Ett kvartssekel med frihet – och ökade klyftor

På lördag har ett kvartssekel passerat sedan Sverige, som ett av de första länderna, erkände de tre baltiska ländernas återvunna självständighet. I och med att gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov hade misslyckats stod det klart att Sovjetimperiet skulle komma att upplösas.

Från glädjeyra till kris
I grova drag kan man säga att Estland, Lettland och Litauen genomgått fyra faser sedan dess. Den initiala glädjeyran över att ha blivit fria förbyttes ganska snabbt i en oro för sämre tider. Den ekonomiska blockaden från Moskva, med strypt energiexport, bromsade tillväxten. Krisen blev extra traumatisk när den ställdes mot de förväntningar om en ljusare framtid som revolutionerna skapat. Målet var ju att nå upp till västländernas levnadsstandard – men istället fick man högre arbetslöshet, djupare klyftor och sämre socialt skyddsnät än under Sovjettiden. I Litauen minskade BNP med hela 39 procent mellan 1991 och 1992.

I höstas var det svenska kungaparet på statsbesök här i Litauen, där jag själv bott sedan 2011, för första gången på 23 år. Jag frågade drottning Silvia vad hon främst minns från 1992, året efter den återupprättade självständigheten.

– Att jag frös inomhus, svarade hon utan betänketid. Det var så kallt. Överallt var det så kallt.

Även om situationen förbättrades en bit in på 1990-talet var läget fortsatt svårt för många människor i de tre länderna, och det blev inte bättre av finanskrisen i Ryssland 1998. Trots upplösningen av Sovjetunionen kvarstod en omfattande handel med Ryssland, inte minst i Lettland som har den högsta andelen ryskspråkiga.

Andra fasens språng
Den andra fasen inleddes kring millennieskiftet då ekonomin sköt fart i hela Baltikum, inte minst till följd av billiga krediter från nordiska banker. Man talade om de baltiska tigerekonomierna som tagit ett språng in i den globala växande ekonomin. EU- och Nato-medlemskapen 2004 bidrog till de ekonomiska framgångarna och den stärkta självkänslan. De moderna skyskrapor som idag pryder delar av Vilnius, Riga och Tallinn byggdes under dessa år av galopperande tillväxt. Rekordåren inträffade 2005–2007.

Men när finanskrisen drabbade världen året därpå stod det klart att grunden för tillväxten hade varit ohållbar: den byggde på en överdriven konsumtion, understödd av bankerna, däribland Swedbank, som erbjöd lån utan rimlig säkerhet. Pengar plöjdes ner i fastighetsbranschen vilket ledde till  uppblåsta priser.  När bubblan brast avstannade byggen mitt i cementgjutandet. 

Tredje fasens ras
Den tredje fasen i de baltiska ländernas första kvartssekel som återuppståndna stater var alltså finanskrisen, som drabbade dem hårdare än de flesta andra länder. Deras BNP sjönk med 15-20 procent på ett enda år. Lettland, som drabbades värst, tvingades söka IMF-lån. 

Fjärde fasens sanering
Den fjärde fasen i ländernas utveckling var deras imponerande comeback efter finanskrisen. Visst underlättades den av en omfattande utvandring; arbetslösa kunde ta jobb i andra EU-nationer eftersom de baltiska länderna hade blivit EU-medlemmar drygt fem år tidigare. Men regeringarna tog också svåra men nödvändiga beslut för att få ekonomin på fötter igen. Lettland genomförde en så imponerande sanering av ekonomin att landet kom att bli ett föredöme för länder som Grekland och Italien.

Dessa fyra faser i den ekonomiska utvecklingen kan man återfinna i hela Baltikum, men det är viktigt att påpeka att länderna långt ifrån följt identiska banor. Estland stack tidigt ut som det mest framgångsrika landet av de tre. Det var Estland som mest resolut tog avsked av sitt kommunistiska förflutna, en ny generation intog den politiska scenen och genomförde snabba och radikala reformer. Det kan jämföras med Litauen där det styrande kommunistpartiet på ett helt annat sätt var en del av revolutionen och vars centralfigurer också hamnade i maktpositioner när landet blivit fritt. Även dagens litauiska premiärminister, socialdemokraten Algirdas Butkevičius, och flera av hans regeringskamrater har en bakgrund i kommunistpartiet.

Estland snabbast på fötter
Estlands mer radikala ekonomiska politik ledde till att landet snabbare kom på fötter efter utbrytningen från Sovjetunionen, även om regeringens politik fick kritik för att skapa stora klyftor i samhället. Men Estland moderniserades snabbare än sina baltiska grannar, mycket tack vare närheten till Finland. Där har man funnit inspiration och dit har många kunnat veckopendla – vilket har lett till att en lägre andel av befolkningen har utvandrat jämfört med Lettland och Litauen.

Estland ligger idag före de andra två på en rad områden: större andel utländska investeringar, starkare exportföretag, bättre infrastruktur (förutom vägarna som är bäst i Litauen), mindre korruption och effektivare statsförvaltning. Det är symtomatiskt att Estland var först med att kvalificera sig för euron (2011), men därefter har också Lettland och sist Litauen (2015) infört den nya valutan. Estland vill hellre jämföra sig med Norden och ogillar – mer än de övriga två – att buntas ihop under en baltisk identitet. Men ännu återstår en lång väg innan esterna får samma levnadsstandard och sociala skyddsnät som på andra sidan Östersjön. Estland är trots allt ett av de fattigaste länderna i eurozonen. Och när det gäller BNP per capita har faktiskt litauerna seglat upp på i stort sett samma nivå som esterna.

Synlig återhämtning
Idag kan man säga att balternas återhämtning från finanskrisen i stort sett är färdig. En tydlig illustration, från min utkikspunkt i Vilnius, är det halvfärdiga höghus i den modern delen av staden där vinden blåst genom de tomma våningsplanen i över tio år: i sommar har byggnationen påbörjats på nytt. Under våra fem år i landet har vi – i vår vardag – sett en rad andra exempel på att utvecklingen går åt rätt håll: nya kontors- och bostadshus har vuxit fram, våra kvarter har fått nya restauranger, våra lekplatser har fått ny utrustning, vår skidbacke nya liftar och vår närmaste park har med EU-medel snyggats upp så till den grad att den för tankarna till Luxembourg-trädgården i Paris.

Vi har kunnat börja handla på nyöppnade H&M och Ikea och vi har upplevt ett samhälle som börjat tänka på mer än bara den ekonomiska tillväxten – kommunens armada av brandgula lånecyklar är bara ett exempel. Sedan en tid kan vi panta både glas och plastflaskor. Vår lokala butik har börjat ta emot gamla batterier. Jag träffade nyligen en svensk företagare som plötsligt märker ett nymornat intresse för hans maskiner som separerar metall från övrigt skrot:

– När den hejdlösa konsumtionen rådde på 00-talet visade litauerna inget intresse, allt bara slängdes på tippen, berättade han. Idag däremot vill allt fler ta tillvara på materialet.

Minskat beroende av rysk energi
Den kanske största samhällsekonomiska förändringen på senare tid – speciellt i Litauen – är det radikalt minskade beroendet av rysk gas och olja, ett beroende som länge skadat landet både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. För några veckor sedan, under ett besök i kuststaden Klaipeda, såg vi ett av de viktigaste bidragen till denna utveckling: det ankrade skeppet Independence som tar emot flytande natugas (LNG) från Norge och transformerar den till vanlig gas som sedan pumpas in i både Litauens gasnät och vidare till de baltiska grannarna. Inte långt från Independence finns också, sedan ett knappt år, den 45 mil långa elkabel som binder samman Litauen med det svenska el-nätet.

Även om det mesta i Baltikum går i rätt riktning idag återstår en rad samhälleliga utmaningar under det kvartssekel som väntar. Det handlar om att bygga ekonomier som kan klara sig utan stora inflöden av EU-stöd, eftersom ländernas ekonomiska framgångar kommer att leda till väsentligt lägre stöd efter 2020. Länderna måste få fram fler framgångsrika exportföretag. Och de måste bli mindre beroende av inhemsk låglöneproduktion – inte minst för att lönenivåerna inte längre är så extremt låga, länder längre österut kan erbjuda betydligt lägre löner. 

Unga utbildade utvandrare
Vidare måste balterna förbättra sina utbildningssystem, så att växande framtidsföretag kan hitta rätt kompetens. Det råder redan brist på flera yrkesgrupper. Bristen beror också på att alltfler unga och välutbildade lämnar landet. Utvandringen har börjat öka på nytt efter några år med färre emigranter. De äldre och lågutbildade utgör en allt större del av befolkningarna; samhällena riskerar att ”bli gamla innan de blir rika” som tidskriften Economist uttrycker det. Länderna måste göra det mer lockande att återvända genom att förbättra arbetsvillkoren för högutbildade. Det satsas också för lite resurser på forskning och innovation, vilket försvårar resan från att vara låglöneländer till att bli länder med många framgångsrika exportföretag.

Värderingsmässigt väntar också stora utmaningar, inte minst på hbtq-området. Estland tog ett stort steg framåt härom året då modiga parlamentariker – i hård motvind – lyckades införa registrerat partnerskap för samkönade par. Där är inte Lettland och Litauen ännu, men även i dessa länder har vissa steg tagits i rätt riktning.

Stora klyftor
Den kanske viktigaste utmaningen av dem alla är emellertid att tackla de stora klyftorna i samhället. I Litauen har reallönerna förvisso ökat med åtta procent bara sedan 2011, det finns en växande medelklass som har råd att gå på restaurang, ta barnen till äventyrsbad och åka utomlands på semestern. Och minimilönen har höjts i ett antal steg –  men den är ändå så låg som 350 euro i månaden, en summa som är närmast omöjlig att klara sig på. Andelen anställda som faktiskt tvingas leva på en sådan lön är högre i Litauen än i de allra flesta andra EU-länder. Värst är situationen på landsbygden; för ett par år sedan besökte jag byn Norviliškės nära den vitryska gränsen där jag intervjuade en äldre man vars fallfärdiga hus fortfarande hade stampade jordgolv.

I Baltikum är inkomstskillnaderna de högsta i hela EU. Att höginkomsttagarna kunnat bli så rika beror i första hand på att de baltiska länderna i stort sett saknar progressiv beskattning; de valde tidigt, liksom många andra öst- och centraleuropeiska länder, att införa platt skatt för att kunna bygga upp en kapitalbas. En litauisk finansminister uttryckte det slagkraftigt för några år sedan: ”De baltiska länderna vill ha en skattepolitik som i Republikanernas USA och en välfärdsmodell som i Skandinavien.

Det är förstås en omöjlig ekvation”. Nu intensifieras diskussionerna om en reformering och en breddning av skattesystemen. Här i Litauen har utländska ekonomiska experter stämt in i kören som vill se både fastighetsskatt, kapitalskatt och fordonsskatt – något som ännu helt saknas i landet. 

Ingen tillit till staten
Trots att var femte litauer lever under fattigdomsgränsen finns inte någon stark opinion för en större omfördelning av samhällets resurser. En av förklaringarna handlar om bristen på tillit till staten; människor litar helt enkelt inte på att ökade skatteintäkter kommer att användas på ett konstruktivt sätt och bidra till ett bättre samhälle. Sovjeterfarenheterna sitter i: många människor är alltjämt skeptiska till en stor och stark statlig sektor.

När Litauens president Dalia Grybauskaitė i juni höll sitt tal till nationen skrädde hon inte orden. Bland annat talade hon om att "våra inkomstskillnader är de högsta i EU, hälften av våra pensionärer lever på mindre än 200 euro i månaden, våra barn mobbas i skolan, våra arbetslösa får inte vidareutbildning och vår sjukvård är för dålig".

Hon jämförde med den imponerande kraftsamling som nationen visat inför det växande säkerhetspolitiska hotet från Ryssland:

– Vi måste göra samma kraftsamling på det sociala området.

Men man ska inte vänta sig några snabba resultat, det har varit svårt att få genomslag för förslag som kan minska klyftorna i samhället. Litauens avgående Sverigeambassadör, Eitvydas Bajarūnas, uttryckte för mig vad många balter känner:

– Vi var väldigt optimistiska 1991, vi trodde att allt skulle gå så fort, att vi skulle bli lika välmående som västeuropéerna på tio år, kanske femton. Men vi har tvingats inse att det tar betydligt längre tid.