Attacken som skakar världen

Maj 2003. Diplomaten Paul Bremer anländer till Irak, ett par veckor efter att den amerikanska militären störtat diktatorn Saddam Hussein. Bremer fick i uppdrag att leda den amerikanska ockupationsmakten med större befogenheter än någon haft sedan den berömde – och omstridde – generalen Douglas MacArthur i Japan efter andra världskriget. De första besluten Bremer fattade var att förbjuda det statsbärande Baath-partiet och upplösa den irakiska armén. Bägge dessa drag från vicekungen, som Bremer kallades informellt, visade sig bli katastrofala eftersom hela samhällsstrukturen rasade ihop.

Januari 2026. Det är oundvikligt att ta upp misslyckandet i Irak nu när president Donald Trump sagt att USA ska styra (run) Venezuela. Listan över amerikanska fiaskon i utlandet är lång. I ett axplock ingår Haiti, Iran, Guatemala, Vietnam, Chile, Irak, Afghanistan, Somalia, Libyen…

Trump som gick till val tre gånger på att avsluta ändlösa krig och har utmålat sig som ”fredspresident” sällade sig till många föregångare i och med attacken i Caracas. I väntan på klara besked om vem som egentligen ska styra landet tas etiketten vicekung fram igen om utrikesminister Marco Rubio som uttalat sig mot Nicolás Maduro i åratal. Pikant nog tycks vicepresident JD Vance som varnat för utländska äventyr i alla fall tillfälligtvis ha förpassats till bakgrunden.

Grönland spökar än

Trump hävdade länge att Maduro är en ”narkoterrorist” som hotar den amerikanska nationella säkerheten och därför måste avlägsnas från makten. Men i olika framträdanden efter bortforslandet av Maduro (eller ”kidnappningen”, som han själv kallade det) dominerade helt andra aspekter – oljan, maktbalansen på västra halvklotet, prat om att fälla president Gustavo Petro i Colombia som ”tillverkar kokain”, hot mot Kuba som ”är redo att falla” och frågesvar om Grönland som definitivt tyder på att det danska territoriet och dess råvarutillgångar fortfarande spökar i hans huvud.

USA:s ståthållare i Irak (t h) fick hård kritik för sin insats men fick Frihetsmedaljen av sin uppdragsgivare President George W Bush (näst längst t h). T v CIA-chefen George Tenet och generalen Tommy Franks. Foto: Ron Edmonds/AP/TT

Trump sade heller inget om demokrati i Venezuela och han förringade Nobelpristagaren och oppositionsaktivisten María Corina Machado som ”en trevlig kvinna” utan något stöd eller respekt i hemlandet. Han sa heller inget om Edmundo González som anses ha vunnit presidentvalet i landet 2024.

Värt att notera är att Rubios retorik inte överensstämmer med Trumps yviga prat. Rubios tonfall är mer nyanserat och handlar mer om påtryckningar med hjälp av oljeinkomster. Men samtidigt protesterade han mot alla jämförelser med tidigare krig.

– Detta är inte Mellanöstern, och vår uppgift här är helt annorlunda, detta är västra halvklotet, sade Rubio i en av många tv-intervjuer där han pressades om Venezuela.

Aldrig en koloni – eller?

Misstaget att lösa upp samhällsstrukturen som i Irak ska inte upprepas, har Rubio också sagt. Men det är lätt att rada upp svårigheterna som väntar. Än så länge tänker de amerikanska beslutsfattarna att förlita sig på Maduros egen maktsfär, med förra vicepresidenten Delcy Rodríguez som en välvilligt inställd ny president. Omedelbart efter attacken höll hon ett trotsigt tal om att USA begått ett flagrant brott mot folkrätten.

– Vi kommer aldrig att bli en koloni igen, bedyrade hon.

Grönlandsfrågan är plötsligt akut igen. "Nu får det vara nog", säger den danska öns regeringschef Jens-Frederik Nielsen. Foto: Oscar Scott Carl/Scanpix Danmark/TT

Dagen därpå mildrade Rodríguez, en övertygad socialist som suttit i översta makttoppen, sitt tonfall och erbjöd USA en ”samarbetsagenda”. Men det kanske inte räcker, för Trump återkom med ett ”vi ska sköta allt, vi ska ta över, fixa det” i ett samtal med tidskriften The Atlantic där han utfärdade en varning till Rodríguez:

– Om hon inte gör det rätta kommer hon att få betala ett mycket högt pris, troligen högre än Maduro.

Bland övervägandena ingår också känsloläget i den stora venezuelanska armén, kanske 200 000 man, kontrollen som paramilitära colectivos utövar, den utbredda korruptionen, ett okänt antal lojala ”chavister” som blint trott på först företrädaren Hugo Chávez, sedan Maduro, samt allmänna latinamerikanska gringo-antipatier.

Stora risker

De amerikanska planerna på att använda oljan för att finansiera en återuppbyggnad av den industrin låter orealistiska. Enligt branschexperter skulle det krävas motsvarande hundratals miljarder kronor under flera år, samtidigt som världsmarknadspriset är förhållandevis lågt och de stora oljejättarna kan visa sig ovilliga att betala säkerhetsövervakningen som skulle kunna krävas mot sabotage.

I de mest optimistiska framtidsförhoppningarna talas det om en lyckad övergång från Maduro till en bättre tillvaro för venezuelanerna under amerikanskt ledarskap, alltså Rubio, UD-diplomater och oljedirektörer.

USA:s anfall på Venezuela väcker starka reaktioner, även i USA, som här i Columbus i delstaten Ohio. Foto: Jessica Phelps/AP/TT

Men statsvetare påpekar att historien visar att det är svårt att etablera en nyordning i diktaturer efter maktövertagande eller ockupation. Förändringar bör helst initieras nerifrån folkdjupet som i delar av det forna Sovjetunionen. Risken är överhängande att Venezuela glider in i en osäker och instabil period, med oanade konsekvenser både i grannskapet och i världen, bland annat med tanke på att Kina och Kuba köper merparten av den venezuelanska oljan.

Fritt fram även för Ryssland och Kina?

Talet om att den gamla västledda världsordningen från kalla kriget och framåt håller på att urgröpas har bara tilltagit. Trump personligen tycks förorda den ”multipolära” modellen där stormakter – USA, Ryssland och Kina – får ta kontrollen över var sin del av jordgloben. Han har visat sig oemottaglig mot argument om enskilda länders självbestämmande (läs: Ukrainas) och kan ha gett indirekt klartecken för Vladimir Putin och Xi Jinping att invadera önskvärt land, från Baltikum till Taiwan. Och Rubio med exilkubanska rötter förmodas verka i kulisserna för att Kuba blir Trumps nästa måltavla.

– När han [Trump] säger att han tänker göra något, när han säger att han tänker ta itu med ett problem, menar han det, sade Rubio i en förtäckt varning till danskarna, grönländarna och kubanerna.

Venezuelaner i Spanien som firar att despoten Nicolás Madura avsatts. Foto: Bernat Armangue/AP/TT

Hundratusentals amerikanska soldater tjänstgjorde i de långa krigen i Vietnam, Afghanistan och Irak. Dödstalen var förfärande, men krympte i jämförelse med antalet lokala offer. Trump själv fattade beslut om ett tillbakadragande från Afghanistan som sedan urartade i kaos under Joe Bidens första år som president. Trump fastslog, överraskande för många, att det kan bli aktuellt med ett andra anfall och ”kängor på marken” i Venezuela. Men det är högst tveksamt om Magaväljarna röstade för det eller för att Trump skulle göra Venezuela great again.

Rubrikerna i Trumpvänliga medier är triumfatoriska. Åtskilliga i andra medier, som Washington Post och Wall Street Journal, hyllar Trump för att ha avlägsnat brottslingen Maduro från makten. Bland lovorden hörs att till skillnad från de mesiga Barack Obama och Joe Biden bedriver Trump en muskulös politik och visar att han menar allvar med sin kampanj mot narkotikabaroner och knarksmugglare.

Liknar Wag the Dog

I den nationella säkerhetsstrategin som Vita huset publicerade för ett par månader sedan fanns just ”återställande av amerikansk överhöghet på västra halvklotet” med. Eller med andra ord en förnyelse av den så kallade Monroedoktrinen från 1823. Trump kan naturligtvis ha rätt i att trygga grannländer och strypt narkotikahandel kan ingå i en America First-vision, likaså finns det de som framhåller att en större amerikansk militär närvaro i vattnen utanför Latinamerika kan verka avskräckande för Putin och Xi – även om Kina klart och tydligt meddelat att man tänker fortsätta att spela sin allt aktivare roll i de här länderna. Och, återigen, som kritiker skulle invända, vad är det som säger att USA kan ta sig rätten över venezuelansk olja?

Trumpregimen säger sig förnya Monroedoktrinen – amerikansk överhöghet på västra halvklotet. Pressträff med Donald Trump efter attacken mot Venezuela tillsammans med bland andra utrikesminister Marco Rubio (t v om presidenten) och försvarsminister Pete Hegseth (näst längst t h).

För Trumps egen del finns en Wag the Dog-vinkel på Venezuelaattacken. Precis som i den kända satiriska 1990-talsfilmen kan en militär operation i utlandet vända bort fokus både hemma i USA och i omvärlden från några obehagliga sanningar. Opinionssiffrorna är rekordlåga. Genomgångar av den 79-årige Trumps hälsa låter illavarslande. Historien med sexförbrytaren Jeffrey Epstein är långt ifrån överspelad. Artister flyr kulturtemplet Kennedy Center i Washington efter namnbytet till Trump Kennedy Center.

På sikt kan det bli efterräkningar för Trump. Kritikerna ser inga ädla syften, bara att han är ute efter snöd vinning. Den gamla venezuelanska regimen med flera Madurotrogna ministrar är kvar i alla fall tills vidare. Demokrater i kongressen och ett fåtal Republikaner är ursinniga för att de, i strid mot lagen, inte informerades eller gav grönt ljus i förväg. I stora delar av världssamfundet framförs klagomål på att Trump trampat på folkrätten.

Skeptiker runt om i världen menar att USA förblir en hänsynslös imperialistisk makt och har blivit om möjligt ännu mer opålitligt som partner. För andra, mindre skeptiska, är det ett mysterium varför Trump konsekvent har urholkat USA:s supermaktställning och tycks vilja nöja sig med att bli en regional spelare – och inte vågar utmana bjässarna i världen.