FN under hård attack

FN är en unik organisation. Den samlar i stort sett hela världen som sina medlemmar. Det är också det främsta uttrycket för en multilateral världsordning där världens länder genom gemensamma beslut och åtgärder kan lösa gemensamma problem. Det finns ingen annan organisation som på samma sätt både bygger på och genererar global legitimitet.

FN bildades efter andra världskrigets slut för att vara en medelpunkt för att lösa tre grundläggande uppgifter: 1) att skapa en allians mot fredsbrott, 2) att skapa förutsättningar för vänskapliga förbindelser mellan länder, samt 3) att lösa gemensamma problem som rör ekonomi, samhälle, kultur eller humanitära frågor och främja mänskliga rättigheter.

Organisationen kan därför ses som ett internationellt system för att förebygga och hantera konflikter samt lösa gemensamma problem.

Hot från tre håll

Men FN befinner sig under attack och genomlever en av sina svåraste perioder. Hoten kommer från tre olika håll.

För det första undermineras organisationen genom den bristande respekten mot FN-stadgan. Våld mellan stater är förbjudet med endast två undantag: självförsvar mot direkta angrepp eller när FN:s säkerhetsråd har beslutat om tvångsåtgärder (i enlighet med stadgans kapitel VII). Den minskande respekten manifesteras både genom direkta angrepp som står i strid med dessa bestämmelser – men också på bristen av motreaktioner och fördömanden från omvärlden när överträdelser sker.

Tydligaste brottet mot FN-stadgan på senare år: Rysslands krig mot Ukraina. Här har ett bostadshus i Kiev träffats i december 2025. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Rysslands fullskaliga angrepp mot Ukraina 2022 är det mest flagranta exemplet och har som bekant i ett slag kastat världen i allmänhet och Europa i synnerhet in i en helt ny säkerhetssituation. USA:s interventioner i Venezuela i början av januari, och (tillsammans med Israel) mot Iran genom det mer begränsade tolvdagarskriget sommaren 2025 och de mycket mer omfattande väpnade insatserna 2026, står också i strid med FN-stadgan, något som exempelvis Norges utrikesminister har påpekat.

Det finns naturligtvis stora skillnader mellan å ena sidan det auktoritära Rysslands angrepp mot ett demokratiskt Ukraina, som inte har utgjort något hot mot sin invaderande granne, och å andra sidan de amerikansk-israeliska anfallen mot den repressiva teokratin Iran, som destabiliserat regionen genom sina allierade milisgrupper, sitt program som kan leda till kärnvapen och sitt brutala förtryck av sin egna befolkning. Venezuela under president Nicolás Maduro var också en förtryckande och korrupt regim.

Trump inte begränsad

Det finns därför goda skäl att önska regimförändring både i fallen Venezuela och Iran. Men det är viktigt att notera att FN-stadgan inte gör något undantag på basis av statsskick, även om man lyfter fram främjandet av mänskliga rättigheter som ett av FN:s syften.

Protest vid Vita huset i januari 2026. Nicolás Maduro må ha förtryckt sitt folk men det gav inte USA rätt att ingripa militärt mot den venezuelanske presidenten. Foto: Julia Demaree Nikhinson/AP/TT

Och fastän det finns en större diskussion om att folkrätten ibland behöver sättas åt sidan för insatser, även militära sådana, för att skydda utsatta civilbefolkningar (den så kallade Responsibility to Protect-normen, R2P), var den inte den typen av argument som dominerade i de amerikanska förklaringarna till kriget. USA under president Donald Trump gjorde inte några seriösa försök att få angreppen mot Venezuela och Iran förankrade i folkrätten eller i R2P-resonemang. I stället var han själv tydlig med att han inte känner sig begränsad av folkrätten.

Omvärldens brist på fördömande av angreppen underminerar också respekten för stadgan. I FN:s säkerhetsråd är det Iran och dess angrepp mot sina arabiska grannländer som har fördömts, inte USA:s attacker.

Vikande motstånd mot Ryssland

I omröstningar i FN:s generalförsamling, som inte är bindande,  har fördömanden mot det ryska angreppskriget minskat. När generalförsamlingen röstade 2022 fördömde 141 länder det ryska angreppet, medan 5 var emot och 25 avstod. När generalförsamlingen röstade om en liknande resolution den 24 februari 2026 (på fyraårsdagen av anfallet) hade antalet ja-röster sjunkit till 107, nej-rösterna mer än dubblerats (12 var emot) och antalet länder som lade ned sina röster uppgick till 51 (det vill säga en dryg fjärdedel av världens länder).

Annalena Baerbock, ordförande i FN:s generalförsamling, varnar för att världsorganisationen kan kollapsa. Till vänster generalsekreteraren António Guterres. Foto: Richard Drew/AP/TT

För det andra undermineras FN av sin ekonomiska kris. Att det råder akut brist på finansiella resurser är inte något nytt. FN har kunnat hanka sig fram tidigare. Men den nya ekonomiska situationen är mycket mer akut än tidigare. USA har varit den viktigaste finansiären men drastiskt minskat sina anslag under Trump. Den ekonomiska krisen har förvärrats av att även andra länder har betalat sina medlingsavgifter och bidrag för sent eller inte alls. Situationen är alarmerande. Ordföranden i FN:s generalförsamling, Tysklands tidigare utrikesminister Annalena Baerbock, har varnat för att FN står inför finansiell kollaps.

USA-ledd världsordning

För det tredje finns det nu försök att ersätta FN i dess centrala uppgift: att skapa fred. Trump genomförde under 2025 en rad olika medlingsförsök. Att enskilda länder gör så utanför FN:s ram är visserligen inget nytt. Länder som har specifika ingångar till konflikternas parter kan spela en viktig roll, även utanför världsorganisationen. Men vanligtvis har medlingsinsatser av enskilda länder också lett till att konfliktlösningen till slut förankras inom FN.

Den amerikanska nuvarande administrationen tycks däremot tvärtom försöka skapa en parallell, konkurrerande verksamhet. USA:s utrikesminister Marco Rubio påtalade under säkerhetskonferensen i München i februari att FN har misslyckats att lösa en rad konflikter och förespråkade en ny USA-ledd världsordning, trots att oförmågan hos Förenta Nationerna att agera effektivt i konflikter ofta beror på stormakternas brist på stöd och mandat till FN-sekretariatet att verka.

Donald Trump utmanar FN med sin nya Fredsstyrelse (eller Fredsråd, som det också kallas). Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

Det är i detta perspektiv man bör se det Trumpdominerade initiativet till en så kallad Fredsstyrelse. (Här bör noteras att i svenska medier översätts det engelska begreppet Board of Peace med Fredsråd, men det är enligt min mening missvisande. Det borde översättas Fredsstyrelse – parallellen här är inte ett rådslag mellan stater utan snarare en bolagsstyrelse.)

Trumps Fredsstyrelse är en internationell organisation som är modellerad som parallell till FN, men som saknar både sekretariat och generalförsamling. I stället för ett säkerhetsråd, där världens länders representanter gemensamt tar beslut, är det en styrelse som företräder en internationell ordning under Donald Trumps personliga ledning.

Kan den majoritet av världens länder som fortsatt står bakom FN samla sig för att stödja organisationen och dess principer? Som Utrikesmagasinet även har noterat tidigare är FN som mest utsatt när det behövs som allra mest.