Partikongress i ödesmättad tid

Då Kommunistpartiet samlas för sin 20:e kongress i Folkets stora sal i Peking är utmaningarna betydligt större än vid den 19:e för fem år sedan. Den kongressen präglades av partiets växande självsäkerhet efter fem år med Xi Jinping som dess ledare. Hans ”tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” skrevs in i partistadgan, tillika hans namn. Därmed intog han en lika upphöjd placering i partiets firmament som de historiska ledarna Mao Zedong och Deng Xiaoping.

Flera ändringar i partistadgen antogs för att lyfta fram Xi: ”Partiet ska upprätthålla absolut ledarskap över Folkarmén och andra väpnade styrkor och genomföra Xi Jinpings tänkande om hur militären ska stärkas”. Kina skulle utveckla ett försvar av världsklass, och en försvarsmakt byggd för strid. ”Belt and Road”-initiativet till ”nya sidenvägar”, ett av Xis signaturprojekt, skrevs också in.

Kina stod starkt i Östasien och det var, förklarade Xi, dags för jättenationen ”att inta huvudscenen i världen och ge större bidrag till mänskligheten”. Kina förklarades också, även om landet var unikt, ha en modell som innebär ”nya val för andra utvecklingsländer”. Deng Xiaopings devis att ”Kina skulle dölja sin förmåga och bida sin tid” var med eftertryck förpassad till historien.

"Ofelbar ledning"

Några huvudteman ter sig givna vid den stundande kongressen. Ett sådant är Kinas fortsatta framgångar under partiets ofelbara ledning, framgångar som västvärlden anses vilja förneka landet. En viktig allt oftare betonad förklaring är att ”den kinesiska demokratin” beskrivs som en djupare form av demokrati än den kapitalistiskt västerländska.

Blomsterdekoration vid Himmelska fridens torg i Peking med anledning av årets partikongress. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Likaså givet är konstaterandet att landet står inför utmaningar utan motstycke, utmaningar som ställer krav på partiets fasta ledarskap. En allt allvarligare säkerhetspolitisk situation, med Taiwan som en akut fråga, ställer ständigt växande krav på försvaret av landet och partiet. Försvarsmakten har som självklar uppgift att försvara båda.

Världsfreden förutsätter en ”Kinacentrerad världsordning”. De växande globala motsättningarna vad gäller kapitalmarknader, handel och teknik – och de hotade transnationella värdekedjorna – kommer att göra ökat oberoende till ett centralt tema när partiets delegater samlas.

Klimatfrågan väntas också ges stark betoning, med ett förhoppningsvis tidigare mål än dagens 2060 som året då koldioxidneutralitet ska vara uppnått.

"Tilltagande leninism"

Den största aktuella utmaningen är i sin tur den försvagade ekonomin med en arbetslöshet på närmare 20 procent i städerna för unga i intervallet 16–24 år. En fråga i det sammanhanget är om Xi-erans betoning av statsföretag snarare än entreprenörer kan omprövas under Xi själv.

Kinesiskt stridsflyg över Taiwansundet i augusti 2022. Försvarsmakten är till för både staten och Kommunistpartiet. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Vidare är satsningen på ”gemensamt välstånd” av sådan dignitet att den möjligen kan komma att skrivas in i partistadgan. Fler än 800 miljoner människor har sedan 1978 ovedersägligen lyfts ovanför landets fattigdomsstreck, men fattigdomen och otryggheten förblir utbredd. Inkomstklyftorna är stora, ginikoefficienten (ett mått på inkomstskillnaderna i ett land) ligger på samma nivå som USA:s och förmögenhetsklyftorna är lika extrema som i västvärlden. Allt detta gör gemensamt välstånd till ett naturligt tema, men den växande betoningen av statens – och partiets – roll innebär ett växande hot mot de krafter som har gjort Kina till ett långt mer innovativt land än vad man hade kunnat föreställa sig.

Partiets växande roll under Xis ledarskap bottnar, som Kinaexperten och statsvetaren Joseph Fewsmith konstaterat, i tilltagande leninism på bekostad av framväxten av öppenhet och trovärdiga institutioner (Rethinking Chinese Politics, 2021). Xi har inte, i Deng Xiaopings tradition, förmått förnya partiet utan i ”stabilitetens” namn hemfallit åt vad Harvardprofessorn Tony Saich beskriver som ”hårdhänt centralism”.

Genom sin plats i partistadgan kan Xi (69 år) förbli landets yttersta ledare på livstid. Att han under kongressen kommer att utses för en tredje femårsperiod kan tas för givet. I den rådande personkulten framställs Xi som ett förkroppsligat omistligt ledarskap. Under ytan finns dock ett missnöje med hans maktfullkomlighet, och särskilt med de växande ekonomiska svårigheterna och avsaknaden av ekonomiska reformer, och med det extrema sätt som Kina håller fast vid en covid-19-strategi präglad av nolltolerans som fortsatt lamslår 20-miljonersstäder vid minsta utbrott. I kontrollstatens förkrympta civilsamhälle är utrymmet för kritik samtidigt mindre än någonsin sedan Mao-eran. Kritik tenderar att per definition klassas som opatriotisk.

Kinas nummer två, premiärminister Li Keqiang, väntas bli utbytt. Foto: Ding Haitao/Nya Kina via AP/TT

Tyst om efterträdare

Symptomatiskt för rådande tillstånd är den närmast totala avsaknaden av spekulation om möjliga efterträdare till Xi. Ingen från Kommunistpartiets sjätte generation, född på 1960-talet, har hittills kommit in i det ständiga utskottet, partiets verkliga maktcentrum. Det består, som alltid, bara av män, och alla födda på 1950-talet. Men nu, när den sjätte generationens tid är kommen, lär flera veteraner falla för åldersstrecket och lämna plats för nya ansikten såväl i utskottet som bland de 25 medlemmarna i politbyrån.

Premiärminister Li Keqiang, nummer två i partihierarkin men långt mindre inflytelserik än sina företrädare på premiärministerposten, torde – inte helt ovilligt – av åldersskäl bytas ut. Som efterträdare till honom nämns ofta den reforminriktade Wang Yang (67 år), som bland annat är före detta vice premiärminister, och sedan 2017 medlem av det ständiga utskottet.

Xi tillmäter lojalitet oerhört stor betydelse. Det gör att det så kallade Zhejiang-gänget, partifunktionärer från den provins där Xi länge verkade, är av särskilt intresse bland möjliga namn i den sjätte generationen. Chen Miner (61 år), betraktas som Xis favorit. Han har gjort raketkarriär och är nu är partisekreterare i Chongqing och medlem av politbyrån. Tre personer i den nya generationen skulle kunna komma in i det nya ständiga utskottet, i skuggan av en Xi som i personkultens hybris leder en stagnerande partistat i en värld av djupnande globala motsättningar.

Biden och Xi. Huvudaktörer som också är fångna i dramat. Foto: Susan Walsh/AP/TT

Kan då situationens allvar framtvinga nytänkande av det slag som Kommunistpartiet vid tidigare kritiska tillfällen förmått visa? Kan utvecklingen brytas, bortom den stundande partikongressens retorik? Vad skulle kunna förmå Xi att ändra kurs? Inrikespolitiskt kräver landets klart växande ekonomiska problem en nyorientering.

Vad gäller relationerna till USA, präglade av allt djupare strategisk misstro, finns det trots allt skäl att tro att såväl Xi Jinping som president Joe Biden, huvudaktörer men också fångna i det pågående dramat, båda ytterst har ambitionen att undvika en förödande väpnad konfrontation. Allvarligast är Taiwanfrågan, dramats epicentrum, där de senaste månadernas upptrappning hotar det sköra status quo som freden balanserar på. Det vore en tragedi om partikongressen frammanade ett ödesmättat nationalistiskt agerande bortom Kinas långsiktiga intressen.