Ny bok: “EU behöver en revolution”

Vår nya, kaotiska världsordning är här för att stanna. Det påstår Mark Leonard, en av de tongivande rösterna i debatten om Europas framtid. För 20 år sedan grundade han tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) med en optimistisk vision om en demokratisk framtid. Sedan dess har han förespråkat en liberal och proeuropeisk linje i en allt hårdare motvind. I dag ser han en oroande världsutveckling där Europeiska unionen måste omvärdera sina politiska metoder, men inte sina grundvärden.

– Kaos kommer att fortsätta dominera vår geopolitiska utveckling under en överskådlig framtid. Den gamla ordningen kommer inte tillbaka. Än så länge har EU hanterat det med sorg och ilska snarare än med en faktiskt strategi. Men EU måste handla om något annat än att bevara status quo, säger Leonard i ett videosamtal från kontoret i London.

Klara sig genom kaos

I sin nya bok försöker Leonard hitta en politisk vägkarta för vår turbulenta geopolitiska situation, där omständigheterna förändras varje vecka. Surviving Chaos: Geopolitics When the Rules Fail är en form av världspolitisk regelbok för en värld utan regler.

– Det EU behöver nu är ett slags revolution. Går vi tillbaka 15 år så var USA:s och EU:s ekonomier jämbördiga. Nu är USA:s en tredjedel större. EU:s förmåga att stå enat mot hoten från Putin, från ekonomiska påtryckningar från Kina och från det politiska kaos som Trump riktar mot vår kontinent har också försvårats, efter Storbritanniens utträde. Min bok är ett försök att visa hur EU kan omfamna framtiden i stället för att klamra sig fast vid det förflutna, säger Leonard.

Målet ska inte vara att återställa en gammal ordning utan att klara sig genom kaoset.

Mark Leonard. Foto: seesaw-foto.com

I mer än 30 år har Mark Leonard varit en tongivande röst i den europeiska debatten. På 1990-talet var han en av den brittiske premiärministern Tony Blairs unga rådgivare och strax därpå grundade han ECFR, med ambitionen att främja det europeiska samarbetet. I början av 2000-talet, en period som i dag framstår som en optimistisk kulmen för demokratin och EU som ett expansivt liberalt projekt, publicerade Leonard boken Why Europe Will Run the 21^st Century.

I den nya boken är vi långt från detta europeiska självförtroende. I stället skildras ett kristillstånd där EU:s tro på konventionella institutioner och regelverk beskrivs som en tröskel för globalt ledarskap. I Surviving Chaos är det inte längre Europa, utan diktaturen Kina som framstår som världspolitikens kommande nyckelspelare. Surviving Chaos har hyllats av Finlands president Alexander Stubb som “en briljant bok (…) med tydliga analyser och politiska förslag på vad vi bör göra”. Men Leonard är långt från den liberala optimism som präglade tidigare böcker.

Positivt om Kina

Boken är tillägnad den amerikansk-ungerske finansmannen och filantropen George Soros, en av det senaste halvseklets viktigaste röster för liberal demokrati och öppenhet. Men många av bokens kapitel ägnas åt relativt positiva skildringar av diktaturen Kina. Leonard undviker att rikta någon tydlig kritik mot Kinas repressiva regim och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Det kan tolkas som en spegling av ett nytt tonläge i Europas liberala etablissemang, där de drastiska förändringarna i relationen med USA leder till ett försiktigare tonläge gentemot Kina, eftersom Europa inte vill riskera att alienera två stormakter på en gång.

Europas läromästare? Kinas president Xi Jinping i möte med Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Foto: Gonzalo Fuentes/AP/TT 

Leonard betonar att boken inte handlar om att Europa ska imitera Kinas auktoritära regim. Samtidigt sällar han sig till en rad intellektuella i väst som anser att vi har mycket att lära oss av Peking, från vänsterekonomen Adam Tooze till den konservative amerikanske diplomaten, förre utrikesministern och nationella säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger tidigare på 2000-talet.

– Jag hyllar inte Kinas auktoritära tendenser. Jag ifrågasätter i stället bilden av att Kina gör bra ifrån sig för att det är en diktatur där Kommunistpartiet kan styra allt själva. I själva verket tror jag att Kinas framgångar beror på att de har en annan syn på förändring, där de har lärt sig av motgångarna under 1900-talet. Det har gjort dem bättre på att positionera sig själva strategiskt så att de gynnas av världens förändringar och nya strömningar, i stället för att försöka kontrollera utvecklingen, säger Leonard.

Framtiden, skriver han i boken, kommer inte främst att stå mellan demokratier och auktoritära regimer, utan mellan två sätt att styra ett land, som han summerar som “arkitekter och hantverkare.” Bland arkitekterna finns de äldre europeiska demokratierna som försöker bibehålla gamla institutioner och normer. Bland “hantverkarna” finns länder som Kina, Saudiarabien, Indien och Turkiet, som han betraktar som mer flexibla när det gäller förmågan att omfamna världsutvecklingens nya förutsättningar.

Orbáns fall

Låter inte det som ett argument för att världens demokratier ska ge upp och omfamna den auktoritära utvecklingen? Leonard insisterar på att boken tvärtom försöker försvara våra demokratiska system genom en ny sorts pragmatism.

– President Xi Jinping gillar att använda en klumpig fras: ”de största förändringarna på mer än ett århundrade”. Men den speglar ett nytt Kina som försöker agera i samklang med världens förändringar, i stället för att streta emot dem. De länder som tänker som arkitekter klarade sig bättre när världen hade normer och regelverk som respekterades och utvecklingen var lite mer förutsebar. I dag har vi inte längre denna ordning och detta regelverk. I stället för att försöka kontrollera en värld som blir allt svårare att kontrollera borde vi lära oss att improvisera och utveckla en egen verktygslåda anpassad till hur världen faktiskt ser ut.

Péter Magyars valseger över Viktor Orbán i Ungern är "ett bakslag för hela den globala upproriska högerrörelsen" enligt Mark Leonard. Foto: Denes Erdos/AP/TT

Under våren har Mark Leonard även publicerat en omfattande rapport över den nationalistiska radikalhögern i Europa, där han tittat närmare på de ideologiska och strategiska sambanden mellan auktoritära partier i ett dussintal länder. I april förlorade Viktor Orbán valet i Ungern med rejäl marginal mot utmanaren Péter Magyar. Mark Leonard säger att valet är betydelsefullt för EU, samtidigt som det knappast innebär slutet för den ideologi som Orbán representerar.

– Jag har tillbringat mycket tid de senaste åren med att titta på den nya ytterhögerns sätt att utmana den liberala ordningen. Ungern har spelat en väldigt viktig roll både som en ideologisk kraft och som en mötesplats för partier från andra länder som utbyter idéer och strategier. De har arbetat utifrån filosofen Antonio Gramscis idéer om att inte bara vinna politiska val, utan även skapa en hegemonisk kultur [så att den styrande klassen kan upprätthålla sin makt, reds anm]. Just därför var Orbáns nederlag så betydelsefullt. Det är ett bakslag för hela den globala upproriska högerrörelsen, som även utmanat EU fundamentalt. Dessutom förhindras nu flödet av pengar som spridits världen över för att gynna och förstärka den här rörelsen, säger Leonard.

Allians med Kanada

Han påpekar att ingen däremot tror att det här är slutet på nationalistiska valsegrar i Europa.

– Många som röstade mot Orbán var liberala och proeuropeiska, men en stor del var konservativa och även nationalistiska som bara var trötta på Orbáns korruption och hans långvariga ledarskap. Med det sagt representerar valet en verklig förändring för Europa, när det gäller möjligheter för att expandera EU och stödja Ukraina.

I början av maj anslöt sig Kanadas premiärminister Mark Carney till EU:s toppmöte med Armenien, vilket blev den första gången som ett ickeeuropeiskt land deltog i ett sådant sammanhang. Det var en av många signaler om att Kanada knyter allt närmare band till EU. “Det är min starka personliga övertygelse att den internationella ordningen kommer att byggas upp igen, och det kommer att ske från Europa”, sade Mark Carney på mötet.

Blandad samling toppolitiker. EU:s, Natos och Ukrainas ledare möts i Vita huset i augusti 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT

Carneys försök att skapa en ny transatlantisk allians verkar illustrera den vision som Leonard beskriver i boken, som förespråkar just en sorts improviserade världspolitiska samarbeten mellan liberala demokratier och mellanstora nationer.

– Jag tror att vi kommer att få se fler informella allianser av det här slaget. Det är precis det jag menar med “hantverkare” i boken. De arbetar med de redskap som finns till hands. Om vi hade klamrat oss fast vid gamla formella överenskommelser så hade Europa inte kunnat skicka [Tysklands förbundskansler] Friedrich Merz, [Storbritanniens premiärminister] Keir Starmer, [Finlands president] Alexander Stubb, [EU-kommissionens ordförande] Ursula von der Leyen och [Natos generalsekreterare] Mark Rutte samtidigt till Vita huset i en gemensam styrka. De struntade i de gamla normerna och blandade ledare med olika positioner i EU-institutioner och nationella regeringar. Det är den sorts flexibilitet och pragmatism som vi måste bli bättre på för att hantera det här kaoset.

Improvisation i realtid

Surviving Chaos är ingen optimistisk bok. Men Leonard påminner om att EU-samarbetet började med en sorts improviserade lösningar och visioner, som bygger på praktiskt genomförbara åtgärder som han nu tror är nödvändiga för att förnya unionen och bevara Europas handlingskraft i en tid av växande hot från diktaturer och stormakter.

– Om vi återvänder till EU-samarbetets grundare och nyckelfigurer, Jean Monnet, Robert Schuman och Jacques Delors, så fanns det ofta en väldigt kreativ kraft hos dem, där de improviserade fram lösningar i realtid. Monnets vision för EU var just att det inte skulle finnas en enda, enhetlig vision. Den sortens pragmatism är EU när det är som bäst.