Moskva och Ankara på kollisionskurs

Den turkiska militärens nedskjutning i november 2015 av ett ryskt stridsflygplan inne på syriskt luftrum nära gränsen mot Turkiet var kulmen på de ökade spänningarna mellan Moskva och Ankara. Händelsen, kopplad till skilda synsätt på händelseutvecklingen i Syrien, satte definitiv punkt för ett årtionde av allt tätare samarbete mellan de två historiska arvfienderna.

Det strategiska närmandet mellan Ryssland och Turkiet grundades främst på gemensamma intressen på energiområdet, i synnerhet Turkiets strävan efter att bli ett nav för energitillförsel. Snarlika styrelsesätt, där president Vladimir Putins maktkoncentration i vissa avseenden kan ses som en förebild för det alltmer auktoritära styre som president Recep Tayyip Erdoğan har byggt upp i Turkiet det senaste decenniet, underlättade möjligheterna till dialog.

Men denna period av strategiskt närmande är nu historia. Konfliktlinjerna begränsar sig inte bara till det faktum att Ryssland och Turkiet stöder olika parter i Syrienkriget, utan de tränger djupt in på det postsovjetiska territoriet. Två regioner är särskilt drabbade: Kaukasien, inkilad mellan de två regionala stormakterna, och Centralasien, kännetecknad av en mix av turkiska och ryska influenser.

Skarpa motsättningar i Kaukasien
Allra starkast är motsättningarna i den kaukasiska regionen, traditionell skådeplats för rivaliteten mellan Ryssland och Turkiet. Huvudproblemet är konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om kontrollen över Nagorno-Karabach, den provins i Azerbajdzjan som befolkas av etniska armenier och sedan ett krig i början av 1990-talet kontrollerats av Armenien.

För kontrollen över Nagorno-Karabach är Armenien i allt väsentligt beroende av ryskt militärt stöd. Ryssland har länge försett Armenien med vapen i utbyte mot en ryskvänlig politik. Omedelbart efter den öppna konfrontationen med Turkiet trappade Ryssland upp sin militära närvaro i Armenien. Den ryska militärbasen i landet har förstärkts och ett gemensamt luftförsvar etablerats. Armenien och Turkiet har däremot inga diplomatiska förbindelser med varandra. Azerierna, ett turkfolk, ses i detta sammanhang inte som något annat än turkarna i öst.  

För Azerbajdzjan är förhållandet till Ryssland betydelsefullt, om än komplicerat: Eftersom Ryssland stödjer Armenien och därmed de facto möjliggör kontrollen över Nagorno-Karabach är Baku principiellt sett fientligt inställd till Moskvas roll i regionen. Istället är Turkiet Azerbajdzjans verkliga bundsförvant. I den officiella retoriken går de bilaterala relationerna under benämningen ”en nation, två stater”.

Vid sidan av täta språkliga, kulturella och historiska band förenas de två av ömsesidiga intressen på energiområdet. På sistone har detta inneburit en intensifiering av arbetet med att färdigställa en södra gaskorridor från Azerbajdzjan via Turkiet. Därtill har Azerbajdzjan och Turkiet sedan år 2010 ingått en försvarspakt, vilken förbinder de två staterna att med alla till buds stående medel stödja varandra i händelse av militär aggression. En okontrollerbar eskalation mellan Armenien och Azerbajdzjan skulle riskera innebära en regional konflikt där Ryssland och Turkiet direkt dras in.

Turkisktalande i Centralasien
Mindre uppmärksammat är att den pågående konfrontationen även har återverkningar på de tidigare Sovjetrepublikerna i Centralasien. Bortsett från det persisktalande Tadzjikistan är majoritetsfolken i övriga länder i regionen – Kazakstan, Kirgizistan, Turkmenistan och Uzbekistan – turkisktalande och har sedan självständigheten gradvis upparbetat allt närmare samarbeten med Turkiet.  Det turkiska inflytandet spänner från kultur och utbildning till ekonomiska investeringar.

Kazakstans och Kirgizistans presidenter har även varit drivande i att lyfta frågan om Turkiet som en potentiell framtida medlem i den ryskledda Euroasiatiska ekonomiska unionen (EEU), något som Moskva nu meddelat är uteslutet. Faktum är att strax före årsskiftet tillkännagav unionens mellanstatliga råd att man avser starta förhandlingar om ett frihandelsavtal med Iran istället för Turkiet.  

I konflikten mellan Ryssland och Turkiet har de politiska ledningarna i Centralasien försökt hålla så låg profil som möjligt för att kunna bevara goda ekonomiska förbindelser med bägge parter. Rent konkret har dock gensvaren sett olika ut: Kazakstans ledare Nursultan Nazarbajev har sin vana trogen tagit på sig rollen som självutnämnd medlare i konflikten genom att uppmuntra Ryssland och Turkiet att trappa ned spänningarna – hittills utan framgång.

Pressad kirgizisk president
För Kirgizistans ledning, som likt Armeniens är hårt knuten till Ryssland, har konflikten varit särskilt besvärlig. Det är en illa bevarad hemlighet att stora delar av Kirgizistans politiska elit har betydande affärsintressen och egendomar i Turkiet. Landets president Almazbek Atambajev personifierar själva dilemmat. Atambajev är inte bara Putins mest lojale supporter i hela forna Sovjetområdet, utan han har därtill haft en synnerligen god personlig relation med Erdoğan.

Vid firandet av Erdoğans seger i det turkiska presidentvalet 2014 närvarade Kirgizistans president som enda utländska statsöverhuvud. Pressad att välja sida försökte Atambajev i det längsta hålla sig undan innan han slutligen föll för de ryska påtryckningarna och uppmanade Turkiet att be Ryssland om ursäkt. Vad detta ställningstagande innebär för relationerna mellan Turkiet och Kirgizistan i allmänhet och för Erdoğans och Atambajevs vänskap i synnerhet lär framtiden utvisa.

För Turkmenistans och Uzbekistans regeringar har det varit enklare att stå vid sidan av konflikten. Turkmenistan kan alltid falla tillbaka på sin av FN erkända permanenta neutralitetspolitik och Uzbekistan är lika fientligt inställt till ryska imperieambitioner som till panturanska (eller storturkiska) strömningar.

Omvägar för handeln
Det kalla kriget mellan Ryssland och Turkiet har dock öppnat vissa möjligheter för länderna i regionerna, främst på det ekonomiska området. Som del av de ekonomiska sanktionerna mot Turkiet stängde Ryssland sitt territorium för turkiska lastbilars varufrakter till Centralasien. Eftersom gränsen mellan Turkiet och Armenien är permanent stängd återstår endast transitrutten genom Georgien till Azerbajdzjan och därefter via färjetrafik över Kaspiska havet till hamnar i Kazakstan och Turkmenistan. Denna rutt är dock avsevärt dyrare, vilket snabbt föranledde Azerbajdzjans president Ilham Alijev att sänka tarifferna för laster över Kaspiska havet.

För Kazakstan och Kirgizistan, som är medlemmar av EEU, har Rysslands ständiga förmåga att skaffa sig nya fiender i kombination med den ekonomiska krisen satt dem i en mycket obekväm ekonomisk sits. För att undslippa de värsta konsekvenserna försöker de desperat finna vägar att minska sitt beroende av Ryssland.

För Turkiet och de centralasiatiska länderna finns här alltså ett gemensamt intresse: För Ankara utgör Centralasien en plattform för att behålla fotfästet på de postsovjetiska marknaderna och kringgå de ekonomiska sanktioner som Ryssland infört mot landet. För Centralasiens stater ses Turkiet som en potentiell alternativ investeringskälla i en tid då Moskva tvingats ställa in sina ekonomiska projekt i regionen.

Händelseförloppet mellan Ryssland och Turkiet i Syrien, men också upptrappningen av våldsamheter i Kaukasien och ekonomiska och diplomatiska påfrestningar i Centralasien, pekar i en riktning: politiken i det tidigare Sovjetområdet och Mellanöstern vävs allt mer samman.

Om vi till denna ekvation lägger Iran, som gränsar till både Kaukasien och Centralasien och som är på väg in från kylan efter det kärntekniska avtalet med omvärlden, finns anledning att tro att detta framöver kommer att innebära ett alltmer komplicerat samspel mellan de regionala stormakterna och de små nationerna.

För att navigera i denna geopolitiska terräng kommer det att ställas allt högre krav på de politiska ledningarna i Kaukasien och Centralasien.