Nobels fredspris en påminnelse om glömda svältoffer
I Ukraina är man varje november noga med att hedra de miljontals offren för den stora svältkatastrofen Holodomor 1932–1933, som Sovjetledaren Josef Stalin utsatte befolkningen för. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Nobels fredspris en påminnelse om glömda svältoffer

Analys. Att FN:s livsmedelsprogram (WFP) tilldelas Nobels fredspris 2020 sätter fokus på det enorma lidande som hunger utgör. Det sker samtidigt som FN-organet varnar för en kraftig ökning av hungersnöden i världen till följd av coronapandemin. Camilla Orjuela, professor i freds- och utvecklingsforskning, skriver om hur vi minns – eller glömmer bort – offren för svältkatastrofer.

Publicerad: 2020-12-06

På ett övervuxet fält i den lilla byn Wu Weizi i Henanprovinsen i centrala Kina står två minnesstenar. På dem står inristat 71 namn på de män, kvinnor och barn som dog 1959 i det som på stenarna benämns som ”matkrisen”. I hela Kina avled mellan 15 miljoner och 43 miljoner människor i vad som var världshistoriens största svältkatastrof.

– Jag satte upp minnesstenarna så att unga människor i vår by ska veta vad som hände, och aldrig igen följa den vägen, förklarade Wu Yongkuan, en lokal bonde, för forskaren Zhou Xun när denne reste runt på Kinas landsbygd och träffade människor som överlevt svälten. Ett av alla de ingraverade namnen tillhör Wus far.

– Några bybor hjälpte mig. Vi betalade ur våra egna fickor, berättade Wu.

Yongkuans stenar är något så ovanligt som ett minnesmärke över en hungersnöd som ingen velat prata om. På Zhou Xuns resa var det få – förutom Wu – som tyckte att nödåren var värda att minnas och berätta om för eftervärlden.

– Jag vill aldrig minnas svältåren. Att tänka på det får mig att känna mig väldigt bedrövad, sade en kvinna som Zhou intervjuade i norra Sichuan och som aldrig yttrat ett ord till sina barn om vad hon genomlevt.

Och landets mångårige ledare Mao Zedong – mannen bakom Det stora språnget som genom påtvingad kollektivisering och modernisering orsakade svälten – hyllas fortfarande. Många har porträtt av Mao hemma på väggen och bland åkrarna i ett annat område i Henanprovinsen – som drabbades extremt hårt av svälten – reste för några år sedan lokala företagare en jättelik Maostaty i guld.


Kinas exledare Mao Zedong 1962, samma tid som tiotals miljoner invånare svalt ihjäl under hans kampanj ”Det stora språnget”. Foto: Pressens Bild/TT.

Kina har de senaste åren infört flera minnesdagar samt uppfört museer och monument till minne av offer för jordbävningar och martyrer i olika krig. Här följer Kina en större, global trend, där historiska katastrofer i allt högre grad ses som en del av vårt kulturarv. Förintelsen har en särställning här, då minnet av Hitlers försök att utplåna judarna blivit något av ett globalt minne. Hela världen har ansvar för att ett liknande brott aldrig ska begås igen och minneshållandet och utbildningsinsatserna kring Förintelsen har fått stå modell för hur andra massiva människorättsbrott uppmärksammas.

Folkmord, krig och terrordåd står oftast i fokus för officiella ceremonier, minnesmärken och museer. Det är det storskaliga, spektakulära och organiserade våldet som tar plats när historien ska skrivas, förövare hållas ansvariga och offer hedras. Det tysta – och långsammare – våld som hunger utgör har inte rönt samma stora intresse. Mellan 1870 och 2010 dog minst 100 miljoner människor i storskaliga svältkatastrofer. Få av dessa har ansetts vara värda att minnas officiellt.

Men det finns ett par historiska svältperioder som blivit föremål för offentligt minneshållande i större skala. På Irland dog 1845–1849 omkring en miljon människor när potatisskörden slog fel och de styrande britterna inte lindrade nöden. När taxichauffören Jack Sorensen i staden Cork 1958 på eget bevåg tillverkade ett 16 meter högt stålkors, och lät resa det på en gammal kyrkogård för svältens offer, hade det gått mer än 100 år sedan de förskräckliga hungeråren. Ingen som överlevt dem var längre i livet. Kvar runt om på Irland fanns fysiska lämningar: fattighusen där de mest nödställda trängdes ihop och som blev mångas död, potatisfälten och massgravarna.

Det kom att dröja ända fram till 1990-talet innan minnet av svältåren blev en central del av det irländska medvetandet. Inför 150-årsminnet var engagemanget stort. Historieintresserade lokala grupper ordnade studiecirklar medan kommuner och företag såg en möjlighet att locka turister. Biståndsorganisationer knöt irländarnas erfarenhet av svält till uppmaningar till solidaritet med nutidens hungrande.


Statyer av svältande människor i Dublins finansdistrikt. Svältåren vid 1800-talets mitt är central för den irländska identiteten. Foto: Pweter Morrison/AP/TT.

En statlig kommitté bildades och pengar tillsattes för högtidlighållandet. Dessa gick till allt från stora evenemang, utställningar och en TV-dokumentär till forskning, arkeologiska utgrävningar, restaurering av gamla gravplatser och uppförande av monument. Idag finns över 100 minnesmärken över den stora svälten inte bara på Irland, utan även i Storbritannien, USA, Kanada och Australien. Solidaritetsorganisationen Afri håller fortsatt en årlig vandring till minne av svältoffer i Doolough Valley i västra Irland.

I New York står ett av monumenten – en bit irländskt landskap har beretts plats mellan Manhattans skyskrapor. Landskapet, som formgivits av den kända arkitekten Brian Tolle, är uppfört på kalksten ditfraktad från Irland. Också en typisk 1800-talsstuga och stenar från vart och ett av Irlands landskap har förts dit för att utgöra ett minnesmärke över svälten. Monumentet symboliserar för många en koppling till deras egen irländska släkthistoria medan utställningsdelen hänvisar till fortsatta problem med hunger i stora delar av världen.

Att tillsammans minnas hungersnöden på 1840-talet har blivit en viktig del av byggandet av den irländska nationen. I offentliga ceremonier och uttalanden framställs svälten som en gemensam, traumatisk erfarenhet som format det irländska folket. Detta trots att nödåren inte alls drabbade alla irländare lika – snarare fanns det, som i alla kriser, vinnare och förlorare.


Här skulle det ha stått ett irländskt landslag i idrotten lacrosse. Men Irland överlät sin plats till Iroquois Nationals i VM 2015 som tack för att amerikanska urfolk 1847 skickade 170 dollar (idag motsvarande cirka 40 000 kronor) till de svältande på Irland. Många irländare visar i år sin historiska tacksamhet genom att stödja coronadrabbade folkslag i USA. Foto: Jourdan Bennett-Begaye/Indian Country Today via AP/TT.

Hur vi minns det förflutna säger alltid mer om nutiden än om historien. Irland gick på 1990-talet igenom en enastående ekonomisk utveckling. Plötsligt var det möjligt att se tillbaka på hungern som något som tillhörde det förflutna. Minnet av svälten har också kommit att spela en viktig roll för den irländska diasporan. Under svältåren migrerade närmare två miljoner människor, och trots att inte alla nordamerikaner med irländskt påbrå härstammar från 1840-talets flyktingvåg har berättelsen om svälten kommit att fungera som den irländska diasporans ursprungsmyt. Flera monument i USA och Kanada är uppförda där de irländska migranterna en gång steg iland.

Svälten 1932–1933, känd under namnet Holodomor, spelar en liknande roll för den nationella identiteten i Ukraina. Efter Sovjetunionens fall och landets självständighet blev det plötsligt möjligt att prata om den enorma katastrof som drabbade ukrainarna under Josef Stalins styre. Mellan tre miljoner och sju miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl i Ukraina till följd av den sovjetiska ledarens brutala industrialiserings- och kollektiviseringspolitik. Idag hedras offren för Holodomor vid en minnesdag i november – såväl i Ukraina som bland ukrainare runt om i världen. Monument och museer vittnar om det som ukrainska staten och flera andra definierar som ett folkmord.

Irland och Ukraina är undantag i en värld där svältkatastrofer mycket sällan blir föremål för minneshögtider och monument. I Kina refererade man länge till den massiva svältkatastrofen 1959–1961 som ”de tre svåra åren” eller ”tre år av naturkatastrofer”. Det var naturens makter som fick skulden, inte Mao Zedong och hans förödande politik. Samma kommunistparti som Mao tillhörde har makten i Kina än idag – en bidragande orsak till att det fortsatt råder tystnad kring svälten, trots att landet genomgått en ekonomisk utveckling som gjort hunger till historia för stora delar av befolkningen.

Mao Zedong hyllas ännu 2020, detta coronans år då Nobels fredspristagare WFP varnar för ökande hungersnöd i världen till följd av pandemin. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

– Jag har aldrig lagt skulden på någon annan för det lidande jag fick gå igenom – jag klandrade bara mig själv för att jag inte var bra nog. Jag har aldrig känt något agg mot ordförande Mao för de svåra år jag gick igenom. Jag trodde bara att det var mitt öde, sade en kvinna som förlorade sina föräldrar i svälten och som forskaren Zhou Xun intervjuade.

Men trots att ansvar inte utkrävts och officiella minnesmärken saknas har nya utrymmen för att diskutera landets mörka förflutna skapats. I mitten av 1990-talet publicerade Zhi Liang romanen En svältande bergsby som fick stor spridning, och 2008 kom journalisten Yang Jishengs bok Mubei (på engelska Tombstone: the Great Chinese Famine 1958–1962). Yang döpte sitt verk till Mubei, gravsten, för att skapa ett minnesmärke över svältens miljontals offer, men också i hopp om att det totalitära politiska system som orsakade hungersnöden snart ska gå i graven. Och, säger han, med hänvisning till bristen på yttrandefrihet i Kina:

– Om något händer mig för att jag har försökt bevara minnet av något som är sant får boken bli min gravsten också.

Nu, 2020, ser vi en kraftig ökning av hungern i världen. FN:s livsmedelsprogram, årets mottagare av Nobels fredspris, varnar för en stor ökning av antalet människor som lider av akut matbrist i spåren av pandemin. För några år sedan såg stora svältkatastrofer ut att höra till det förflutna – nu finns risk att vi får nya fall av storskalig hungersnöd i världen, inte minst i länder som drabbats av konflikter. Medan de samhällen och människor som gått igenom svältkatastrofer fortsatt kämpar med hur de ska minnas dem skördar hungern alltså nya offer. Frågan är om vi kommer att minnas dem, om överlevare får berätta sina historier och om ansvariga kommer att ställas till svars. Hur vi minns – eller glömmer bort – hungerns offer kan spela roll också för hur vi hanterar svältkatastrofer i framtiden.


Camilla Orjuela
Professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet som tillsammans med Swati Parashar och Fisseha Fantahun Tefera forskar om minne och ansvarsutkrävande efter svältkatastrofer.