Trump delar transatlantisk ytterhöger

Sedan Trump återvände till Vita huset i början av 2025 har utrikespolitiska experter blivit alltmer övertygade om att de gamla transatlantiska relationerna har förändrats för gott. Spektakulära händelser, som utskällningen av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i Ovala rummet och USA:s vicepresident JD Vances kontroversiella tal vid säkerhetskonferensen i München i fjol, var tidiga tecken på en ny amerikansk hållning gentemot Europa.

Trumps redan låga popularitet bland européer har också rasat i takt med hans hot om att ta över Grönland, införa tullkrig och dra tillbaka allt militärt stöd till Ukraina. Trots detta har europeiska ledare förblivit relativt samlade och tillmötesgående i relationen till sin amerikanska motpart. När USA:s utrikesminister Marco Rubio framträdde vid årets konferens i München i februari välkomnades hans jämförelsevis artigare tal med stående ovationer från samlade europeiska politiska och militära ledare.

"Gör Europa stort igen". Europeiska "patriotiska" ledare hyllade vid ett möte i Madrid i februari 2025 USA:s då nytillträdde president Donald Trump. Därefter dämpades hyllningskören. Foto: Vox España/Wikimedia Commons

Men experter varnade snabbt om att det transatlantiska förhållande som Rubio skildrade inte var detsamma som har existerat mellan liberala demokratier sedan andra världskrigets slut. Snarare, påpekar de, var det i linje med synsättet hos ytterhögerns ”nya transatlantiska allians”. Liksom Vance gjorde ett år tidigare argumenterade Rubio för att Europa måste skydda ”den västerländska civilisationen” från det påstådda hotet från invandring, progressiv politik och andra liberala kvarlevor. Detta budskap utgör hjärtat i den transatlantiska rörelsen långt till höger som Trumpadministrationen tillhör.

I Europa återfinns samma argument hos allierade som Ungerns premiärminister Viktor Orbán, Italiens premiärminister Giorgia Meloni, partiledaren för brittiska Reform UK Nigel Farage, Marine Le Pen från det franska partiet Nationell samling och Alice Weidel från Alternativ för Tyskland (AFD). Liksom trumpisterna i USA har deras rörelser gjort betydande politiska framsteg de senaste tio åren. Detta kan delvis bero på deras stora arbete med att hjälpas åt över Atlanten. Att omvandla den europeiska ytterhögern med Magarörelsen som förebild har varit en central strategi för Trump och hans anhängare, vilket har fört partierna allt närmare.

Utrikespolitisk splittring

Trots nära samverkan har den transatlantiska ytterhögern splittrats allt eftersom Trump har satt sin hårda prägel på amerikansk utrikespolitik. Även om rörelserna är fortsatt eniga i ”kulturkrigsfrågor” kring migration, klimat och sociala värderingar, distanserar sig i dag många ledande europeiska politiker långt ut till på höger på skalan från USA:s president i handels- och säkerhetspolitiska frågor.

Ledaren för franska Nationell samling Jordan Bardella tycker – liksom sin politiske motståndare president Emmanuel Macron – att Europa ska kunna sätta hårt mot hårt som svar på USA:s tullar. Foto: Pascal Bastien/AP/TT

I Frankrike har Nationell samlings partiledare Jordan Bardella växlat mellan att hylla Trump som en ”frihetens och nationella stolthetens vind som blåser liv i västvärldens demokratier” till att fördöma hans tullhot som ”utpressning”. Bardella ställer sig till och med bakom att EU ska kunna använda sin så kallade handelsbazooka (kraftiga motåtgärder) mot USA – precis som hans politiske rival president Emmanuel Macron gör.

Liknande kritik har framförts av Alice Weidel i Tyskland, vars AFD-väljare hyser en liknande antiamerikansk inställning som Nationell samling. Till och med Nigel Farage i Storbritannien, vars väljare är bland de mest positiva om Trump, har försiktigt kritiserat presidentens hållning gentemot Ukraina.

Upprört om Grönland

Men den europeiska ytterhögerns kanske mest kraftfulla kritik mot Trump kom efter hans hotfulla utspel mot Grönland, som utlöste fördömanden från ledare som Bardella, Weidel och Farage. Även Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, som tidigare har uttalat sig mestadels positivt om Trump, kritiserade presidentens hot om att annektera den danska ön. (Se exempel på europeiska ytterhögerledares uttalanden i texten härintill.)

När USA anföll Iran den 28 februari visade sig de europeiska ledarna inom partier långt ut på högerkanten återigen vara splittrade i sin hållning till Trump, trots deras fientliga inställning till den iranska regimen. Europas ytterhöger har sedan länge lierat sig med USA och Israel i kampen mot det islamistiska hot som man anser att stater som Iran utgör.

Kistor med offer för den sannolikt amerikanska bombningen av en skola i södra Iran – en attack som Italiens högernationalistiska premiärminister Giorgia Meloni kraftigt har fördömt. Foto: Amirhossein Khorgooei/ISNA via AP/TT

Men samtidigt som Trump har försökt övertyga omvärlden om sina krigsmotiv har hans politiska gelikar i Frankrike, Italien och Tyskland reagerat med såväl tvekan som kritik. Deras invändningar grundas främst i det inhemska politiska pris som det skulle innebära att stödja ännu en stor väpnad amerikansk insats i Mellanöstern som kan leda till betydande utmaningar för europeiska länder. Kriget kan bland annat resultera i stigande energikostnader, olika slags säkerhetsrisker och ökade migrationsströmmar.

Även ledare som Farage, som öppet stödjer Trumps krig mot Iran, har nu börjat understryka dessa hot. Dessutom skulle stöd för kriget stå i konflikt med nationalismen hos Europas ytterhöger, eftersom man inte vill bli indragen i ett utländskt krig på begäran av främmande makt (även om denna makt är en allierad som USA).

Inneboende spänning

Denna splittring kan alltså ses som en inneboende spänning inom den transatlantiska ytterhögern, där det kan bli allt svårare för en transnationell allians mellan (först och främst) nationalistiska rörelser att hålla ihop.

Inom USA är liknande spänningar mellan presidenten och hans Magarörelse inte lika påtagliga. Opinionsundersökningar visar att presidenten fortfarande har stort stöd för sitt krig i Iran bland både sin väljarbas och republikanska partiföreträdare (däremot är de flesta amerikaner i allmänhet emot). Men om kriget drar ut på tiden och bensinpriserna fortsätter att stiga, marknaderna blir mer skakiga och fler amerikanska soldater mister livet kan även detta förändras.

UK Reform-ledaren Nigel Farages strumpor. Nationalism kan vara svår att förena med internationella allianser. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Redan nu motsätter sig vissa framstående Magapersonligheter kriget eftersom de anser att Trump bör sätta ”Amerika först, inte Israel först” (se citat härintill). Deras ställningstaganden speglar en växande klyfta mellan presidenten och hans väljare i frågan om stöd för Israel. Även för anhängare som är så pass lojala som Magarörelsen kan det finnas gränser för hur många militära hot, interventioner och krig som den självutnämnde ”fredspresidenten” kan driva igenom.

Min fiendes fiende är (fortfarande) min vän

Sammantaget orsakar dessa åsiktsskillnader definitivt politisk huvudvärk för amerikanska och europeiska ledare långt till höger på den politiska skalan. Men än så länge verkar enigheten som råder bland dem i de ”kulturkrigsfrågor” som länge har varit avgörande för ytterhögerns framgångar vara starkare än deras åsiktsskillnader.

Enligt statsvetare är dessa rörelser också vana vid att avleda kritik mot sina egna konflikter och misslyckanden genom att rikta allmänhetens uppmärksamhet mot påstådda hot från ”yttre och inre fiender” som invandrare, liberala och progressiva politiker. Så länge hotet från dessa kan framställas som en större fråga än rörelsens egen splittring, skulle den transatlantiska ytterhögern alltså kunna övervinna nuvarande meningsskiljaktigheter och nå fortsatt politisk framgång. Det skulle i så fall innebära ytterligare ett slag mot de traditionella relationerna mellan USA och Europa som grundar sig på internationella avtal om samarbete, fred och rättvisa, och som partier långt ut till höger ofta motsätter sig.

Skojfriskt möte mellan Tysklands förbundskansler Friedrich Merz och president Donald Trump i Vita huset, tre dagar efter det att USA började bomba Iran. Även etablerade europeiska partier tvekar om kriget. Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

Hittills har gamla etablerade partier i Europa och USA inte heller lyckats formulera egna utrikespolitiska svar på ytterhögerns splittrade hållning till Trumps krig mot Iran. Medan Spaniens premiärminister Pedro Sánchez gav ett tydligt “nej till kriget” redan i början av mars, har andra europeiska ledare som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz gjort inkonsekventa och tveksamma uttalanden kring sin inställning till de pågående militära operationerna.

I USA visade det sig också hur splittrat Demokraterna är när flera av dess kongressledamöter i början av mars röstade emot partilinjen om att stoppa attackerna mot Iran. Trots att FN:s generalsekreterare António Guterres har uppmanat till omedelbart slut på kriget, verkar det alltså som att etablerade politiska ledare på båda sidor av Atlanten är lika splittrade som ytterhögern om hur de ska hantera vissa delar av Trumps aggressiva, oberäkneliga och motsägelsefulla utrikespolitik.