken till tryck i höstas. Tyskland har precis ändrat grundlagen så att det går att använda en särskild extrabudget – Sondervermögen – för att kraftigt rusta upp militären och så småningom uppfylla Natos mål om en försvarsbudget på 5 procent av BNP. Detta bryter inte bara mot ett gammalt tyskt tabu om en stark militärmakt, utan också om att belåna sig över en viss nivå (hyperinflationen under mellankrigstiden för 100 år sedan lever än i det kollektiva medvetandet).

Det satsas även på underrättelsetjänsten BND. Under 2026, exemplifierar Holger Stark, skjuter BND upp sina två första spaningssatelliter. För att ersätta USA behövs troligen ett mera etablerat europeiskt underrättelsesamarbete mellan en handfull länder eller fler, bedömer han. Frågan om att använda franska kärnvapen för att åstadkomma europeisk avskräckning är ett annat tecken i tiden.

– Det är svåra frågor som måste diskuteras eftersom vi inte längre kan lita på att USA inte drar sig ur Nato och andra institutioner.

– Å andra sidan, fortsätter Stark, skapar Trumps aggressiva hållning mot exempelvis Kanada och Danmark/Grönland också möjligheter. Hela världen rör på sig och försöker hitta nya allianser och nya vänner. Kanada, Japan, Sydkorea och Indien kan knytas närmare EU i någon form.

Högt pris

Han påpekar också att Trumpadministrationen bedriver ideologiskt samhällsomstörtande verksamhet i Europa genom att alliera sig med själsfränder som Lag och rättvisa i Polen, AFD i Tyskland, FPÖ i Österrike, Giorgia Meloni i Italien och Viktor Orbán i Ungern (äve om försöket att stödja honom i valet misslyckades).

– Det tvingar alla länder i Europa att positionera sig själva. Man kan inte längre ignorera detta och säga: ”Jaså, det regnar, men förr eller senare kommer solen fram igen”. Det finns en aktiv åsiktsskillnad om hur Europa bör se ut.

– Jag är övertygad om att Donald Trumps superaggressiva hållning när det gäller Grönland och annat har öppnat ett fönster för politisk reform. Hur långt det räcker kan jag inte säga. Men det finns en sak som jag håller med JD Vance om, som han sade [i sitt tal i München] i fjol: ”Vem vill vara vasall åt en annan stat?” Det är ingen som önskar sig det. Priset för att bli oberoende är absolut högt, men priset för att vara fortsatt beroende är ännu högre.