Att upptäcka och stoppa kärnvapenprogram
Comprehensive Test Ban Treaty Organization (CTBTO) har seismologiska stationer, som denna i Antarktis, för att upptäcka provsprängningar. Foto: CTBTO Public Information

Att upptäcka och stoppa kärnvapenprogram

Analys. Avancerade övervakningssystem har utvecklats för att förhindra att fler stater skaffar kärnvapen, men det finns inga garantier för att dolda kärnvapenprogram upptäcks och stoppas, skriver fysikerna Cecilia Gustavsson och Peter Andersson som pekar på en ny version av ett gammalt recept mot kapprustning.

Publicerad: 2023-11-09

Många länder är i princip kapabla att skaffa kärnvapen, även om det kan krävas utveckling av infrastruktur och teknologi. För att förhindra kärnvapenspridning ligger fokus främst på att stävja produktion av klyvbart material i tillräckliga mängder. Att producera kilovis av anrikat uran eller plutonium är alltjämt svårt, och ett komplett vapenprogram med mål att producera tiotals eller hundratals vapen kräver en betydande infrastruktur med reaktorer, anriknings- och upparbetningsanläggningar.

Det internationella Icke-spridningsfördraget (NPT) är centralt. Genom avtalet förbinder sig de kärnvapenfria stater som har signerat det att tillåta inspektioner av civila kärntekniska anläggningar. Eftersom målsättningen är att det ska vara svårt att fuska med en sådan som är satt under inspektioner, skulle hemlig framställning troligtvis ske i dolda anläggningar som inte inspekteras. Särskilt i slutna samhällen kan fördold verksamhet vara okänd för medier och allmänhet. Fjärrövervakning är ett sätt att upptäcka sådana dolda aktiviteter.

iran centrifuger.jpgStora och kostsamma anläggningar krävs för kärnteknik. Här syns centrifuger för anrikning av uran i Natanz inom ramen för Irans nukleära program. Foto: IRIB via AP/TT

Anrikning sker i stora anläggningar som kan upptäckas från satelliter. Även reaktorer och upparbetningsanläggningar går att identifiera, eftersom en kärnreaktor förutom plutonium också producerar värme och radioaktiva klyvningsprodukter. Värmekameror från satelliter kan upptäcka spillvärme från en kärnreaktor i drift. Likaså kan små mängder klyvningsprodukter som läcker ut från reaktorer eller upparbetning upptäckas utanför statens gränser. Svårast är att dölja provsprängningar. Radioaktiva ädelgaser och radioaktiva partiklar kan spridas långt med vindar och registreras av känsliga mätstationer. Dessa pusselbitar kan analyseras för att upptäcka kärnteknisk verksamhet.

All form av övervakning har begränsningar, av tekniska och ekonomiska skäl. Ingen garanti kan ges för att ett hemligt vapenprogram avslöjas. Men ju bättre teknik som finns för övervakning, och ju mer inträngande inspektioner som avtal medger, desto svårare att undgå upptäckt. Övervakning och inspektioner skapar incitament att inte upprusta genom att höja risken för att bli ertappad. Det kan också verka avspännande ifall inga bevis på hemlig vapentillverkning avslöjas.

Öppenhet säkrar

Upptäckt av ett kärnvapenprogram leder dock inte med automatik till att det förhindras. Det pekar på den grundläggande nödvändigheten av att minska internationella spänningar och med det själva behovet av nukleära avskräckningsmedel. Ökad öppenhet har sedan kärnteknologins barndom föreslagits som en säkring emot kapprustning som kan resultera i global katastrof.

För att uppmuntra stater att delta i sådana initiativ kan uppmuntran vara mer effektiv än påtryckningar. I dagens nukleära ordning är de enskilda staterna i sin fulla rätt att importera kärnämnen eller att uppföra en inhemsk kärnbränslecykel för fredliga ändamål. Motkravet är inspektioner av en överstatlig regim, Internationella atomenergiorganet (IAEA). Men nukleära program drivs ändå ofta som nationella angelägenheter.

nordkorea test seismograf.jpg

Seismologiskt institut i USA registrerar Nordkoreas första kärnvapentest den 9 oktober 2006. Foto: USGS/AP/TT

Det vore möjligt att ta ytterligare steg mot öppenhet. Om en internationell organisation inte bara utövade tillsyn, som IAEA gör, utan själv genomförde kärnteknisk verksamhet med anläggningar i kärnbränslecykeln som anrikning, upparbetning och slutförvar, skulle det ge starkare finansiella muskler att utveckla ny reaktorteknik och bistå i byggnation av kostsamma reaktorer och slutförvar. Genom att avsiktligt inhämta bränslecykeltjänster från många länder undviks att kompletta sådana cykler med anrikning, reaktorer och upparbetning koncentreras till ett fåtal stater, enligt principen inte ha alla ägg i samma korg. Personal till konstruktion och drift kan rekryteras internationellt för att väva ett mönster av insyn.

Transparens, tillit och delat ansvar är hörnstenarna i en sådan vision. En sådan utveckling kan ge hopp om en attraktiv framtid där kärnteknik kommer till sin fulla potential för människors bästa.


Peter Andersson och Cecilia Gustavsson
Lektorer vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet och verksamma vid Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning.