Så kan ren energi undgå att bli en smutsig affär
José Bumba släpar på en hundra kilo tung säck med kobolt i ett gruvhål i Kasulo i Kongo-Kinshasa. Arbetsförhållandena vid sådana platser kan vara extremt farliga. Foto: Ashley Gilbertson/The New York Times/TT

Så kan ren energi undgå att bli en smutsig affär

Intervju. Omställningen till grön energi är helt beroende av Afrikas metaller och mineral, som alltmer kontrolleras av Kina.
I jakten på kobolt, koppar, grafit och litium finns risk för både nya miljöbrott och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Kraftfulla regleringar i de länder där produkterna tillverkas kan dock förbättra miljö- och arbetsvillkor i Afrikas gruvområden, säger Jim Wormington från människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Publicerad: 2021-12-22

Kobolt kallas ibland för den nya tidens olja, andra benämner den som litiumjonbatteriets ”blodsdiamant”. Den dyra, silvergrå metallen är en viktig byggsten i de uppladdningsbara batterier som driver allt från smarta telefoner och datorer till elfordon. Kobolt har därmed blivit en nyckelkomponent till en klimatsmart värld utan fossila bränslen, men övergången till renare energi kan ironiskt nog också beskrivas som en smutsig affär.

I Kongo-Kinshasa finns cirka 70 procent av världens kobolt men de samhälleliga och mänskliga kostnaderna för utvinningen är höga. Amnesty International och Afrewatch (Africa Resources Watch) anklagade 2016 världens elektronikjättar, bland annat Apple, Samsung och Sony, för att inte göra grundläggande kontroller för att verifiera var kobolten i deras produkter kommer från, eller om barn utnyttjats i brytningen. Rapporten This is what We Die for fick stor uppmärksamhet och senare nyhetsreportage och rapporter har inte visat på någon nämnbar förbättring i arbetsförhållanden. Biltillverkare och elektronikföretag har nu börjat söka efter andra material som kan ersätta kobolt, men trots det beräknas efterfrågan på metallen att fortsätta stiga de närmaste årtiondena.

Och Kinas dominans på området är total.

Enligt en rapport från Internationella atomenergiorganet (IAEA) tillverkar Kina 65 procent av all raffinerad kobolt, lägg därtill att kineserna är helt dominerande på området sällsynta jordartsmetaller, en annan komponent som används i elbilsmotorer och i vindkraftverk. I dag processar Kina 87 procent av världens sällsynta jordartsmetaller. Landet har med andra ord skaffat sig en unik position i den globala omställningen mot en ökad elektrifiering.

”Målet är att kontrollera distributionskedjan, från råvara i jorden till färdigt batteri, oavsett var fordonet tillverkas”, skrev The New York Times i november 2021, och liknade tillvägagångssättet vid Henry Fords investeringar i gummiindustrin i början av 1900-talet.

afrika metaller iss.jpgAnvänds överallt. Här byter en astronaut till nya litiumjonbatterier på Internationella rymdstationen i januari 2020. Foto: Nasa via AP/TT

Kinas strategi

Enligt tidningen följer utvecklingen den plan från 2015 som fastslog att Kina skulle bli ledande på den växande marknaden för ren energi. Kinesiska bolag äger, eller finansierar, 15 av Kongo-Kinshasas totalt 19 koboltproducerande gruvor. Bland annat köpte ett kinesiskt gruvkonglomerat för några år sedan upp land i Kisanfu-distriktet i sydöstra Kongo där en av världens största koboltfyndigheter finns. Tidigare kontrollerades området av amerikanska affärsintressen och från den nu kinesiskägda gruvan kommer rapporter om försämrade arbetsvillkor och bristande säkerhet.

Det är inte bara kobolt som efterfrågas till den nya gröna teknik som används för elbilar och vindkraftverk. Även koppar, litium, nickel och grafit är hett eftertraktade. Lägg därtill sällsynta jordartsmetaller och basmaterial som aluminium.
Om Parisavtalets mål ska uppnås kommer behovet av koppar och sällsynta jordartsmetaller de närmaste två årtiondena att öka med 40 procent, medan efterfrågan på kobolt och nickel väntas stiga med mellan 60 och 70 procent, och köpsuget efter av litium förutspås i det närmaste fördubblas, enligt IAEA.

afrika kina koppar.jpgKopparrör vid kinesisk fabrik. Foto: AP/TT

Australien, Chile och Kina är de tre giganterna på litiummarknaden. Men det som troligen är världens största litiumfyndighet ligger i Zimbabwe, även om produktionen i dag inte är särskilt stor. Utvinningen sköts av Bikita Minerals som har verkat i området sedan 1950-talet. I Environmental Justice Atlas, som dokumenterar och katalogiserar sociala konflikter och miljöbrott, listas redan den lilla brytningen av litium som ett miljöproblem. Boende i området vittnar om vattenföroreningar, minskad biologisk mångfald och markområden som förstörts. I takt med att efterfrågan, och världsmarknadspriserna, skjuter i höjden väntas Zimbabwes del av litiumproduktionen öka.

”Den gröna energirevolutionen ger Afrika en chans att förändra framtiden. Kontinenten är välsignad med ett överflöd av mineral”, skriver Marc Holtzman, ordförande för investmentbanken CBZ Holdings i Zimbabwe.

Resurs och förbannelse

Många skulle snarare kalla överflödet en resursförbannelse som hittills inte gett upphov till ökat välstånd och utveckling, utan snarare varit en uppkomst till korruption, vanstyre och brott mot mänskliga rättigheter.

Jim Wormington, forskare på Afrikaenheten vid människorättsorganisationen Human Rights Watch, har granskat utvinningen av bauxit, den jordart som bryts för sitt rika innehåll av aluminium. Enligt beräkningar väntas bilindustrin, som i dag förbrukar knappt en femtedel av världens årliga aluminiumproduktion, fördubblas till 2050.

– Aluminium är ett av de basmaterial som volymmässigt kommer att öka oerhört mycket i framtiden. Teoretiskt kan allt aluminium återvinnas, men återvunnen aluminium håller inte samma standard, så bilindustrin kommer fortsatt att ha ett stort behov av nytillverkning. Och därmed av bauxit, säger Jim Wormington.

I juli publicerade han en rapport tillsammans med organisationen Inclusive Development International, bland annat med fokus på hur bilindustrin kan städa upp i leverantörsleden för aluminium.

afrika metaller hrw jim wormington.jpgJim Wormington vid Human Rights Watch. Foto: HRW

Eftersom bauxit finns i jordens ytlager beskriver Jim Wormington brytningen som en skövlingsprocess där stora ytor av markens topplager och vegetation skalas bort. Ekosystemen i dessa områden förstörs. Odlingsbara marker raderas ut och människor förlorar sina försörjningsmöjligheter.

– Guinea har ett aluminiumraffinaderi där bauxiten processas och restprodukten, ett slags rödslam som kan ha mycket skadliga konsekvenser för människor och ekosystem, flödar ur raffinaderiet. Det finns väldigt lite kartlagt om vilka konsekvenser det här har på miljön och människorna, säger Jim Wormington.

Mer medveten industri

För att övergången till förnybar energi inte ska orsaka kostsamma miljöskador i utvinningsländerna förespråkar Jim Wormington bättre och tydligare regleringar. Men i länder där staten och dess tillsynsmyndigheter är svaga och bolagen är starka är gapet mellan lagverk och verklighet ofta stort. Därför vill Jim Wormington se starkare regelverk i sluttillverkarnas länder. Det kan sätta press på hur företag agerar utomlands, anser han.

afrika chile gruva koppar.jpgChile är ett land med stora kopparfyndigheter. Har ska ett gruvhål borras i Atacama-öknen i landets norra del. Foto: Jorge Saenz/AP/TT

– Det var väldigt tydligt när vi släppte vår rapport. Biltillverkare i EU, där det redan finns krav på att företag gör ansvarsfulla uppköp, var mer intresserade av våra slutsatser än biltillverkare i USA där reglerna inte är lika strikta, säger Jim Wormington och fortsätter:

– Bilindustrin har blivit mer medveten om behovet av att kombinera grön teknik med hållbar utvinning. Fokus har hittills legat på vissa specifika metaller som kobolt, som förknippas med barnarbete i Kongo. Men det behövs en standard för all gruvbrytning. Enklast är om det i framtiden finns ett samlat regelverk som gör det enklare för uppköpare att utvärdera riskerna med miljöbrott och kränkningar av mänskliga rättigheter för att säkra en ansvarsfull leverantörskedja.


Görrel Espelund
Afrikakännare och associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.