Nej till krig! Spanien stakar ut en egen linje

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez från Socialistpartiet (PSOE) har intagit en av EU:s mest uttalat kritiska hållningar mot USA:s och Israels anfallskrig mot Iran. När han den 4 mars från regeringshögkvarteret La Moncloa i Madrid deklarerade ett rungande“no a la guerra” väckte det inte bara uppmärksamhet i Europa – utan också irritation i Washington. USA:s president Donald Trump svarade med hot om tullar och andra ekonomiska straffåtgärder, och den brittiska tidningen Financial Times beskrev Sánchez som Trumps ”nemesis” i Europa.

Varför väljer Sánchez att sticka ut hakan just nu – och vilka säkerhetspolitiska risker kan det innebära för Spanien?

För det första lutar Sánchez sig mot en bred opinion. Pacifism och antimilitarism har djupa rötter i Spanien. Minnet av inbördeskriget och den fascistiska Francodiktaturen (1939–1975) präglar fortfarande samhällsdebatten, och till skillnad från Tyskland anses inte USA ha sett till att landet blev en demokrati. Under det kalla kriget valde Washington dessutom att samarbeta med Franco, trots regimens tidigare band till Adolf Hitlers Nazityskland.

Minns terrordåd i Madrid

Även mer samtida erfarenheter spelar in. Stödet från den dåvarande konservativa regeringen under Folkpartiets (PP) ledare José María Aznar för den USA-ledda invasionen av Irak 2003 mötte massiva protester. Många spanjorer anser fortfarande de stora terrorattackerna i Madrid 2004, som dödade 193 människor, var en följd av Aznar-regeringens utrikespolitik. Parlamentsvalet kort därefter slutade med att PSOE tog över regeringsmakten – i stor utsträckning på grund av missnöjet med Aznars USA-vänliga linje.

Nej till både ayatollorna och USA:s och Israels krig. Premiärminister Pedro Sánchez håller sitt tal den 4 mars 2026. Foto: Premiärministerns kansli La Moncloa.

Mot denna bakgrund är det inte svårt att se hur Sánchez kan använda kritiken mot USA och Israel för att stärka sin ställning på hemmaplan. En mer återhållsam linje hade sannolikt utlöst protester från koalitionspartnern Sumar och från den bredare vänstern, vilket riskerat att skapa sprickor i regeringen. Genom att själv ta täten undviker Sánchez detta – och kan samtidigt pressa oppositionsledaren Alberto Núñez Feijóo från PP.

Feijóo vill inte framstå som okritisk mot USA:s och Israels agerande, med tanke på hur Irakkriget fortfarande skadar hans parti, och Sánchez såg naturligtvis till att nämna detta krig i sitt uttalande den 4 mars. Samtidigt är PP beroende av högerextrema Vox, som i likhet med många europeiska ytterhögerpartier har en positiv syn på Trump. Det ger Sánchez möjlighet att framställa Feijóo som både vacklande och opålitlig i utrikespolitiken, på samma gång som han själv kan avleda uppmärksamheten från korruptionsskandaler som tynger PSOE.

Folkrätt i såväl Ukraina som Mellanöstern

Pedro Sánchez hållning är dock inte enbart inrikespolitiskt motiverad. Spanien har länge haft en mer kritisk syn på Israel än många andra EU-länder och erkände Palestina som stat 2024 – före bland andra Frankrike och Storbritannien. Under Franco var Spanien tydligt pro-arabiskt, och fullständiga diplomatiska relationer med Israel upprättades först 1986 i samband med Spaniens medlemskap i dåvarande EG (nu EU).

Venezuelaner i Madrid firar att president Nicolás Maduro störtats av USA i januari 2026. Spanien var dock emot kuppen och framhåller betydelsen av goda relationer med latinamerikanska spansktalande länder. Foto: Bernat Armangue/AP/TT 

Sánchez kopplar vidare ihop stödet för Ukraina med kravet på att folkrätten ska gälla även i Mellanöstern.
– Det handlar inte om ifall man stödjer ayatollorna eller inte. Det gör ingen. Absolut inte det spanska folket, och absolut inte den spanska regeringen. Frågan gäller dock om vi står upp för internationell rätt och därmed även fred, som Sánchez uttryckte det i sitt tal i La Moncloa.

Enligt hans resonemang är det i förlängningen svårt att trovärdigt fördöma Rysslands invasion av Ukraina om man samtidigt blundar för USA:s och Israels agerande i Iran. Förutom Ukraina och Gaza nämnde också Sánchez Venezuela och Grönland i sitt tal, i syfte att inskärpa vikten av att stå upp för de principer och värderingar som en regelbaserad världsordning med FN-stadgan som grund vilar på. Det är intressant att notera att Mexikos president Claudia Sheinbaum var snabbt ute och stödde Sánchez hållning, i och med att Spanien gärna framhåller betydelsen av goda relationer med de spansktalande länderna i Latinamerika – inklusive Kuba, som kanske är nästa land på Trumps lista.

Relativt Kina-positivt

Samtidigt finns det risker. Spanien ligger förvisso geografiskt långt från Ryssland och uppfattar inte hotet från öst lika akut som länderna i norra och östra Europa. Därför ligger det nära till hands att tro att Madrid är mindre benäget att tona ned kritiken mot USA för att säkra fortsatt amerikanskt engagemang i Europas säkerhet.

Migrantvänligt. Pakistanier köar till sitt lands konsulat i Barcelona i januari 2026 för att få handlingar som behövs för att få stanna permanent i Spanien. Foto: Emilio Morenatti/AP/TT

Spanien har dessutom avstått från att lova försvarsutgifter motsvarande 5 procent av BNP – något som övriga Natoländer har gått med på efter påtryckningar från Trump-administrationen. Landet har också en mer positiv syn på investeringar och handel med Kina än många andra EU-länder. Spanien sticker även ut vad gäller migrationspolitiken.

Nyligen meddelade regeringen att omkring en halv miljon migranter genom uppehålls- och arbetstillstånd ska få laglig rätt att stanna i landet. Allt detta väcker irritation i Washington. Problemet för Spanien är också att Sánchez utrikespolitiska principfasthet möjligen kan uppfattas som provocerande av de EU-länder som just nu försöker vinna tid för att stärka sina försvar inför ett, av allt att döma, minskat amerikanskt engagemang på kontinenten.

Principfasthet har ett pris?

Historiskt har EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete byggt på en balans mellan länder som fokuserar på hotet från öst och dem som prioriterar utmaningarna i södra grannskapet. Spanien tillhör den senare gruppen. Om länder i norra och östra Europa upplever att Madrid inte tar deras oro på allvar kan viljan att bistå Spanien minska. USA spelar dessutom en viktig roll i underrättelsesamarbetet i det instabila Sahelbältet söder om Sahara, där terrororganisationer opererar fritt och Spanien har viktiga säkerhetsintressen. Ett kyligare förhållande till Washington kan göra detta samarbete svårare.

Man bör också komma ihåg att även om Spaniens relationer till sitt södra grannland Marocko nu för tiden är förhållandevis goda, var det trots allt USA som gick in som medlare den senaste gången en spansk-marockansk konflikt höll på att trappas upp till militär konfrontation i samband med krisen 2002 kring den lilla omstridda Persiljeön. Nu rapporteras det att Marocko har signalerat stöd till USA i den aktuella konflikten i Mellanöstern – något som knappast gynnar regeringen i Madrid. Trump har visat att han gärna prioriterar auktoritära regimer som går honom till mötes framför traditionella allierade, och Marocko är ett av de länder som valt att gå med i Trumps nyinrättade ”fredsråd”.

Spaniens fascistiske ledare Francisco Franco 1966. Pacifism och antimilitarism har djupa rötter i Spanien på grund av minnet av inbördeskriget och Francodiktaturen (1939–1975). Foto: AP/TT

Sammantaget innebär detta att Spaniens utrikespolitiska linje – hur moraliskt konsekvent den än må vara – kan leda till en mer svårnavigerad säkerhetspolitisk situation i landets eget närområde. Sánchez satsar på principfasthet och inrikespolitisk tydlighet. Men priset kan bli minskat stöd från både europeiska partners och USA i en tid då säkerhetsläget i Europa med omnejd snabbt försämras.

Å andra sidan, Trump-administrations oberäkneliga och till synes ogenomtänkta agerande tyder kanske ändå på att principfasthet i utrikespolitiken är den enda rimliga vägen framåt för demokratiska länder. Sett ur det perspektivet ligger Spanien i dag, till skillnad från många andra EU-länder, bra mycket närmare den vision om att förena principer och pragmatism i världspolitiken som Kanadas premiärminister Mark Carney presenterade i Davos tidigare i år.