Etablerade partiers kris försvagar demokratin

Många av de traditionellt mest populära politiska partierna är mindre populära än någonsin:

• I USA är det nu för första gången i landets moderna historia fler som identifierar sig som oberoende än som anhängare till något av de två stora partierna, Republikanerna och Demokraterna.
• I Storbritannien är de två dominerande partierna, Labour och Tories, också på rekordlåga nivåer i väljaropinionen, medan högerradikala Reform UK är störst (läs tidigare artikel i Utrikesmagasinet) och även Liberaldemokraterna stiger.
• I Tyskland har både Kristdemokraterna (CDU) och Socialdemokraterna (SPD) likaså tappat mycket stöd, till förmån för högerradikala Alternativ för Tyskland (AFD) och vänsterpartier som Die Linke och Förbundet Sahra Wagenknecht (BSW).
• I Frankrike har både Socialistpartiet och Republikanerna också tappat sitt forna grepp.
• Även i Sverige har de två stora krafterna, Socialdemokraterna och Moderaterna, förlorat mycket av sina traditionella kärnväljare och tvingas famla efter nya identiteter.

Det finns flera skäl till detta, som kan variera en del mellan olika länder. Men mönstret är globalt, menar statsvetaren Didi Kuo på Stanforduniversitetet i USA, som skriver om de stora partiernas kris i en uppmärksammad bok, The Great Retreat: How Political Parties Should Behave and Why They Don’t (Oxford University Press).

Cynism mot demokratin

Hon visar i boken hur regeringsvana, traditionella partier, ofta med mer mittenorienterad politik, har försvagats kraftigt i land efter land. Det här kan ses som ett tecken på att väljare i allt fler länder söker efter nya alternativ, bortom status quo. Men Kuo visar att de stora partiernas försvagning ofta speglar en opinionsutveckling där cynismen mot demokratin och etablerade politiska institutioner förvärras.

De traditionellt stora partierna i Sverige har tappat många av sina traditionella kärnväljare, något som känns igen i många länder. Foto: Fredrik Persson/TT

Etablerade politiska partier har, trots alla brister, varit hörnpelare i fungerande demokratier, menar hon. ”Starka partier uppstod under mycket specifika förhållanden: industrialisering, en stor, politiskt aktiv och mindre yrkesmässigt differentierad arbetarklass, samt ett mycket starkare civilt föreningsliv”, skriver Kuo.

Hennes forskning bygger vidare på bland annat den irländska statsvetaren Peter Mair, som redan i början av 2000-talet varnade för att de etablerade partierna i liberala demokratier höll på att förlora meningsfulla relationer med medborgarna.

Mest dramatisk har utvecklingen varit i USA, där det förra året var rekordmånga väljare som identifierade sig som independent, oberoende, med 43 procent, medan de två stora partierna bara hade stöd av 27 procent vardera, enligt opinionsinstitutet Gallup. Under de fyra årtionden då Gallup mätt dessa sympatier har de tre grupperna oftast varit jämnstora. Men sedan 2011 har antalet oberoende väljare vuxit drastiskt, medan stödet för de två stora partierna krympt.

Mot maktkoncentration

Det här har inte fört med sig en förstärkning av demokratin, utan tvärtom visar Kuo hur väljarna upplevt att partipolitiken och de lagar som drivs igenom i kongressen allt sämre utgår från deras behov.

Partier har traditionellt varit den bästa motkraften till koncentrerad makt från exempelvis näringsliv eller olika intressegrupper. När denna motkraft försvagas minskar ofta väljarnas förmåga att påverka politiken. “Vi vet att unga demokratier behöver starka partier, men vi upptäcker också att långlivade, rika demokratier kan urholkas inifrån när partierna förtvinar”, skriver Kuo.

I princip obegränsade donationer till politiska ändamål ger välbärgade intressegrupper mer inflytande över politiken i USA, vilket försvagar partiernas motkraft mot dem. Illustration: Shutterstock/TT

Hon ger en mängd förklaringar till de etablerade partiernas försvagning.

Dels är partier i dag i mindre utsträckning än tidigare formella medlemsorganisationer. I stället är de oftare vad hon kallar “affinitetsgrupper” – mer som idrottslag eller informella intressegrupper.

Sedan 1990-talet har de stora partierna också, i de flesta rika demokratier som Kuo studerat, blivit mer lyhörda för välfinansierade intressen som näringsliv och lobbyister, på bekostnad av medborgarna och i synnerhet låginkomsttagarna. Partierna betraktas därmed som världsfrånvända, elitistiska och upplevs stå allt längre bort från vanligt folk.

Kritik mot staten

I USA öppnade ett fall i Högsta domstolen (Citizens United v. FEC) från 2010 för i princip obegränsade donationer till politiska ändamål, vilket ger välbärgade intressegrupper mer inflytande över politiken. Dessutom har de institutioner och organisationer som brukade vara nära kopplade till partierna försvagats, som fackförbunden och kyrkorna. 

En tredje faktor är att kritiken mot offentlig sektor och statligt inflytande har tilltagit och blivit partiöverskridande sedan 1990-talet. När de så kallade tredje vägen-partierna – med socialdemokrater som tysken Gerhard Schröder och britten Tony Blair i Europa och mittenorienterade demokrater som Bill Clinton i USA – började tala om statligt inflytande som något grundläggande negativt, skapade det en kedjeeffekt av misstänksamhet mot partipolitik och stora partier, menar Kuo.

– The era of big government is over (ungefär ”Tiden med stor offentlig sektor är förbi”), sade Bill Clinton i ett berömt tal 1996, samtidigt som han genomförde kraftiga nedskärningar i välfärdsprogram. De taktiska utspel som då betraktades som nödvändiga för att vinna val bidrog på längre sikt till att minska förtroendet för alla former av politiska och gemensamma lösningar, menar Kuo.

Mittenpolitiker som den demokratiske presidenten Bill Clinton i USA och den socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder i Tyskland var emot en stark stat, något som i sin tur slog mot politiska partier. Foto: Jan Bauer/AP/TT.

I ett specifikt problem för USA har det uppstått en särskild utveckling där Demokraterna nu förespråkar betydligt mer omfördelning från rika till fattiga än Republikanerna. Samtidigt har de under de senaste decennierna ändå förlorat en hög andel väljare bland just låginkomsttagare, medan de vunnit nya väljare bland höginkomsttagare och framför allt högutbildade. I USA finns det nu därmed en till synes paradoxal relation mellan väljarstöd och utbildning, där de mest högutbildade väljarna är de som vill se mest radikal omfördelning, trots att de inte själva skulle gynnas av den. De lågutbildade väljarna är i sin tur mindre intresserade av omfördelning, trots att de skulle gynnas av den.

Didi Kuo visar hur de väljargrupper som skulle gynnas mest av de demokratiska tidigare presidenterna Barack Obamas sjukvårdsreform och Joe Bidens infrastruktursatsningar var just den vita arbetarklass på landsbygden som har lämnat partiet det senaste årtiondet.

Krig mot "Washington"

Men hon visar också att dessa arbetarväljares flykt från Demokraterna inte bara beror på att de har lockats av andra frågor, som invandring eller president Donald Trumps kulturkrig. Den beror i många fall på att de konkreta konsekvenserna av Obamas och Bidens reformer aldrig nådde sina mål. Här finns en nyanserad kritik mot den “proceduralism” – de snåriga byråkratiska processer som ofta präglar demokratiskt ledda delstater i USA – som kan fördröja politiska reformer eller förhindra att de förverkligas.

Det här är även den huvudsakliga kritiken i en annan av årets mest omtalade politiska böcker i USA, Abundance av Ezra Klein och Derek Thompson. I boken kritiserar de i detalj de ofta oändligt invecklade regelverk och processer som krävs för att exempelvis bygga nya bostäder, järnvägar och annan infrastruktur i delstater som Kalifornien och New York.

Demokraternas och Republikaneras gruppledare i senaten Chuck Schumer och John Thune. Förtroendet för kongressen i Washington är mycket lågt nu för tiden. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT

Detta sker samtidigt som Republikanerna har fört ett aktivt krig mot “Washington” och den federala byråkratin, där de exempelvis försöker stänga ner den federala statsapparaten – så kallade government shutdowns – varje gång en kongressförhandling inte faller dem i smaken. Detta kaos i parlamentet leder inte till att Republikanerna förlorar i popularitet, utan främst till fortsatt cynism gentemot just “Washington” och det offentliga överlag.

Förakt mot motståndare

En ytterligare faktor som är relevant både i USA och Europa är att de stora partierna har blivit mer inriktade på den nationella politiken på bekostnad av lokalpolitiken. Det är ofta de politiker som arbetar med konkreta lokalpolitiska mål som är mest populära, men när de frågorna försvinner från dagordningen får partierna svårare att nå ut.

I USA ser vi nu ett tydligt mönster där lokalpolitiker som borgmästare och delstatsguvernörer konsekvent är de mest populära i landet, med förtroendesiffror som kan överstiga 60 eller 70 procent. USA:s presidenter har samtidigt konsekvent legat under 50 procent de senaste årtiondena, och både kongressen och Högsta domstolen har fallit till rekordlåga förtroendesiffror, runt 30 respektive 40 procent. I Gallups mätningar har förtroendet för kongressen som helhet rasat från 71 procent 1972, då mätningarna började, till 34 procent förra året.

Klimatprotest i Rom. Många engagerar sig i politiska frågor, men allt oftare utanför de politiska partierna. Foto: Cecilia Fabiano/LaPresse via AP/TT

Det här ger en dyster förklaring till det relativt höga valdeltagandet i de senaste två presidentvalen i USA. De flesta amerikaner ger sig inte längre ut för att rösta för den egna kandidaten, utan motiveras av ett djupt förakt mot dennas motståndare. Statsvetare kallar det negative partisanship, negativ partianda.

Aktivism utanför partierna

Andelen republikaner som har en negativ bild av Demokraterna ökade från 21 procent 1994 till 62 procent 2022, medan andelen demokrater som har en negativ bild av republikaner likaså ökade dramatiskt, från 17 till 54 procent under samma period. Andelen amerikaner med negativ syn på båda partier har under samma period mer än fyrfaldigats, från 6 till 27 procent.

De etablerade partiernas globala kris beskrivs ofta som en rimlig konsekvens av att de har misslyckats svara på nya problem. Men Didi Kuo anser utifrån sin forskning att många av vår tids viktigaste frågor bara kan lösas med starka politiska partier.

Den politiska aktivismen sker dock i dag alltmer utanför partierna. Oavsett om det handlar om invandring, klimatfrågor eller humanitära kriser mobiliseras de flesta storskaliga demonstrationer i dag för att människor vill visa sitt stöd i enskilda politiska frågor, snarare än för politiska partier.

Vi har fått ett politiskt klimat där miljontals människor är extremt engagerade i den dagspolitiska utvecklingen, men utan att det ger märkbara resultat i nationella val. Partierna verkar helt enkelt inte bry sig särskilt mycket om aktivister och deras politiska energi, och aktivisterna bryr sig i sin tur heller inte särskilt mycket om partierna.