Ännu en huvudvärk för världen att hantera

Det amerikansk-israeliska anfallet ägde rum bara 48 timmar efter det att Oman, som medlade mellan USA och Iran, sade att förhandlingarna gjorde stora framsteg. Ändå gav man upp diplomatin och hade större tilltro till att starta krig, konstaterar Fanny Christou, tillförordnad Mellanösternchef på UI.

Även om Irans regim är långtifrån allas favorit i regionen, är det inte populärt.

”Stater vid Persiska viken, som Saudiarabien, motsätter sig i stort sett denna direkta militära konfrontation och skulle drabbas hårdast av konsekvenserna av en upptrappning. De verkar vara eniga i sin rädsla för kaos och instabilitet, ekonomisk störning, flyktingkriser och att våldet sprids. Många av dem fördömer också Irans attacker på staterna vid Persiska viken, och vidtar defensiva krisåtgärder snarare än att stödja USA:s och Israels kampanj”, skriver Fanny Christou i en kommentar.

Irak har i sin tur en särskilt svår balansgång att gå på grund av nära band till Iran, med Iranstödda miliser på sitt territorium, och beroende av USA.

Regional upptrappning

Fanny Christou anser att Israel ”föredrar militära alternativ framför diplomati eftersom man anser att det är bättre att slå till mot Iran (även om det innebär risk för större krig) än att leva med ett potentiellt kärnvapenbeväpnat Iran”.

Libaneser flyr – igen – sedan strider återupptagits mellan Israel och den Iranallierade rörelsen Hizbollah. Foto: Mohammed Zaatari/AP/TT

Ayatolla Ali Khameneis död kan vidare medföra en våldsupptrappning i grannländer med shiamuslimsk befolkning, bedömer Christou. Den Iranallierade shiamuslimska milisen Hizbollah i Libanon och Israels militärmakt bryter redan mot vapenvilan där, påpekar hon.

I USA följer reaktionerna i breda drag den djupa klyfta som råder mellan demokrater och republikaner, men här finns också åsiktsskillnader på båda sidor.

”Iran får nu leva med konsekvenserna av sina onda handlingar”, lyder ett uttalande från den republikanske talmannen i representanthuset Mike Johnson. Men många påpekar att president Donald Trump i och med sitt krig har svikit ett löfte till sina MAGA-anhängare.

"America Last"

Den tidigare MAGA-profilen och kongressledamoten Marjorie Taylor Greene skriver på X: “Vi sade ’Inga fler krig´, ’Inga fler regimskiften’ på valmöte efter valmöte”. Detta är inte America First, anser hon och andra kritiker på högerkanten, utan America Last. Taylor Greene anklagar, liksom kritiker även på vänsterkanten, Trump för att ljuga eftersom han efter tolvdagarskriget i juni 2025 sade att Irans kärnteknikprogram var förintat. Nu anges det ändå som skäl att anfalla.

Demokraterna är överlag kritiska till anfallet, inte minst för att det skedde utan stöd från kongressen. I strid med USA:s konstitution, och utan att ge diplomatin en verklig chans, påpekar flera.

Protest i Los Angeles mot kriget. USA är delat om nyttan med att angripa Iran, och på det sätt som det skedde. Foto: Damian Dovarganes/AP/TT

Den trolige blivande presidentkandidaten Gavin Newsom, demokratisk guvernör i Kalifornien, intar en mellanposition och anser att den iranska regimen aldrig får ha kärnvapen och måste bytas ut. ”Men det rättfärdigar inte att USA:s president ger sig in i ett olagligt, farligt krig som kommer att riskera livet på amerikanska soldater och vänner utan att ge det amerikanska folket någon motivering.”

Som motiv till kriget, och att det sker just nu, diskuteras en uppsjö alternativ, utöver att stoppa kärnvapenprogrammet: bra läge att slå till när ärkefienden är försvagad, stöd till sin allierade Israel och att lägga rabarber på Irans olja. Det funderas också om mer dolda personliga motiv för Trump och hans närmaste: avledande manöver när opinionssiffrorna sjunker för Republikanerna inför höstens mellanårsval; rikta bort uppmärksamheten medan demokratin monteras ned på hemmaplan; ett tack för gåvor från stater vid Persiska viken, med mera.

Spanien, Norge mest kritiska

Här i Europa tvingas man nu konstatera att ovanpå Rysslands aggression i Ukraina, och ansträngda relationer till Trumps USA, kommer detta krig inpå knuten i en region där européerna har begränsat inflytande. Inget EU-land har ställt sig bakom anfallet (inte ens Victor Orbán i Ungern), men unionen har haft svårt att enas om en linje. Unionen bekymras av att Iran riktat en attack mot EU-medlemmen Cypern, och av risken för en flyktingvåg från ett land med över 90 miljoner invånare. Spanien är, tillsammans med icke-EU-medlemmen Norge, mest kritiska mot USA och Israel och beskyller dem för att bryta mot folkrätten.

Ryssland (vars trovärdighet vad gäller internationell rätt får sägas vara minimal) anklagar USA för folkrättsbrott genom en ”i förväg planlagd och oprovocerad väpnad aggression” mot en suverän nation. Ryssland använder visserligen Iranutvecklade Shahed-drönare i Ukraina, men tillverkar dem nu själva. Det minskar beroendet av iranierna i det avseendet, konstaterar Jesper Dahlgren och Yuliia Zyubrovska på Centrum för Östeuropastudier vid UI. Ett problem för Ryssland är dock att mångmiljardinvesteringar i Iran är i farozonen, däribland ett avtal om ett kärnkraftverk värt motsvarande omkring 200 miljarder kronor. Samtidigt gynnas Ryssland av stigande oljepriser, påpekar Dahlgren och Zyubrovska.

De lyfter fram att även om Iran är en allierad, är Moskva ovilligt att stödja regimen i Teheran och kan inte omdirigera sina resurser från kriget i Ukraina.

Iranier i manifestation i Stockholm till stöd för attacken mot Iran och shahens son Reza Pahlavi. Foto: Fredrik Persson/TT 

Jesper Dahlgren och Yuliia Zyubrovska anser att det för Ukraina generellt är ett problem med attacker som den amerikansk-israeliska mot Iran eftersom de ”gör det svårare att upprätthålla och försvara principerna för internationell rätt globalt”. Det finns också en risk att amerikanska militära resurser (inte minst Patriot-luftförsvarssystem) omdirigeras till Mellanöstern och inte blir tillgängliga för ukrainarna.

Olja till Kina

Washingtons stora rival Kina har kraftigt fördömt USA:s och Israels attack. Men Iran är ingen formell allierad, och man har inga säkerhetsåtaganden gentemot landet. Det är därför osannolikt att regeringen i Peking ger något betydande stod till Iran i detta läge, konstaterar Björn Jerdén, chef för Nationellt kunskapscentrum om Kina vid UI.

”En annan viktig faktor är att Kina inte ensidigt ställer sig på Irans sida i regionens maktpolitik. Peking upprätthåller också nära relationer med Saudiarabien, Förenade arabemiraten och andra sunniarabiska stater. När det gäller Kinas satsningar på infrastruktur, innovation och teknik är dessa länder dessutom klart viktigare partners och kunder än Iran”, kommenterar Jerdén.

Oljefrågan är dock central, fortsätter han. ”På grund av sanktioner säljer Iran nästan all sin olja till Kina, och det till ett kraftigt rabatterat pris. Även större störningar på den globala oljemarknaden vore oroande för Kina. Vi kan vänta oss att Kina, oavsett utgången, pragmatiskt kommer att anpassa sitt agerande efter den politiska utvecklingen i Iran, med fortsatt stabil oljetillförsel som övergripande mål”, anser Jerdén.

Lotsar hjälper en pråm att lägga till vid en hamn i Yangzefloden i provinsen Jiangsu. Kina är världens största oljekonsument och Iran säljer nästan all sin olja dit. Foto: Chinatopix Via AP/TT

8 miljoner indier

Indiens premiärminister Narendra Modi hade i sin tur precis avslutat ett tvådagars statsbesök i Israel när attackerna mot Iran inleddes. Israel har under senare år vuxit fram som en nära bundsförvant i regionen och samarbetet länderna emellan är utbrett särskilt avseende försvarsmateriel och ny teknik, påpekar UI:s Asienchef Henrik Chetan Aspengren.

Indien har också intressen i regionen genom sina nära band i regionen till Saudiarabien och Förenade arabemiraten, och har starka intressen i den pågående uppbyggnaden av försörjningskedjor som binder ihop Europa, Indien och Mellanöstern.

Irans betydelse för Indien har däremot minskat, särskilt avseende import oljeprodukter, men också i Iran finns betydande indiska investeringar i bland annat hamninfrastruktur.