Brittisk politik skakas i grunden

Storbritannien kokar – och inte bara på grund av ännu en varm sommar. Den politiska temperaturen stiger ännu mer märkbart. Landet har hittills i år skonats från den typ av massvåld som bröt ut i fjol, när upplopp utlöstes av mord på tre barn. Men demonstrationer mot systemet för hantering av en viss typ av invandring, som omfattar människor som anländer illegalt och sedan ansöker om asyl, har blivit allt vanligare. Grundläggande förändringar i partipolitiken, som är så sällsynta i Storbritannien, är därför att vänta.

Den nuvarande regeringen valdes så sent som i juli 2024 då ledaren för mittenvänsterpartiet Labour, Keir Starmer, blev premiärminister. Starmer och hans parti kan knappast klandras för några av de mer långsiktiga orsakerna till Storbritanniens stora utmaningar. Brexit, landets utträde ur EU 2020, underlättades och genomfördes av regeringar ledda av det andra stora brittiska partiet, det mittenhögerorienterade konservativa ”Tories”. Brexit är en av orsakerna till Storbritanniens svaga ekonomiska utveckling, men inte den viktigaste.

Saknar diagnos

I många avseenden har Storbritannien aldrig riktigt återhämtat sig från finanskrisen 2008, som föregick det som vissa kallar ”den stora recessionen”. Den finansiella sektorn, som är koncentrerad till London, kunde inte längre kompensera för stagnationen i resten av ekonomin. Under recessionen infördes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn, särskilt i kommunerna. Effekterna syns nu mycket tydligt, till exempel i det bedrövliga skick som många brittiska vägar befinner sig i. Nästan 20 år av oftast svag ekonomisk tillväxt, som dessutom förvärrats av senare års chocker som pandemin och den efterföljande inflationsuppgången, har försatt statsfinanserna i en svår situation.

Väljaropinionen (procent) i Storbritannien från valet den 4 juli 2024 till den 22 augusti 2025 enligt Politicos "Poll of Polls". Jeremy Corbyns nya vänsterparti finns inte med i mätningarna. I grafiken saknas också småpartier med väljarstöd på enstaka procent.

Även med hänsyn till att Labour har detta svåra arv att hantera har partiets första år vid makten sedan 2010 inte varit imponerande, oavsett vad man har för politiska sympatier. Trots att några av de mer begåvade och effektiva ministrarna har gjort framsteg, särskilt inom hälso- och sjukvårdsområdet och bostadspolitiken, har det saknats en övergripande strategi för regeringsarbetet. Labour har ingen sammanhängande diagnos för Storbritanniens problem och därmed ingen övertygande plan för att lösa dem.

Kanske borde denna brist på strategi inte ha kommit som en överraskning. Starmer är jurist och tidigare riksåklagare. Under sin relativt korta politiska karriär har hans väg till toppen präglats av hans kloka (eller kanske lyckosamma) positionering i förhållande till andra, snarare än av några särskilda politiska idéer. Detta var särskilt tydligt under hans radikala vänsterinriktade föregångare som Labourledare, Jeremy Corbyn. När Starmer valdes till partiledare hade även han en radikal plattform. Vissa sade att han erbjöd ”corbynism” utan Corbyn. Vid valet 2024 hade dock alla spår av denna radikalism raderats från Labours manifest. Än i dag kan ingen säga vad ”starmerism” egentligen betyder.

Förödmjukande U-svängar

Labours valkampanj 2024 var ett praktexempel på försiktighet. Partiet antog, helt korrekt, att Konservativa partiets djupa impopularitet skulle räcka för att säkra segern. Labours manifest innehöll några vaga och okontroversiella mål. I övrigt utmärkte det sig genom löften om att en Labourregering inte skulle göra vissa saker, som till exempel att höja de viktigaste inkomstskatterna. Resultatet har blivit en regering utan riktning.

Utrikespolitiskt aktiv, men plockar få poäng i opinionen för det. Keir Starmer tillsammans med Ukrainas, Finlands, Frankrikes och USA:s presidenter i Vita huset i augusti 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT

Till att börja med var segern mindre övertygande än den verkade. Tack vare det brittiska valsystemet, där 650 valkretsar väljer en parlamentsledamot vardera, säkrades Labours stora majoritet i parlamentet med bara 34 procent av rösterna – bara marginellt mer än vid det föregående valet 2019, som partiet förlorade. Opinionsundersökningar visar att Labour nu endast stöds av omkring 20 procent av väljarna. Dessutom gav partiets vaga valprogram den nya regeringen inget verkligt mandat att göra något särskilt när den tillträdde. Svåra beslut som innebär målkonflikter har blivit besvärliga att fatta.

Sedan pandemin, av ganska oklara skäl, har kostnaderna för sjukersättningar till personer med funktionsnedsättning, inklusive personer med psykiska besvär, ökat betydligt. Tidigare i sommar planerade regeringen att få ned dessa utgifter. Men lagförslaget fick överges när det sent omsider stod klart att Labours parlamentsgrupp inte skulle stödja det. Det var en allvarlig förödmjukelse för regeringen. Finansministern grät i parlamentet. Ändå var det bara en av flera helomvändningar, om än den mest uppmärksammade, som Starmer-regeringen har gjort.

Potthål och båtar

Vissa menar att utrikespolitiken har varit ett mer framgångsrikt område för Starmer. Det är sant att hans energiska smicker av USA:s nyckfulle president verkar ha bidragit till en solid personlig relation. Detta är viktigt för Storbritanniens utrikespolitiska etablissemang, som ser lojalitet mot USA som det främsta sättet för landet att utöva inflytande i världen. Starmer har också fått beröm i brittiska medier för att han har fortsatt landets entusiastiska politiska, militära och ekonomiska stöd till Ukraina i kriget mot Ryssland. Han har framträtt som ledare för vad han kallar ”de villigas allians”. Denna består huvudsakligen av europeiska länder som säger sig vara beredda att göra något – exakt vad är fortfarande oklart – för att stärka Ukrainas säkerhet om och när ett fredsavtal ingås.

Beslagtagna båtar som migranter använt på sin resa över Engelska kanalen. Strömmen visar inga tecken på att avta. Foto: AP/TT

Men även utrikespolitiken är ett problem för Starmer. Vissa väljare har intrycket att han är mer intresserad av vad som händer i andra länder än i sitt eget. Dagstidningen The Times noterade i mitten av augusti att Starmer hade gjort 29 utlandsresor sedan han blev premiärminister.

Är då det här så illa? ”Tredje världskriget är på väg att bryta ut internationellt: det är orimligt att folk förväntar sig att Keir ska bry sig om potthål [i vägarna]”, sade en anonym ”regeringskälla” till The Times. ”Fel, fel, fel”, svarade tidningen The Independents politiska kommentatorveteran John Rentoul, som i allmänhet är positivt inställd till Labour. ”Internationellt ledarskap är förstås bra, men om Keir inte kan laga potthålen och stoppa båtarna [med migranter] betyder det ingenting för väljarna.”

Rentouls kommentar pekar också på det svåraste politikområdet för regeringen: migration. En långvarig kris har nu nått en akut fas.

Protester vid migrantboenden

Ett av Labours mer minnesvärda löften i valkampanjen 2024 var att man, väl vid makten, skulle "krossa gängen" som organiserar den illegala migrationen till Storbritannien. Typiskt nog preciserade man knappast hur detta skulle gå till. Som väntat har gängen inte heller krossats ett år senare. Faktum är att 50 000 asylsökande har nått Storbritannien i så kallade små båtar som sjösatts från franska stränder sedan Labour tillträdde – och de utgjorde mindre än hälften av antalet asylsökande det året. Direkt efter valet övergav Labourregeringen omedelbart den konservativa förra regeringens juridiskt och praktiskt tvivelaktiga plan att flytta vissa migranter till Rwanda. Men den har haft svårt att hitta alternativ. Ett nyligen ingånget avtal med Frankrike om att byta vissa asylsökande med varandra, i syfte att minska incitamenten att korsa Engelska kanalen, är blygsamt i omfattning och kommer sannolikt inte att påverka migrationsmönstren i någon större utsträckning.

Protester vid hotell som inhyser asylsökande har lockat till sig högerextremister, men inte bara dem, på ena sidan, och motdemonstranter på den andra. Det har ibland urartat i våld. Foto: Jane Barlow/PA via AP/TT

Som svenskar vet kan det ta lång tid att behandla asylansökningar. I Storbritannien kan den sökande överklaga flera gånger när en ansökan avslås. Varje överklagande tar i genomsnitt ett år att behandla. År 2022 väntade cirka 7 000 personer på resultatet av sitt första överklagande. I dag är antalet över 50 000.

Dessa människor måste ha någonstans bo. Den tidigare regeringens lösning var att betala för rum på cirka 200 hotell runt om i landet, som för närvarande har inhystöver 32 000 asylsökande. Hotellen har blivit alltmer kontroversiella, och inte bara på grund av tvivel om lagligheten i denna politiska lösning och den höga kostnaden – omkring motsvarande 70 miljarder kronor under det första halvåret 2025. Efter mycket uppmärksammade anklagelser mot manliga asylsökande om minst två fall av sexuella övergrepp på flickor i lokalbefolkningen har protester hållits vid sådana migranthotell denna sommar. Vissa demonstranter tillhör högerextrema organisationer, men de flesta gör det inte. Brittiska och engelska flaggor vajar i vinden vid protesterna och det har förekommit mindre sammandrabbningar mellan polisen och motdemonstranter.

Corbyns comeback?

När det gäller migration har både Labour och Konservativa partiet nu förlorat i trovärdighet i många brittiska väljares ögon. De konservativa, som satt vid makten i 14 år före 2024, misslyckades inte bara med att hejda strömmen av asylsökande. De gjorde också en drastisk felbedömning när de omformade migrationspolitiken mer generellt efter brexit, vilket ledde till en enorm ökning även av den lagliga migrationen.

Under dessa omständigheter blir politiska förändringar naturligtvis mer sannolika, trots att valsystemet tenderar att bevara de två gamla stora partiernas dominans. Att välkända, begåvade politiker i två nya partier nu har fått framträdande roller i den offentliga debatten kan mycket väl driva på en avgörande förändring.

Jeremy Corbyn vill samla opposition mot kriget i Gaza och kan utmana Labour från vänster. Som Labourledare fick han utstå anklagelser om att inte ta antisemitism i partiet på allvar. Foto: Lab Mo/SOPA Images via ZUMA Press Wire/TT

Jeremy Corbyn, den före detta Labour-ledaren, är en sådan politiker. Hans nya organisation, som provisoriskt kallas "Ditt parti", har potential. Förutom att locka vänsterradikala väljare vill partiet samla oppositionen mot Israels krig i Gaza. Det är en inställning som i vissa valkretsar med stor muslimsk befolkning räckte för att flera oberoende kandidater, däribland Corbyn, skulle väljas in i parlamentet 2024. Opinionsundersökningar tyder på att det nya partiet kan bli ett stort problem för Labour.

Men det är på högerkanten som de mest genomgripande förändringarna ser ut att ske. Nigel Farage kämpade i åratal för att Storbritannien skulle lämna EU. Efter att ha lyckats med det leder han nu ett nytt parti, Reform UK. Hans populistiska konservatism är jämförbar med den som finns på andra håll i Västeuropa – och i viss mån även i USA (han känner Donald Trump).

Farages uppgång

Nigel Farage har två stora politiska talanger. Han har en skarp känsla för hur man väcker uppmärksamhet genom att vara kontroversiell och provocerande, utan att gå för långt. Naturligtvis kritiserar han högljutt de olika regeringarnas misslyckande med att ”stoppa båtarna”. Hans egna planer för att hantera krisen innefattar bland annat att dra tillbaka Storbritannien från Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, internera illegala invandrare i ombyggda militärbaser och skicka tillbaka dem till sina ursprungsländer, även om dessa styrs av repressiva regimer. Samtidigt undviker han noggrant att förknippas med mer extrema personer som ibland uppmanar till våld. Dessutom är Farage en utmärkt retoriker. Medan Starmer och andra ministrar talar i uppenbart inövade klichéer, använder Farage ett tydligt och direkt språk. Många väljare lockas av denna äkthet, som de uppfattar det.

Populär – och impopulär – politiker. Nigel Farage på väg att få en milkshake i ansiktet under valrörelsen 2024. Foto: Ben Stansall/AFP/TT

Reform UK fick bara fem platser i parlamentet i valet 2024, trots att partiet hade stöd av över 14 procent av väljarna. Valsystemet missgynnade tydligt ett relativt litet parti som Farages, så Reform UK har varit en av de ivrigaste förespråkarna för ett mer proportionellt valsystem. Det är dock talande att partiet har tystnat i den frågan. Under de senaste månaderna har opinionsundersökningar visat att Reform UK är det klart populäraste partiet i Storbritannien, med stöd av omkring 30 procent av väljarna. Det kan helt enkelt vara så att partiet har vuxit tillräckligt för att valsystemet nu i stället ska bli en språngbräda snarare än ett hinder. Inget liknande har hänt i Storbritannien på ett århundrade. För de konservativa, landets historiskt sett mest framgångsrika parti, innebär denna kris att man till och med kämpar för sin överlevnad.

Kan Farage till och med bli premiärminister, kanske ledare för en minoritetsregering eller en koalition med de konservativa? Nästa parlamentsval behöver inte hållas förrän 2029. Mycket kan gå fel för Farage fram till dess. Men Storbritanniens utmaningar är så stora, och statens klara oförmåga att möta dem så frustrerande för väljarna, att en så pass genomgripande politisk förändring börjar verka fullt möjlig.