USA kastas in i en ny politisk verklighet
Den 6 januari 2021, dagen som förändrade historien och förpassade USA till en ny politisk realitet. Sedan demonstranter lyssnat på Donald Trumps tal vid Vita huset vände de mest våldsbenägna av dem på klacken och tågade mot Kapitolium. Foto: John Minchillo/AP/TT.

USA kastas in i en ny politisk verklighet

Analys. Donald Trumps diktatorstendenser chockade till slut inte bara hans motståndare. I sitt självförvållade fall verkar han också dra med sig Republikanerna. Arga högerextremister laddar samtidigt för framtiden men med polismyndigheternas falkögon på sig. Även om det taffliga kuppförsöket misslyckades kan skadorna på demokratin bli bestående, skriver journalisten Karin Henriksson.

Publicerad: 2021-01-13

Fler än en amerikansk expresident har beskrivit hur tomt det kändes. Ena dagen världens mäktigaste man. Nästa dag ingen alls. Inga livsviktiga beslut som måste fattas. Ingen marschmusik. Inget flygplan. Ingen poliseskort. Inga nickande Yes, Mr. President, right away.

Spekulationerna om Donald Trump som en given segrare 2024 tack vare ett trumpifierat republikanskt parti avtog efter ockupationen av kongressen den 6 januari. De högerextrema grupperna har satts under hård polisövervakning och även om varningarna om Trump som en auktoritär ledare stämmer visade sig varken han eller hans ursinniga anhängare vara särskilt skickliga kuppmakare.

Det fanns anledning att vara skeptisk mot en Trump-comeback redan före den skamliga attacken mot Kapitolium. I korta drag: han skulle bli av med den unika presidentplattformen, under hans tid förlorade det republikanska partiet, även kallat GOP, tre maktcentrum, det vill säga representanthuset, senaten och Vita huset. Han hade också gradvis alienerat sig från lokala partiföreträdare – och idéer om till exempel en egen kabelkanal som megafon tedde sig orealistiska med tanke på startkapital och frågetecken om huruvida programtablån skulle bestå av en daglig Trumpshow om valfusk och skryt om sin egen ”jordskredsseger”.

Men, glöm inte att 74 miljoner amerikaner röstade på honom, lyder maningarna till undertecknad. Och, bortse inte från att de rasistiska budskapen från neofascistiska grupper som Proud Boys och Qanon har grogrund i delar av den amerikanska befolkningen – en mycket stor del om man ska tro opinionsmätningar om hur många republikaner som tvivlar på valsystemet och tror att Trumps seger fuskades bort av medierna, demokraterna och någon lömsk luddig ”elit”. Är inte risken stor för väpnat uppror, kanske när Joe Biden svär eden den 20 januari? fortsatte maningarna.


Expresidenternas glada miner till trots lär det kännas tomt att lämna posten. På bilden tre av de fyra statschefer före Trump som är i livet: Barack Obama (D), George W Bush (R) och Bill Clinton (D). Den fjärde är Jimmy Carter (D). Foto: Julio Cortez/AP/TT.

En repetition av varningarna från akademiker och debattörer är på sin plats, från exempelvis Anne Applebaum, Masha Gessen, Timothy Snyder och författarna bakom boken How Demcracies Die, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. De pekar på Trumps antidemokratiska tendenser och hur skör och oskyddad även en västdemokrati som USA är för de här krafterna. Det som pågick i kongressen när mobben bröt sig in var en författningsstadgad procedur för att godkänna elektorsrösterna som inkommit från delstaterna – men två tredjedelar av det republikanska partiblocket var redo att protestera och sällade sig därmed till Trumps, i sin tur författningsvidriga, förhoppning om att vicepresident Mike Pence skulle kunna omintetgöra valresultatet. Det ologiska i att de accepterat valresultatet för egen del tycktes inte störa dem.

Efter de många konfrontationerna och skottmassakrerna under Trumps år vid makten hördes ofta den ädla frasen This is not who we are. Nu kommer beklaganden om att amerikaner dessvärre måste inse att det finns ett motstånd mot den multietniska befolkningsutvecklingen, mot den gängse historiesynen på till exempel slaveriet och mot det som Demokrater uppfattar som framtidsfrågor (energi, klimat, polisreformer, utbyggd sjukvård, stöd till skolor med mera). Traditionellt kritisk syn på den federala statsmakten i konservativa kretsar har bytts ut till något mörkare, för uppenbarligen skämtar de inte i de här fascist- och nazistgrupperna när de varnar för inbördeskrig.

Reaktionerna på de chockerande bilderna inifrån Kapitolium – och de tragiska buden om dödsoffer – blev allt häftigare. Fördömandena av Trump och hans närmaste tilltog, till sist på det sätt som är extra kännbart i den amerikanska politiken med strypning av pengar. Stora företag meddelade att de inte tänker donera medel till kongressledamöter som meddelat att de skulle rösta emot valresultatet och amerikanska golfförbundet inställde en planerad turnering på Trumps golfbana i New Jersey. Och i något av en följetong under hela det trumpska presidentskapet kom uppgifter från New York Times om att golfbanans egocentriske ägare var mer upprörd över det beskedet än över stormningen av kongressbyggnaden.

Republikansk rannsakan. Partiets gruppledare i senaten Mitch McConnell trädde till sist, dagen efter stormningen av kongressen, fram med ett försvar för demokratin. Foto: Caroline Brehman/Pool via AP/TT.

Ett argument för tron på att Trump kommer att fortsätta behålla järngreppet över GOP är just de rekordmånga 74,2 miljoner rösterna, men påpekas kan att Biden också fick rekordmånga röster, 81,3 miljoner. En vanlig replik från Trumpväljarna är att de inte gillar vad han säger eller twittrar, men att de gillar hans politik. Nu när det visat sig hur de mest inbitna Trumpsupportrarna ser ut måste rimligen tillnyktringen ta fart bland de helt vanliga republikanerna – med ett avståndstagande från de här grupperna och från Trump.

Donald Trump junior, som talade före fadern på massmötet som urartade, sade bland annat att GOP nu är Trumps parti. Det har onekligen sett så ut, med tanke på tigandet från republikaner på olika nivåer under alla fyra åren, till och med under coronautbrottet som Trumps styre misskötte. Nu ställs frågan verkligen på sin spets. Republikanernas ledare i senaten Mitch McConnell trädde till sist fram med ett försvar för demokratin, och partiets väljare måste skärskåda sinnet med ett ”Är det sådan jag är?” när de bevittnat vad som hänt sedan valet den 3 november.

Det ser nu ut som om Donald Trump föll på eget grepp. Lögnen att han vann valet blev en lögn för mycket. Det var han som kallade till protestmötet den 6 januari och det var hans blå fanor – vid sidan av sydstatsflaggorna – som ockupanterna höll i händerna. Liknande strömningar på 1990-talet dog ut, men megafonerna på internet är så mycket större nu, med trotsiga mejlutskick om att ”Trump TÄNKER INTE LÄMNA fältet, TÄNKER INTE AVGÅ”. Men presidenten som eggade vit maktkrafterna försvinner snart.

Skrattar bäst som skrattar sist? Den konspirationsteoretiske ”Qanon-shamanen” Jake Angeli och andra egensinniga extremister blev världsberömda och förlöjligade när de bröt sig in i kongressbyggnaden. Här syns han under en protest i Arizona två dagar efter valet i november 2020. Foto: Dario Lopez-Mills/AP/TT

Säg att 30 miljoner av de 74 miljonerna tillhör Trumps omtalade bas och skulle kunna bilda grunden till ett Trumpparti om och när kongresspolitikerna överger honom. De senare håller redan på att förbereda kampanjerna för nästa val, det till kongressen 2022 och i några fall presidentvalet 2024, och måste bestämma sig för om de ska chansa på Trump som inte varit så flitig med att samla in medel till andra än sig själv. Om partiet splittras på det sättet gynnas Demokraterna, men möjligen påskyndas den oundvikliga – önskvärda, enligt en del i partiet – interna rannsakan hos Republikanerna om den framtida inriktningen efter baksmällan med Trumppakten.

Som Utrikesmagasinet rapporterade i höstas åtnjuter GOP en inbyggd fördel i valsystemet. Det gör att partiet har kunnat förlita sig på en viss typ av väljare, lite äldre, mycket vitare, ofta frustrerad över sin lott i största allmänhet och över avlägsna eliter i synnerhet. Trump med sitt spårsinne för detta missnöje lockade till sig fler i den här skaran mellan 2016 och 2020, vilket är en annan anledning till oro i delar av partiet. Om han inte står på valsedeln kanske de stannar hemma. Någon direkt kronprins till Trump syns inte, ett par tänkbara sådana har dragit sig undan, till exempel Arkansassenatorn Tom Cotton och några tongivande i Tea party-rörelsen.

De övervintrande republikaner av Ronald Reagan-snitt som kallar sig Never Trumpers är förhållandevis få. De har inte heller någon riktig publikmagnet, även om förre presidentkandidaten Mitt Romney profilerar sig som ett moraliskt rättstående alternativ till Donald Trump. Debatten om vad konservatism är som inleddes så snart Trump tog täten i primärvalen 2016 kommer att fortsätta. Kanske utan svar, ett bra tag till. Under tiden kan andra andas ut och hoppas på att polismyndigheterna, från FBI till lokala poliskårer, stoppar de trots allt marginella militanta högermiliserna med hjälp av lagar mot uppvigling och att någon ny Trump inte dyker upp. Och Trump själv, som så ofta utropat att ingen annan president åstadkommit vad han gjort, blev sannspådd. Hans diktatorstendenser kom på skam men han kan ha sått tvivel på själva kugghjulen i demokratin, fria val, vilket kan bli väl så skadligt.


Karin Henriksson
Washingtonbaserad journalist, författare till flera böcker om amerikansk politik och medarbetare i Utrikesmagasinet.