Kreml styr bort från väst av rädsla för Europas ideal
Protest i Moskva där hjärtan formas av mobiltelefonernas lampor, till stöd för den fängslade oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Kreml räds demokratiidealen. Foto: Pavel Golovki/AP/TT

Kreml styr bort från väst av rädsla för Europas ideal

Analys. Ryssland hotar nu att bryta helt med EU, och Kremls bistra män grymtar om unionen som ”Gayropa”, ett väsensskilt, degenererat västerland. Men denna svartmålning är ett spel för gallerierna – ett försök att utifrån historien distansera Ryssland från demokratiska ideal som den politiska ledningen inte kan hantera om den ska behålla makten, skriver historikern Igor Torbakov.

Publicerad: 2021-02-27

Det råder ingen tvekan om att relationerna mellan Europeiska unionen och Ryssland har nått en lägstanivå. Bryssel hotar med nya sanktioner, Moskva med att bryta alla förbindelser. Naturligtvis riktas intresset i detta läge mot de politiska och ekonomiska följder som den djupa klyftan mellan Ryssland och EU kan medföra. Desto mindre uppmärksamhet har riktats mot den ryska bilden av sin egen politiska roll och hur denna speglas i djupt rotade historiska tankemönster.

Den politiska föreställningsvärlden hos Moskvas elit har ändrats dramatiskt efter Rysslands agerande på Krim och i östra Ukraina. Kärnan i förändringen är ett allt större mentalt avståndstagande från Europa. Det framgår tydligt i de handlingar från 2014 som låg till grund för Rysslands nya kulturpolitik. ”Ryssland är inte Europa”, konstaterade författarna rakt ut i sitt plandokument. Denna ”tes”, hävdade de, ”bekräftas av landets och befolkningens hela historia”.

Tsarer: Ryssland är Europa

De senaste tre eller fyra århundradena har den ryska uppfattningen om Europa (och den europeiska om Ryssland), liksom vilken relation de ska ha till varandra, förändrats ständigt. Det beror på att ”Europa” och ”Ryssland” är socialt konstruerade begrepp som har haft varierande innebörd i historien och i olika sammanhang.

Ett av de mest dramatiska exemplen är från 1700-talet under tsar Peter den Stores välde. Då spelade ryska hovets kartografer och historiker en avgörande roll när Europas gränser drogs. De gjorde så att Uralbergen blev allmänt accepterade som kontinentens östra gräns, och på så sätt hamnade det ryska imperiets västliga landsdelar klart och tydligt inom den europeiska kontinenten. Denna mentala kartövning utgjorde en symbolisk grund för Peter den stores och Katarina den storas europeisering av politiken. År 1767 deklarerade Katarina följaktligen stolt att ”Ryssland är en europeisk stat”, i ett rättsligt vägledande dokument inspirerat av franska revolutionen.

Efter en del sicksackande i frågan föreföll Kreml mot slutet av sovjeteran ta till sig Katarinas formulering. Mot slutet av 1980-talet var talet om ”ett gemensamt europeiskt hem” ett av den siste sovjetledaren Michail Gorbatjovs favoritämnen. Det postsovjetiska Rysslands förste president Boris Jeltsin talade i sin tur om ”återanslutning till den europeiska civilisationen”. Även Vladimir Putin framhöll så sent som 2005, i sitt tal om tillståndet i nationen, att Ryssland är ”en europeisk stormakt” som i tre århundraden har utvecklats ”tillsammans med andra europeiska nationer”.

Queeraktivister och miljöpsykopater

Nu för tiden hävdar ledningen i Kreml däremot att Ryssland utgör en civilisation som utvecklats på egen hand, helt vid sidan om den europeiska. Moskvas mest framträdande politiska tänkare anser att Ryssland måste bryta sig loss från Europa och befria sig självt från en eurocentrisk världsbild. ”Det har talats om Europas ’tillbakagång’ i ett århundrade. Nu förefaller situationen ha nått en kritisk punkt”, hävdar Sergej Karaganov, dekan vid fakulteten för global politik och nationalekonomi vid HSE-universitetet i Moskva.

Andra tider. Både Boris Jeltsin (t v) och Michail Gorbatjov talade om nära band till Europa. Foto: AP/TT.

I senaste numret av Rysslands främsta utrikespolitiska magasin, Rossija v globalnoj politike, hävdar Karaganov att EU numera avfärdar många grundläggande europeiska värderingar som (historiskt) har blivit en del av den ryska identiteten. Europas ”nya” värderingar och ideologier –att beslutsamt driva på för demokratisk utveckling, minoriteters rättigheter, feminism, hbtq-frågor, Black lives matter, metoo – anser han däremot är ”giftiga”. Därför ifrågasätter Karganov Rysslands ”allmänna kulturella och andliga inriktning gentemot Europa, gentemot våra europeiska rötter”.

Den kände teaterdirektören Konstantin Bogomolov i Moskva uttrycker en liknande inställning i en aktuell essä, fast betydligt mer färgstarkt. I sitt provokativa ”manifest” karaktäriserar Bogomolov Europas nutida ideologer som ”en aggressiv blandning av queeraktivister, feministfanatiker och miljöpsykopater”. Ryssar har en beklaglig vana att apa efter européers sätt, anser teaterdirektören. Därför, skriver han, ”har vi hamnat i sista vagnen på ett skenande tåg, som ångar på mot ett Hieronymus Bosch-liknande helvete där vi kommer att mötas av multikulturella genusneutrala djävlar”. Bogomolovs råd är enkelt: ”Vi måste helt enkelt koppla loss vagnen, sätta oss på tvären och börja bygga en ny värld”.

Plågsamt dilemma

På vilket sätt Rysslands historiska erfarenheter har med ”Europa” att göra står i centrum för en mycket het och utdragen intellektuell debatt, som det inte finns utrymme att redogöra för här. Men ett klargörande sätt att se på saken är att inte dra en skarp gräns mellan ”öst” och ”väst”, utan snarare se skiljelinjen som en gradvis övergång över den eurasiska kontinenten.

Med en sådan bild kan Ryssland ses som europeiskt i grund och botten samtidigt som det befinner sig i periferin av den europeiska civilisationen. Rysslands underordning i förhållande till Europa förefaller oundviklig helt enkelt för att man historiskt inte skapade någon egen vision om vad modernitet skulle innefatta, utan snarare anammade en europeisk version. Den här situationen har gett upphov till ett dilemma som har plågat ryska intellektuella – det samhällsskikt som blivit känt som intelligentsian – under de senaste 200 åren.

För det första formades världsuppfattningen hos ryska intellektuella på det stora hela av europeisk kultur, vilket fick vanliga ryssar att betrakta dem som världsfrånvända. För det andra krockade denna västimiterande moderna ryska intellektuella hållning med den grandiosa idén om rysk storhet. Genom större delen av landets historia uppfattade den styrande eliten Ryssland som ett alternativt maktcentrum som i grund och botten strävar efter ett globalt, universellt ”projekt”, om det så må vara tsarätten Romanovs ortodoxa imperium eller det sovjetiska väldet.

Relationerna mellan EU och Ryssland har nått botten. Här möts unionens utrikesrepresentant Josep Borrell och den ryske utrikesministern Sergej Lavrov den 5 februari 2021. Foto: Ryska UD/AP/TT

Apokalyptiska bilder

Detta intellektuella dilemma skapade under 1800- och 1900-talet en livlig diskussion inom intelligentsian om den ryska identiteten. Ideologer med band till Kreml hämtar idag stoff från denna rika källa med metaforer, betydelser, bilder och liknelser som formulerats av ryska konservativa och nationalistiska tänkare de senaste 200 åren. Bland dagens tankegångar går det att se både kontinuitet och brott med äldre uppfattningar.

När ryska tänkare på 1800-talet gav bevis på västerlandets nära förestående undergång inspirerades de starkt av en debatt som rasade inom Europa. Därför blev deras intellektuella konstruktioner i hög grad formade av europeiskt tankegods. Genom hela 1800-talet spelade europeiska mystiker, romantiker, utopiska och reaktionära tänkare, liksom konservativa kristna, rollen som ”västerländska profeter” som hade en livlig dialog med sina ryska själsfränder och matade dem med apokalyptiska bilder av Europas tillbakagång.

Detta gamla intellektuella utbyte mellan ”västra” och ”östra” Europa tycks också bestå. Nutida ryska ”konservativa” har för vana att pompöst tala om ett ”minoriteternas tyranni” i ett Europa som drivs av nya, icke önskvärda ideal, och på sistone om EU:s ”nya etiska Reich” (Bogomolovs term för ideologisk diktatur grundad på politisk korrekthet). Men deras avhandlingar är ofta bara bleka kopior av verk av den västerländska extremhögerns konservativa ideologer.

Arrogans och mindervärdeskomplex

Det råder dock stor kontrast mellan de känslomässiga impulser som formade de Europakritiska formuleringarna hos 1800-talets ryska intellektuella och de verbala angrepp som deras efterapare på 2000-talet ägnar sig åt. De förstnämnda hyste i regel genuin kärlek till Europa – ”de heliga miraklens land” med poeten Aleksej Chomjakovs ord – och plågades av att tycka sig se dess ”nedgång”. De senare, däremot, verkar snarare motiverade av sitt undertryckta hat och sin fientlighet mot ”väst” – känslor som har skapats genom en ohälsosam blandning arrogans och mindervärdeskomplex.

En staty i Moskva av Fjodor Dostojevskij tvättas. Författarens känslomässiga anknytning till Europa tänker den politiska ledningen dock inte damma av. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT

Tänkare som slavofilen Aleksej Chomjakov, och senare Fjodor Dostojevskij, var djupt sorgsna över vad de såg hända på andra sidan Rysslands västliga gräns. Efter 1700- och 1800-talets revolutionära omvälvningar har Europa halkat snett, sade de med en sorgesam suck, och Rysslands öde är att slicka sina sår av egen kraft. Denna känslomässiga och empatiska anknytning saknas helt hos de Kremlvänliga intellektuella som osentimentalt betraktar Europa som ”vilken granne som helst”. Som universitetsdekanen Karaganov torrt och affärsmannamässigt konstaterar: ”Vi har redan fått allt vi behöver från Europa. Resten har vi redan eller så är det helt enkelt utom räckhåll eftersom vi inte kan bemästra det: historiskt sett är Ryssland en auktoritär stat”.

Det är precis detta som är den springande punkten. Kremls bistra män är inte bekymrade över ”Gayropa” – ett påhittat monster med inrikespolitiskt syfte. I verkligheten är de snarare allvarligt bekymrade över EU:s grundläggande politiska ideal och värderingar – mänsklig värdighet och frihet, rättsstatens principer, demokrati och tolerans. Det är dessa aspekter av det europeiska arvet som Kremls alltmer repressiva, auktoritära regim inte bemästrar.

Saken är den att dessa ”europeiska ideal” snarare är allmängiltiga och därför inte kan härledas till någon konkret historisk eller kulturell tradition. De yngre generationer som går ut på gatorna runtom i det väldiga Ryssland och utmanar den styrande eliten inser detta. Härskarna i Kreml tycks också inse det. Men eftersom de alltid är beredda att mörka sanningen är de nu angelägna om att beskriva hela det europeiska arvet som ”giftigt”. Som de ser det är det onekligen bäst för Ryssland att haka av sin ”vagn” från det europeiska ”skenande tåget”.

Men detta är förstås ingenting annat än en reaktionär utopi.

Översättning: Ola Westerberg


Igor Torbakov
Historiker vid Uppsala universitet och associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska institutets Rysslands- och Eurasienprogram.