Ökad jämlikhet ska befästa Xi Jinpings makt

– Vi kan inte tillåta att en oöverbryggbar klyfta uppstår mellan rika och fattiga, sade Kinas president Xi Jinping vid ett officiellt möte i januari förra året och framhöll vikten av att nu satsa på ”välstånd till alla”.

Klyftorna i det kinesiska samhället har vuxit sedan den tidigare ledaren Deng Xiaoping lät öppna ekonomin för handel med omvärlden 1978: ”Låt några bli rika först för att uppnå allmänt välstånd”, var mottot då. I städerna samsas numera lågavlönade byggarbetare från landsorten med välbärgade stadsbor i de senaste sportbilarna eller med shoppingkassar från lyxgalleriorna – rika kineser svarar i dag för över hälften av den globala lyxkonsumtionen. Nettoinkomsterna i städerna är mer än två och en halv gånger större än på landsbygden enligt officiella siffror.

Provinserna i inlandet och i väster släpar ännu efter de ekonomiskt dominerande kustområdena trots enorma satsningar på att utveckla infrastruktur och industri. Kina är ett av de mest ojämlika länderna i världen, den rikaste procenten av befolkningen äger 31 procent av landets samlade förmögenhet. Samtidigt lever omkring 600 miljoner lågutbildade arbetare på en månadsinkomst på högst 1 000 yuan (cirka 1 500 kronor). En summa som knappt räcker till att betala hyran i storstäderna.

– Många migrantarbetare står utanför städernas socialförsäkringssystem och får inte tillgång till offentlig service. Mindre än 30 procent av dem täcks av något offentligt pensionsprogram, sade Wang Xiaolu, vicechef för det nationella institutet för ekonomisk forskning i Peking, nyligen vid en konferens.

Miljardären som försvann

Kinas ginikoefficient (som mäter inkomstfördelningen i ett land) har de senaste två årtiondena legat på 0,46–0,49 (0,40 är gränsen för ojämlikhet, Sveriges ginikoefficent låg 2020 på 0,27).

Förra året offentliggjordes i samband med Kommunistpartiets 100-årsjubileum att målet att utrota absolut fattigdom i landet hade uppnåtts. Över 800 miljoner människor i Kina har lyfts ur fattigdom enligt Världsbanken. Enligt Xi kan Kina nu kalla sig för ett ”lagom välmående samhälle” och det är därmed dags för nästa steg. Vid ett viktigt partimöte om ekonomin i augusti förklarade Xi att välstånd till alla är en fundamental del av ett socialistiskt system och nödvändigt för att ”balansera tillväxt och finansiell stabilitet”.

Mångmiljardären Jack Ma, som ligger bakom Alibaba, försvann en tid efter att ha kritiserat det finansiella systemet. Foto: Chinatopix via AP/TT

Från 2035 är det tänkt att alla ska ha tillgång till grundläggande offentlig service och år 2050 ska inkomstklyftorna i samhället ha nått en ”acceptabel” nivå. Den ekonomiskt blomstrande provinsen Zheijang, där Xi själv ledde partiet 2002–2006, har fått uppgiften att bana vägen. Klyftorna i Zheijang är mindre än på många andra håll och år 2035 ska invånarnas BNP per capita och inkomst motsvara nivåer i utvecklade länder. Landets övriga provinser ska kunna inspireras av Zheijang i sina försök att ge fler tillgång till skola, boende, hälsovård med mera så att bönder och arbetare ska kunna ta steget upp till medelklassen.

En anledning till att välståndskampanjen fick så stort utrymme i medierna i höstas, både i Kina och internationellt, var inte minst att den kopplades ihop med en ny våg av statliga tillslag mot teknik- och IT-bolag i Kina. Denna började redan hösten 2020 när börsintroduktionen av Ant Group, en del av Jack Mas e-handelsimperium Alibaba, stoppades och mångmiljardären själv försvann i flera månader efter att ha kritiserat det finansiella systemet.

Inte ”döda de rika”

Ant Group fick därefter betala motsvarande 25 miljarder kronor i böter för att otillbörligt ha utnyttjat sin marknadsledande ställning. Sedan följde en rad utredningar av monopoltendenser och utnyttjande av arbetstagare inom andra stora företag inom e-handel, sociala medier och spelindustrin. Även ”läxhjälpsföretag” har förbjudits, en tidigare lukrativ bransch, för att utjämna orättvisa skillnader i skolelevers förutsättningar och chanser till högre utbildning och arbeten.

Den hårda linjen mot teknikföretagen har lett till sjunkande börsvärden och rädsla bland privata företagare. Oron har spätts på av besluten om att ”justera överdrivet höga inkomster” i kombination med uppmaningar till företag och rika privatpersoner att ”ge tillbaka till samhället”. Alibaba tillkännagav redan i september 2021 att motsvarande 140 miljarder kronor skulle skänkas i detta syfte medan IT-jätten Tencent lovade att bidra med lika mycket. Flera andra bolag har följt efter.

Utländska medier varnade för en ”röd” våg i Kina och en oro spred sig för vad det skulle betyda för förutsättningarna för utländska investerare. I landet publicerade en bloggare en artikel i den stora partitidningen Guangmings Dagblad där välståndsagendan framställdes som början till en ”revolution” som skulle rätta till de orättvisor som kapitalismen orsakat.

Snart kom dock bedyranden från partitoppen och Xi själv om att det inte alls handlade om att uppnå ”absolut jämlikhet på bekostnad av ekonomisk effektivitet” eller om att ”döda de rika för att ge till de fattiga” samtidigt som betydelsen av den privata sektorn och utländska investeringar betonades.

Flygplan till salu i shoppingcenter i Peking. Kineser står för över hälften av världens lyxkonsumtion. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Mindre exportberoende

En del experter har frågat sig om det kommer att ske några verkliga förbättringar för lågbetalda och svaga grupper och utjämnande av orättvisor när det verkar finnas så få planer på konkreta reformer. Att höja inkomstskatterna, som är låga i Kina, tycks exempelvis inte vara aktuellt enligt vad som hittills utlovats. Och det är osäkert om det orättvisa hushållsregistreringssystemet hukou som ger stadsbor bättre tillgång till utbildning och socialförsäkringar än inflyttade från landsorten kommer att kunna tas bort. Motståndet är starkt, inte minst från infödda stadsbor, mot att samsas om utbildning och annan service med fattiga arbetsmigranter.

I stället betonas vikten av att stoppa skattesmitare, vilket även det har lett till flera tillslag och utredningar mot popstjärnor, kändisar i sociala medier och skådespelare. Xi Jinping vill också införa en fastighetsskatt, något som provats i Shanghai och Chongqing sedan 2011. Ett första steg tycks bli att utvidga försöken till fler städer. Initiativet är dock kontroversiellt även inom partiets egna led och har stött på patrull på grund av risken för protester från husägare och den välbärgade elit som äger flera bostäder.

En del bedömare i omvärlden anser att behovet av att komma till rätta med den höga skuldsättningen på fastighetsmarknaden och utbredd spekulation kan vara ett viktigt motiv bakom välståndsagendan och planerna på en fastighetsskatt. Dessa problem har framhållits av experter som en stor risk för hela ekonomin, vilket också illustreras av utvecklingen kring den konkurshotade fastighetsjätten Evergrande.

Välståndsagendan kan hjälpa Kinas ledare att nå ett annat prioriterat mål, att ekonomin ska drivas mer av inhemsk konsumtion och bli mindre beroende av export. Om fler i befolkningen får arbeten, bättre pensioner och tillgång till hälsovård behöver de inte spara lika mycket som det är vanligt att många hushåll gör i dag, utan kan köpa och investera mer.

”Regeringsstyrd marknadsekonomi”

Likaså kan de pågående försöken att tygla de privata teknikjättarna ses som ett sätt för partistaten att visa vem det är som bestämmer och peka ut vilken riktning man vill att ekonomin ska utvecklas i enligt rådande strategier och femårsplan.

– Kinas ekonomi är i ett mycket kritiskt läge i sin utveckling och står inför enorma uppgifter, den behöver vara både mer innovativ och mer produktiv samtidigt som det finns stora sociala utmaningar och en geopolitisk kontext som håller på att förändras, säger Max Zenglein vid den Kinaorienterade tankesmedjan Merics i Berlin i en poddinspelning.

– Kommunistpartiets svar på detta är att öka försöken att styra ekonomin, fortsätter han.

Eller som ekonomiprofessorn Barry Naughton från University of California i San Diego uttrycker det i samma podd: ”Kina strävar efter att bli den första regeringsstyrda marknadsekonomin”.

President Xi Jinping och andra dignitärer vid Kommunistpartiets 100-årsjubileum sommaren 2021. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Om Peking kan visa att man lyckas jämna ut klyftor i samhället kan det även bli ett slagträ i försöken att framhålla Kinas politiska och ekonomiska system som en förebild för andra länder, och göra det möjligt att ”tydligare särskilja Kinas socialism med kinesiska förtecken från amerikansk (…) kapitalism”, skriver Kinakännaren Michael Schuman i tidskriften The Atlantic.

– Att uppnå gemensamt välstånd är inte bara en ekonomisk fråga, utan även en politisk som har konsekvenser för partiets grund för att styra, sade Xi Jinping i januari 2021.

Han tycks väl medveten om vikten av att hålla sig väl med Kinas flera hundra miljoner låginkomsttagare och att undvika socialt missnöje och protester. Den hårda linjen mot skattesmitare och att tvinga de rika att ge mer till välgörenhet går hem bland de breda massorna liksom talet om att utjämna inkomst- och välfärdsklyftor. Genom att vilja ta tag i svåra sociala utmaningar visar han också handlingskraft inför den viktiga partikongressen i höst då han väntas bli omvald för en tredje period. Det ökande fokuset på välstånd till alla kan också vara en föraning om att detta är ett tema som kommer att vara viktigt i den nya era av utveckling som har som mål att Kina 2050 ska bli en modern ”socialistisk ekonomi” och en ekonomisk supermakt.