Tysklands De gröna: från skägg och blommor mot högsta makten
Europas mäktigaste politiker efter valet i september? De grönas Annalena Baerbock har siktet inställt på att efterträda kristdemokraten Angela Merkel. Foto: Markus Schreiber/AP/TT

Tysklands De gröna: från skägg och blommor mot högsta makten

Analys. Fyrtio år efter bildandet står De gröna i Tyskland på tröskeln till sitt definitiva genombrott. Kanslerposten är inom räckhåll sedan realisterna i partiet segrat. Det borgar för att EU:s största land kan komma att skärpa klimatpolitiken för hela unionen.
Journalisten Jan Lewenhagen berättar historien om det brokiga parti som är en förebild för den internationella gröna rörelsen.

Publicerad: 2021-04-28

Det ter sig symboliskt att De grönas nykorade kanslerskandidat Annalena Baerbock är född samma år som partiet bildades. När Baerbock såg dagens ljus i december 1980 hade De gröna elva månader på nacken och hade just inhöstat 1,5 procent av rösterna i sitt första förbundsdagsval. De två stora partierna, Kristdemokraterna (CDU) och Socialdemokraterna (SPD), hade i samma val fått över 40 procent vardera.

Samma aprilvecka som Baerbock nominerades som kanslerskandidat inför valet den 26 september fick De gröna 28 procent av sympatierna i en opinionsundersökning från ett av de mest träffsäkra instituten. CDU och SPD fick 27 respektive 13 procent. I Tyskland har frågan därmed ställts på sin spets – är Annalena Baerbock och De gröna mogna att leda Tyskland, det största landet i EU och världens fjärde ekonomi?

Kommunister och pacifister

Det var en brokig skara människor som samlades i Karlsruhe den 13 januari 1980 – sammanlagt 1004 delegater – för att bilda det nya partiet. Där fanns kommunister med rötter i 60-talets studentrörelse, feminister, pacifister, avhoppare från CDU och SPD, kristna ekologer som ville värna Skapelsen, antroposofer och andra företrädare för diverse alternativa livsstilar inklusive dem som förespråkade sex med barn.

Tyskland gröna grundare.jpgBlandad bakgrund. Några av De grönas grundare. Foto: Fritz Reiss/AP/TT

Ett sammanhållande kitt var motståndet mot kärnkraften som då höll på att byggas ut och var en hörnpelare i de etablerade partiernas välfärdsvision. Lika enade var De gröna i motståndet mot kapprustningen, det kalla kriget nådde sin kulmen med Tyskland som brännpunkt. Warszawapakten rustade med kärnvapenbestyckade SS 20-robotar på den östra sidan om järnridån, Nato svarade med Pershing II på den västra.

I den dåvarande västtyska huvudstaden Bonn samlades som mest 500 000 demonstranter på en och samma dag i början av 1980-talet.

Steget före Sverige

Redan 1983 kunde också det nybildade partiet ta plats i förbundsdagen med 5,6 procent av rösterna. I Sverige kom Miljöpartiet in i riksdagen först 1988, tyskarna har alltid legat steget före.

De grönas inträde skedde med buller och bång när skäggiga män i koftor och kvinnor i blommiga klänningar gjorde entré i plenisalen. Det här var partiet som inte ville vara som andra, som kallade sig självt för antiparti, som införde särskilda interna regler för att förhindra att ett partietablissemang skulle uppstå. Ingen skulle få sitta längre än två år på ett mandat, ingen skulle samtidigt få inneha poster inom partiet och i parlamentariska församlingar, kvinnor och män skulle vara lika representerade. Endast regeln om lika könsrepresentation lever kvar.

Brokigheten ledde snart till osämja och interna fejder. Det var samtidigt en god jordmån för egensinniga personligheter, partiet var inte strömlinjeformat, alla var inte drillade i samma skola, hade inte formats i ett och samma ungdomsförbund.

Stenkastare blev minister

Partiets klart lysande stjärna och röstmagnet de första 20 åren var Joschka Fischer. Den idag 73-årige Fischer tillbringade sina ungdomsår i Frankfurt – jobbade på Opels löpande band, körde taxi, deltog i gatuslagsmål mot polisen. Som ny CDU-ledare gjorde Angela Merkel i en omtalad förbundsdagsdebatt i början av 2000-talet en stor sak av Fischers stenkastande.

imagetp80k.pngAnhängare av De gröna tågar mot den västtyska förbundsdagen i Bonn 1983, sedan partiet valts in med 5,6 procent av rösterna. Foto: AP/TT

Men Fischer var inte bara militant, han ville också in i det parlamentariska politiska spelet, en kontroversiell åsikt när partiet var ungt. Som miljöminister i delstaten Hessen (i en koalition med SPD) svors Fischer högtidligen in med vita gympaskor på fötterna. Bilden blev berömd, skorna står i dag på museum. Sedan följde flera rödgröna koalitioner på delstatsnivå, med tiden även med CDU.

Efter 16 år med kristdemokraten Helmut Kohl som förbundskansler vann Socialdemokraterna valet 1998. Gerhard Schröder kunde bilda en rödgrön regering och Joschka Fischer blev dess utrikesminister och vicekansler. Fischer tog strid med sina partivänner och förordade ett tyskt deltagande i Natoinsatserna i Kosovo och i Afghanistan efter 11 september-attentatet. Åtskilliga pacifister lämnade partiet, precis som de borgerligt sinnade hade gjort det redan på tidigt 80-tal följt av miljöpartister långt ute på vänsterkanten i början av 90-talet.

Fundis och realos

Den gröna partiidentiteten har därmed gradvis blivit alltmer enhetlig och attraherar idag en urban väljarkår dominerad av välbetalda akademiker i offentlig tjänst. En motsättning som levde kvar i det längsta var den mellan de renläriga fundamentalisterna och de pragmatiska realpolitikerna – fundis och realos. När De gröna valde språkrör skulle det inte bara vara en man och en kvinna, det skulle också vara en realo och en fundi.

Uppdelningen mellan realos och fundis upphörde 2018 när De gröna valde två realos, Robert Habeck och Annalena Baerbock, till språkrör. Baerbock var helt okänd för den breda allmänheten, den elva år äldre Habeck hade låtit höra tala om sig som minister i delstaten Schleswig-Holstein. Habeck gjorde omedelbart succé som debattör. Han ville bort från det moraliserande ”besserwisseri” som han tyckte utmärkt så många gröna politiker.

Tyskland gröna fischer rumsfeld.jpgJoschka Fischer (t h) var länge De grönas klarast lysande stjärna. I februari 2003 tog den tyske dåvarande utrikesministern öppet strid framför kamerorna med USA:s och försvarsministern Donald Rumsfelds planer på att invadera Irak. Foto: Foto: Jan Pitman/AP/TT

Det var också 2018 som partiets opinionssiffror sköt i höjden, från 12 procent vid årets början till 20 procent vid dess slut. De gröna passerade SPD som gick motsatt väg efter de interna strider och det ordförandebyte som följde på beslutet att ännu en gång bilda regering med CDU. SPD började året på 20 procent och slutade på 14 procent, en position man inte kommit loss från sedan dess.

Hårdare klimatpolitik

Allt kan inte förklaras med Habecks karisma och SPD:s schabbel. Klimatkrisen blev påtaglig under sommaren 2018 med temperaturer över 40 grader på sina håll. När Greta Thunberg initierade Fridays for future med sin första skolstrejk i augusti 2018 blev det snabbt till en massrörelse i Tyskland med flera hundra lokala grupper och Luisa Neubauer, ”Tysklands Greta”, är grön partimedlem.

Till slut kom därmed De gröna att ligga rätt med sin klimatpolitik. Vid det första samtyska valet efter återföreningen 1990 hade partiet lanserat parollen ”Alla talar om Tyskland, vi talar om klimatet”. Det slutade då med ett grönt fiasko.

I sitt ännu inte spikade valprogram kräver De gröna att handeln med utsläppsrätter i Europa reformeras, det ska bli dyrare att släppa ut växthusgaser. Även på hemmaplan vill partiet göra fossila utsläpp mer kännbara, från dagens 25 euro per ton till 60 euro.

”Jag kandiderar för förnyelse”

Annalena Baerbock hamnade till en början i Habecks skugga, men var fast besluten att inte fastna där. Hon har erfarenheter som Habeck saknar – hon är ledamot av förbundsdagen sedan 2013 och kan det politiska spelet i Berlin, hon har varit partigruppens talesperson i klimatfrågor och i de regeringsförhandlingar som följde efter valet 2017 företrädde Baerbock partiet i Europafrågorna (förhandlingarna havererade när liberala FDP hoppade av).

image74kg.pngKolkraft och vindkraft. De grönas framgångar förebådar en tuffare såväl inhemsk som europeisk klimatpolitik. Foto: Julian Stratenschulte/dpa via AP/TT

Ändå höjde många förvånat ögonbrynen när De gröna den 19 april meddelade att Annalena Baerbock blir partiets kanslerskandidat. Frågan alla ställde var om en person som inte har någon regeringserfarenhet, inte heller på delstatsnivå eller kommunalt, verkligen klarar att leda Tyskland. Baerbock, som har en mer uppkäftig debattstil än Habeck, sade i sitt tal som nykorad kandidat att ”jag kandiderar för förnyelse, andra står för status quo”.

Nya röster och vindar

Situationen påminner om 1998 när den nyvalda rödgröna regeringen skulle föra landet in i det nya seklet. Respekten för Helmut Kohl var stor efter hans roll i den tyska återföreningen. Samtidigt hade stiltje rått sedan dess, landet ropade efter förnyelse och längtan efter att komma i takt med tiden. Nu står Tyskland på tröskeln till det årtionde som enligt experterna avgör om klimatkrisen ska kunna hävas eller inte. De 16 åren med Merkel är förbi, och även om hon åtnjuter respekt trängtar landet åter efter nya röster och vindar.

Nomineringen av Baerbock utlöste en hajp, ett par tusen nya medlemmar strömmade till partiet omedelbart efteråt. Skeptikerna förhöll sig avvaktande enligt talesättet ”djävulen gömmer sig i detaljerna”, först när Baerbock och De gröna blir riktigt konkreta vet man vart resan bär.

Armin Laschet, både ny CDU-ordförande och nykorad kanslerkandidat efter en uppslitande strid inför öppen ridå, fick uppleva motsatt effekt när hans kandidatur blev känd. Kommentarerna var beska, medlemmar lämnade partiet. I en intervju med Süddeutsche Zeitung lutade sig Laschet mot sin regeringserfarenhet i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen. Det ska bli hans trumfkort i valrörelsen:
– Annalena Baerbock pratar, jag regerar.


Jan Lewenhagen
Journalist och författare. Under 2006 till 2016 Dagens Nyheters korrespondent i Berlin.