Konflikten med USA stärker de konservativa i Iran
Valet i Iran den 21 februari blir en popularitetsmätare på president Hassan Rohanis reformpolitik. Rohanis läger har byggt sin kampanj på att lova iranierna bättre levnadsvillkor men de amerikanska sanktionerna har förvandlat Rohanis löften till grus och aska. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Konflikten med USA stärker de konservativa i Iran

Analys. Den upptrappade konflikten med USA har skärpt de politiska motsättningarna i Iran inför parlamentsvalet den 21 februari. Att ekonomin är pressad av sanktioner och att kärnenergiavtalet hänger på en tunn tråd gynnar de konservativa som också får draghjälp av själva valsystemet.

Publicerad: 2020-02-19

”Gudsstaten” Iran har ett komplicerat system där de folkvalda ständigt träter om makten med andra organ, och där den slutgiltiga beslutsfattaren är landets andlige ledare ayatolla Ali Khamenei. Även om det finns många registrerade partier existerar inte ett traditionellt partisystem eller en tradition av partitillhörighet. De politiska grupperingar som mobiliserar inför val är inte partier i västerländsk mening eftersom de varken har en fast organisation eller existerar över en längre period. Inför val bildas istället bredare koalitioner mellan olika grupperingar som sätter samman listor på kandidater vilka väljarna får rösta på. En kandidat kan stå på flera listor samtidigt.

För att kandidera på en lista i något av landets 31 valdistrikt krävs att man uppfyller Väktarrådets och inrikesministeriets kvalifikationer. Väktarrådet, där hälften av medlemmarna utses direkt av Khamenei och den andra hälften av rättsväsendets chef (i sin tur utnämnd av Khamenei), kan därmed diskvalificera icke lämpliga kandidater, oftast av politiska skäl.

Rouhani.jpgUnder landets högste andlige ledare Ali Khameneis vakande öga kritiserar president Rohani diskvalificeringen av tusentals kandidater som därmed är förhindrade att delta i valet. Foto: AP/TT 

Till de mest framstående krafterna på den politiska arenan hör förra valets vinnare, reformister och centrister, vilka stöder president Hassan Rohanis ekonomiska politik och vilja att förhandla med Europa och USA. Dessa grupperingar har nu, i och med det kraftigt urholkade kärnteknikavtalet och USA:s ekonomiska sanktioner, fått stå till svars för det som hänt i Iran den senaste tiden. I den bredare konservativa falangen finns ”principalisterna” – en grupp som förespråkar kompromisslösa revolutionära positioner som går tillbaka till revolutionen 1979. Många konservativa anklagar president Rohani för att ha varit naiv och litat på att USA skulle hålla sitt ord. Dessa hårdföra grupper anser att i nuläget är en konfrontation med USA den enda fungerande strategin för att säkra den islamiska republikens överlevnad. Ali Khamenei stöder denna position vilken ofta framförs av personer som står nära Revolutionsgardet. Under en ceremoni i januari uppmanade Khamenei iranierna att delta i parlamentsvalet eftersom just ”folkets närvaro i valet gör nationen stark vilket i sin tur gör fienden svag”.

Förenklad bild i medierna

Det iranska politiska landskapets komplexitet kan tolkas på olika sätt med utgångspunkt från en västerländsk demokratisk världsbild. Från förra parlamentsvalet kan konstateras att den mest förekommande uppställningen i media var ”reformister mot konservativa” där reformisterna motsvarar de västvänliga och de konservativa de strikt religiösa. Denna bild är problematisk då det som sagt inte finns ett tydligt partisystem och då dessa två bredare benämningar inte gör de enskilda politikernas positioner rättvisa. En del av dem som benämns som reformister kan de facto vara konservativa på vissa områden, till exempel när det gäller kulturella och medborgerliga rättigheter. Ali Motahhari, som sitter i parlamentet sedan ett decennium tillbaka men som inte får delta i det kommande valet, är ett bra exempel på varför begreppen reformister/konservativa ibland förvirrar snarare än förklarar. Tillsammans med andra kulturkonservativa står Motahhari för religiösa värderingar som obligatorisk slöja, men har alltmer också talat sig varm för de medborgerliga rättigheter som den iranska författningen inbegriper och även efterlyst en begränsning av den högste ledarens makt. En annan viktig faktor att beakta i analysen av iransk politik är förändring över tid. Den islamistiska vänstern inom den revolutionära eliten som på 1980-talet förespråkade stark statlig kontroll och inblandning i ekonomin samt en konfrontation med USA har genom åren kommit att byta fokus till en agenda som inrikespolitiskt mer betonar folklig legitimitet och som utrikespolitiskt vill ha mer samarbete med västvärlden. Idag kallas de reformister.

Tusentals diskvalificerade

Ali Khameneis uppmaning om att alla ska ta del av valet kan tyckas vara motstridig mot bakgrund av att Väktarrådet i januari med hård hand sållade bort nästan hälften av kandidaterna inför parlamentsvalet. Över 7 000 kandidater, de flesta reformister, har diskvalificerats, inklusive 92 sittande ledamöter. President Rohani har kritiserat diskvalificeringarna, som återigen har gett de hårdföra och konservativa ett orättvist överläge inför valet.

Kvinnlig kandidat.jpgEn man pryder sin bil med valaffischer för den kvinnliga kandidaten Zoherh Elahian som lyckades bli godkänd av det mäktiga Väktarrådet. Mer än 7000 andra kandidater diskvalificerades. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Även den före detta iranske inrikesministern Mostafa Tajzadeh, som satt fängslad 2009–2016, har kommenterat diskvalificeringarna. Genom att ladda upp ett klipp på Instagram av Sacha Baron Cohens film ”The Dictator” illustrerar han det rådande politiska läget. I klippet deltar filmens huvudperson (diktatorn) i ett 100-meters lopp. Diktatorn börjar springa, skjuter sedan själv startskottet och när de andra löparna hinner ifatt honom skjuter han dem. Slutligen deklarerar han sig själv som den lyckliga vinnaren av loppet, även om de andra löparna knappt fick en chans att delta.

Videon illustrerar på ett provocerande sätt de generella ojämlikheterna i det politiska landskapet och framför allt problematiken med reformister som inte får en chans att tävla i valen.

Skärpt konfrontation

Den politiska dynamiken ser onekligen annorlunda ut nu än senast Iran stod inför ett val, det vill säga i maj 2017 då det var presidentval. Att Rohani då omvaldes kan ses som en indikation på att väljarna ville se en fortsatt politik av samarbete gentemot västvärlden, Donald Trump till trots. Iranierna hoppades att Rohani skulle upprätthålla relationerna med väst och att den iranska ekonomin på så sätt skulle ha en chans att återhämta sig. USA drog sig dock ur kärnenergiavtalet i maj 2018 och införde allt hårdare sanktioner. Den så kallade maximun pressure-kampanjen har försämrat landets ekonomi och skärpt motsättningarna mellan de politiska lägren i Iran. Det politiska systemet och det iranska samhället har även skakats av de protester som ägde rum i november 2019, och det spända utrikespolitiska läget med bland annat USA:s mord på Qassem Soleimani, befälhavare inom Revolutionsgardet samt nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet i januari 2020.

Protester.jpgProtester utbryter i Isfahan och en rad andra städer när regeringen höjer besinpriset med 50 procent i november 2019. Efter tre dagar har protesterna kvästs. Myndigheterna meddelar initialt att 12 personer dödats i samband med oroligheterna. En månad senare uppskattar Amnesty International antalet dödsoffer till drygt 300. Foto: AP/TT

Den största vinnaren på den upptrappade konflikten mellan USA och Iran är de hårdföra och konservativa, som skyller landets svåra situation på Rohani och reformisterna. I kombination med Väktarrådets diskvalificeringar av kandidater har de konservativa ett stort försprång i det kommande valet. Samtidigt är reformisterna och de moderata djupt frustrerade. De överväger att låta bli att ställa upp en lista med kandidater till valet, och i månader har även deras väljare diskuterat huruvida de ska bojkotta valet eller inte. Men reformisterna har inte bara ett valtaktiskt problem, de lider också av att deras politiska segrar under den senaste mandatperioden förvandlats till aska – kärnenergiavtalet är ytterst försvagat och de amerikanska sanktionerna har omintetgjort den ekonomiska återhämtning som avtalet skulle generera.

Under sitt sista år som president ser det därför ut som att Rohani kommer att vara ytterst försvagad utan tydligt stöd från parlamentet. Och frågan är om reformister och moderata ens kommer att kunna göra comeback i presidentvalet i juni 2021.


Wilhelmina Hindström. Praktikant vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram