Kina inte så stabilt som det verkar

Vassast på AI, bäst på forskning, hypermoderna vapen – och inom något årtionde bemannade resor till månen och Mars.

Det är lätt att få bilden av Kina som en ostoppbar koloss som radar upp framgång på framgång. Landet har på kort tid blivit världsledande inom framtidsindustrier som elfordon, solpaneler och telekomutrustning. Kina har dessutom ett järngrepp om leveranskedjorna för vissa hett eftertraktade metaller samt strategiskt viktiga varor som magneter och batterier – vilket gör Sverige och EU kraftigt beroende av den asiatiska jätten för vår gröna omställning.

På det geopolitiska området verkar det mesta gå Pekings väg. USA:s tullkrig med resten av världen och reträtt från flera internationella samarbeten skapar möjligheter för Kina att flytta fram sina positioner. Samtidigt fortsätter Rysslands utdragna krig mot Ukraina och konflikterna i Mellanöstern att distrahera USA från den långsiktiga rivaliteten med Kina.

Kort sagt: listan över utvecklingar som tycks gynna Kina kan göras lång. Men det finns en baksida med det som sker, där flera av framgångarna har ett högt pris.

Enorma utmaningar

Den kinesiska regimen står i själva verket inför en rad allvarliga utmaningar på både kort och lång sikt. Ekonomin går trögt, och växer sannolikt betydligt långsammare än vad de officiella siffrorna visar. En följd av det är stigande arbetslöshet – inte minst bland unga och högutbildade.

Kinesiska rymdfarare snart på månen och Mars. Eller inte. Foto: Andy Wong/AP/TT

Detta beror delvis på att ekonomin genomgår svåra och djupa förändringar men också på att president Xi Jinping har prioriterat andra saker framför effektivitet och lönsamhet. Visserligen har Kina uppnått flera av sina industripolitiska ambitioner och blivit världsledande inom strategiska sektorer. Men politiken har också lett till slöseri, överproduktion och prisfall som försatt hela sektorer i kris.

På längre sikt framstår befolkningsfrågan som den kanske tuffaste utmaningen. Kina har ett av de lägsta födelsetalen i världen (cirka ett barn per kvinna medan exempelvis Sverige har knappt 1,5 och Indien 2). Prognoser pekar på att den arbetsföra befolkningen kan minska med en fjärdedel fram till 2050. Detta kommer att sätta enorm press på både sjukvård och pensionssystem.

Internationellt ligger den främsta utmaningen i att hantera den växande rivaliteten med USA och att undvika att handelskrig trappas upp till en allvarligare konfrontation eller till och med militär konflikt.

Så stabilt är Kina i dag

Vi har gjort en genomgång av tiden sedan grundandet av Folkrepubliken Kina 1949. Den visar att den politiska stabiliteten i landet har varierat kraftigt. Förenklat kan sägas att Kommunistpartiet har förlitat sig på tre källor till stabilitet:

1) Befolkningens upplevelse av att partiet levererar ekonomiskt välstånd och skydd mot yttre hot – det vi kallar ”effektivitet”.

2) Att partiet styr i enlighet med regler och värderingar som accepteras av både folket och eliten – vilket vi benämner ”legitimitet”.

3) Att partiet styr med våld eller hot om våld – vilket vi kallar repression.

Studenter hungerstrejkar för frihet och demokrati på Himmelska fridens torg i Peking 1989. Sedan kom stridsvagnarna. Foto: AP/TT

Även om våldshot alltid är viktigt för att förhindra att styret utmanas i auktoritära stater som Kina varierar omfattningen. Under Mao Zedongs styre (1949–1976) och i efterdyningarna av massakern på demonstranter vid Himmelska fridens torg i Peking 1989 var repressionen mycket hård.

Från mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet minskade regimens behov av att hota med våld. I stället bidrog rekordhög ekonomisk tillväxt och – öppnare processer om hur politiska ledare utses och makt överförs – till politisk stabilitet.

Sedan slutet av 2000-talet, och särskilt efter Xi Jinpings makttillträde 2012, har repressionen åter ökat. Denna utveckling har delvis sin bakgrund i ökade oroligheter i regionerna Tibet och Xinjiang, där stora kravaller ägde rum 2008 respektive 2009. Dessa blev startskott för mycket långtgående tvångsåtgärder, framför allt i dessa områden men med konsekvenser för hela landet. Bidragande faktorer är också den avmattade ekonomiska tillväxten, allt större slutenhet om hur maktpositioner tillsätts och det alltmer centraliserade styret.

Kina har växt så det knakar, men boomen har kommit av sig. Foto: Andy Wong/AP/TT

Dagens stabilitet beror i hög grad på statens hot om våld. I längden räcker dock inte repressionen för att garantera systemets varaktighet. Det gäller särskilt i ett land som Kina, som är djupt integrerat i världsekonomin och inte kan isolera sig från omvärlden på samma sätt som exempelvis Nordkorea. I kombination med försämrade ekonomiska utsikter och ett mer toppstyrt politiskt system riskerar detta snarare att underminera regimen på längre sikt.

Så kan instabilitet uppstå

Eftersom systemet vilar på en bräckligare grund än tidigare är risken större för omfattande turbulens framöver. Det finns flera tänkbara scenarier där systemets hållfasthet kan komma att utmanas. Det handlar exempelvis om maktkamp inom partiet, en djup ekonomisk kris eller en misslyckad militär kampanj mot Taiwan.

En intern kraftmätning om vem som ska efterträda den åldrande Xi Jinping (född 1953) framstår inte bara som möjlig, utan som sannolik. Övergången till ett mer personbaserat styre under Xi, utan några klara tecken på vare sig efterträdare eller tidpunkt för ett maktskifte, kan vid första anblick framstå som ett tecken på kontinuitet. Till skillnad från i demokratiska länder, där ledare byts ut genom val, är det i Kina mer förutsägbart vem som styr på överskådlig tid.

Men denna ordning skapar också påtagliga risker för instabilitet. Denna kan uppstå plötsligt – om Xi hastigt avlider – eller mer gradvis, om han sitter kvar tills han inte längre förmår styra effektivt. Skulle Xi dö eller bli oförmögen att leda är kanske det troligaste scenariot att partiet, efter en kortvarig maktkamp, enas kring en kompromisskandidat och därigenom undviker en allvarlig kris. Så skedde efter Mao Zedongs död 1976, då Hua Guofeng tog över, och efter massakern på Himmelska fridens torg 1989, då Jiang Zemin utsågs till ledare.

Repression är ingen långsiktigt hållbar lösning. Regimpropaganda i regionen Xinjiang där etniska minoriteter avbildas när de läser Kinas författning, och texten på muren förkunnar att separatism leder till olycka. Foto: Ng Han Guan/AP/TT 

Samtidigt går det inte att utesluta att Xis bortgång eller försvagning öppnar för allvarlig splittring mellan rivaliserande falanger. Dessa skulle kunna försöka ta kontroll över olika delar av partiet, militären och statsapparaten och i förlängningen söka folkligt stöd för sina respektive planer. I värsta fall kan det då uppstå en inbördeskrigsliknande situation.

Denna risk är en direkt följd av att väldigt mycket makt har koncentrerats till Xi, och av att han systematiskt har monterat ned de informella normer och institutioner som tidigare reglerade överlämning av makt till en ny generation ledare. Frågan om vad som händer efter Xi är därför oundviklig – och en som partiet förr eller senare måste hantera.

En annan möjlig katalysator för politisk turbulens är en misslyckad militär kampanj mot Taiwan eller väpnad konflikt med exempelvis Japan eller Filippinerna över omstridda öar och rev. Det vore en utveckling som sannolikt också skulle innebära en konflikt med USA.

En central del av Kommunistpartiets legitimitet vilar på löftet att ”ena” Kina, vilket inkluderar ett ”återförena” Taiwan med fastlandet (Peking gör anspråk på ön som en kinesisk provins). Det är ett mål som många bedömare tror att den nuvarande ledningen hoppas kunna uppnå före Folkrepublikens hundraårsjubileum 2049. Ett militärt nederlag mot USA i en konflikt över Taiwan skulle kunna underminera Kommunistpartiets trovärdighet och utlösa en politisk kris, inte bara för dess ledare personligen, utan även för partiets fortsatta maktinnehav.

Vid ett ledarskifte lär en maktkamp uppstå. På bilden ovanifrån Mao Zedong, Deng Xiaoping, Jiang Zemin, Hu Jintao och Xi Jinping. Foto: Mark Schiefelbein/AP/TT

Även en ekonomisk kris skulle kunna pressa systemet hårt. Redan i dag kämpar många kineser med försämrade ekonomiska utsikter och minskad framtidstro. Vi vet också att den förändrade demografin, med lågt barnafödande och åldrande befolkning, kommer att innebära allvarliga genomgripande utmaningar för ekonomin. En djup kris, orsakad av en större kollaps inom fastighetssektorn och förvärrad av ett upptrappat handelskrig med USA och eventuellt även EU, skulle kunna pröva partiets grepp om makten som aldrig tidigare.

Dessa kriser skulle också kunna uppstå i kombination, vilket skulle öka trycket på partiet ännu mer.

Instabilitet i Kina kan innebära risker för befolkningen men också leda till förändring på fredlig väg och behöver inte nödvändigtvis urarta i omfattande oroligheter. I bästa fall kan en sådan utveckling bana väg för verkliga reformer mot ett mer demokratiskt system. Samtidigt kan ett sådant skifte innebära att Kinas ledare söker syndabockar utomlands och under en tid är mer konfrontativt mot påstådda externa fiender. Beslutsfattare även långt bortom Kinas gränser, inklusive i Sverige och EU, bör vara förberedda på ett sådant scenario.