Georgien och hanteringen av den stora ryska björnen

Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien (Carlsson) av miljöpartisten Per Gahrton är nog med sina 384 sidor den tjockaste boken om Georgien som kommit ut på svenska. Den gör inte anspråk på att vara vetenskaplig men bygger på ett rikhaltigt material insamlat under Gahrtons många resor till Georgien sedan 1993 som bland annat rapportör för EU-parlamentet och valobservatör, underbyggt med västlig och rysk forskning. Den uppdaterar en tidigare bok på engelska och är försedd med en mängd noter och fotografier. 

Gahrtons syfte är trefaldigt: att med Georgien som exempel analysera olika sätt att hantera förhållandet till den ryska ”Stora Björnen”, att avslöja hur Georgien använts av Carl Bildt med flera för att undergräva svensk neutralitetspolitik, samt att berätta om ett land och ett folk som kommit honom nära, delvis genom vänska­pen med grundaren av dess gröna parti Zurab Zjvania. Följaktligen bär boken en starkt personlig och polemisk prägel med särskilda kapitel om Bildt och Zjvania.

Boken börjar med ett inlägg i svensk försvarsdebatt, som går ut på att Ryssland inte utgör ett hot. Gahrton menar att Sverige ”naturligtvis” måste reagera mot Rysslands ”agerande” i Ukraina som är ett folkrättsbrott men hävdar att hysterisk rysskräck är ett medel för Natointräde och upprustningshets. Han tillstår att Ryssland inte är en normal demokrati och att mänskliga rättigheter kränks. Samtidigt är det är en oberäknelig före detta supermakt, som har en lika legitim eller illegitim ambition som USA eller Kina att förhindra sitt sönderfall och spela en växande roll i världen.

Gahrtons syn på USA är mycket mer kritisk. Han betvivlar att USA är en garanti för fred, demokrati och mänskliga rättigheter och hävdar att Trump snarare än Obama är rättvisande representant. Enligt Gahrton utnyttjar Bildt med flera Putins ”auktoritära tendenser” för att via Natoanslutning tvinga in oss i ett kolonialt USA-beroende. Som alternativ förespråkar han strikt alliansfrihet och gemensam säkerhet utan territoriella anspråk och med öppna gränser. Detta ser han också som en lärdom för Georgien, medan Sverige av Georgien kan lära sig det ödesdigra i att fastna i rysshat. Hans djärva vision är en buffertzon av alliansfria stater från Norden till Ukraina och Georgien.

Ryska soldater nära byn Karaleti, åtta mil norr om huvudstaden Tbilisi, den 1 september 2008, ett par veckor efter vapenvilan. Foto: Kojoku/Shutterstock

Som en övergång till bokens egentliga ämne skildrar Gahrton sedan det ”nya stora spelet” mellan väst och Ryssland om Kaukasus, vari Georgien ses som ett offer. Väst hävdas vilja utnyttja Sydkaukasus som transitled för militärtrans­porter till Centralasien och för energitransporter därifrån, och därför ha stött ”färgrevolutionerna” i området. Den tjetjenska attacken in i Dagestan 1999, som ledde till nytt krig, misstänks ha planerats av västlig storfinans (!).

Skildringen av Georgiens balansakt mellan öst och väst börjar med en presenta­tion av landets kulturella och etniska problem och en översikt över 200 års ”misslyckad frihetskamp”. Författaren visar hur (en del av) det kristna Georgien 1783 sökte Rysslands beskydd undan hot från det islamiska Iran och Osmanska riket och sedan invaderades och infogades i tsardömet. Efter en kort självständighetsperiod från 1918 invaderades åter Georgien och infogades i Sovjetunionen. Men Gahrton vill inte tala om ockupationer och betonar att georgierna kunde bevara sin identitet.

Skildringen av Georgiens moderna historia börjar med ett särskilt kapitel om utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien, som Gahrton tycks ta på allvar. Han understryker att utbrytarna inte var ryska lakejer utan frihetssökare, som diskriminerats och förtryckts av georgierna. Han påpekar att Ryssland till och med hjälpte Tbilisi att få slut på strider i de två regionerna 1992 och att Putin 2003 stödde Georgiens territoriella integritet.

Men det kryper också fram att den ryska hjälpen kom till priset av att Georgien gick med i det ryskledda OSS (Oberoende staternas samvälde) och att ”freds­skapande” ryska styrkor placerades i regionerna. ”Mäktiga grupper i Moskva” utnyttjade minoriteternas farhågor och band dem till sig bland annat genom att ge dem ryskt medborgarskap och bra pensioner. Då regionerna efter kriget 2008 förklarat sig som självständiga stater och erkänts av Ryssland, flydde eller fördrevs alla georgier från Sydossetien, som numera bara har 20 000–50 000 invånare och Ryssland betalar (minst) halva budgeten. Från Abchazien har 250 000 georgier flytt, och 70 procent av budgeten betalas av Ryssland. Bägge ”staterna” har nu militärallians med Ryssland, som har trupper där och bevakar gränserna mot resten av Georgien. De har erkänts av ett litet fåtal stater, men inte ens av Rysslands allierade inom OSS.

Oppositionen demonstrerar i Tbilisi den 5 november 2003 i inledningen av  Rosenrevolutionen. Micheil Saakasjvili, som blev president i januari 2004, i mitten. Foto: Zaraza/Creative Commons

Huvuddelen av boken ägnas Georgiens moderna historia med en uppsjö av politiker, val, opinionsundersökningar och Gahrtons egna insatser. Som boven i dramat framstår Bildts vän Micheil Saakasjvili, som kom till makten genom Rosenrevolutionen 2003 i samarbete med bland andra förre talmannen Zjvania. Gahrton gillar att Saakasjvili i början stärkte statens auktoritet genom ingrepp mot korruptionen, bland annat (främst!) genom en polisreform, förbättrad ekonomi och stärkt försvar, men kritiserar honom hårt för att alltmer orientera landet mot USA och Natomedlemskap, samt för kränkningar av mänskliga rättigheter, ingrepp mot massmedia, aggressiva privatiseringar och nyliberal skattepolitik.

Mest betänklig är Gahrtons skildring av femdagarskriget i augusti 2008. Det faktum att Saakasjvilis armé först tågade in i Sydossetien anser han rättfärdiga Rysslands invasion av både Sydossetien och Abchazien och dess erkännande av dem som stater, samt inträngandet i delar av själva Georgien. Han talar genom­gående om ”Ossetienkriget” och vill inte heller nu tala om rysk aggression eller ockupation. Han bagatelliserar faktum att ryska trupper för första gången sedan 1979 invaderat ett annat land och angriper Carl Bildt för hans paralleller till Nazityskland 1939.

Gahrton avvisar dock teorin att kriget var en amerikansk-israelisk konspiration och medger att västledare varnat Saakasjvili för att angripa Sydossetien. Han citerar åsikterna att Ryssland var väl förberett på attacken med stora övningar i närheten, att den ryska motattacken (inom någon timme!) var oproportionerlig och att Ryssland med kriget ville stoppa Georgiens anslutning till Nato. Han medger att Ryssland efteråt bröt mot stilleståndsavtalet som EU förmedlat och att båda sidor kanske felade. Efter kriget fortsatte Georgiens närmande till EU genom Östliga partnerskapet, men läget för demokratin försämrades enligt Gahrton. Han gläds åt att Saakasj­vili efter en smutsig kampanj förlorade parlamentsvalet 2012 och sedan flyttade till Ukraina, där han antyds ha planerat en statskupp. I stort ser Gahrton Rosenrevolutionen som ett misslyckat experiment.

Bidzina Ivanisjvili 2013. Foto: Ernests Dinka/Saeimas Kanceleja/Creative Commons

Trots sin avsky för nyliberaler och privatiseringar sätter Gahrton sitt hopp till oligarken Bidzina Ivanisjvili, landets rikaste man, som lovade att betala landets hälso- och jordbruksbudget själv och vars parti Georgisk dröm vann parlaments­valet stort. Därefter normaliserades relationerna med Ryssland genom ökad handel, turism och investeringar samt genom politiska toppmöten. Samtidigt fördjupades integrationen med EU med associations- och handelsavtal 2013, vilket Ryssland inte sägs ha försökt stoppa, och friandet till Nato fortsatte. Rättsprocesser mot Saakasjvilis folk genomfördes, vilket Gahrton inte ser några problem med, hederliga val hölls och vanns av regeringspartiet, ekonomin förbättrades, och demokratin konsoliderades.

Angående Georgiens framtid menar författaren att Natoanslutning inte löser landets problem, eftersom Ryssland aldrig kan acceptera det och Nato/USA inte kan ersätta Ryssland som marknad. Han rekommenderar därför en georgisk alliansfrihetsdeklaration, som skulle rensa luften. Han gillar fortsatt integration med EU, till exempel visumfrihet, stöd till demokrati och rättsstatlighet men är tveksam till EU:s östliga partnerskap på grund av västliga energi-intressen. Han menar att EU under 1990-talet borde ha gett Ryssland rätt att bli medlem istället för att inringa och destabilisera landet, och förebrår EU för att tvinga Georgien att välja bort integration med Ryssland. Han råder Georgien att återinträda i OSS och i den ryskdominerade Eurasiska ekonomiska unionen, vars länder man har mest handel med. Han avvisar tanken att Georgien ska bli en rysk satellitstat, då det inte finns någon rysk strävan att inkräkta på dess suveränitet. Han godtar dock Rysslands strävan efter ett liberalt ekonomiskt imperium, vilket Georgien har föga kraft att motstå. Som lösning föreslås en alliansfri federation av Georgien, Sydossetien och Abchazien, kanske som medlem i EU men under gemensamt paraply med Ryssland. Hur realistiskt är då det?

Detta är alltså en idé- och faktarik bok och budskapet är tydligt: avsky för USA och Nato, ”förståelse” för Rysslands intressen och oförståelse för georgiernas rädsla inför det ryska hotet. Inställningen är närmast pacifistisk, både utopisk och pragmatisk, och med ett stort intresse för konspirationsteorier. Boken anbefalles för den som vill lära sig något om ett fascinerande lands turbulenta historia ur ett uttalat svenskt vänsterperspektiv.