”Vi har inte pistoler – men vi har hjärtan och hjärnor”

”Det finns saker som inte går att köpa för pengar. För allt annat finns Kristus Frälsarens katedral”. Så skriver Maria Aljochina i boken ”Riot Days” och vittnar om ett korrupt system med starka band mellan kyrka och stat där regeringsmännen kan betala sig till vip-åtkomst till den ryskortodoxa kyrkan. Biografin som följer förberedelserna inför den berömda aktionen i katedralen, rättegången och fängelsetiden har precis släppts i svensk översättning. När jag träffar Maria Aljochina på Kulturhuset i Stockholm berättar hon att hon på grund av reseförbud blivit tvungen att smugglas ut ur Ryssland.

–Jag har det här förbudet på grund av den sista aktionen som vi gjorde i april då vi kastade färggranna pappersflygplan framför den federala säkerhetstjänsten FSB:s byggnad, säger Maria Aljochina vars kamp för yttrandefrihet fortsatt även efter fängelsetiden.

Pappersflygplan är logotypen till meddelandeappen Telegram som ryska myndigheter den dagen blockerat efter att grundaren Pavol Durov vägrat ge ut krypteringsnycklar som skulle ge underrättelsetjänsten tillgång till användarnas privata konversationer. Till följd av aktionen blev Aljochina inspärrad på en polisstation under 48 timmar och dömdes till 100 timmars samhällstjänst, ett straff hon menar att hon helt enkelt inte hade tid att avtjäna. Påföljden blev därefter ett reseförbud och nu står Aljochina under konstant övervakning.

Pussy Riot-medlemmen Pjotr Verzilov grips av en vakt vid aktionen under VM-finalen i Moskva. Gruppen krävde bland annat frisläppande av politiska fångar. Foto: Shutterstock

Men trots fortsatta problem med rättsväsendet och skrämmande uppgifter om andra politiska aktivisters öden har Aljochina inte några tankar på att gå i exil. Vännen och Pussy Riot-medlemmen Pjotr Verzilov som sprang in på planen under finalen i fotbolls-VM i somras tillsammans med tre andra Pussy Riot-medlemmar iklädda polisuniformer blev plötsligt sjuk och förlorade både tal- och synförmågan tidigare i höst. Han fördes till sjukhus i Berlin där det efter misstankar konstaterades att det rörde sig om förgiftning, något Aljochina är övertygad har att göra med Verzilovs utredning kring tre ryska journalister som sköts till döds i Centralafrikanska republiken. Journalisterna befann sig i landet för att rapportera om det privata ryska militärföretaget Wagner som ofta kopplas ihop med oligarken Jevgenij Prigozjin, en nära kontakt till presidenten.

Hon skämtar obrytt om ”männen som äter shawarma” och tillbringar dag ut och dag in utanför hennes bostad.

–Jag vill inte att dessa människor ska betraktas som de enda ryssarna. Vi är också ryssar. Vi kanske inte har pistoler eller stridsvagnar men vi har hjärtan och hjärnor och det borde vara tillräckligt.

Aljochina menar att hon känner ett ansvar, att det är omöjligt att vara tyst om de orättvisor som råder i landet.

–Om du väljer politisk apati, om du väljer att inte göra någonting, är det också ett politiskt ställningstagande. Du ger din frihet till oppositionen och det vill jag inte göra.

I boken citerar Aljochina president Vladimir Putin som i ett uttalande sagt att han inte har något med deras dom att göra. Jag frågar henne till vilken grad hon tror detta överensstämmer med sanningen. Självklart var han inblandad, säger hon utan att blinka.

–Människor hamnar i fängelse på grund av Facebook-inlägg, för retweets, roliga memes om politiker. De kallar det för extremism. Vi var kanske det första fallet och genom det här fallet fick världen se riktningen på Putins nya politik. Jag tror att detta förtryck är baserat på rädsla, rädsla att förlora makten och rädsla att förlora pengar. För i slutändan vill de bara fortsätta att stjäla pengar.

–Makten drömmer om att återuppbygga Sovjetunionen. Putin har öppet sagt att kollapsen av Sovjetunionen är vårt lands största misstag, säger hon.

Polis ingriper mot demonstration utanför domstolen i Moskva i samband med domarna mot Pussy Riot-medlemmarna den 17 augusti 2012. Foto: Elena Rostunova/Shutterstock

Maria Aljochina hamnade i en straffkoloni i Uralbergen där hundratals intagna fick dela på två toaletter, klara sig utan varmvatten och täppa till fönstren med brödbitar för att skydda sig från kölden. De fick jobba 12–14 timmar om dagen sex dagar i veckan med att sy uniformer till polis och armé för 2–3 dollar per månad. I boken beskrivs de totalitära metoder som råder på enheten i form av förnedrande kroppsvisiteringar:

”Utanför fängelset skulle man kalla dem för gynekologundersökningar. I januari tvingades jag till fyra sådana undersökningar i veckan, utan några medicinska instrument eller gynstol.”

Aljochina själv ifrågasatte systemet och dess inhumana förhållanden genom att hungerstrejka i omgångar. Det ledde till att hon blev satt i isoleringscell där hon varken fick ta emot besök eller telefonsamtal.

Ännu värre är det i straffkolonierna för män där även tortyr förekommer. 2015 drevs en lag igenom i duman som kommit att kallas för sadistlagen av människorättsaktivister och som tillåter fångväktare att dela ut elchocker till fångar som bryter mot fängelsets diffusa regler.

Detta har bland annat den ukrainska filmskaparen Oleg Sentsov som arresterades under annekteringen av Krim våren 2014 fått erfara. Sentsov som varit kritisk till den ryska ockupationen dömdes till 20 års fängelse för påstådda terroristbrott och fördes från sitt hem i Simferopol på Krim till norra polcirkeln. I oktober avbröt han en nästan fem månader lång hungerstrejk efter hot om tvångsmatning. Fallet har väckt stor uppståndelse världen över och Aljochina själv har propagerat för hans frigivning men hittills har Putin inte visat tecken på att vilja benåda honom.

–Sentsov gjorde den här hungerstrejken för att visa att han inte är den enda politiska fången från Ukraina i Ryssland och att världen inte borde glömma bort dessa människor, säger Maria Aljochina och trycker på vikten av att politiker tar ställning mot Putin för att förändring ska ske.

Oleg Sentsov 2015. Foto: Antonymon/Creative Commons

Efter tiden i fängelset grundade Maria Aljochina tillsammans med Nadezjda Tolokonnikova Media Zona, en oberoende medieplattform som bevakar fängelseförhållanden, och Zona Prava, en organisation som förser fångar med juridisk hjälp. Media Zona är idag en av landets främsta nyhetskällor när det kommer till det ryska rättssystemet.

–Fängelsetjänstemän tenderar att inte orsaka lika mycket skada om de vet att de är övervakade. Då dödar de åtminstone inte människor.

–Det var många som stöttade oss, gjorde uttalanden och aktioner under tiden som vi satt inne så vi bestämde oss för att ge tillbaka till dem som fortfarande befinner sig bakom galler och bom, fortsätter hon.

Vad skulle du vilja att läsare tar med sig av boken?

–Riot, säger hon efter en lång paus och formar läpparna till ett kaxigt leende.

–Jag är glad om folk efter att ha läst min berättelse, efter att ha läst om de val jag gjort, också väljer att stå upp för vad de tror på, vaknar upp och gör något åt saker.