Oktober


Slaget om Mosul räcker inte för att besegra jihadism

142. Den så kallade Islamiska staten, IS, pressas nu kraftigt tillbaka i Syrien och Irak. Irakiska trupper och kurdiska peshmerga avancerar i Mosul i Irak, med amerikanskt flygunderstöd. Häromveckan förlorade IS kontrollen över Dabiq i Syrien, en symboliskt viktig stad eftersom profetiska utsagor förutsäger att slutstriderna mellan de rättrogna och dess fiender ska äga rum just i denna stad. IS har förlorat mer än en fjärdedel av sitt territorium jämfört med januari 2015, då organisationen hade sin maximala utbredning. Den kontrollerade då ett område stort som Ungern, med omkring tio miljoner invånare. Dag för dag fortsätter rörelsens kontroll i Irak och Syrien att minska. Tillresande utländska krigare till IS och andra extrema grupper har fallit från cirka 2 000 till omkring 50 per månad, enligt amerikanska underrättelsekällor. Kommer detta att innebära slutet för IS såsom vi lärt känna denna organisation? Svaret beror på vad vi menar med IS. I en artikel i The Cairo Review of Global Affairs, ”How ISIS will end”, menar den kände amerikanske sociologen och religionsvetaren Mark Juergensmeyer (som tidigare i höst gästade Uppsala) att vi bör se IS som en koalition bestående av tre distinkta rörelser. I sin forskning om våld inom olika religiösa traditioner har Juergensmeyer tidigare visat hur konkreta politiska konflikter kan komma att vävas samman med religiösa föreställningar om kampen mellan gott och ont. I sådana fall blir världsliga dispyter förvandlade till ”kosmiska krig”, i vilka förutsättningarna för fredliga lösningar är minimala. Hans analys utgår alltså från att IS inte är en rörelse, utan egentligen en sammansmältning av tre: en intern sunnirevolt, en apokalyptisk sekt samt en internationell transjihadistisk rörelse. Alla tre beståndsdelarna har sin egen dynamik, och vi kan inte förstå frågan om vad ett slut för IS skulle kunna innebära utan att plocka isär rörelsen i dess tre delar. Om IS är tre rörelser hoptvinnade till en, är den korrekt ställda frågan vad som händer med dess tre olika beståndsdelar. Om IS som statsformationsprojekt faller samman, kan organisationen ändå leva vidare i nya former genom någon av dessa tre manifestationer. En central del av IS är den marginaliserade sunnitiska minoritetsbefolkningen i Irak. Detta är en befolkningsgrupp som förlorat den delvis privilegierade ställning den hade under Saddam Husseinregimen, genom den amerikanskledda utrensningen av den irakiska armén och byråkratin efter att Saddam störtades. Men sunniterna har även upplevt sig som berövade sitt inflytande och hotade i sin position genom att centralmakten i Bagdad kommit att koncentreras till shiitiska maktpolitiker, under åren 2006–2014 med premiärminister Nuri al-Maliki i spetsen. Under dennes korrupta och splittrande regering förlorade många sunniter sin tilltro till den irakiska staten, och ur denna mylla av misstro kunde IS slå rot och växa sig starka. Raqqa – en syrisk landsortsstad som IS förvandlat till centrum för sitt "kalifat". Foto: Wikimedia Commons Ännu mer dramatiskt är naturligtvis polariseringen mellan oppositionen och regimen i Syrien, sedermera två sidor i världens nu mest våldsamma krig. Även här har den sunnitiska befolkningsgruppen upplevt sig som marginaliserad från centralmakten, och även här har IS kunnat spela på gruppens känsla av utsatthet, osäkerhet och brist på inflytande och välfärd. Hur situationen för de sunniarabiska irakierna kommer att bli efter det att IS tappat det territoriella fotfästet är oklart. Enligt Juergensmeyer finns det tre tänkbara lösningar på de politiskt marginaliserade sunniternas problem: integration, separation, samt en blandform däremellan. Integrationslösningen vore den teoretiskt sett bästa lösningen, men tyvärr också den minst sannolika. Integrationen skulle komma till stånd genom att skapa genuint representativa regeringar i Bagdad och Damaskus samt militära strukturer inom vilka även sunniterna skulle känna sig säkra. Att förmå de shiitiska maktcirklarna i Bagdad eller de alawitiska i Damaskus att verkligen lämna ifrån sig makten är dock inte ett särskilt troligt scenario. Alternativet skulle vara att bygga på den faktiska uppdelning efter etniska och religiösa skiljelinjer som etablerats på marken, och separera länderna. Irak skulle kunna spjälkas upp i tre nya statsformationer: Kurdistan, Sunnistan och Shiastan. Det mest troliga – och minst optimala – scenariot är att de existerande klanerna behåller den faktiska makten, medan den irakiska staten består på pappret. En liknande ”lösning” är inte otänkbar för Syrien. Men IS är också en apokalyptisk rörelse för vilken religiösa förutsägelser av världens stundande undergång spelar en helt central roll. Att världen nu lever i uppfyllelse av profetiorna om tidens närstående slut är ett grundantagande. Om omvärlden agerar enligt profetiornas utsagor bekräftas bara den bild som IS-anhängarna har. IS:s debattforum och nätpublikationer deklarerade tidigare triumfatoriskt hur etablerandet av IS förebådade den slutliga tiden, men händelserna på marken talar nu motsatt språk. Territoriell kontroll är avgörande för den apokalyptiska rörelsens ideologi: kalifen behöver ett område över vilket han kan utöva suveränitet och införa ”sann islam”. Om kontrollen över markområdet försvinner, kommer då den apokalyptiska rörelsen att implodera? Inte nödvändigtvis. Men hur ska IS i så fall hantera det faktum att faktiska förändringar motsäger förutsägelser som fram till dess indikerat att slutet är nära? Apokalyptiska rörelser kan resultera i katastrofala slut, där ledarna hänsynslöst utnyttjar de troendes tillit – jämför Jim Jones och ”Folkets tempel" eller David Koresh och hans davidianska sekt. Det är helt avgörande att förstå den apokalyptiska logiken. När verkligheten inte stämmer överens med kartan kan antingen sektens hårda kärna bli alltmer fast i sina övertygelser, eller så kan rörelsen förlora i trovärdighet och kraft. Om IS:s statsprojekt faller vore det inte första gången som en jihadistisk protostat upphörde. Talibanernas emirat i Afghanistan, al-Qaidas utropade protostat i Jemen 2011–2012 och islamistiska rebellers utropade stat i norra Mali 2012–2013 är alla exempel på misslyckade jihadistiska statsformationsprojekt. De föll ihop på grund av en kombination av faktorer, där pressen utifrån genom utländsk militär intervention blandades med pressen inifrån från lokala civila som motsatte sig deras hårdföra styre, brutala repression och den främmande religiösa praxis som många gånger krockade med mer toleranta lokala samhällstraditioner. IS har dessutom legat på gränsen till utplåning tidigare: år 2007 efter att sunnitiska stamgrupperingar vänt sig emot gruppen förlorade den i stort all kontroll över territorium, och lyckades återetablera sig bara i och med att inbördeskriget bröt ut i grannlandet Syrien 2011. Även om IS faller som statsprojekt kommer de tillresta internationella jihadistkrigarna att finna andra lokala konflikter att dra in och utnyttja i sin globala jihadistiska kamp. Samtidigt som IS tappat mark i Syrien och Irak har det skett en spridning  till andra konfliktområden. Trycket mot centrum har lett till spridning i periferin. Flera islamistiska organisationer som tidigare kämpade med utgångspunkt i lokala mål och agendor har i stället kopplat upp sig mot den globala transjihadistiska rörelsen. Uppsala Conflict Data Program, UCDP, visar i sin senaste sammanställning av trender när det gäller organiserat våld i världen att antalet transjihadistiska konflikter ökat kraftigt, framför allt genom att fler väpnade grupper ”kopplat upp sig” mot IS. År 2014 var tre länder i världen i väpnad konflikt med IS-anslutna rebellgrupper: i Irak, Syrien, och Libanon. Under 2015 ökade antalet länder till tolv, däribland Afghanistan, Libyen och Nigeria. En del av jihadistkrigarna och de anhängare, som ännu inte anslutit sig till IS, kan också komma att vända blicken mot sina hemländer. Det kan innebära förhöjd risk för fler terroristattentat likt de i Paris, Bryssel, Istanbul och Bagdad. Då staten IS faller ökar alltså förmodligen också risken för allvarliga terroristattentat. När man förstår IS som tre rörelser snarare än en kan man också lösa den hittills ändlösa tvistefrågan huruvida IS är religiöst betingat eller inte. IS är helt enkelt en blandning av rörelser med dels strategiska och dels religiöst-utopiska motivgrunder. Svaret är alltså både och. Den apokalyptiska kärnan av IS, och en viss del av de tillresta utländska krigarna, är motiverade utifrån en övertygelse om att slutet på denna värld är nära förestående. Många tillresta jihadister har dock även en mängd mer sekulära motiv – som äventyrslust; familj- och vänskapsband med andra utländska krigare som redan åkt; identitetssökande; flykt från alienation, islamofobi och tristess. Den sunnitiska delen består av strategiska klanuppgörelser, där den konservativa muslimska identiteten visserligen är viktig men det avgörande är makt och kontroll i traditionella områden i Irak och Syrien. Det är därför inte osannolikt att IS, även om det blir militärt nedkämpat på slagfälten i Irak och Syrien, lever vidare i nya former. Men med en mer nyanserad analys av IS ökar chansen att vi får en förståelse för vilka former av konfliktlösning som borde kunna vara fruktbara.

Tyskland visar väg till grönare tillväxt

250. Den enskilt största strukturpolitiska frågan för våra samhällen under de närmaste decennierna är hur vi ska lyckas ställa om vår energiförsörjning – produktion och konsumtion – från fossilbaserad till förnybar. Inget land har slutgiltigt knäckt koden för ”grön tillväxt”, men det finns länder som lyckats mycket bra i stora delar av sin omställningsstrategi. Tyskland är ett sådant land. Även om Sverige och Tyskland båda ofta kommer högst upp i internationella rankinglistor över hållbara länder har de två mycket olika förutsättningar. Och medan den svenska relativa hållbarheten i stora delar beror på geografi (exempelvis omfattande vattenkraft), beror den tyska relativa hållbarheten i högre grad på medvetet politiskt reformarbete. För den strukturomvandling som krävs för att Sverige ska bli ”världens första fossilfria välfärdsland” är därför den tyska omställningspolitiken av särskilt intresse. I Tyskland debatteras hållbarhetsomställningen under samlingsbegreppet Energiewende. Rötterna till begreppet går att spåra åtminstone 40 år tillbaka i tiden: i 1970-talets student- och fredsrörelse och rädslan för ett kärnvapenkrig på gränsen mellan Öst- och Västtyskland vilket födde ett starkt motstånd också mot civil kärnkraft. När Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades 1972 växte detta motstånd mot både kärn- och kolkraft och 1980 publicerade tre miljöaktivister en bok med titeln “Energie-Wende: Tillväxt och välstånd utan olja och uran” där begreppet Energiewende användes för första gången. Samma år bildades det tyska miljöpartiet, Die Grünen. Den politiska debatten under 1980-talet präglades sedan av frågor om förnybar energi, energieffektivisering och energisnåla livsstilar; frågor som sågs som centrala för tysk geo- och säkerhetspolitik lika mycket som för hållbarhet i sig. Med Tjernobylkatastrofen 1986 stoppades all vidare kärnkraftsutbyggnad. 1991 införde regeringen Kohl världens första fastprissystem (feed-in tariffs) för förnybar energi, vilket garanterade priserna i 20 år framöver. Schröders röd-gröna regering ökade investeringarna i vind- och solkraft och ett beslut om utfasning av all kärnkraftsproducerad el på sikt fattades. Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima 2011 beslutade regeringen Merkel att denna utfasning skulle vara avslutad år 2022. Den relativa stabiliteten i omställningspolitiken oavsett regeringskonstellation innebar i praktiken att Tyskland gick från att ha mindre än en (1) procent av den globala kapaciteten för vind- och solenergi i slutet av 1980-talet till att ha mer än en tredjedel av vindkraftskapaciteten och ungefär en niondel av världens solcellskapacitet redan år 2003. Idag kommer 12,5 procent av all primärenergi ur förnybara källor; strömsektorn utgörs till en tredjedel av förnybart – främst av vind, sol och biomassa. 2014 skärptes målen och lagen kring förnybara energier (EEG 2014) omfattar i dag en mängd konkreta mål relaterade till både energianvändning och utsläppsminskningar fram till år 2050 (se faktaruta). Vindkraftparkerna växer på slätterna i norra Tyskland. Foto: Shutterstock Principiellt kan Energiewende sägas stå på tre ben: mer förnybar energi, högre energieffektivitet och mindre total energianvändning. Energiewende baseras också lika mycket på investeringar gjorda av småskaliga producenter så som bönder, kooperativ och småföretagade som storskaliga investeringar i vind- och solparker. Prissystemet som driver på omställningen är relativt enkelt uppbyggt: förnybar energi har prioritet i elnätet (i betydelsen att nätoperatörer måste köpa förnybar energi först) och de garanterade priserna har stigit successivt med åren. På senare tid har regeringen dock, på grund av snabb utbyggnad och stigande konsumentpriser, föreslagit en övergång till ett slags auktionssystem: regeringen hänvisar till att produktionskapacitetsutbyggnad och nätutbyggnad måste gå hand i hand; miljöorganisationer misstänker att det handlar om att ge de fossila (kol-)energiproducenterna ytterligare några decennier av konstgjord andning. Huvudfrågan förblir dock: bidrar Energiewende till bättre tysk hållbarhet i stort, i betydelsen ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet? På plussidan kan följande skrivas: Tyskland överträffar de flesta jämförbara länder vad gäller utsläppsminskningar och förnybar energiproduktion; Energiewende har inneburit en demokratisering av energisektorn och nästan 90 procent av den förnybara produktionskapaciteten ägs av mindre producenter; nästan 400 000 människor är anställda i den förnybara energisektorn; och Tyskland är ett av världens ledande exportländer vad gäller förnybar energiteknik. Dessutom har Tyskland genom att skapa en skyddad marknad för utvalda energislag också bidragit till att den nya tekniken fått chans att utvecklas över huvud taget. Tyskland har alltså skapat en slags global ”common good” och de massiva kinesiska och amerikanska investeringarna i sol och vind på senare år är omöjliga att förstå utan den tyska statens aktiva teknikpolitik under de senaste decennierna. På minussidan bör nämnas att osäkerhet om framtida energipriser vuxit i betydelse för tysk industri; avvecklingen av gamla kolkraftverk till förmån för gas och fjärrvärme som reservkraft går alldeles för långsamt; nätutbyggnaden släpar efter; investeringarna i förnybar energi har minskat under de senaste åren; och även om Tyskland överträffar andra länder gällande omställning lyckas man troligtvis inte nå de egna ambitiösa målsättningarna om en minskning av koldioxidutsläppen med 40 procent till år 2020. År 2015 ökade de totala koldioxidutsläppen, främst beroende på kallt väder. Dessutom har Tyskland, liksom de flesta andra länder, fortfarande stora problem med omställningen av andra viktiga sektorer, som trafik och industri. Förbundsrådet uttalade nyligen en önskan om att försäljningen av fossildrivna fordon ska förbjudas efter 2030, men lagstiftningen för en ”Trafikwende” släpar än så länge långt efter omställningen av elsektorn. För Sveriges del kan följande slutsatser dras: En aktiv omställningspolitik innebär att staten måste orka och våga bära kostnader och risker med ny teknik. Marknaden (varken den globala eller nationella) ”går inte före”, men kan lockas med på båten genom ambitiös och tydlig politik. För det andra krävs enighet om omställningens riktning (samt centrala verktyg) över partigränser: långsiktigt politiskt stöd är avgörande för investeringar och för att nya tekniker ska få tid att utvecklas till konkurrenskraftiga alternativ. För det tredje har Energiewende visat att hållbarhetsomställning inte måste vara ett hot mot ekonomisk utveckling. Tyskland beskrevs under 1990-talet ofta som ”Europas sjuke man” med en arbetslöshet kring 10 procent. Energiewende har alltså sjösatts och upprätthållits under en period av mer allmän ekonomisk och teknologisk (åter-)uppbyggnad. Men kanske viktigast av allt, exemplet Energiewende visar att det går att åstadkomma mycket omfattande konkreta strukturella förändringar på relativt kort tid. I ljuset av de enorma omställningsutmaningar som fortfarande ligger framför oss är detta den kanske viktigaste insikten av alla. 

Kan befrielsen av IS-fästet Mosul ge Irak ny chans?

142. ”Orsaken till den förödmjukelse som den islamska gemenskapen genomlever dessa dagar är att den övergett jihad och nöjt sig att leva i världen i vanära.”* Citatet ovan är det första politiska budskapet som kommunicerades på IS:s twitterkonto ”al-’amaq” (djupsinnigheter) efter att premiärminister Haider al-Abadi deklarerat att den militära operationen för att återta Mosul inletts. Orden ”förödmjukelse” och ”vanära” är talande för det deprimerade allmäntillstånd som råder i stora delar av Irak och Mellanöstern. I juli 2014 höll ledaren för IS, Abu Bakr al-Bagdadi sitt första och hittills enda offentliga framträdande i Nur-moskén i Mosul. I en fredagspredikan förklarade han att det islamska kalifatet upprättats och påbjöd jihad. Han sa: ”Om ni vill ha del av Allahs himmelska löfte, så träd ut i jihad. Om ni visste vilken belöning och ära som finns i jihad i denna och nästkommande värld så skulle ingen av er vara stillasittande. Ty det är den väg som Allah har påbjudit och som räddar er från förödmjukelse och som skänker er värdighet.”[1] * Med dessa ord satte han en rörelse av religiöst motiverat våld i rullning, en rörelse som enbart kunde gå framåt – och obönhörligen mot sin slutliga undergång. Sunniterna som IS primärt vänder sig till i sin propaganda upplever ett tillstånd av förlorat inflytande och ställning. Den amerikanska invasionen och ockupationen av Irak 2003 medförde en omfördelning av makt från sunniter till shiiter med avsevärt iranskt inflytande i landets politik. Dåvarande premiärminister Nuri al-Maliki förde en politik för att cementera en shiitisk makthegemoni i Irak samt marginalisera sunniter. I Irak har sunnitiska kärnområden i över två års tid till stor del kontrollerats av terrororganisationen IS, ibland med stöd av lokalbefolkningen. I Syrien dödas och fördrivs miljontals sunniter av den syriska regimens och det ryska flygvapnets urskillningslösa bombningar av civila. Saudiarabien har tydligt tappat mark eftersom USA inte är lika beroende av saudisk olja som tidigare. IS har skickligt spelat på känslor av förödmjukelse och tillbakagång i det sunnitiska lägret. Då IS lyckades inta miljonstaden Mosul utan motstånd var det ett kvitto på att Nuri al-Malikis politik inte kunde hålla ihop landet. På pappret fanns 60 000 tungt beväpnade soldater och poliser utstationerade i Mosul vid tiden för IS:s erövring. En stor del av dessa var vad som i Irak kallas ”fidha’i” (astronaut), det vill säga personer som sitter hemma och mottar lön för en tjänst som de inte utför. Den sekterism och korruption som frodades under Nuri al-Malikis styre vara nära att leda till hela landets undergång. Då hans tidigare allierade övergav honom och Haider al-Abadi kom till makten i augusti 2014 kontrollerade IS omkring en tredjedel av landets territorium. Abadi var på sätt och vis sista hoppet för Irak. Han stod inför två huvudsakliga utmaningar. På inrikespolitiskt plan framstod en inkludering av sunnimuslimer som en förutsättning för att landet skulle överleva. Utrikespolitiskt hade han den svåra uppgiften att återfå omvärldens förtroende, något hans land var beroende av ur både säkerhetspolitisk och ekonomisk synvinkel. - Iraks premiärminister Haider al-Abadi – nu har han chansen att vända utvecklingen till det bättre för hela Irak, så att alla befolkningsgrupper känner sig inkluderade. Foto: Shutterstock Efter Abu Bakr al-Bagdadis framträdande i Nurmoskén i Mosul, utropade därefter den högste uttolkaren av shiitisk islam i Irak, storayatollan Ali al-Sistani en uppmaning till alla trosfränder att möta hotet från IS. Vapen och insamling av medel organiserades privat och av de shiitiska religiösa institutionerna. Utbildning organiserades av Qudsbrigaderna, som är Irans vapengren för utländska insatser. En mängd olika grupper bildades under namnet ”den folkliga mobiliseringen”. Våren 2015 konstaterade ledaren för denna grupp, Hadi al-Ameri att den är starkare än landets militär,[2] ett påstående som han sannolikt hade fog för. Uttalandet är beskrivande för den utveckling som äger rum i Irak och på andra håll i Mellanöstern i vilken statliga institutioner vittrar sönder, tappar legitimitet och utmanas av substatliga organisationer ofta med religiös prägel. Det nu inledda militära återtagandet av Mosul kan tolkas som det slutliga försöket att upprätta ett enhetligt irakiskt territorium. I egenskap av premiärminister och överbefälhavare för Iraks styrkor sa al-Abadi att endast Iraks armé och polis kommer att gå in i Mosul och ingen annan.[3] Med det menade han att shiitiska miliser och den kurdiska peshmergan kommer att hållas utanför. Detta var ett viktigt ställningstagande som inte uttalats då andra sunnitiska fästen Ramadi och Falluja återtagits. Det mediala fokuset på Mosuloperationen är stor och många frågar sig om vilket motstånd de irakiska styrkorna kommer att möta och hur många som förväntas fly staden. Mediebevakningen avslöjar vårt monokelperspektiv. Anmärkningsvärt få ställer sig frågan hur den förväntade militära operationen kan medföra en sundare utveckling för Irak. Det finns därför anledning att blicka ut över det nuvarande politiska och ekonomiska landskapet i Irak som kommer att avgöra den politiska framtiden efter IS.  Omkring 95 procent av Iraks intäkter kommer från försäljning av olja. Lejonparten av landets utgifter går till att betala löner och ersättningar till landets sex och en halv miljoner statligt försörjda. Oljan säljs på världsmarknaden så att den relativt välavlönade medelklassen kan köpa importerade varor. Landet har en krigsekonomi i vilken tjugo procent av 2015 års budget går till försvars-och säkerhetsutgifter och endast nio procent till utbildning. Mer pengar budgeteras till olika religiösa institutioner (shiitiska, sunnitiska och kristna) än till infrastruktur och bostäder. Landet har efter Jemen regionens näst högsta befolkningstillväxt. I regionen Kurdistan har parlamentet inte sammanträtt på över ett år, efter att den valda talmannen Yousef Mohammed Sadiq tvingats bort från sitt ämbete. Dessutom råder stora sociala spänningar i regionen Kurdistan liksom på andra håll i Irak. Den vanliga befolkningen som i årtionden offrat sig för den kurdiska saken ser sina forna ledare tillskansa sig rikedomar och privilegier som de flesta endast kan drömma om. Det finns därmed enorma politiska och ekonomiska utmaningar i för ett läge när IS är besegrat. Landets ledning behöver utveckla hållbara relationer mellan de olika befolkningsgrupperna. Det finns ett akut behov av att ändra det ekonomiska systemet och gå från kortsiktig konsumtion av oljepengar till långsiktiga investeringar i utbildning, hälsovård och infrastruktur. En sådan samhällsekonomisk långsiktighet är en nyckel för länders utveckling. De framtida samtalen om Irak behöver därför byggas på en långsiktig ekonomisk och politisk vision om samhället för att kunna bryta den cykel av våld som plågat landet så länge. *Artikelförfattarens översättning från arabiska [1] https://www.youtube.com/watch?v=dIRf0EJuPak, ca 9 min in i predikan. [2] https://www.youtube.com/watch?v=8_j3XwRynuI, ca 2,18 min i talet.  [3]https://www.youtube.com/watch?v=8_j3XwRynuI, ca 2,18 min i talet.  

Sverige bör satsa på medling i väpnade konflikter

142. Den senaste statistiken från Uppsala konfliktdatabas (UCDP) visar en fortsatt ökning av antalet väpnade konflikter i världen. Krigen i Syrien fortsätter i oförminskad kraft och de förhandlingsförsök som gjorts mellan den ryske och amerikanske utrikesministern har havererat. Det visar hur angeläget det är att söka nya former för fredlig konfliktlösning. Detta borde Sverige göra till ett centralt tema under tiden i FN:s säkerhetsråd – och därför påtagligt stärka sin kapacitet för fredsdiplomati och medling. I boken ”Fredens diplomater: Nordisk medling från Bernadotte till Ahtisaari”, som utkommer i dagarna, gör vi den första samlade kartläggningen av nordisk medling sedan andra världskrigets slut. Det är en imponerande mängd insatser för att förhindra upptrappning, minska våld och finna förhandlingslösningar. Inalles rör det sig om mer än 40 konflikter med över 50 enskilda medlare från Sverige, Norge och Finland. Medling har således betraktats som ett viktigt fredspolitiskt verktyg i Norden. Insatserna har ofta gjorts genom internationella organisationer och utifrån en insikt om att långvariga åtaganden kan bli nödvändiga. Folke Bernadotte, medlare i Mellanöstern, mördad i Jerusalem 1948. Foto: Government of India Sveriges engagemang inleddes med Folke Bernadotte 1948 och det senaste uttrycket är utrikesminister Margot Wallströms lansering 2015 av ett globalt nätverk av kvinnliga fredsmäklare. Just nu finns, som bekant, en internationell medlare i Syrienkonflikten, svenske Staffan de Mistura med team. Norska diplomater har arbetat och arbetar med fredsprocesserna i Colombia och Filippinerna. Finlands förre president Martti Ahtisaari fick 2008 Nobels fredspris för sina ”viktiga ansträngningar på flera kontinenter och under mer än tre decennier för att lösa internationella konflikter”. På vissa punkter skiljer sig de nordiska länderna åt. Den mest markanta är den vikt som Norge lägger vid medlingsarbetet. Norges insatser har utvecklats under tjugofem år genom en unik avdelning för fred och försoning inom utrikesministeriet. De totala resurserna uppskattas årligen till mer än en halv miljard norska kronor. Det får Sveriges insatser att förblekna. Norge är även en ledande finansiär av den särskilda enhet för stöd till medling som inrättats inom FN, med experter som på kort varsel kan ge sig ut i olika förhandlingssituationer. Finland har varit drivande i tillkomsten av en särskild grupp av stater och internationella organisationer inom FN, ”Friends of Mediation”, Medlingsvännerna. I Europa skapades 2014 på ett svensk-finländskt initiativ ett fristående europeiskt fredsinstitut med medling som särskilt uppdrag, European Institute of Peace (EIP) med den framstående finländske medlaren Pekka Haavisto som ny ordförande. Sverige har genom medlemskapet i FNs säkerhetsråd, 2017-2019, goda förutsättningar att medverka till nordiskt och internationellt arbete för internationell medling, såväl inom FN och EU som genom andra organisationer. Det är värt att notera att FN:s nye generalsekreterare, Antonio Guterres, uttalat ett starkt stöd för internationell medling. Behovet av en ”surge in diplomacy for peace”, ett lyft för fredsdiplomati, utgör första punkt i hans vision för FN:s konfliktförebyggande insatser. Mycket talar således för att Sverige på många olika sätt nu behöver stärka den egna kapaciteten. Det finns flera möjliga organ som kan bidra med detta, till exempel Dag Hammarskjölds Minnesfond, Folke Bernadotteakademin och Utrikespolitiska institutet eller universitetsinstitutioner såsom vår egen vid Uppsala universitet. Det gäller både utbildning och forskning inom områden som medling, förhandlingar och dialog. Det är viktigt inte minst för att medlingsuppdrag i ökad grad skall kunna baseras på empirisk evidens och utvärdering av tidigare insatser. Dessa institutioner är dock inte rustade för det dagliga arbete som medlingsarbete kräver. Därför är det viktigt att den svenska utrikesförvaltningen har denna kapacitet. UD har tidigare haft särskilda analysenheter som bland annat bidragit till bedömning av svenskt agerande. Det är nu dags att återupprätta och förstärka våra nationella insatser för medling och att kraftfullt stödja de nätverk som skapas. Norges avdelning för fred och försoning kan vara en form. Sida hade tidigare en enhet för fred och säkerhet. Sveriges UD behöver en egen enhet för medlingsarbete med tillräckliga resurser för både internutbildning och engagemang i särskilda konflikter. Vår bok visar att det faktiskt finns ett antal nordiska och svenska profilfrågor inom medling. Det gäller till exempel kvinnors roll i fredsprocesser, i fredsavtal och genomförandet av ingångna överenskommelser. Det är dags för Sverige att stärka sitt engagemang för internationell medling! Ställningen som medlem av FN:s säkerhetsråd gör detta särskilt angeläget.

Vita män i USA ser Clinton och feminism som ett hot

142. För många som följer presidentvalet i USA denna höst 2016 ter det sig ofattbart att Hillary Clinton inte leder mer i opinionsundersökningarna mer än hon gör. När detta skrivs i mitten av oktober har Real Clear Politics en genomsnittlig ledning för Hillary med drygt 6 procent gentemot Donald Trump. Det ena partiet representeras av en fastighetsmiljardär som totalt saknar politisk erfarenhet. Han har dessutom gett upprepade uttryck för kvinnoförakt, sagt förnedrande saker om muslimer, förolämpat sina motståndare, uppvisat närmast bottenlös okunnighet om centrala policyfrågor och hotat med att kasta sin motståndare i fängelse om han når presidentposten. Vad hände med principen att rättsväsendet i en demokrati inte får direkt styras av politikerna? Mot denne ignorante republikan står en demokratisk kandidat som söker sin like i politisk erfarenhet bland tidigare presidentkandidater inom något av de båda stora partierna i modern tid. Hon har varit First Lady i åtta år, senator för delstaten New York i åtta år, och utrikesminister i fyra år. För svenskar som följer detta val är det närmast oförståeligt att Hillary Clinton leder med blott 6 procent och inte med 40 procent. Här vill jag diskutera några tänkbara förklaringar. * Clintonhatet Att Hillary Clintons opinionssiffror inte är högre än de är, beror delvis på att hon under mer än 20 år har varit utsatt för en systematisk smutskastningskampanj från olika republikanska intressen. Jag, som har följt amerikansk politik under 40 år, finner knappast någon motsvarighet bland andra politiker på federal nivå till den smutskastningskampanj som Hillary Clinton har gjorts till föremål för. Det skulle föra för långt här att i detalj gå in på alla affärer där Hillary Clinton, och ofta också Bill Clinton, har blivit anklagade för den ena olagligheten efter den andra. Under åren i Vita huset var en av de första affärerna Whitewater, en misslyckad investering för makarna Clinton som länge utreddes men där ingen av makarna befanns ha gjort något fel. En andra affär var när Clintonmedarbetaren Vince Foster begick självmord då Bill Clinton var president år 1993. En republikansk kongressledamot lär i månader ha ägnat sig åt att skjuta skarpt på pumpor på sin bakgård för att belägga att någon av Clintons hade sett till att den olycklige mannen hade mördats. Det blev ingenting av detta heller. Under senare år är det främst Hillary Clintons hantering av morden på fyra amerikanska diplomater i Benghazi 2012, liksom hennes användning av sin egen epostserver som utrikesminister, som blivit föremål för Clintonhatarnas kampanjer – utöver Clinton-stiftelsen. Den senare skapades av Bill Clinton 1997 bland annat för att han skulle kunna göra någonting meningsfullt efter sin presidentperiod. I Benghazifrågan gäller kontroversen om huruvida Clinton, som utrikesminister, kunde eller borde ha gjort mer för att rädda de fyra diplomaterna, däribland USA:s ambassadör Chris Stevens, som dödades av extremister. Detta har varit en kontrovers som republikanerna har mjölkat ut oerhört mycket mer av än den lilla substans som fanns. Att en utrikesminister, som sitter i Washington, personligen skulle kunna ansvara för säkerheten för fyra diplomater som befinner sig i ett land i totalt kaos hundratals mil hemifrån är orimligt. Republikanerna tillsatte ett särskilt utskott i representanthuset vars arbete avslutades med ett förhör av Hillary Clinton som inklusive pauser tog elva timmar. Ingen oberoende observatör fann efteråt att republikanerna verkligen kunde komma åt Clinton vare sig under arbetet med utskottet eller under själva slutförhöret. Men vad som upptäcktes under arbetet med utskottet var att Hillary Clinton som utrikesminister hade haft en egen epostserver där hon bevarade alla sina email under sin tid som utrikesminister. Även om de formella reglerna inte är alldeles glasklara var det utan tvekan olämpligt för Clinton att inte se till att hon hade sitt mejlsystem inom ramen för utrikesdepartementets normala rutiner. Den obetänksamhet som Clinton visade i denna fråga förvärrades av att det tog månader innan hon verkligen erkände att hon i detta fall hade begått ett misstag. FBI undersökte Clintons hantering av eposten och kom fram till att inget brott hade begåtts, även om FBI-chefen vid sin presskonferens kallade Clintons hantering av sina mejl för ”extremely careless”. Slutligen har vi frågan om Clintonstiftelsen. Bill Clinton har här lett en organisation som samlat in hundratals miljoner dollar genom åren. Bidragsgivare har varit både amerikaner och utlänningar, inklusive utländska regeringar. Även om ingen lyckats bevisa att Hillary Clinton som utrikesminister verkligen skulle ha gjort någon särskild åtgärd som ”ersättning” för att utländska intressen skänkt pengar till Clintonstiftelsen, så har agerandet i en del frågor i varje fall varit etiskt tvivelaktigt. Detta samtidigt som Clintonstiftelsen tveklöst gjort goda insatser globalt, bland annat i kampen mot aids. I dessa olika frågor, som i de flesta fall visat sig vara substanslösa, har republikanska intressen och aktörer under decennier tagit ut svängarna å det grövsta. Det finns en organisation som heter Judicial Watch vilken för närvarande har omkring 20 fall som inte är juridiskt avgjorda där organisationen stämt Hillary Clinton. Som oberoende svensk bedömare går det inte att komma fram till annat än att nästan allt det som lagts Hillary Clinton till last har karakteriserats på ett groteskt överdrivet vis av hennes republikanska motståndare, och de är många. Men – och här är den politiska kärnan inför presidentvalet den 8 november – alla dessa kampanjer och alla de frågetecken som de har rest, har bidraget till att ett betydande antal väljare i USA, flera tiotals miljoner, hatar Hillary Clinton och aldrig någonsin kan tänka sig att rösta på henne. Hillary Clinton har de näst högsta negativa opinionssiffror som någonsin uppmätts för en kandidat till presidentposten för ett av de stora partierna i USA. I en opinionsundersökning från NBC News/Wall Street Journali början av oktober har 51 procent av de tillfrågade antingen ”somewhat negative” eller ”very negative” uppfattning om Hillary Clinton. Motsvarande siffra för Donald Trump i samma undersökning är 63 procent. Alla Clintonaffärerna – av vilka bara en del har tagits upp här – är en viktig förklaring till dessa höga negativa siffror som Hillary har i opinionsundersökningarna. * Genderfrågan Den andra faktorn som enligt min mening är av betydelse för att förstå Hillary Clintons trots allt ganska lilla ledning över Donald Trump i opinionsundersökningarna har att göra med hennes kön. Enligt en opinionsundersökning från Public Religion Research Institute så har 52 procent av de vita männen en ”mycket negativ” uppfattning om Hillary Clinton. Som jämförelse hade drygt 30 procent av samma del av befolkningen en mycket negativ uppfattning om Barack Obama 2012. I en annan undersökning från ABC News/Washington Post i juni 2016 hade Clinton ännu värre siffror bland vita män, 75 procent av dem var ”unfavorable” till henne, vilket dock är ett något bredare uttryck än det nyss nämnda. Det är ingen tvekan om att Hillaryaffärerna, som nämndes ovan, och genderfrågan går in i varandra på ett komplicerat sätt som är svårt att riktigt reda ut. Ett av de angrepp som brukar riktas mot Hillary Clinton av hennes motståndare är att hon är villig att göra vad som helst för att bli president. Denna påstådda ambition läggs henne ofta till last. Läsaren kan då fråga sig hur det då är med de män som söker samma ämbete? Har inte också de en oerhörd ambition att nå sitt mål? Är inte också de beredda att göra oerhört mycket, allt som står i mänsklig makt för att nå sitt mål, något som dessa män också tydligt visar i handling? Varför skall då den ena kandidaten, den kvinnliga, beskyllas för orimlig makthunger, medan de manliga kandidaterna av samma bedömare bara betraktas som normala kandidater? Det är ingen tvekan om att på denna punkt bedöms den kvinnliga kandidaten respektive de manliga ofta med helt olika vågskålar. En särskild version av kritiken mot Clinton, på temat att hon skulle vara villig att göra allt för att bli president, går ut på att hon är beredd att säga vad som helst och att ändra åsikt hur som helst bara för att nå sitt mål, ett beteende som i dessa belackares ögon också skulle göra henne synnerligen olämplig som president. På en hemsida hos NBC News finns en sammanställning av hur Donald Trump har uttryckt 126 olika uppfattningar i 21 viktiga sakfrågor. Den uppmärksamme läsaren ställer sig möjligen frågan: vad är detta om inte en kandidat som uppenbarligen är villig att säga i stort sett vad som helst för att nå sitt mål? Någon lika tydlig kritik mot Donald Trump som mot Hillary Clinton på denna punkt finns dock knappast. En annan aspekt av genderfrågan i amerikansk politik idag är kopplat till uppfattningen att ”the United States has become too soft and feminine.” 42 procent av de svarande höll med om detta vid en opinionsundersökning i våras – av männen var det mer än 50 procent. Det visade sig också att de som höll med fullständigt om detta hade fyra gånger större sannolikhet att vara mycket negativa mot Hillary Clinton än de som helt motsatte sig denna uppfattning  Slutsatser I denna artikel har jag koncentrerat mig på två aspekter som jag menar bidrar med förklaringar till varför motståndet mot Hillary Clinton i väljarkåren i USA fortfarande är starkt i breda kretsar i mitten av oktober, trots alla de närmast ofattbara snedsteg som begåtts av hennes motkandidat Donald Trump. Det tål att diskutera vilken av de båda faktorerna som nämns ovan som har störst förklaringskraft: Clintonhatet eller genderfrågan. Det verkar tveklöst vara så att de båda faktorerna förstärker varandra. Och ändock, rimligen är den viktigaste förklaringen till att så många främst manliga väljare så tydligt tar avstånd från Hillary Clinton hennes kön. Om vi för resonemanget ett steg vidare och försöker förstå varför Donald Trumps närmast obegripliga maktbeteende mot kvinnor i allmänhet och mot Hillary Clinton i synnerhet inte kostar honom mer politiskt, tycks könsfrågan än en gång vara rimligast att hålla sig till. Lek med tanken att den demokratiske kandidaten inte hade varit Hillary Clinton, utan en i stora delar jämförbar kandidat vad gäller erfarenhet, typ nuvarande vicepresidenten Joe Biden, så framstår det som otänkbart både att denne hade haft samma höga negativa siffror hos vita män som Hillary Clinton har. Det hade dessutom varit lika otänkbart att Donald Trump skulle ha betett sig på samma maktfullkomliga sätt mot Joe Biden som han har gjort mot Hillary Clinton. Mycket talar för att många manliga väljare i dagens USA, särskilt vita män, har en uppfattning av att det amerikanska samhället rör sig i något slags hotfull feministisk riktning. Den kandidat som inkarnerar hotet om denna, för dessa män olyckliga, utveckling är Hillary Clinton. Den som står emot hotet är den manlige kandidaten bland de båda återstående med verklig chans att bli president: Donald J. Trump.

Konflikten Israel–Palestina fatalt misslyckande för FN

142. Den fortgående konflikten mellan Israel och Palestina utgör en av FN:s viktigaste utmaningar och är samtidigt världsorganisationens kanske största misslyckande hittills vad gäller att skapa och upprätthålla fred. Konflikten startade cirka två år efter FN:s tillkomst genom generalförsamlingens resolution 181(II) av den 29 november 1947 och dess ”delningsplan” vars syfte var att skapa två nya stater på det område som dittills var Palestina.  Idag nästan 70 år senare är utsikten att förverkliga FN:s planer på en tvåstatslösning och fred i Mellanöstern dessvärre sämre än på länge. Sedan 1947 har världen bevittnat flera krig med många dödsoffer, ett stort antal terroristhandlingar och ett omfattande lidande hos civilbefolkningen. I de folkrättsliga diskussionerna om konflikten mellan Israel och Palestina brukar tre centrala frågor lyftas fram: Israels ockupation av de palestinska och arabiska områdena, judiska bosättningar inom dessa områden, och brott som begås under väpnade konflikter. Israel som ockupationsmakt står i centrum för de första två frågorna, medan både Israel och Palestina har anklagats för krigsförbrytelser och kränkningar av mänskliga rättigheter under väpnade konflikter. 1 – Ockupationen Som en följd av 1967 års krig mellan Israel och arabstaterna, ockuperade Israel östra Jerusalem, Golanhöjderna, Västbanken och Gazaremsan. Enligt FN-resolutionen från 1947 var det meningen att östra Jerusalem skulle vara ett internationellt område, men efter 1948 års arabisk-israeliska krig annekterades det av Jordanien 1950. Israel ockuperade östra Jerusalem efter 1967 års krig och annekterade området 1980 genom en särskild lag. Samma lag fastslog att Jerusalem i sin helhet skulle utgöra Israels eviga huvudstad. Denna annektering har inte godkänts av något annat land. Alla andra stater anser att Tel Aviv är Israels huvudstad. Den amerikanska kongressen antog visserligen en lag 1995 som erkände Jerusalem som Israels huvudstad, men presidenterna Bill Clinton, George W Bush och Barak Obama har vägrat att verkställa denna lag. Till skillnad från östra Jerusalem utgör Golanhöjderna en rättsenlig del av Syrien som är en självständig stat och medlem i FN. Israels lag från 1980 om Golanhöjderna nämner inte ordet ockupation eller annektering. Denna lag förutsätter fullständig tillämpning av Israels lagar och jurisdiktion på Golanhöjderna. Omvärlden betraktar Israels förhållande till Golanhöjderna som fullbordad ockupation. Västbanken skulle utgöra större delen av den nya självständiga staten Palestina enligt ”Delningsplanen”, men har varit under Israels ockupation sedan 1967. Vad gäller Gazaremsan, som också är tänkt att vara en del av staten Palestina och som blev ockuperad efter 1967 års krig, valde Israel att lämna området 2005. Formellt sett är Gaza inte längre under Israels ockupation. Men den fullständiga kontroll som Israel utövar över Gazas luftrum, markgränser och havsområden, och det faktum att ingen person och inga varor normalt kan tas in eller ut ur Gaza utan Israels medgivande, gör att läget folkrättsligt bör betraktas som fortsatt ockupation. Både den internationella sedvanerätten och 1949 års Genèvekonvention om skyddet av civila under krig (IV) anser att en ockupation av ett område kan vara laglig om den är en följd av en väpnad konflikt. Det förutsätter dock att ockupationen ska upphöra så snart det är möjligt. De cirka 50 år som har förflutit sedan början av ockupationen är en orimligt lång period. Det är en allmän uppfattning bland majoriteten av världens folkrättsjurister att ockupationen, som utgjorde en del av Israels självförsvar mot arabländernas militära attack 1967, inledningsvis var folkrättsenlig. Men när systematiskt byggande av bosättningarna inleddes i slutet av 1970-talet och när 1980 års lag om Jerusalem antogs blev den fortsatta ockupationen olaglig. En viktig fråga i sammanhanget är om Genèvekonventionen (IV) är tillämplig i konflikten mellan Israel och Palestina. Israel menar att konventionen inte är tillämplig eftersom det enligt landets resonemang inte är fråga om ”ockuperade” utan ”omtvistade” områden, vilket innebär att Genèvekonventionen (IV) inte ska gälla. Dessutom anser Israel att Genèvekonventionen (IV) talar om ”fördragsslutande stater” och varken Västbanken eller östra Jerusalem var stater eller på något sätt suveräna för att vara parter i konventionen när kontrollen gick över till Israel 1967. Israels argument i detta avseende har inte accepterats av omvärlden. Säkerhetsrådet och generalförsamlingen har upprepade gånger fastslagit att Genèvekonventionen (IV) är tillämplig (se nedan). Än viktigare är att Internationella domstolen i ett rådgivande yttrande från 2004 om byggandet av en mur i de ockuperade palestinska områdena tolkade artikel 2 i Genèvekonventionen (IV) och kom i yttrandets punkt 95 till slutsatsen att konventionen är tillämplig i alla fyra områden som Israel ockuperade.  Pisgat Ze'ev, en av de stora bosättningarna i östra Jerusalem. Pisgat Ze'ev är belägen öster om den palestinska stadsdelen Beit Hanina, på område som ockuerades 1967. Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock   2 – Bosättningarna Inflyttningen av bosättare till de ockuperade palestinska områdena och inrättandet av fler och fler bosättningar i dessa områden har kritiserats för att de strider mot den internationella humanitära rätten. Denna kritik bygger på artikel 49 i Genèvekonventionen (IV), som föreskriver att en ockupationsmakt inte får deportera eller överflytta delar av sin egen civilbefolkning till områden som den ockuperar. Israel började med inflyttning av judiska bosättare till de palestinska ockuperade områdena kort efter 1967 års krig. Denna politik har tillämpats kontinuerligt sedan dess med varierande intensitet och omfattning. Under senare år har byggandet av nya bostäder på ockuperade områden ökat markant i takt. Israel anser inte att bosättningarna är illegala. I den allmänna debatten och de officiella kontakterna brukar landet hänvisa till statens ”mark” i Västbanken, något som har tolkats som ett tecken på permanent närvaro. Israels folkrättsliga argument, förutom att Västbanken och östra Jerusalem före ockupationen inte lagligen tillhörde någon annan stat, är att ingen bestämmelse i Genèvekonventionen (IV) förbjuder frivillig återvändning av privatpersoner till ställen som de eller deras förfäder har blivit tvingade att lämna. Israel betonar att regeringen inte tvingar någon att flytta till Västbanken eller östra Jerusalem, utan privatpersoner flyttar till dessa bosättningar på egen hand. Ett annat argument som framförs av Israel angående lagligheten av bosättningarna är att de byggs på allmän mark, det vill säga områden som inte är ägda av privatpersoner. Detta påstående har, i vart fall under senare år, inte stämt med åtskilliga FN-rapporter som har redogjort för hur hus lagligen ägda av palestinier har demolerats för att ge plats åt bosättningar. Enligt artikel 8 (2) (viii) i stadgan för den Internationella brottmålsdomstolen är en ockupationsmakts förflyttning av en del av sin egen civilbefolkning till det område som den ockuperar en krigsförbrytelse. Vad gäller just bosättningarna i de palestinska ockuperade områdena har olika FN-organ uttalat sig vid flera tillfällen. Säkerhetsrådet fastslog i resolution 446 från en 22 mars 1979 att Israels byggande av bosättningar i de palestinska och arabiska ockuperade områdena helt saknade rättslig grund (paragraf 1). Det uppmanade vidare Israel att sluta flytta eget folk till de arabiska ockuperade områdena (paragraf 3). Säkerhetsrådet upprepade sitt ställningstagande i denna fråga med ännu starkare ord i resolution 465 från 1 mars 1980 och kallade Israels bosättningspolitik i de arabiska ockuperade områdena för en grov överträdelse (flagrant violation) av den fjärde Genèvekonventionen (paragraf 5). Den internationella domstolen fastslog i sitt ovan nämnda yttrande från 2004 att Israel inte kunde åberopa självförsvar eller militär nödvändighet som en grund för att rättfärdiga bosättningarna. Domstolen fastslog också att byggandet av bosättningar i de ockuperade palestinska områdena inklusive östra Jerusalem strider mot folkrätten (paragraf 120). Nyligen har FN:s särskilde sändebud för Mellanöstern, Nikolay Mladenovs, upprättat en rapport om de illegala bosättningarna och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har inför säkerhetsrådet den 15 september 2016 uttalat sig om Israels ”kvävande och förtryckande ockupation på Västbanken ” och om att judiska bosättningar på ockuperade Västbanken är olagliga enligt folkrätten.[1] 3 – Brott begångna av parterna i konflikten En tredje kategori av folkrättsliga frågor som är särskilt relevanta är de som gäller brott som israeler och palestinier begår mot varandra. Så länge brott begås utanför ramarna för ett regelrätt krig är det i princip myndigheterna i Israel eller Palestina (samt Hamas i Gaza) som har befogenhet, möjlighet och skyldighet att lagföra och straffa de ansvariga enligt sina egna lagar. Knivdåd, misshandel, mord, terroristhandlingar, utomrättsliga avrättningar är exempel på sådana brott.  De begås oftast, men inte alltid, av privatpersoner. Om myndigheterna underlåter att straffa sådana brott bryter de mot de internationella sedvanerättsliga förpliktelser som de har vad gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna. Lika viktiga är de brott som begås under en väpnad konflikt, till exempel de två krig som ägde rum mellan Israel och Hamas i Gaza 2009 och 2014. Dessa krig styrs av de folkrättsliga regler som allmänt kallas för internationell humanitär rätt. De mest grundläggande principerna inom detta regelverk är principen om distinktion, det vill säga att skilja mellan civila och militära mål och proportionalitetsprincipen. Den senare innebär att det våld som används ska stå i proportion till det mål som ska uppnås. De rapporter som FN:s utredningskommissioner har lämnat efter de senaste krigen mellan Israel och Hamas fastställer med tydlighet att båda parter har brutit mot krigets lagar och de nämnda principerna.[2] Rapporterna understryker dock att Israels ansvar för sådana brott är betydligt större och mer omfattande. Skolväg i Gaza efter kriget 2014. Foto: Muhammad Sahab/B'Tselem Israel har i princip avvisat anklagelser om krigsbrott även när det bevisligen handlar om avsiktliga attacker mot civila mål med många dödsoffer. Huvudargumentet är att de militära sammandrabbningarna egentligen är krig mot terrorism. Därför kan man, enligt Israel, inte åberopa de folkrättsliga principer som gäller under ”vanliga” väpnade konflikter. Israel menar vidare att eftersom motparten använder sig av skyddade platser som skolor och sjukhus för att gömma sina trupper och organisera sina attacker mot civila mål i Israel, har Israel rätt att attackera dessa platser i självförsvar för att avvärja omedelbara hot mot sin egen befolkning. Detta argument, som bortser från de folkrättsliga kraven på åtskillnad mellan civila och militära mål och proportionalitet, har underkänts både i rapporter av FN:s utredningskommissioner och i de rapporter som Amnesty International och Human Rights Watch har publicerat om krigen mellan Israel och Hamas.[3] Israelisk polis och sjukvårdsarbetare på Tel Avivs gator efter ett terrordåd i sommaren 2016. Foto: Evan Lang/Shutterstock Trots att palestinier brukar fördömas för de brott mot civila som begås som hämndaktion och för krigsförbrytelser under väpnade konflikter, brukar det kraftigaste fördömandet riktas mot Israel för långvarig ockupation av arabiska områden, för folkrättsstridiga bosättningar i ockuperade områden och för de många brott som begås under krig mot palestinier. I normala fall skulle en sådan samling av långvariga, allvarliga och omfattande överträdelser av folkrättsliga bestämmelser leda till kraftiga sanktioner mot den ansvariga staten från omvärlden. Men konflikten mellan Israel och Palestina tycks anses som ett särskilt fall där folkrättsliga krav inte utan vidare alltid kan ställas. Det är också troligen skälet till att FN och alla andra har misslyckats med att lösa problemet.     [1] https://www.un.org/sg/en/content/sg/speeches/2016-09-15/remarks-security-council-situation-middle-east-including-palestinian. [2] Report of the United Nations Fact-Finding Mission on the Gaza Conflict, UN Doc. A/HRC/12/48, 25 September 2009; Report of the detailed findings of the Commission of Inquiry on the 2014 Gaza Conflict, UN Doc. A/HRC/29/CRP.4, 24 June 2015. [3] Turning a Blind Eye: Impunity for Laws-of-War Violations during the Gaza War, Human Rights Watch, 11 April 2010; Israel/Gaza: Operation "Cast Lead": 22 days of death and destruction, Amnesty International,  2 July 2010.  

Syrienkriget en rysk kamp för en ny världsordning

142. Kriget i Syrien ställer frågan om framtiden för världsordningen på sin spets. Befolkningen i Aleppo har hamnat i frontlinjen av ett krig mellan två fundamentalt olika uppfattningar om vilka principer som ska gälla på den internationella arenan. Det är ingen abstrakt fråga. Vi känner till bakgrunden. Upprepade misslyckanden med att få till stånd meningsfulla fredssamtal mellan de syriska parterna och sammanbrottet för den av USA och Ryssland framförhandlade vapenvilan är stora bakslag. Nu tycks inget kunna stävja Bashar al-Assads illusoriska förhoppning om en militär seger. Ansvaret för att vapenvilan fick så snöpligt slut bör dock inte läggas enbart på den syriska regeringssidan. USA gjorde sig skyldig till en katastrofal blunder bara en vecka in i vapenstilleståndet när man bombade syriska regeringsstyrkor. Men den snabbhet med vilken den ryskstödda regeringssidan övergav försöken att rädda vapenvilan skvallrar om att Assad inte hade några långtgående planer på att låta diplomatin få sista ordet. Snarare kan man ana att det bara var en tidsfråga innan regimen skulle återuppta våldsanvändningen. Att Ryssland och Assadregimen så snart återupptog flygaktioner mot oppositionsgrupper som stöds av USA visar att vägen framåt för dem handlar om något annat än att utarbeta en fredslösning i samarbete med USA. Det bevisar också att Rysslands prioriteringar inte inbegriper en omvandling av Syrien till ett folkstyre, eller att kampen mot IS skulle vara det yttersta målet. För den ryska statsledningen är det istället något mycket större som står på spel: Rysslands plats i världen. Men inte i den värld som gives, utan i den värld som man själv vill forma åt sig. Syrienkriget är ett litet men betydelsefullt steg i riktning mot att förmå andra att acceptera att grundläggande regler och normer på den internationella arenan skrivs om. Det är liktydigt med en direkt konfrontation med USA, eftersom USA är den främsta makten bakom den världs- och värdeordning som Kreml vill upphäva. Det är varken irrationellt eller ett uttryck för en avsaknad av överordnad strategi. Tvärtom är det i full överensstämmelse med den övergripande visionen om vår tids ”tektoniska förskjutningar”, som ryska policydokument ger uttryck för. I den ryska statsledningens ordbok handlar det om att ersätta en unipolär ordning med en multipolär. Den multipolära världsordningen är post-amerikansk i betydelsen att USA inte förmår sätta den globala politiska dagordningen. USA:s inflytande sägs vara i avtagande, relativt sett, och är i färd med att fördelas på ett antal globala poler eller självrådande maktcentra. I detta synsätt ingår också uppfattningen att USA:s ledare ser makten glida dem ur händerna och därför gör alltmer desperata försök att hålla andra nere, särskilt Ryssland. Enligt Kremls världsbild är Ryssland det enda verkligt fria landet i världen på grundval av dess självständiga utrikespolitik och därmed det främsta hindret i vägen för amerikansk världshegemoni. Trots att ryska politiker gärna framställer den unipolära ordningen som djupt orättvis och till förfång för mindre nationer, vore det ett misstag att tro att multipolär betyder multilateral. Det handlar i själva verket om en ordning som bygger på geopolitik och ett maktpolitiskt nollsummespel, där stormakterna delar upp världen mellan sig. Ryska politiker har framhållit den ordning som förhandlades fram mellan andra världskrigets allierade under Jaltakonferensen som ett positivt prejudikat. Som bekant var det ett steg i en uppdelning av Europa i olika intressesfärer och början på det kalla kriget. Som självständig pol i den nya världsordningen vill Ryssland både bestämma över sitt närområde och ha ingång i andra strategiskt viktiga zoner. Medan Krimkrisen och kriget i östra Ukraina handlar om att värna om vad man betraktar som sin privilegierade intressesfär i det nära utlandet, handlar kriget i Syrien om Rysslands behov av att ha ett fotfäste i Mellanöstern. I båda fallen är demokratiseringsprocesser icke önskvärda, vare sig som resultat av helt spontana folkliga resningar eller som strukturella omvandlingar med stöd utifrån. Det har man gjort klart i sitt motstånd mot de så kallade ”färgrevolutionerna” i det forna Sovjetområdet och mot den ”arabiska våren”. Anledningen är enkel: lika barn leka bäst, vilket i politiska termer betyder att stater som genomgått en demokratisering per automatik kommer att alliera sig med västliga demokratier. Det finns en viktig normativ dimension här. Till grund för visionen om en multipolär världsordning ligger idén om att de olika globala polerna, eller civilisationerna som de ibland kallas i rysk politisk diskurs, ska ha yttersta bestämmanderätt över de värden och normer som ska vara förhärskande inom respektive sfär. Försök att sprida värden till andra eller att hävda att vissa värden är universella avvisas följaktligen helt. Det är ett annat sätt att säga att västs tid som normgivare är förbi. I Ryssland har detta tänkande åtföljts av en vurm för ”traditionella värden” som hålls för ursprungligt ryska, och som oftast definieras i motsättning till sådana som anses vara västimporter. Med detta följer en relativisering av liberal demokrati som universell norm och av den normativa ordning som under de senaste decennierna till stor del har kommit att globaliseras. USA är tillsammans med andra västliga demokratier arkitekten bakom denna ordning som bygger på principer om öppna marknader, rättsstatlighet, medling i internationella tvister, och alliansbyggande inom ramen för internationella organisationer och institutioner. Sedan länge har väst också tillämpat en proaktiv strategi av demokratifrämjande, med stöd i argumentet att demokratier tenderar att hålla fred sinsemellan. På gott och ont är USA i högre grad än EU-länderna berett att använda vapenmakt för att upprätthålla och till viss del sprida den liberaldemokratiska ordning som man går i bräschen för. Här finns en fin balans mellan att vara det normativa systemets beskyddare och att samtidigt vara en världsmakt med strategiska intressen, som USA inte alltid har lyckats upprätthålla. Den dubbeltydighet som blivit resultatet av detta har Ryssland siktat in sig på i syfte att misskreditera såväl USA:s roll som hela värdeordningen som sådant. Bushadministrationens invasion av Irak 2003 resulterade i ett ”demokratibyggande” som kom att likställas med forcerat regimskifte och statskollaps i stora delar av världen, vilket Ryssland har tagit fasta på. Även andra fall där USA brukat vapen, som i forna Jugoslavien, Libyen och Afghanistan, anförs som bevis på USA:s strävan efter världshegemoni, trots att bakgrunden i varje enskilt fall varit unikt – vad gäller den humanitära situationen och det folkrättsliga stödet i FN:s säkerhetsråd. Av förståeliga skäl har Barack Obama mot denna bakgrund valt en varsammare utrikespolitisk linje, som har kallats för en pragmatisk liberal internationalism. I Syrien har den bland annat inneburit att USA inte har lagt all sin kraft på att få till stånd ett regimskifte, utan istället har satsat på diplomati och ett begränsat stöd till olika oppositionsgrupper. Sammanfattningsvis har Syrien alltså hamnat i skottlinjen mellan två paradigm: en västledd liberal internationalism, som framhåller demokrati som global norm, och ett geopolitiskt som betraktar denna norm som ett i raden av de maktmedel som väst använder för att befästa sin hegemoni. Genom att ta till vapen för att försvara en despot uppträder i liberalers ögon Ryssland här som en aktör som driver en revisionistisk linje i förhållande till den förhärskande normen. I Kreml ser man sig som förelöpare för ett slags västfaliskt system för en kommande multipolär tidsålder i vilket principerna om suveränitet, icke-intervention och normativt självbestämmande bör vara förhärskande i relationen mellan världsmakterna.   Nog är det så att USA:s förstarangsställningär i avtagande och att andra ekonomiska och politiska centra gradvis håller på att öka i betydelse och inflytande. Men det vore förhastat att dra slutsatsen att Syrienkrisen är ett resultat av en djupgående strukturell förskjutning i den globala maktbalansen. Ryssland har förvisso spelat sina kort väl genom att ingiva respekt rent militärt på ett sätt som många inte trodde var möjligt och att lyckas skapa nya allianser i regionen, främst med olika shiitiska grupper. Men landet försvagas för var dag i allt annat än militärt hänseende och den politiska ledningen vet att man inte är redo att möta USA öga mot öga. Istället använder man sig av en rad smarta taktiker som lämpar sig för asymmetrisk krigföring. Här ingår bland annat att alliera sig med andra icke-liberala krafter, däribland Kina i FN:s säkerhetsråd, att spela på oförutsägbarhet, normativ dubbeltydighet och att kunna föra fram två motstridiga politiska linjer samtidigt. Många frågar sig om USA:s relativa återgång också kommer att medföra en tillbakagång för den internationella liberala ordningen som helhet. Svaret är sannolikt att denna ordning vilar på stark grund eftersom den erbjuder inblandade parter ömsesidiga fördelar och etablerar klara normer och spelregler i en alltmer sammanflätad värld. Även Ryssland har dragit fördel av detta system av internationella samarbeten och avtal. Det talar för att det finns gränser för hur långt Moskva kan gå. Samtidigt bör inte försöken att underminera denna ordning underskattas. Syrienkriget är en oroväckande upptrappning i Rysslands strävan att bli en global spelare som sätter sina egna spelregler och tvingar andra att acceptera dem. Det har befäst FN:s säkerhetsråd som en arena för stormaktspolitik, snarare än som en organisation där världens nationer kommer samman för att gemensamt lösa globala utmaningar. Lägg därtill det ytterst oansvariga vapenskramlet med kärnvapen i syfte att projicera styrka och befästa en legitimitet på hemmaplan som alltmer kommit att handla om militärpatriotism. Till försvar av sin kritiserade Syrienpolitik har Obama hävdat att USA inte kan lösa alla världens problem och att dess försök att göra så till och med kan göra saker och ting värre. Det är förstås sant. I de fall när den amerikanska statsledningen har överskridit måttfullhetens gräns och utnyttjat sin priviligierade position har hela systemet blivit lidande. Men en alltför återhållsam hållning är inte heller någon lösning. I Syrien har det lämnat fältet öppet för andra som drivs av allt annat än ädla motiv. Putin har som den maktspelare han är utnyttjat tillfället. Han uppfattar USA:s begränsade närvaro som svaghet, vilket har gett honom mod att diktera villkoren. Resultatet är en humanitär katastrof – i Aleppo inte minst. 

Sydafrika på väg att bli en verklig flerpartistat

261. Lokalval i Sydafrika är inte den händelse som brukar hamna högst upp i det internationella nyhetsflödet. Men valet i augusti var ett ödesval på många sätt och det första valet i landets demokratiska historia då vi tydligt såg ett skifte i väljarnas politiska identitet. Etnicitet väger inte längre lika tungt för partivalet. Klass och bostadsadress har istället tagit plats i ekvationen.  För första gången sedan 1994 är den totala dominans som ANC haft över politiken bruten – och med det är Sydafrika på väg att bli flerpartistat också i verkligheten. Stödet för den forna befrielserörelsen är fortfarande starkt på landsbygden.  Det är i städerna och bland den växande urbana klassen, som ANC tappat flest väljare och där oppositionspartiet Demokratisk allians (DA) har  vunnit mest mark. Den svarta medelklass som president Jacob Zuma nedlåtande har kallat ”clever blacks”, visade i valet att de inte längre tolererar dåligt ledarskap och en statsapparat som kört allt djupare ner i korruptionsträsket. ”Folket har straffat oss med det vapen vi vann åt dem: sina röster,” summerade Mathews Phosa, en tidigare ANC-politiker, valresultatet. Sedan lokalvalet 2006 har DA haft egen majoritet i Kapstaden. Nu styr partiet i koalition i ytterligare tre viktiga städer: storkommunen Nelson Mandela Bay där Port Elizabeth är huvudort, Tshwane som är det nya namnet för Pretoria, och Johannesburg. Och det dröjde inte länge förrän DA:s borgmästare markerade att en ny era inletts. I Port Elizabeth lovade Athol Trollip att spara hundra miljoner*, under den nya stadsledningens första hundra dagar. I Johannesburg hotade den nya borgmästaren att stänga av all kommunal service om inte den ANC-ledda provinsregeringen betalade de 250 miljoner som de är skyldiga staden. Parterna har nu kommit överens om en betalningsplan.    DA:s Solly Msimanga som valts till borgmästare i Sydafrikas regeringssäte, Tshwane, var kanske den mest verbala av dem alla. Han deklarerade tidigt att sötebrödsdagarna för tjänstemän och politiker i stadshuset nu var över. Inga fler blåsljus-karavaner. Inga fler överdådiga middagar och politikerluncher. Inga fler lyxbilar. De tio BMW som den tidigare ANC-ledda administrationen beställt och betalt, skänkte Solly Msimanga till polisen. ANC har inte tagit lätt på att de nu är i opposition. De har försökt svartmåla borgmästare Msimanga och hans styre, och ett av de första mötena i Tshwanes motsvarighet till kommunfullmäktige, urartade totalt då vattenflaskor flög genom salen och ANC-ledamöterna häcklade den nya ledningen. – Det visar bara att ANC är usla och ineffektiva som oppositionsparti. Det visste vi av tidigare erfarenhet från Kapstaden. Ingenting tycks de ha lärt sig, säger Stephen Groote, journalist och politisk kommentator. Det har gått två månader sedan lokalvalet och de nya borgmästarna har hittills sagt exakt de saker som väljarna hoppats på. Förutom att stoppa politikernas extravaganta vanor, har Solly Msimanga skickat en rad avtal och tidigare ingångna kontrakt för korruptionsutredning. Visserligen kan man fortfarande tala om en politikernas smekmånad men faktum är, påpekar Stephen Groote, att det nya etablissemanget i de stora städerna inte behöver vara så särskilt skickliga i sitt styre. De behöver bara vara ganska bra för att visa att de är så mycket bättre än ANC. Frågan är om ANC kommer att kunna stå upp i en verklig kamp om att återta de förlorade fästena. Partiet är fullt upptaget med sina egna problem av inre splittring och oenighet. Inte minst när det gäller toppskiktets, och då främst president Jacob Zumas, framtid. Ledarskapskrisen, de ständiga skandalerna kring presidenten och oinfriade vallöften gjorde att väljarna tröttnat, och beslöt att ge någon annan chansen. – De säger i alla fall rätt saker, kommenterar en av mina mer skeptiska vänner de nya borgmästarna. – Nu får vi se om de kan leverera. Tidigare var hon en övertygad anhängare av ANC, och jag vet inte om hon verkligen vill att ledningen i de DA-ledda städerna ska lyckas. I årets val blev hon trots det en av miljoner väljare som bröt med sitt gamla parti.  Landet befinner sig nu i en ny politisk verklighet. Det är tre år till nästa parlamentsval och det som tidigare känts som en självklar utgång, är inte längre lika självklar. Lokalvalet i augusti gjorde Sydafrikas politiska framtid betydligt mer spännande än så. * Belopp i lokal valuta (ZAR). 1 ZAR motsvarar cirka 0,60 SEK. 

Nu gäller det för Santos att få alla med sig i Colombia

248. Det var som om vi befann oss i en bubbla. Så beskriver fler av dem som var med i hamnstaden Cartagena när Colombias president Juan Manuel Santos och vänstergerillan Farcs ledare Rodrigo Londoño Echeverri den 26 september undertecknade fredsavtalet mellan den colombianska staten och gerillan. Alla opinionsundersökningar pekade på att fredsavtalet hade stöd av en majoritet av väljarna. Motsatsen var otänkbar. Så otänkbar att det trycktes upp t-shirts och plastarmband med texten ”Ja, vi vann!” Storbildsskärmar som livesände rösträkningen efter folkomröstningen den 2 oktober placerades ut på torg i flera städer. Medlemmar av Farcgerillan hälsar på folkmassan i Cartagena sedan deras ledare skrivit på fredsavtalet med president Santos. Bland gästerna fanns även USA:s utrikesminister John Kerry. Foto: US State Department Sen sprack bubblan. Nejsidan vann med endast 53 911 röster. Valdeltagande var lågt. Bara 37 procent av väljarna röstade, men det var tillräckligt för att samla 18 procent av väljarkåren bakom nejsidan. För att resultatet skulle vara giltigt krävdes minst 13 procent.  Till och med nejsidans främsta företrädare, den förre presidenten Álvaro Uribe tycktes vara tagen på sängen. Plötsligt var han tillbaka i rampljuset. Ett gyllene utgångsläge inför presidentvalet 2018. I protest mot valresultatet gick colombianer i hela landet ut på gatorna den 5 oktober. De demonstrerade för att fredsavtalet skulle genomföras. När mörkret lagt sig och demonstranterna skingrade sig stod ett par tält på Plaza de Bólivar, framför kongressen och högsta domstolen, i centrala Bogota. – Vi tänker stanna här tills vi har fred. Jag kom hit den 5 oktober och tänker stå här med mina vingar till president Santos fått igenom fredsavtalet. Då ska jag ge vingarna till honom som ett tack för hans arbete, säger skomakaren Jaime García som bär på ett par enorma vita duvvingar mitt på Plaza de Bólivar. Tältlägret på Plaza de Bólivar. Foto: Erik Halkjaer Demonstranterna är övertygade om att nejsidan vann folkomröstningen för att de ljög och överdrev, något som också bekräftats av företrädare för nejkampanjen. De likställde fredsavtalets öppning för att låta Farc engagera sig politiskt med att Colombia skulle förvandlas till Kuba eller Venezuela. Likaså lyfte de fram gerillans många krigsbrott och övergrepp, som för att understryka att de inte förtjänar straffrihet. Detta trots att Álvaro Uribe gav 30 000 avväpnade paramilitärer straffrihet 2002. Men riktig så enkelt som att skylla på nejsidans smutsiga kampanj är det inte. Jasidan förlorade lika mycket på grund av en dåligt genomförd kampanj. Den nådde inte ut med information om fredsavtalet och dess innehåll till väljarna. Något som den tidigare chefen för FN:s utvecklingsorgan, UNDP, i Colombia, Fabrizio Hochschild varnade för redan förra året. – Det finns en allmän utbredd skepticism mot fredsprocessen i Colombia och processen är kontroversiell. Många menar att man genom processen ger politisk status åt en så kallad terroristgrupp. Andra hävdar att fredsprocessen inte kommer innebära fred. Kunskapen om både fredsprocessen och fredsavtalet är dålig bland stora delar av befolkningen. Regeringen måste jobba mer för att informera om vad det handlar om om de ska nå ut till alla, sa Fabrizio Hoschschild då. Ytterligare en orsak till jasidans nederlag var det låga valdeltagandet. Bland annat höll orkanen Matthew väljarna vid Colombias karibiska kust hemma. Alla 14 opinionsundersökningar som gjordes mellan juli och september i år förutspådde ett högre valdeltagande. Alla uom en visade också jasidan som vinnare. Ömsom hyllad, ömsom pressad president Juan Manuel Santos. Foto: Casa Rosada, Argentina/Wikimedia Commmons Det låga valdetagandet till trots tvingades president Juan Manuel Santos i förra veckan att bjuda in Àlvaro Uribe till samtal om nejsidans krav. Bland annat vill de inte ge gerillans medlemmar straffrihet och de vill också hindra Farcmedlemmar från att engagera sig politiskt. Farc meddelade å sin sida att de respekterade resultatet i folkomröstningen, men inte var beredda att göra några eftergifter. Inte heller representanter för de många organisationer i civilsamhället, som engagerat sig i fredsprocessen, vill se några förändringar av avtalet. Ett tag såg det ut som om tuffa förhandlingar väntade och i värsta fall en ny utdragen fredsprocess för att nå en ny uppgörelse. Men lika snabbt som folkomröstningen spräckt bubblan i Cartagena kastade den norska Nobelkommittén om spelplanen. Motiveringen till president Juan Manuel Santos fredspris den 7 oktober är tydlig. Priset går inte bara till hans arbete med fredsprocessen, utan även till krigets offer. Kommittén uppmuntrar också presidenten att inleda en dialog med alla parter för att få fram ett nytt fredsavtal.  Men bara timmar efter det att priset offentliggjorts förklarade regeringen och gerillan att delar av fredsavtalet ska börja genomföras. En viktig aspekt är att folkomröstningen bara var rådgivande, inte beslutande. Så istället för att invänta ett resultat av de pågående samtalen med nejsidan fastslog förhandlarna att den pågående vapenvilan förlängs på obestämd tid. De meddelade också att fredsobservatörer från FN ska kallas in för att bevaka och säkra de områden där Farcgerillan ska samlas i väntan på avväpning. Det planerade arbetet att söka efter personer som försvunnit under kriget påbörjas också. Parallellt med att fredsavtalet med Farc börjar genomföras inleder regeringen och gerillan i veckan nya förhandlingar i Havanna. Med sig har de Álvaro Uribes och nejsidans krav. Hur lång tid förhandlingarna väntas ta är osäkert, men parternas presstalespersoner säger på telefon att det kan dröja en vecka. Ju längre tiden går, desto större är risken att Farcgerillans fotsoldater bryter leden. De kan söka sig till den andra gerillagruppen, ELN, eller några av de många beväpnade kriminella grupper som skor sig på civilbefolkningen och narkotikahandeln på den colombianska landsbygden.  Men den 10 oktober meddelades att regeringen inleder förhandlingar även med  ELN den 27 oktober, vilket ger ytterligare stöd till Santos fredsarbete. Även det colombianska näringslivet har förklarat att det vill se en snabb lösning på fredsprocessen. Civilsamhällets tryck på regeringen att genomföra fredsavtalet ökar också. Tältlägret på Plaza de Bólivar i Bogota växer för varje dag. Även om nejsidan vann är det svårt att se att regeringen skulle tvinga Farcgerillan och civilsamhället att backa på de punkter man uppnått i fredsavtalet. Nejsidan bygger sina krav på ett tunt underlag på 18 procent av väljarkåren, men samtidigt måste president Juan Manuel Santos blåsa liv i en bubbla som är större än den i Cartagena och som inkluderar så många fler. Ett trick som inte är helt lätt att genomföra.

Vems USA ska egentligen bli stort igen efter valet?

142. TOLEDO Det finns två koalitioner i USA-valet den 8 november. En krympande men fortfarande stor vit väljarkår med en nostalgisk patriotism och inslag av intensivt Hillaryhat. Och en växande multietnisk väljarkår som burit fram Barack Obama två gånger men som förhåller sig sval till Hillary Clinton, ryggar tillbaka vid tanken på Donald Trump och där särskilt de unga lockas till tredjekandidaterna Gary Johnson, Libertarianerna, och Jill Stein, De gröna. Känsloläget i det så kallade rostbältet – som har sin industriella storhetsperiod bakom sig – har dominerat ända sedan förra sommaren. Delstaterna i rostbältet, från Stora sjöarna ner via Appalacherna, svarade för den makalösa uppgången i den framväxande stormakten under 1900-talet. Det är de vita, nu åldrande männen här som angett tonen. De hamnade på efterkälken när stålverk, kolgruvor och bilfabriker slog igen och framtidsindustrierna istället blomstrar i städer med fler välutbildade och bättre kommunikationer. Rundresor i regionen förstärker bilden av politikens Washington. USA är polariserat och oavsett vad som sker uppgår stödet för det ena eller det andra partiet till dryga 40 procent. En del observatörer viftar bort påståenden om att det skulle vara så enkelt som att Trumps framgångar kan förklaras av en undre medelklass besvikelse (eller kränkthet med dagens svenska modeord). Men faktum är att det bubblar fram ilska, otrygghet, terrorskräck, konspirationsteorier, tvivel på statistik som visar att lönerna faktiskt ökar – och så, i enlighet med en gammal sanning om alla amerikanska val, en het önskan om ”change”. Bägge kampanjerna hårdbearbetar i synnerhet grannstaterna Ohio och Pennsylvania. Tillsammans svarar de för icke föraktliga 38 elektorsröster av de 270 som krävs (se fakta). Bill Clinton vann Ohio knappt både 1992 och 1996, och Pennsylvania med betryggande majoriteter i bägge valen. Barack Obama segrade övertygande i Pennsylvania 2008, men 2012 blev övertaget betydligt snävare. Mönstret var detsamma i Ohio. Det kanske är glömt nu, men Bill Clinton stod för ett generationsskifte med hjälp av då banbrytande musikkanalen MTV. Detsamma gällde den coole Barack Obama med inspirerande tal om en idealiserad framtid. Däremellan hade den ”medkännande konservative” George W Bush tagit hem Ohio, men inte Pennsylvania, i valen 2000 och 2004. Gemensamt för Clinton, Bush och Obama är att de stod för något nytt, vilket definitivt även gäller Donald Trump. Han lånade sin slogan ”Make America great again” från den republikanske vinnaren Ronald Reagan och lovar runt och tunt med frasen ”Believe me!”. Hans stödtrupper tilltalas av affärsmannabakgrunden, av pratet om att hålla oönskade ute och hackandet på politisk korrekthet. Det är inte svårt att locka folk till valmöten, sedvanlig hotfullt mörk reklam fyller etern och volontärer hukar framför datorer inne i partikontoren. Några veckor före valet stannar jag först till i Toledo på ett valmöte, där Bill Clinton kampanjar för sin hustru, och sedan i ett republikanskt högkvarter i Youngstown. Under Clintoneran skapades 22 miljoner jobb och när han avgick stod federala budgeten på plus. Efteråt glömdes skandalerna bort och hela Clintoneran omgavs av ett skimmer av välstånd. Men 15–20 år har gått sedan dess – och nu synas Clintons frihandels- och kriminalvårdspolitik i ett skoningslösare ljus. I kön till en gymnastiksal i en high school från förra seklets början dit expresidenten väntas, ställer jag frågan ”Vad betyder Donald Trumps slogan Make America great again?” till en vit medelålders man. – Bättre än vadå? undrar Mark Wilson, representant för Teamsterfacket, med syrlig min. Publiken på runt 800 är minst sagt blandad etniskt och åldersmässigt, men med homogen ekonomisk status, samma som Trumpskiktet. De lyssnar noggrant på Clintons förklaringar om att frihandelsavtalet Nafta inte följs på rätt sätt och de jublar när Clinton nämner Obamas räddningspaket för bilindustrin – och att Hillary inte ser världen i vi-och-dom, utan vill hjälpa alla uppför totempålen. I det lilla republikanska högkvarteret i en anonym affärslänga i en förort till Youngstown tre timmar bort ligger t-shirt-travar med en Hillary Clinton som skakar galler. Tracey Winbush, som faktiskt är svart kvinna, leder ansträngningarna att få folk att rösta. På frågan om vad Trumps kampanjslogan står för, svarar hon: – Att bygga upp en medelklass. Att ge oss friheten åter. Att erkänna att staten tillhör folket. En man som kliver in genom dörren väser att allt blivit sämre sedan 2008 och att Hillary bara skulle fortsätta Obamas katastrofala politik. Hillary Clinton – utsatt för Trumps och många vita manliga väljares sexism. Foto: Karin Henriksson USA-väljarna visade redan i tidigare val vem de var redo att rösta fram först: en svart man hellre än en kvinna. Anklagelserna mot Trump om sexism går inte att negligera och mätningar tyder på att en majoritet av vita män delar hans syn . Det är få kvinnor i toppolitiken i USA. I påtryckningsgrupper som lobbar för att få in fler kvinnor heter det att det inte är pengar som saknas, utan viljan. Mot det kan invändas att potentiella kvinnliga politiker inte vill, eftersom de inte känner sig välkomna – och ”Lock her up”-behandlingen av Hillary Clinton i den här valrörelsen lär skrämma iväg fler. I det omtalade Hillaryhatet ingår naturligtvis kampen om makten men också psykologiska teorier om män som räds starka kvinnor. Två författare, J D Vance och Arlie Russell Hochschild skildrar båda påpassligt den vita underklass, där särskilt männen är utsatta, i sina nyutkomna böcker Hillbilly Elegy respektive Strangers in Their Own Land.  I mycket är böckerna en fortsättning på Thomas Franks klassiska What’s the Matter with Kansas om varför amerikaner, som skulle vinna på fördelningspolitik, kollektiva förhandlingar, statliga regleringar etc, röstar på det republikanska parti, som gynnar storföretag och folk i de högsta inkomstskikten, särskilt i fastighetsbranschen där Trump tjänat en okänd summa dollar. Ett slags identitetspolitik beskrivs, där vita berättar för Hochschild att de tycker att a-l-l-a andra smiter före i jakten på Amerikanska drömmen genom kvotering och illegal invandring. I Vance Hillbilly-värld lever de i en illusion av att andra skor sig på deras hårda arbete. Men, hävdar författaren, deras egna liv ser ut precis som det de klagar på hos andra: bidrag, kort skolgång och ovilja att ta ett jobb. På en punkt försvarar Vance sina Hillbillysläktingar: motståndet mot Obama beror inte på rasism, utan på klasshat inför den svale, välartikulerade före dette juridikprofessorn med sin perfekta familj. I år, precis som i tidigare val och nu senast efter brexit-omröstningen, ifrågasätts opinionsmätningarna. Hillary Clinton har ett gigantiskt försprång i de mest avancerade kalkylerna – 75 mot 25, respektive 80 mot 20 (FiveThirtyEight, New York Times TheUpshot). Men årets prognoser är extra vanskliga med tanke på: * bristen på entusiasm för Clinton som kampanjat i mindre utsträckning än Trump, vilket är en förklaring till den enorma mängd publicitet han fått. * valdeltagandet och misstankar om att Obama-koalitionen var en engångsföreteelse med en rekordstor afroamerikansk uppslutning. * ovissheten om de vita väljarna som inte räckte till för Mitt Romney 2012, men som tycks komma igen med en sista (?) suck. * spekulationer om latinoväljarna som röstregistrerat sig i större utsträckning än tidigare men som tillhör de grupper som är minst benägna att rösta. * eventuell motvilja mot Hillary Clinton även bland kvinnor, särskilt äldre som alltid röstat republikanskt. * ungas fäbless för först avhoppade vänstersenatorn Bernie Sanders, sedan Johnson och Stein, med ett ointresse för Clintonkampanjens valhänta försök med hippa påhitt. * en total härdsmälta för Trump. För kanske finns där en tyst majoritet som kommer att avvisa den Trump, som fienderna lätt karikerar – en majoritet som kommer att säga nej till murar, invandringsstopp, stora skattesänkningar och en nedmontering av det multilaterala umgänget i Nato, Nafta och andra frihandelsavtal. För dem innebär istället ett ”great America” satsningar på skolor, sjukvård, klimatåtgärder och ökad ekonomisk rättvisa. Å andra sidan tycks amerikanska väljares instinktiva och vårdslösa inställning som uttrycks i Kasta ut oduglingarna, Throw the bums out, starkare än förr. Alltså eliten där Hillary Clinton med sina 30 år i politiken finns med...