Mars


Alla kristna i Brasilien har inte samma agenda

144. Presidentvalet i Brasilien förra året präglades för första gången av värdefrågor snarare än av välfärdsfrågor. Jair Bolsonaros valkampanj gick på offensiven för en konservativ familjepolitik och frågor som vi kände igen från Donald Trumps politiska program. Sedan Bolsonaro svors in som president den första januari i år, har utspel mot minoriteter samt förslag om fortsatt exploatering av regnskogen och större tillgång på vapen orsakat internationell debatt. Brasilien är också ett intressant exempel på hur religiösa aktörer spelar en allt större roll i politiska processer. Vi som länge följt utvecklingen i Brasilien och har goda relationer med kyrkor, organisationer och forskare i landet har med intresse tagit del av den ökade rapporteringen om den politiska utvecklingen i Brasilien, inte minst i svenska medier. Samtidigt har vi reagerat på en återkommande ensidig och ytlig beskrivning av hur kristna och kyrkor medverkar till den populistiska stämningen i Brasilien. Denna ensidighet avslöjar en ovana att i Sverige analysera och ta till sig religionens roll och betydelse i samhället. President Jair Bolsonaro räcker över en blomma till familjeminister Damares Alves på Internationella kvinnodagen den 8 mars. Foto: Carolina Antunes/PR/Creative Commons Visst kan man säga att de kristna i Brasilien röstade fram Bolsonaro. Det är ofrånkomligt eftersom majoriteten av brasilianerna identifierar sig som kristna. Men verkligheten som vi möter genom resor och samtal är komplex. Det finns också stora geografiska skillnader i valutgången. I norra Brasilien har vi mött oro bland baptistpastorer som ber för sitt lands framtid. Kortfattat kan Brasilien beskrivas som splittrat, också bland de kristna. Den nytillsatta familjeministern Damares Alves, tillika evangelikal pastor, förespråkar rosa för flickor och blått för pojkar. Samtidigt är homosexuellas rättigheter en viktig fråga för Comunidade Cristã Nova Esperanças i São Paulo, som själv identifierar sig som pingstkyrka. Den katolska kyrkan i Brasilien har det största medlemsantalet bland katolska kyrkor i världen, uppskattat till 130 miljoner människor. Utöver katolska kyrkan är ungefär 50 miljoner av Brasiliens invånare medlemmar i tusentals olika frikyrkor. Bland dessa finns traditionella protestantiska kyrkor som metodister, presbyterianer och anglikaner. Under lång tid har pentekostalismen, i form av olika pingstkyrkor och evangelikala kyrkor, vuxit i landet. När tidskriften National Geographic för några år sedan gjorde ett reportage från Amazonas beskrev de ett brasilianskt lokalsamhälle som karaktäriserat av att det finns en fotbollsplan, ett postkontor och en pingstkyrka. Alla dessa kyrkor rymmer många olika teologiska strömningar som påverkar relationen mellan kyrka och samhälle, tro och politik. En viktig strömning som fortfarande spelar stor roll i Brasilien är befrielseteologin som växte fram i Latinamerika på 1960-talet. Befrielseteologin sätter de fattiga i fokus i läsningen av Bibeln och har bidragit till att grupper som tidigare varit marginaliserade fått utrymme i det sociala och politiska livet. En annan teologisk strömning som sedan 1980-talet haft stort inflytande är den så kallade framgångsteologin eller ”prosperity gospel”. Framgångsteologin betonar att Gud välsignar den starkt troende kristne med materiellt välstånd och hälsa. Katolsk mässa i São Paulo. Foto: Alf Ribeiro/Shutterstock Den teologiska mångfalden präglar idag alla kyrkotraditioner i Brasilien. 58 procent av Brasiliens katoliker uppger till exempel att de identifierar sig som karismatiker (utmärkande snarare för vissa pingstkyrkor) enligt en forskningsrapport från Pew Research Center. Också inom pentekostalismen är den teologiska mångfalden stor. Här finns Assambleias de Deus som grundades av svenska missionärer 1911. Det är en av de största pingstkyrkorna i landet med flera hundra församlingar och över 12 miljoner medlemmar. Inom pentekostalismen finns också den uppmärksammade men ganska ovanliga kyrkan Igreja Universal do Reino de Deus (IURD) med åtta miljoner brasilianska medlemmar. Biskop för IURD är miljardären Edir Macedo som äger ett av Brasiliens största TV-bolag och som stödde Bolsonaros valkampanj. Macedo är också en omdiskuterad förespråkare av framgångsteologin. Det ska dock noteras att bland kristna i Brasilien finns många som är skeptiska till såväl framgångsteologi som Macedo och kyrkan IURD. En annan väletablerad pentekostal frikyrkotradition är den evangelikala. Också här finns svenska kopplingar med missionärer från Örebromissionen. I början av 1900-talet lade de grunden till Convenção das Igrejas Batistas Independentes (Cibi) som idag har ungefär 100 000 medlemmar. Cibi är den svenska Evangeliska frikyrkans (EFK) systerkyrka med fortsatt nära samarbeten. Utöver ett socialt arbete för bland annat barns rättigheter, organiserar sig Cibi i nätverk med andra kyrkliga organisationer för att bekämpa korruption inom myndigheterna.   Under de dryga hundra år som kyrkorelationerna mellan Sverige och Brasilien pågått har vi kunnat följa den betydande insats många kyrkor gör som en del av Brasiliens civilsamhälle. Deras långa historia och förankring i samhället har möjliggjort ett arbete som fortsätter att förändra människors liv genom ett varierat föreningsliv, utbildning och klimatarbete. Att frikyrkorna växer kan delvis förklaras med deras unika förmåga att nå ut i fattiga och svårtillgängliga områden som Amazonas och storstadsslummen. Genom att verka nära människor kan kyrkorna vara en konstruktiv kraft i arbetet mot droger, fattigdom och social utsatthet. Gatumålning i São Paulo. Foto: Will Rodrigues/Shutterstock De kristna i Brasilien och andra länder representerar befolkningen i stort, även politiskt. Att politiska partier gör sig till uttolkare av kristna värderingar innebär inte att alla kristna automatiskt delar samma agenda. En av de största utmaningarna för såväl demokratins framtid som goda internationella samarbeten är fake news. Det är uppenbart att fake news bidragit till att piska upp den politiska stämningen i Brasilien. Såväl politisk pajkastning som ett ibland högt tonläge från olika predikstolar har ställt människors åsikter och värderingar på sin spets. Frustrationen över politiska beslutsfattare och den enorma politiska korruptionshärvan är viktiga faktorer som fått Brasiliens väljare, och politiker, att agera drastiskt. Religion har stort inflytande över människors vardag, vare sig vi vill det eller inte. Därför behöver alla som vill förstå och analysera sin samtid större ”religiös läskunnighet”. Med mer kunskap om den mångfald av religiösa aktörer och traditioner som finns och hur de påverkar samhällsutvecklingen kan vi stå emot såväl fake news som drastiska politiska utspel. Då kan vi också börja förstå den komplexa verklighet som varje enskild människa har att förhålla sig till, vare sig det är i Brasilien eller Sverige.

Rädsla och undertryckt vrede i Ortegas Nicaragua

144. När jag berättar att jag ska besöka Sofia Montenegro blir min värdinna nervös. –Det är farligt, säger hon. Sofia bevakas och om de registrerar dig kommer de att följa dig hela tiden. Också hit. Mitt hostel kommer att hamna i riskzonen. Sofia Montenegro var den första människan jag träffade i Nicaragua, av ren tillfällighet, på Managuas flygplats ett par dagar efter sandinisternas segerrika inmarsch den 19 juli 1979, när jag kom dit första gången med det första passagerarplanet som tilläts landa. Sofia blev med tiden stjärnreporter på sandinistfrontens dagstidning Barricada. Hon var militant sandinist, men ännu mer var hon en frihetlig själ som inte drog sig för att säga, och skriva, det hon tänkte. Många kände sig provocerade av hennes bristande vilja att rätta in sig i partidisciplinen. Dessutom var hon bisexuell och feminist vilket de machistiska comandantes som stod i spetsen för revolutionen hade svårt att hantera. Sofia Montenegro. Efter sandinisternas valnederlag mot Violeta Chamorro 1990 deltog hon i försöket att förändra Barricada från en partitidning till en kritisk oberoende röst. Det slutade med att hon, liksom nästan alla andra redaktionsmedlemmar, fick sparken. Där började också hennes brytning med sandinistfronten, FSLN. –Sandinistfronten idag har ingenting att göra med hur den var då. Det är inte ens ett parti – bara ett verktyg för kontroll och manipulation för presidentparet, Daniel Ortega och Rosario Murillo. När Daniel Ortega förlorade valet 1990 förklarade han att han tänkte styra landet ”underifrån”. Vilket han också, på sätt och vis, lyckades göra. Via ”la piñata”, den skandalösa privatisering av statliga egendomar som skrevs över på medlemmar i sandinistfronten, blev flera sandinistledare plötsligt förmögna. Men den viktigaste effekten var den blinda lojalitet gentemot Ortega som baserades på tacksamhet för att ha fått del av ”la piñata”. När han 2006, efter två valnederlag, lyckades segra i presidentvalet berodde det på att han gjort en uppgörelse med den liberale tidigare presidenten Arnoldo Alemán, som gick ut på att vallagen skrevs om så att det räckte med 35 procent av rösterna för att segra i första valomgången. 35 procent var vad Daniel Ortega fått i de två föregående valen, då han förlorat. Daniel Ortega och Rosario Murillo. Foto: Kremlin.ru Som tack slapp Arnoldo Alemán fängelse för den korruption han redan dömts för. Väl vald arbetade Daniel Ortega systematiskt på att koncentrera all makt i sina händer – parlamentet, rättsväsendet, valrådet. Efter en rad avhopp och utrensningar förvandlades sandinistfronten, FSLN, till ett lydigt verktyg för presidentparet. Protester som trots allt förekom, inte minst mot de spektakulära planerna att med kinesisk hjälp bygga en kanal genom Nicaragua som skulle binda samman Atlanten och Stilla havet, slogs brutalt ner. Ofta deltog militanta ungsandinister som med påkar, knogjärn och enstaka skjutvapen helt enkelt skrämde vettet ur de fredliga demonstranterna. Men den 18 april 2018 fungerade inte längre metoderna att skrämma demonstranterna. Tack vare sociala medier bröts också den censur som Ortega snabbt införde genom att stänga ner flera TV-kanaler. På kort tid förvandlades en demonstration som hade börjat som en pensionärsprotest mot en reform av pensionssystemet, till något som liknande ett medborgaruppror. Under dryga fem månader var Nicaragua lamslaget. Barrikader stoppade till och med trafiken från Panama upp till Mexiko. Praktiskt taget alla universitet var ockuperade. Demonstrationerna samlade fler människor än någonsin i hela Nicaraguas historia. Även de stora privata företagarna som levt i en harmonisk allians med Daniel Ortega, började vända sig emot honom. Kravet var att presidentparet måste avgå. Eller åtminstone tidigarelägga valet. Men Ortega-Murillo beskrev det hela som ett kuppförsök, stött av USA. Demonstration mot president Ortega i Managua i augusti 2018. Foto: Will Ulmos/Shutterstock Och efter fem månader olagligförklarade regimen protesterna, efter att ha gått till våldsamt motangrepp, både med polis och maskerade paramilitärer som var försedda med moderna armévapen. Omkring 500 människor hade dödats under protesterna, 600 hamnat i fängelse och omkring 50 000 flytt till det södra grannlandet Costa Rica. –Inte ens under Somoza var vi med om något liknande, säger Sofia Montenegro i ilsken ton.      Sofia Montenegro bor i en slags ”gated comunity” i Managuas centrum. På var sin sida om den gröna porten in till området sitter poliser med uppgift att dokumentera alla som går in och vem de ska besöka. Men när jag kommer är poliserna så upptagna av sina smarta telefoner att de inte ens lägger märke till mig. Och Sofia har förvarnat vakten vid den gröna porten som håller den på glänt så att jag kan glida in utan att ens behöva knacka. –Jag har inte gått ut på två månader, berättar Sofia Montenegro. De senaste gångerna förföljdes jag av grupper av militanta ungsandinister som inte bara ropade förolämpningar, utan också slet i mig och försökte göra mig illa. –Så, säger hon, jag stannar hemma med mina blommor och min hund. Jag har blvit för gammal för idiotiska gatustrider. Sandinistdemonstration i Managua den 19 juli 2016. Foto: Riderfoot/Shutterstock Många berättar liknande historier, men kanske finns det ändå inom oppositionen en tendens att överskatta regimens förmåga att övervaka. Människor jag fotograferar ber mig att så snabbt som möjligt radera bilderna. ”Annars kan du råka illa ut”. Jag har inga större problem under mina två veckor i Managua och berättelserna om förföljelser är mer en illustration av den atmosfär som råder än en beskrivning av verkligheten. Under mitt besök anländer också en delegation från EU-parlamentet. Det görs upprop via sociala medier om att ta emot den med en stor manifestation. Men det blir inget. Folk är rädda. Och när företagarorganisationen Cosep får nej på sin begäran att hålla en fredlig demonstration är det ingen som reagerar. En ensam man som håller upp en nicaraguansk flagga på en gata nära flygplatsen slits snabbt in i en polisbil. Alla demonstrationer, eller misstänkta demonstrationer, är förbjudna. –Inte ens kyrkan har kunnat genomföra religiösa processioner av rädsla för att de skulle slås ner, berättar Sofia Montenegro. –Det är undantagstillstånd, även om det inte formaliserats. Det som började som ett ilsket medborgaruppror i april förra året har förvandlats till en slags pax americana – tystnad och orörlighet för att man hålls nedbrottad och vare sig kan säga något eller röra sig. Och den gamle revolutionshjälten Daniel Ortega har förvandlats till någon som mest liknas vid hans gamla motståndare, Anastasio Somoza. –Problemet är, säger Sofia Montenegro, att Nicaraguas problem är mer psykologiska än politiska. Å ena sidan Daniel Ortega som anklagas av sin styvdotter Zoilamérica för att systematiskt ha förgripit sig sexuellt på henne allt sedan hon var elva år. Och som fortsätter att göra unga kvinnor med barn, för vilka hans medarbetare tar på sig ansvaret. Å andra sidan Rosario Murillo som vänder sin dotter ryggen och ger Daniel Ortega allt sitt stöd i utbyte mot mer makt. Många tror att det idag är hon som har den verkliga makten. –Kring den här hemligheten, som inte ens är en hemlighet, smids en pervers enighet, säger Sofia Montenegro. En enighet som inte kan brytas, eftersom det skulle vara en katastrof. Såväl ekonomiskt, politiskt som personligt. Daniel Ortega och Rosario Murillo måste av ren självbevarelsebedrift dö med stövlarna på. Gata i staden Leon. Foto: Shutterstock Sofia Montenegro bär på ett djupt känt ursinne sprunget ur känslan av att Daniel Ortega och Rosario Murillo har förtrampat allt det som var sandinismens ideologi, och samtidigt lagt beslag både på sandinismen som politiskt strömning och på sandinistfronten som organisation. –Det är fullständigt vansinnigt, säger hon, och jag är livrädd för vad som kan hända. När jag går hem från Sofia Montenegros bostad sover poliserna. Kanske, trots allt, ett hoppfullt tecken. Min värdinna, som är vaken när jag kommer tillbaka till mitt enkla hotell, blir åtminstone lite lugnad.