Kriget krymper Rysslands grepp om närområdet

Syftet med Rysslands storoffensiv mot Ukraina den 24 februari 2022 var att få politisk kontroll över grannlandet och omintetgöra det som suverän stat och egen nation. Det övergripande målet var också att säkerställa Rysslands stormaktsställning med en egen exklusiv intressesfär och i samma drag tilldela den europeiska säkerhetsordningen ett dödligt slag.

Kriget har dock, som bekant, inte gått som Moskva förväntade sig och den geopolitiska jordbävning som kriget utlöst gör att Ryssland dessutom tappar mark i grannländer som man länge dominerat. Visserligen har Ryssland stärkt sitt grepp om Belarus ytterligare. Men Belarus är undantaget; den enda staten i regionen som öppet stödjer det ryska angreppet.

Annars har kriget snarare krympt den uppfattade ryska intressesfären. Moskvas revanschistiska och imperialistiska agerande sår tvivel över hela det postsovjetiska området – från Moldavien i väster, över Sydkaukasien och ända bort till Centralasien. Ländernas politiska ledningar tvingas att ompröva relationerna med Ryssland och leta andra att samarbeta med. För länderna västerut i detta område är EU det främsta alternativet. Deras strävan att knyta närmare band till unionen har aldrig varit så stark som efter den ryska storinvasionen.

Moldavien vänder sig västerut

I Moldavien, inkilat mellan Rumänien och Ukraina, ansökte den proeuropeiska regeringen om EU-medlemskap i mars 2022. Unionens ledare beviljade tre månader senare både Moldavien och Ukraina EU-kandidatstatus. Det tidigare successiva närmandet till unionen inom ramen för Östliga partnerskapet med ett associeringsavtal, med visumfrihet och frihandelsavtal, har därmed övergått i ett raskt steg mot europeisk integration.

Samtidigt befinner sig Moldavien i en utsatt situation. Den politiska ledningen behöver balansera ambitionen att integreras i EU med landets traditionella beroende av Ryssland, inte minst för sin handel och energiförsörjning. Regeringen har stöd av en bräcklig majoritet i parlamentet och utmanas av politiska krafter med finansiering från Ryssland.

I Moldavien slås elsystemet ut då och då till till följd av Rysslands bombningar i grannlandet Ukraina och det finns en oro för att landet ska dras in i kriget. President Maia Sandu har anklagat Ryssland för att planera en statskupp i Moldavien mot landets provästliga styre. Foto: Aurel Obreja/AP/TT

Det finns också en fruktan att kriget ska spilla över i oroligheter i utbrytarregionen Transnistrien som gränsar mot Ukraina. Ända sedan Moldaviens självständighet har Moskva hållit detta område under armarna politiskt, militärt och ekonomiskt. Ryssland behåller, i strid med såväl Moldaviens författning som folkrätten, en operativ militär grupp i Transnistrien. I ett dramatiskt försämrat omvärldsläge blir den militära närvaron allt farligare. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har varnat för att handlingar som äventyrar ryska soldaters säkerhet i Transnistrien kommer att uppfattas som en attack mot Ryssland.

Armenien och Azerbajdzjan ser bortom Ryssland

I Sydkaukasien – som består av Armenien, Azerbajdzjan och Georgien – är de geopolitiska skiftena också påtagliga. Regionens ekonomiska betydelse växer när EU letar efter fler och nya sätt att lösa sin energiförsörjning. I juli 2022 skrev unionen under ett avtal med Azerbajdzjan som nästan tredubblar importen av azerisk gas till EU fram till 2027. Regionen har också potential att binda samman Europa med Centralasien och därmed ge europeiska länder tillgång till de än större olje- och gasresurser som finns där. 

När Ryssland är upptaget i Ukraina har Moskva mindre kraft att ägna åt konflikterna i regionen, även om det finns ryska soldater på marken i alla konfliktområden i Sydkaukasien – i utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien i Georgien samt i Nagorno-Karabach (som ligger inne i Azerbajdzjan men som övervägande befolkas av armenier).  

Dynamiken i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om herraväldet över Nagorno-Karabach har påverkats allra tydligast efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Armenien är beroende av Ryssland för sin militära säkerhet eftersom landet är inklämt mellan Azerbajdzjan och Turkiet vilka man saknar diplomatiska relationer med. Det senaste året har konflikten flammat upp flera gånger. Det militärt starkare Azerbajdzjan har gjort landvinningar framför ögonen på en skara ryska soldater som ska övervaka den bräckliga vapenvilan men inte har mycket att sätta emot.

Det armeniska missnöjet med den bristande ryska uppbackningen spelas mer och mer upp inför öppen ridå. När den armeniske premiärministern Nikol Pashinyan i november 2022 satt ordförande för ett möte inom ramen för den ryskledda säkerhetsavtalsorganisationen CSTO avslutade han sammankomsten i protest mot att organisationen inte stod upp för sin medlem Armenien mot trycket från Azerbajdzjan. I januari 2023 tillkännagav Pashinyan också att hans land inte kommer att stå värd för några gemensamma militärövningar inom ramen för CSTO under 2023. Kort därpå protesterade armeniska aktivister utanför den ryska militärbasen i Gyumri, Armeniens andra stad. Aktivisterna krävde att Armenien ska lämna CSTO och att den ryska fredsbevarande kontingenten i Nagorno-Karabach ska öppna den enda vägen från Armenien till den armeniskkontrollerade delen av området, som sedan december 2022 är utsatt för en blockad från Azerbajdzjans sida.

Azerbajdzjan är till skillnad från Armenien inte medlem i CSTO. I stället har Azerbajdzjan ett allt tätare försvarssamarbete med Natomedlemmen Turkiet, landets närmsta allierade. I princip har den azeriska ledningen en negativ syn på den ryska militära närvaron i Nagorno-Karabach och betonar att den ska upphöra när dess mandat går ut 2025.

Ryska trupper på väg mot Nagorno-Karabach. Rysslands roll som fredsmäklare i konflikten ifrågasätts nu av båda sidor. Foto Sergej Grits/TT/AP

Både Armenien och Azerbajdzjan är alltså avogt inställda till den ryska politiken, som uppenbart går ut på att se till att konflikten dem emellan förblir olöst för att kunna fortsätta att spela ut länderna mot varandra. Den växande frustrationen med Ryssland ger EU en möjlig roll som konfliktlösare. Under hösten 2022 upprättade unionen en temporär observatörsgrupp på den armeniska sidan av gränsen mot Azerbajdzjan med mandat att patrullera, rapportera och stödja normaliseringsprocessen längs gränsen. Denna avlöstes av en längre och mer utökad insats i januari 2023. EU uppfattas, till skillnad från Ryssland, av bägge sidor som en mer neutral medlare utan lömska avsikter och därmed som en aktör som kan bidra till ett verkligt fredsavtal.

Georgien i EU:s väntrum

Georgien har länge haft målsättningen att ingå i både EU och Nato. Enligt en färsk opinionsundersökning ställer sig omkring 80 procent av georgierna positiva till att gå med i EU. Liksom Moldavien ansökte Georgien om medlemskap i mars 2022, men beviljades till skillnad från Moldavien och Ukraina inte omedelbar kandidatstatus. En stor del av förklaringen ligger i det oförsonliga politiska klimat som förpestat den georgiska inrikespolitiken under en längre tid och som inte visar några tecken på att avta trots moroten om EU-medlemskap. Oppositionen beskyller regeringen för att inte fullt ut stödja Ukraina och rent av gå Moskvas ärenden. Regeringen anklagar i sin tur oppositionen och väst för att med högljudd retorik försöka dra in Georgien i kriget. Till saken hör att befolkningen i Georgien i mycket hög utsträckning stöder Ukraina i kriget, som påminner georgierna om deras eget krig mot Ryssland 2008. Men det stödet har inte omsatts i ökad popularitet för den politiska oppositionen i landet.

Relationerna till EU kompliceras ytterligare av att Georgiens starke man, oligarken och den tidigare premiärministern Bidzina Ivanisjvili, som i praktiken styr landet från kulisserna, indirekt utpekas som måltavlan för den ”av-oligarkisering” som är ett av EU:s uttryckliga krav för att ge Georgien status som kandidatland.

Rysslands upptagenhet med kriget i Ukraina gör att Moskva i rask takt tappar inflytande i sitt närområde. Motgångarna på slagfältet gör också att Rysslands rykte som militärmakt degraderas och att länderna i omgivningen utnyttjar tillfället att söka skydd i västerländska organisationer. För Ukraina och Georgien är det både Europeiska unionen och Nato, för Moldavien och eventuellt i framtiden också för Armenien är det EU. Historiska erfarenheter visar nämligen att Rysslands imperialistiska anspråk är konstanta, oavsett perioder av militär upp- eller nedgång. Det finns också en inte obetydlig risk att kriget i Ukraina kan komma att spridas till angränsande länder. Bortsett från Belarus, som redan är inblandat genom att upplåta sitt territorium för ryska styrkor, är risken störst för Moldavien och Georgien. Frågan är om EU kan uppvisa tillräcklig enighet och mod för att förverkliga ländernas självklara önskan om att fullt ut omfattas av den europeiska gemenskapen.