Europas försvar: gott nog får kanske räcka

Alla bidrag från USA är en extra bonus – men inte plan A. Det gäller även kärnvapenavskräckning. Europa kanske inte är helt redo att försvara sig utan USA, men kan behöva göra det ändå om det blir nödvändigt.

En som nyligen varnade för ett sådant scenario är Polens premiärminister Donald Tusk: Europas ”största och viktigaste fråga är om USA är redo att vara så pass lojalt som det beskrivs i vårt [Nato-]avtal”, sade han till den brittiska tidningen Financial Times – och flaggade för att Ryssland skulle kunna attackera en allierad inom kort.

Den nordiska regionen är relativt välutrustad när det gäller militär kapacitet, men det som de nordiska länderna främst saknar är personal. Finland är det enda landet i Nordeuropa som anses ha en tillräckligt stor styrka, med en reserv på upp till 870 000 personer som väntas överstiga en miljon år 2031, då åldersgränsen för reservister höjs till 65 år.

De övriga nordiska länderna ligger långt under 100 000 när det gäller mobiliseringspotential. I den nordisk-baltiska regionen är Estland ett annat undantag med sin totala mobiliseringspotential som når nästan 20 procent av befolkningen (som i Finland), totalt upp till 230 000.

Långsam uppbyggnad

Personalfrågan kan inte lösas snabbt. Även om alla nordiska och baltiska länder nu har återinfört värnplikt i någon form, är det en långsam process att öka truppstyrkan när man börjar bygga upp från ett lågt utgångsläge. Till exempel har Sverige, som återinförde en selektiv, könsneutral värnplikt 2017, nu kapacitet att utbilda cirka 8 000 värnpliktiga per år – jämfört med 22 000 i Finland, där värnplikten inte pausades efter kalla kriget. Som jämförelse siktar Tyskland, med en 15 gånger större befolkning än Finland, på att nå en total truppstyrka (inklusive reserv) på 460 000 – senast 2033.

Bevakning vid Finlands, tillika Natos, långa gräns mot Ryssland. Foto: Jussi Nukari/Lehtikuva via AP/TT

De nordiska länderna har dock lyckats kompensera för de relativt begränsade personalstyrkorna genom att öka sitt samarbete. Särskilt i Nordkalotten, som omfattar de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland, blir de tre ländernas försvarsmakter alltmer väl integrerade. Finlands och Sveriges anslutning till Nato öppnade för nya möjligheter inom regional militär integration, så anslutningen till alliansen var inte förgäves, även om den befinner sig i en djup kris med en osäker framtid.

I Norden har flygvapnen varit drivkrafter för integration, med ett gemensamt nordiskt luftoperationskoncept och en nordisk division som inrättades 2025 vid det norska Joint Air Operation Centre (JAOC) i Bodø. Natos nya markstyrka i Finland, där Sverige för befälet med bidrag från de andra nordiska länderna samt Storbritannien, Frankrike och Italien, underlättar ökad övningsverksamhet och regional integration av marktrupper.

Inom det maritima området samarbetar Finland och Sverige nära i Östersjön. Norge har i sin tur byggt upp strategiska partnerskap med Tyskland genom ett gemensamt ubåtsprojekt och i andra strategiska områden som långräckviddsförmågor, och med Storbritannien genom gemensam upphandling av fregatter.

I spetsen för Ukraina

Det nordisk-baltiska samarbetet är ett annat område som har tagit betydande steg framåt sedan 2022. Politiskt har detta så kallade NB8-format blivit en framträdande röst i europeiska debatter om kontinentens säkerhet och försvar.

De nordisk-baltiska länderna har, trots sin ringa storlek, också gått i spetsen för de europeiska insatserna för att stödja Ukraina militärt. Danmark, Sverige och Norge hör till Ukrainas starkaste stödjare, inte bara i förhållande till BNP utan även i absoluta tal, vilket får många större länders jämförelsevis otillräckliga bidrag att blekna. Militärt sett är den brittiskledda Joint Expeditionary Force (JEF), som omfattar de nordiska och baltiska länderna samt Nederländerna, ett viktigt samarbete mellan likasinnade länder i regionen.

Toppmöte inom JEF, ett av flera europeiska försvarssamarbeten, i mars 2026. Fr v Storbritanniens och Estlands premiärministrar Keir Starmer och Kirsten Michal, Finlands president Alexander Stubb och statsminister Ulf Kristersson. Foto: Ole Berg-Rusten/NTB/TT 

USA:s pågående tillbakadragande från Europa, och särskilt den nuvarande administrationens uttryck för fientliga avsikter gentemot Natos allierade, utgör förstås ett betydande dilemma för försvaret av Nordeuropa. De nordiska länderna har hittills förberett sig på att hålla ställningarna tills allierade (det vill säga amerikanska) förstärkningar anländer. Men nu ser det alltmer ut som att inga sådana förstärkningar kommer att anlända från Nordamerika, bortsett från vad Kanada kan bidra med. Det förändrar radikalt hur försvaret planeras i en eventuell konflikt med Ryssland, särskilt i Arktis och Nordatlanten.

Grönlandskrisen

När man tänker på möjliga konfliktförlopp i Nordeuropa kan den mobiliserbara markstyrkan i Finland och de sammanlagda styrkorna hos de nordiska flygvapnen (en gemensam flotta på cirka 250 moderna stridsflygplan) avskräcka Ryssland från en storskalig markinvasion i Finland, norra Norge eller de baltiska staterna.

Förutom Island investerar alla nordiska länder också i robotar med lång räckvidd som har en betydande avskräckande effekt. De maritima områdena i Arktis, liksom Nordatlanten, har dock hög strategisk prioritet för Ryssland. För sin tillgång till Atlanten har Ryssland därför ett intresse av att projicera sin makt mot den bredare nordiska regionen.

Protest i januari 2026 i Köpenhamn mot USA:s anspråk på Grönland. Foto: Johan Nilsson/TT

Den huvudsakliga uppgiften för de nordeuropeiska allierade var hittills att hålla ett öga på ryska ubåtsrörelser och hindra dem att nå Atlanten bortom det så kallade GIUK-gapet (Grönland-Island-Storbritannien). Detta för att garantera säker passage för förstärkningar från USA och hindra ryska ubåtar att kunna hota USA:s östkust. Men nu har detta lägre prioritet än det mer akuta försvaret av den skandinaviska halvön och Finland.

USA utgör i sig ett ännu större dilemma. Inget Natoland är rustat för att bekämpa USA om landet skulle fullfölja sina hot mot allierat territorium i Grönland eller Kanada. Tvärtom har Natoländerna i årtionden haft som mål att i så hög utsträckning som möjligt kunna utföra militära operationer tillsammans med de amerikanska styrkorna.

Vändpunkt för Norden

Därför var det en särskilt kraftfull signal om försvarsviljan oavsett motståndaren, även till Kreml, när Danmark visade beredskap att bekämpa amerikanska styrkor, om dessa skulle agera mot Grönland. Krisen utgjorde en vändpunkt för de nordiska länderna – Danmark har trots allt varit en av USA:s mest lojala allierade.

Kriget mot Iran och den amerikanska regeringens uppvisning av strategisk kortsiktighet, i kombination med utbrott över allierades bristande entusiasm, bidrar ytterligare till spänningarna.

Ryssland vill projicera makt i Norden. På stranden utanför Sankt Petersburg i Finska viken. I bakgrund en rysk svävare och det statliga gasbolaget Gazproms huvudkontor. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT

Kriget i sig är precis den geografilektion som Trumpadministrationen så väl behövde. De europeiska argumenten om deras avgörande roll och bidrag till det globala kriget mot terrorismen (som president George W Bush utlöste efter 11 septemberattacken mot USA 2001) fick ingen sympati från denna administration, eftersom Trump och hans team ansåg att kriget mot terrorismen var ett misstag. Nu har de fått förstahandserfarenhet av att genomföra militära operationer i Mellanöstern. Och det visar sig att det är svårt att operera utan tillgång till baser i Europa, oavsett vem som sitter i Vita huset. Man får dock räkna med att denna administration knappast kommer att lära sig av sina misstag och ändra kurs i relationen med Europa.

Utöver Natos funktion som en organisation som ska säkerställa amerikanska säkerhetsgarantier till Europa, utgör alliansen en struktur för militärt samarbete mellan europeiska länder. Det är därför osannolikt att Nato skulle kollapsa även om USA helt skulle förlora intresset, eftersom de europeiska medlemsländerna har ett incitament att behålla försvarsalliansens strukturer – om än i en radikalt annorlunda form. Det pågående arbetet med att definiera och bygga upp ”en europeisk pelare” inom Nato och den pågående omfördelningen av bördan är förberedelser för denna eventualitet. Utmaningen i Europa är då att säkerställa att de olika regionala samarbetena samordnas väl.