COP26 – Nu måste världen leverera om klimatet

När nu forskare, aktivister och världsledare samlas till FN:s klimattoppmöte i Glasgow från den 31 oktober är förväntningarna höga. COP26 har till och med kallats sista chansen för klimatet. Världen har under året sett dödliga översvämningar i delar av Tyskland och Kina, och stekande hetta och skogsbränder i västra USA och Kanada. Även Gävle har stått under vatten. För att ta några exempel. Medvetenheten om klimatförändringarnas allvar har ökat. De flesta regioner i världen upplever nu allt allvarligare klimatpåverkan. Varje ökning av uppvärmningen trappar upp riskerna. Att hålla den globala uppvärmningen till 1,5 grader är centralt för att undvika katastrofala konsekvenser. 

COP26 skulle egentligen ha ägt rum förra året men sköts upp på grund av pandemin. Sedan det förra klimattoppmötet i december 2019 har knappt 5 miljoner människor avlidit i covid-19. Möjligen kan pandemin ha bidragit till en ökad förståelse för hur sammankopplade våra samhällen är och hur utsatta vi är för globala risker. Det skulle i så fall kunna leda till en större krisinsikt även i klimatfrågan, vilket vi dock inte sett hittills.

Det har också funnits en förhoppning om att de ekonomiska återhämtningspaketen för att hantera konsekvenserna av pandemin ska kunna användas för att skynda på omställningen (även om prioriteringarna i paketen inte alltid pekar i den riktningen). Sedan COP25 2019 har även det politiska landskapet förändrats, främst genom att USA under president Joe Biden åter är en del av det internationella klimatsamarbetet. Kina har, liksom flera andra viktiga länder, tillkännagivit ett mål om klimatneutralitet.

Kina hör till de länder som drabbats av svåra översvämningar i år. Så här kunde det se ut i Henanprovinsen i juli. Foto: Dake Kang/AP/TT

”Rött alarm”

FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport har ett tydligt budskap om att klimatet förändras i allt snabbare takt och att människan orsakar förändringarna. Redan nu har den genomsnittliga globala medeltemperaturen ökat med 1,1 grader. För varje år blir tiden mer knapp att vända utsläppskurvan. Problemet är att det finns en stor skillnad mellan vetenskapen å ena sidan och nationell och internationell politik å andra sidan. Politiken överensstämmer inte med vetenskapen.
– Rött alarm för mänskligheten, kallar FN:s generalsekreterare António Guterres IPCC-rapporten.

Förra veckan släppte Internationella energirådet (IEA) sin rapport World Energy Outlook, där det konstateras att samtliga fossila energislag måste minska snabbt om utsläppsmålen ska nås. IEA beräknar att uppvärmningen till år 2100 blir 2,6 grader och därefter fortsätter stiga. Om samtliga nationella klimatlöften infrias kommer uppvärmningen till år 2100 begränsas till 2,1 grader. Då måste efterfrågan på fossila bränslen kulminera år 2025.

IPCC:s och IEA:s rapporter visar på brådskan med att agera och hur stor utmaningen är med att komma till rätta med klimatförändringarna. IPCC understryker i sin rapport att det fortfarande är möjligt att nå Parisavtalets 1,5-gradersmål men att det kommer kräva omedelbar och kraftfull handling, en handlingskraft som inte tidigare skådats. Parisavtalet är den första globala överenskommelsen i klimatpolitikens historia. Nu ska avtalet genomföras och för det behöver länderna komma överens om avtalets detaljer. COP26 handlar om att öka ambitionsnivån i klimatpolitiken och om att konkretisera detaljerna i Parisavtalet. Eller som COP26:s ordförande Alok Sharma uttryckt det:
– Paris lovade. Glasgow måste leverera.

Parisavtalets mål är att uppvärmningen ska hållas under 2 grader och helst max 1,5 grader. För att klara målet måste de globala utsläppen halveras till år 2030 och nå nettonoll år 2050. Länderna lämnar in nationella klimatplaner där de anger hur stora utsläppsminskningar de förbinder sig att göra de kommande åren. De nationella planerna ska förnyas vart femte år för att successivt höja ambitionen. Tanken är att man stegvis ökar takten i ambitionshöjningen och därmed omställningen.

Här skyddas världens största träd, General Sherman, i Kalifornien från en av de många stora bränder som härjat i regionen efter sommarens extremhetta. Foto: Gary Kazanjian/AP/TT

Mångmiljardbistånd för klimat

Just att höja ambitionen är centralt: förtroendet för avtalet och klimatpolitiken vilar på detta. Hittills har ländernas klimatplaner inte räckt till för att hålla temperaturmålen. Ambitionshöjningen är inte en del av själva förhandlingarna vid mötet. COP26 är ett tillfälle, eller test, för att se hur vi ligger till och hur den här processen fungerar i praktiken, eftersom de planer som hittills inkommit inte räcker för att nå 1,5-gradersmålet. Istället går uppvärmningen mot betydligt högre gradantal med allvarliga konsekvenser för samhällen, människor och natur över hela världen.

Vid COP26 kommer man också att diskutera hur länder kan anpassa sig till klimatförändringarnas effekter och i synnerhet finansieringen av klimatåtgärder i fattigare länder. Finansiering är en av de viktigaste frågorna vid mötet. Vid Paris förband sig de rika länderna att bidra med 100 miljarder dollar per år i bistånd till fattigare länders klimatåtgärder. Vid COP26 ska man besluta om hur finansieringen efter 2025 ska se ut. Finansieringsfrågan är nära kopplad till rättvisefrågor och oerhört central för en trovärdig klimatpolitik. Många av de fattigare ländernas klimatplaner är också villkorade av att de får finansiering.

De officiella siffrorna för 2020 kommer inte att finnas tillgängliga förrän 2022, men det är klart att målet inte nåddes förra året. President Biden kom nyligen med ett löfte om att fördubbla sin klimatfinansiering, vilket även ett par andra länder gjort. Finansieringen kommer dock vara en av de svåra frågorna vid förhandlingarna, och är som sagt en fråga om trovärdighet och förtroende mellan rika och fattiga länder.

Dags att akut minska utsläppen. Kolbearbetningsanläggning i Shanxiprovinsen i centrala Kina. Foto: Sam McNeil/AP/TT

Från ord till handling

Att stärka förmågan att anpassa sig till effekterna av klimatförändringar är ytterligare ett viktigt element i COP26, och dessutom ett av målen i Parisavtalet. Anpassning handlar om hur människor och samhällen kan anpassa sig till de klimatförändringar som redan sker, till exempel skogsbränder och översvämningar.

En närliggande fråga handlar om dagordningspunkten ”förlust och skada” som orsakas av klimatförändringarna: hur man hanterar ekonomiska och icke-ekonomiska skador som inte kan undvikas genom anpassning. Det kan till exempel handla om hur lågt belägna önationer ska kompenseras när havsnivån höjs. Det här är ytterligare en av de frågor som har varit svåra att lösa vid tidigare förhandlingar.  

Frågan är vad COP26 behöver uppnå för att anses framgångsrikt. Det står redan klart att mötet inte kommer att lyckas med att få fram klimatplaner med den ambition som behövs för att klara 1,5-graders målet. Istället siktar man på att hålla målbilden vid liv och diskutera så många vägar dit som möjligt. COP26 är en del av en större process, och allt står och faller inte med ett möte. Förhandlingarna behöver ge konkreta resultat som man kan bygga vidare på. Det behövs dock också tecken på att man kan överbrygga glappet mellan ord och handling för att behålla trovärdigheten för klimatpolitiken och hålla engagemanget vid liv.