Israel: regeringsattack mot rättsstaten

Israel brukar beskrivas som Mellanösterns enda demokrati. En brokig flora av partier och låg röstspärr till parlamentet knesset har sörjt för att det krävts förhandlingar och förankring i många läger för att genomdriva beslut, i synnerhet stora beslut.

Sedan valet den 1 november 2022 råder ett nytt läge. Nu har ett par partier långt ut på högerkanten, tack vare aldrig tidigare skådad samordning, fått chansen att nå sina prioriterade mål. Förklaringen är att Benjamin Netanyahu, som leder det mer salongsmässigt konservativa partiet Likud, behöver deras stöd för att regera.

De processer hans nya regering drog i gång direkt har väckt farhågor. President Isaac Herzog tog bladet från munnen några dagar in i januari och framhöll att omstöpningen av rättssystemet kan skada ”landets moraliska kompass”. Skarp kritik har framförts av Elyakim Rubinstein, som varit juridisk rådgivare till flera regeringar. Domarveteranen Aharon Barak har kallat förslagen ”giftpiller” och befarar att de blir början till slutet för den moderna staten Israel.

Tar sikte mot Högsta domstolen

Justitieminister Yariv Levin (Likud) har inte vilat på hanen. Om de initiativ han tagit kröns med framgång kan det israeliska systemets uppbyggnad ha bidragit:

Israel har ingen författning, även om det finns lagar som nästan har grundlagsstatus (och bara kan ändras med starka röstetal). Det finns följaktligen ingen författningsdomstol.

Parlamentet har en kammare. I många länder ses tvåkammarparlament, där nya lagar måste godkännas i båda kamrarna, som ett motgift mot snabb och slarvig eller till och med odemokratisk lagstiftning.

Premiärminister Benjamin Netanyahu leder ett regeringssammanträde den 15 januari. Foto: Menahem Kahana/AP/TT

Ett oberoende domstolsväsen brukar lyftas fram som broms för maktfullkomlighet hos politiker. (Det är genom att minska domstolarnas självständighet som Polens och Ungerns regeringar har dragit på sig kritik, inte minst från EU.) I Israel har Högsta domstolen hittills varit garant för att staten följt sin moraliska kompass, för att använda Herzogs uttryck. HD har gång på gång bedömt lagar som diskriminerande och tagit myndighetsutövare i örat. HD har också invänt mot privilegier. Ett sådant privilegium, mycket omstritt, är så kallade yeshivastudenters rätt att slippa militärtjänst eftersom de ägnar sig åt religiösa studier.

Justitieminister Levin är nu på väg att begränsa HD:s makt och oberoende. Förslag som är under behandling innebär ett radikalt systemskifte. Parlamentet ska kunna sätta sig över HD med enkel majoritet, 61 av knessets 120 ledamöter. Domare i HD ska tillsättas enligt nya principer: advokatsamfundet ska inte längre ha representanter i den nämnd som hanterar utnämningarna. Dessutom vill ministern begränsa HD-domarnas möjligheter att genom rimlighetsbedömning blockera regeringsbeslut och underkänna nya lagar.

Att hålla emot ändringar i de grundlagslika lagarna ska visserligen vara möjligt för HD, men kräva enighet bland 15 domare. Kvar för HD blir att vara högsta instans i tvistemål och brottmål.

Åtalade och dömda i regeringen

Att på detta sätt avskaffa rättslig prövning av lagar och politiska beslut blir inte mindre uppseendeväckande av att regeringschefen Netanyahu själv fortfarande står åtalad för korruption. (Så länge det inte finns en fällande dom som vunnit laga kraft kan en regeringschef i Israel stanna kvar på sin post.)

Andra som nu bär ministerportfölj är kända för sin måttliga respekt för rättsväsendet. I samband med regeringens tillträde godkände parlamentet, med sin nya sammansättning sedan valet, en lagändring som gör det möjligt för en person som är dömd för brott att bli minister. Lagen är skräddarsydd för att Aryeh Deri, ledare för det ultraortodoxa partiet Shas, ska kunna ingå i regeringen trots att han har erkänt skattebrott. 

Benämns extremister. Säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir (t v) och finansminister Bezalel Smotrich vid det nyvalda knessets första möte i november 2022. Foto: Abir Sultan/AP/TT 

Mest uppmärksamhet väcker politiker som agerar från maktpositioner deras partier aldrig tidigare haft. De är partiledare/ministrar som betecknas som nationalreligiösa. Även i det rättframma samtalsklimat som råder i Israel blir de beskrivna som extremister. Förutom säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir (från partiet Otzma Yehudit, Judisk kraft) gäller det framför allt den nye finansministern Bezalel Smotrich (Religiös sionism).

Ben-Gvir har dämpat sitt tonläge på sistone, men han är tidigare fälld i domstol för rasistiska uttalanden. Han har stormat även mot araber som är israeliska medborgare, hela befolkningsgruppen. Benny Gantz, general och fram till nyligen försvarsminister, skräder inte orden mot Netanyahu: genom att ge bosättaren Ben-Gvir ansvar för vissa israeliska styrkor på Västbanken har premiärministern försett honom med en “privatarmé”.

Bosättare vädrar morgonluft

Två religiöst ortodoxa partier som inte räknas som extrema (Shas och Förenade Torahpartiet) har ingått i Netanyahus regeringsbyggen tidigare. De har bland annat slagit vakt om yeshivastudenternas undantag från “lumpen”. Och i kölvattnet av de nationalreligiösas valframgång har även dessa partier visat intresse för det rättsliga systemskiftet, som ger religiösa krafter chans att hålla emot när deras inflytande över samhällslivet hotas. Det är nämligen inte ovanligt att de blir ifrågasatta. En orsak är att ortodoxa rabbiner har makt att underkänna beslut som fattas inom mer liberala inriktningar av judendomen, till exempel i fråga om enskilda personers civilstånd.

Extremhögern vill bygga ut judiska bosättningar på ockuperad mark. På bilden bosättningen Migdalim nära den palestinska staden Nablus på Västbanken. Foto: Ariel Schalit/AP/TT

Det är nu inte enbart rättigheter och demokratiska processer som berör Israels egna medborgare som kan påverkas av systemskiftet. Utbyggnad av bosättningarna och nya beslut om israelisk annektering av ockuperad mark är uttalade mål som den upphöjda extremhögern luftar. I båda fallen handlar det om agerande som strider mot folkrätten. För USA, som sällan kritiserar Israel men betraktar ockupation, bosättningspolitik och annektering som olagliga, har den nya regeringen beskrivits som en utmaning.

Regeringsförklaringen innehåller avsikten att stärka bosättningarna. Ett lagförslag om att godkänna “unga bosättningar” har lagts fram. Det är bosättningsanhängares terminologi för vad som vanligen, i enlighet med israelisk lag, kallas “illegala utposter”.

Det pågår intensivt resande mellan kanslierna i Israel och Washington, men där finns fler tyngder i vågskålen än hur Israel handlar i den palestinska frågan. Gentemot regimen i Iran har USA och Israel snarlika intressen, däremot har Israels regering inte visat sig lika handlingsbenägen mot Ryssland som USA under kriget i Ukraina.

Risk för en tredje intifada

Netanyahu ansträngde sig åren innan han blev kortvarigt petad från premiärministerposten 2021–2022 för att skapa goda relationer med arabländer. Han lyckades i flera fall, till priset av att Israel då fick bromsa planer på att annektera mer mark på den palestinska Västbanken.

De fredsavtal som slöts mellan Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) på 1990-talet byggde på att en tvåstatslösning var målet. Det dämpade arabvärldens motvilja mot Israel. Men säkerhetsminister Ben-Gvir är uttalad motståndare mot avtalen ochhar angett tonen genom att dra i gång ett bråk om palestinska flaggor.

En palestinsk ihjälskjuten man begravs i byn Rammun på Västbanken den 15 januari. Tilltagande våld mellan israeler och palestinier i området riskerar att resultera i ett nytt palestinskt uppror. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT

Finansminister Smotrich har börjat göra bruk av skattevapnet. När Israel vill visa missnöje med Palestinska myndigheten, som sköter det lokala självstyre som blev resultatet av 1990-talets fredsprocess, håller man inne skatteintäkter som Israel tar upp för den palestinska förvaltningens räkning. (Palestiniernas ekonomi är genom ockupationen sammanflätad med den israeliska. Exempelvis kontrollerar Israel varuflödena till och från palestinska områden.)

Det är inte nödvändigtvis en fördel för Israel att svälta Palestinska myndigheten. Den har redan svag ställning. I 15 år har presidenten och Västbanksförvaltningen misslyckats med att få islamiströrelsen Hamas i Gazaremsan att samarbeta. Alla Israels åtgärder som försämrar ekonomin på den palestinska sidan innebär balansgång. Om Palestinska myndigheten imploderar kan de röster bli sannspådda som varnar för att befolkningens brist på framtidstro kan utgöra grogrund för en ny intifada, ett tredje palestinskt uppror.