Kriget utmanar både Biden och Trump
Biden måste hantera såväl krig som inflation. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

Kriget utmanar både Biden och Trump

Analys. President Joe Biden som ville avsluta krig måste nu tackla ett krig i Europa. Än så länge har han allmänheten med sig i solidaritet med Ukraina. Föregångaren Donald Trumps eftergivenhet mot den ryske presidenten Vladimir Putin spökar på allvar och hans bas kan komma att krympa nu när många i partiet tar avstånd från honom, skriver den USA-baserade journalisten Karin Henriksson.

Publicerad: 2022-03-16

Amerikanska medier varvar allt brutalare bilder från Ukrainakriget med flimrande siffror på bensinpumparna. Joe Biden talar om ”Putins prischock” men opinionssiffrorna som steg något efter talet till nationen och den ryska invasionen kan lika snabbt dala igen. I Republikanska partiet rasar en identitetsstrid mellan de allt färre som fortfarande minns president Ronald Reagans kamp på 1980-talet mot ”det onda imperiet” Sovjetunionen och de Putinvänliga krafter som upprepar rysk propaganda.

Farlig upptrappning, största kärnvapenhotet sedan Kubakrisen, tredje världskriget, kemiska vapen, falska anklagelser om biologiska laboratorier… Allt detta och mycket mer debatteras i USA mot en bakgrund som inbegriper kontrasterna mellan Biden och Trump, USA:s ställning i världen, Natoutvidgningen österut, det nya men kanske kortlivade broderskapet Kina-Ryssland och naturligtvis den ständigt närvarande politiska polariseringen.

I det utrikes- och säkerhetspolitiska etablissemang som skuffades undan av Trump får Biden mestadels gott betyg för att tålmodigt ha enat ett stort antal länder – och i förlängningen privata jätteföretag – i isoleringen av Vladimir Putin och Ryssland. Allmänheten står på Bidens sida, med 55 procent som är för mer vapenleveranser till Ukraina och fler sanktioner mot Ryssland, enligt en mätning i Wall Street Journal. Endast 10 procent säger att de är för att skicka amerikanska trupper till Ukraina.

I en enkät från Pew uppger cirka hälften bland såväl republikaner som demokrater och oberoende att de uppfattar Ryssland som ett ”farligt hot” mot USA. Vidare framgår att fler republikaner nu är för samarbete med andra länder, 73 procent, för att möta det ryska anfallet. Bland demokrater är det talet 85 procent. När Pew ställde frågan om USA bör gå till militär attack ”om det innebär risk för en kärnvapenkonflikt med Ryssland” svarade 62 procent nej. Opinionen för att ta emot ukrainska flyktingar var mycket stor, 80 procent bland demokrater, 57 procent bland republikaner.

"Bidenflation"

Den gamla nobla tanken att utrikespolitiskt käbbel ska tystna där världshaven börjar är ett avlägset minne. Republikanska mittenpolitiker instämmer dock i vad demokraten Biden gjort hittills även om de helst byter samtalsämne och lyfter fram inflationen. Vid ett par tillfällen har Biden infört åtgärder ungefär samtidigt som oppositionen lade fram förslag om just dessa. Den ryska oljeimporten ströps, sanktioner riktades mot höjdare i kretsen runt Putin och leveranserna av antitankvapen påskyndades – så det återstår att se om beslut kommer om någon typ av flygunderstöd som också efterlysts av dem och av den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskyj.

image8uw6f.pngBensinpriser framför en reklamskylt för satirikern John Olivers TV-program "Last Week Tonight" i Los Angeles. Priserna är nu skyhöga med USA-mått mätt, uppemot 11 kronor litern. Foto: Jae C. Hong/AP/TT.

Ledande republikaner i kongressen hånar samtidigt Biden för att skylla de för USA höga bensinpriserna (för närvarande nära 11 kronor per liter) på Putin. Att de hade gått upp rejält redan före invasionen är utan tvekan ett gångbart argument detta år med det oerhört viktiga kongressvalet i november. Detta oavsett det faktum att presidenternas makt över oljepriser är högst begränsad. Ett av republikanernas slagord är redan ”Bidenflation” och som USA-experter brukar säga handlar det nästan alltid om ”the economy, stupid” (plånboksfrågor) – eller om att patriotiskt sluta upp bakom presidenten i alla fall i början av krig.

Sanktioner är ju numera det icke-militära vapen som i synnerhet USA tar till och listan på enskilda, banker och företag som prickats in i många länder är lång. Vattentäta kan sanktioner aldrig bli och här visar en del amerikanska hökar mycket liten förståelse för europeiska beslut om import av rysk olja och gas. Åsikterna om sanktioners effektivitet går isär, inte minst för att undantag ofta beviljas och för att särdeles brutala ledare är villiga att utsätta sina befolkningar för avsevärda plågor. Biden uttalar sig med stor förvissning om sanktionerna mot Ryssland, men tålamodet kan bli kort och följderna av kriget och sanktionerna utanför Ryssland är ännu så länge relativt okända. Stora sektorer i den globala ekonomin lär drabbas på sikt – utöver energi, spannmål, frakt, strategiska råvaror, banker, flygbolag.

Vek Obama, underdånig Trump

Utan tvekan finns det en Putinfalang i Republikanska partiet som letts av Donald Trump. Analyser av hans uttalanden under flera år om Krim och Ukraina tyder på att han apade efter vad han hörde från Putin i enskilda samtal dem emellan. I denna flank ingår också Fox News-ankaret Tucker Carlson, anti-vaxxare och vit makt-grupperingar. De senare har sett upp till Putin som en maskulin kraftkarl redo att försvara sitt lands gränser och etnisk vithet.

Trump som karakteriserade den ryske ledaren som ”genialisk” har envist vägrat att fördöma honom. Trumps anhängare tror säkert på hans – knappast verifierbara – påståenden om att invasionen aldrig skulle ha skett om han varit president. Nej, det behövdes inte, lyder ett av motargumenten. Trump hjälpte ju Putin genom att försvaga både EU och Nato. Åtminstone en av hans avskedade rådgivare, John Bolton, utgår från att Trump tänkte dra USA ut ur försvarsalliansen om han valts till en andra period.

imagegbpqn.pngAlliansbyggaren Biden, här i möte med Frankrikes Emmanuel Macron, Storbritanniens Boris Johnson och Tysklands Olaf Scholz. Foto: Adam Schultz/Vita huset via AP/TT.

Gräl om vilka presidenter som varit mjukast eller hårdast eller mest eller minst patriotiska är knappast nya. För tillfället är Barack Obamas stjärna i dalande, med beskyllningar om att han var för vek efter annekteringen av Krim och lämnade fritt fram för Putin i Syrien. Det är självklart något man kan föra en sansad debatt om, liksom om George W Bushs uttalande om att ha fått en känsla av Putins ”själ” när han såg honom i ögonen, och Trumps egna underdåniga mellanhavanden vid flera möten med den ryske diktatorn. Men retoriken från några trumpister har varit något helt annat, med anklagelser om att det är ”skurken” Zelenskyj, inte Putin, som sprider falsk information och att det nog ligger något i ryska påståenden om amerikanska laboratorier för biologiska vapen i Ukraina.

Få presidenter har varit mer insatta i utrikes- och säkerhetspolitik än Joe Biden. Han hyste i mars 2021 inga som helst illusioner om Putin med ett nickande svar på om han är ”en mördare”. Nu har han fullföljt det han lovade, att återupprätta amerikanskt ledarskap, försvara demokratin i ett enskilt land och smida allianser – även om han säkert inte ville att det skulle ske på det här viset. Överallt har han inte lyckats: Indien, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och afrikanska länder med band till Ryssland har inte sällat sig till väst. Kina är en lite annan historia och ledningen i Peking måste fundera över vilka vänner som är viktigast, de köpstarka länderna i väst eller ett Ryssland som frysts ut ur många internationella forum. De ryska svårigheterna just nu tyder också på att dyrbar upprustning av militären som liknar den i Kina inte nödvändigtvis leder till seger i krig.

Lönnmord på Putin?

En aldrig sinande ström av exgeneraler syns i amerikanska TV-rutor, på skärmar och debattsidor med storögd förvåning över de ryska bakslagen. Många av dem gör det med egen erfarenhet i fält under de 20 årens krig i Afghanistan och Irak, och de säger mer eller mindre unisont att amerikansk militär skulle kunna smula sönder materielen som ryska styrkor körde in i Ukraina. Inrikespolitiskt hörs ändå rop på högre försvarsutgifter, för ersättning av åldrande fartyg och flygplan.

Om kriget med alltmer omfattande ödeläggelse drar ut på tiden i veckor och månader, vilket befaras, kan Biden och kollegerna i väst vara tvungna att säga Nog. Basta. Det räcker.

imagezj4q.pngDen republikanske senatorn Lindsey Graham har uppmanat ryssarna att lönnmörda sin ledare. Foto: Mariam Zuhaib/AP/TT

Men vilka handlingsalternativ står till buds? Några fruktlösa diplomatiska rundor till? Fler röda linjer? Cyberattacker? Krigsförklaring mot Ryssland? Lönnmord på Putin, som den republikanske senatorn Lindsey Graham kastat fram?

Mycket lite läcker ut om överläggningarna i Bidens nationella säkerhetsråd och i försvarshögkvarteret Pentagon, vilket är intressant i sig efter sållen med många hål under Trumpåren. Känt – och uppskattat – är att Vita huset delat med sig av en del av vad underrättelsetjänsterna inhämtat om de ryska planerna, men mindre om slutsatserna om vad som drev Putin och vad han sagt internt om västs förmodade svaghet och ukrainarnas ömma känslor för Ryssland. Ett scenario där Putin lämnar Ukraina med någon krystad förevändning nämns för all del men det skulle automatiskt också kunna innebära slutet för honom och hans regim.

Jämnt Trump–Biden

För Bidens ambitiösa sociala agenda har det sett mörkt ut länge. Utsikterna inför mellanårsvalet försvåras, som sagt, av inflationen, liksom Bidens ibland otydliga framtoning och internt huvudbry i partiet över budskapet. Å andra sidan finns betydande osäkerhetsfaktorer i Republikanska partiet, flertalet kopplade till Trump. Det gäller dels hans inblandning inför primärval ute i delstaterna med direkta attacker på kandidater som sitter säkert, dels han oförmåga att släppa 2020 med det fortsatta malandet om ett riggat val. Det kan heller inte uteslutas att Trump med understöd från ettriga tongivande konservativa profiler underminerar Biden, med anklagelser om att han inte vågar stå upp mot Putin militärt, att han är förvirrad, att han leder USA käpprätt mot socialismen och prioriterar ”wokefrågor” som klimatet.

usa-trump.jpgTrump gläds åt stöd från anhängare vid ett tal den 26 februari, men hans relation till Putin ligger honom i fatet. Foto: John Raoux/AP/TT

Trump kittlar sina anhängare med prat om valet 2024 och ligger någorlunda lika med Biden i hypotetiska enkäter, 45–45 senast, mot ett litet försprång för Biden i januari. Men, som sagt, Trump kan uppenbarligen inte förmå sig att lägga något ansvar på Putin för urskiljningslösa bombningar mot civila mål. Den ryske ledaren har ett ”stort ego” och vill bygga upp Sovjetunionen, sade Trump i en intervju med Fox News. ”De hade ett land. Man kunde skåda ett land där det fanns massor av kärlek”, fortsatte Trump, som gärna ville göra affärer i det landet redan i slutet av 1980-talet utan att bry sig om förtrycket.

Bland de många förlorarna, bortsett från det ukrainska folket, återfinns afghanerna, syrierna, jemeniterna med flera som helt kommit i skymundan. Men även klimataktivister tvingades bevittna hur den senaste larmrapporten från FN:s klimatpanel IPCC så gott som begravdes när fokus riktats mot världens behov av fossila bränslen som olja och naturgas. De som tror att kriget kommer att påskynda den gröna omställningen bedrar sig nog. I USA talas det om att sänka bensinskatten (som går till vägunderhåll), inte om bränslesnålare fordon eller om mindre körning i suvarna och pickuptruckarna.


Karin Henriksson
Journalist och författare, baserad i Washington, och återkommande skribent i Utrikesmagasinet.