Klimat och grusat hopp göder terror – fallet Moçambique

Det är en söndagsförmiddag i en evangelisk församling för medelklassen i Moçambiques huvudstad Maputo. Efter lovprisande och gospelsång tar predikan vid. Pastorn greppar mikrofonen och talar om vikten av hårt arbete och att satsa på familjen. Han lovar att detta kommer att löna sig, för nu står alla rättrådiga moçambikier inför en bättre framtid: De stora investeringarna i gasutvinning i norra Moçambique kommer att leda till välstånd och rikedom för alla som väljer att följa Guds vilja. 

För församlingsmedlemmarna som delar medelklassens erfarenhet av att osäkert sväva mellan privilegier och utsatthet, och som ständigt upplever att deras relativa ekonomiska trygghet är hotad, fungerar pastorns ord som ett löfte om att framtiden, trots allt, kommer att vara ljus.

Samtidigt i norra Moçambique, 250 mil från Maputo, råder en situation som gör att pastorns ”gasgospel” snarare framstår som en förbannelse. I Pemba, huvudstad i provinsen Cabo Delgado där gasfyndigheterna finns, trängs utblottade människor på flykt undan beväpnade grupper som i lokala medier kallas ”jihadister” och ”terrorister”. 

Enligt FN:s katastrofhjälpsorgan Ocha har minst 250 000 människor flytt undan våld och osäkerhet, och situationen förvärras av extrema vädertillstånd som drivs av klimatförändringar. Många flyktingar lider brist på mat och vatten. Dessutom har kolera grasserat i omgångar. Maputo är långt borta och det statliga stödet till flyktingar och lokala myndigheter är mestadels retoriskt.

I landets medier har inte mycket framkommit om de så kallade jihadisterna, och staten har varit ovillig att ge journalister tillträde till regionen. Enligt Amnesty International har myndigheterna fängslat och torterat lokala journalister som försökt sprida information om händelserna.  

Attackerna började 2017, och myndigheterna har varit snabba med att beskylla ”utlänningar”. Internationella medier rapporterar att gruppen Ansar al-Sunna som är knuten till Islamiska staten (IS) ligger bakom attackerna. IS har tagit på sig ansvaret för några av Ansar al-Sunnas senaste attacker, och organisationen framstår alltmer som en av Islamiska statens många ”franchisetagare”. Genom att publicera filmer där medlemmar viftar med-IS flagga förstärker gruppen sin våldsprofil. 

I början var attackerna inriktade på de fattigaste och mest försvarslösa byarna i norra Cabo Delgado, mot gränsen till Tanzania, men på senare tid har de också slagit till mot militära och statliga mål, och därmed kunnat öka sitt vapenförråd. 

Propagandabild från militanta islamister i norra Moçambique som påstås föreställa vapen som de kommit över i augusti från armén i ett slag vid hamnstaden Mocímboa da Praia som rörelsen kontrollerar. Foto: SITE Intelligence Group via AP/TT 

I norra Moçambique är merparten av befolkningen muslimer, medan majoriteten av landets samlade invånare är kristna. I hela landet har samvaron mellan muslimer och kristna traditionellt varit konfliktfri, och det finns många familjer med både kristna och muslimska medlemmar. Majoriteten av muslimerna i Moçambique är sufister, medan Ansar al-Sunna har karaktäriserats som salafister och anhängare av sharialagar.

Under 2020 har gruppen intensifierat sin terror och genomfört mer än 20 attacker per månad enligt ACLED (Armed Conflict Location & Event Data Project). Nyligen intog de hamnen i Mocímbo da Praia, som används för transporter till gasfälten till havs. Lokalt har gruppen rekryterat unga frustrerade arbetslösa män som känner sig bortglömda av en korrupt och frånvarande stat, ett mönster som känns igen från framväxten av exempelvis Boko Haram i Nigeria, IS i Sahelregionen och al-Shabaab i Somalia. Moçambique har hyrt in legosoldater från bland annat Ryssland och Sydafrika för att bekämpa upproret, men hittills har detta varit långt ifrån framgångsrikt.  

Många bedömare anser att krossade förväntningar om att gasfyndigheterna ska lyfta regionen ur fattigdom och bortglömdhet har varit avgörande för Ansar al-Sunnas framväxt. Fossilgasfynden blev offentliga redan för tio år sedan och väckte då stora hopp om jobb och offentlig  infrastruktur. Gasfyndigheterna är några av de största i världen. De har beräknats kunna inbringa hundratals miljarder kronor till det fattiga landet, och göra Moçambique till en global stormakt vad gäller naturgas.

Invånarna i Cabo Delgado har dock inte sett av några förbättringar för egen del. Däremot har de kunnat registrera ett ökat antal stadsjeepar framförda av människor som uppenbarligen inte kommer från regionen, och de har noterat att välbevakade lyxbostäder byggts för stadsjeeparnas ägare. De har också sett hur hela byar har tvångsförflyttats för att bereda väg för ny infrastruktur, och de har insett att de få nya jobb som tillkommit gått till lokala politikers familjemedlemmar.  

De tvångsförflyttade har ännu inte fått tillgång till ny mark, och livsmedelsstödet de inledningsvis fick har dragits in. I en intervju säger en företrädare för småböndernas samarbetsförening att människor ”i början trodde gasfyndigheterna skulle vara en välsignelse, men istället har de dragit med sig en förbannelse”. I spåren av denna förbannelse väljer fler och fler unga att ansluta sig till jihadisterna.

Den våldsamma utvecklingen i Cabo Delgado har också att göra med klimatförändringar och fossilindustrin. Förra året drabbades landet av två våldsamma cykloner, varav den ena slog till i Cabo Delgado och drev hundratusentals människor på flykt. 

En romersk-katolsk kyrka i staden Pemba i nordöstra Moçambique tjänstgjorde som härbärge åt kvinnor och barn i fjol sedan cyklonen Kenneth slagit till. Foto: Tsvangirayi MukwazhiAP/TT 

Sammanlagt drabbade de två cyklonerna odlingsmark på en yta större än hela Sverige. Som en följd av detta hotar idag svält, vilket bidrar till den desperata situationen i provinsen och ökar rekryteringen till jihadistgrupperna. FN har bedömt Moçambique som ett av de tre länder i Afrika som är mest utsatt för klimatförändringar. Landet är redan hårt drabbat av torka, översvämningar och cykloner och dessa ökar i styrka. 

Idag står ett konsortium lett av det franska multinationella oljebolaget Total i begrepp att skriva under kontrakt för fossilgasutvinning i Moçambique för motsvarande 175 miljarder kronor. Sju länder står genom exportkrediter bakom projektet: USA, Japan, Italien, Nederländerna, Sydafrika, Vietnam och Storbritannien. Flera av dessa säger sig vara föregångare i kampen mot klimatförändringar.  

Storbritannien är värd för FN:s stora klimatmöte 2021, och har officiellt gått ut och krävt en global politisk samling kring mer ambitiösa klimatplaner. Dessa ska vara i linje med Parisavtalet (och därmed hålla den globala uppvärmningen under två grader). Samtidigt visar The Production Gap Report (som mäter gapet mellan Parisavtalets mål och ländernas planerade utvinning av olja, kol och gas) att den globala planerade utvinningen av fossilgas de närmaste 20 åren är 47 procent högre än vad som är förenligt med två graders uppvärmning. Dessutom har FN beslutat om nollutsläpp från 2050. Nya fossilgassatsningar i Moçambique framstår därmed som ohållbara ur både lokala och globala perspektiv. 

Också Världsbanken och IMF är inblandade genom tekniskt stöd till den moçambikiska staten. Världsbanken meddelade redan 2017 att den skulle sluta stödja olje- och gasutvinning. Men eftersom det i detta fall paketeras som bistånd till förbättrad statlig styrning fortsätter det.  

De intensifierade jihadistattackerna har dock inneburit att genomförandetakten har dragits ner och investeringar tillfälligt avbrutits. Bolagen Exxon Mobil och Total har krävt att regeringen sätter in soldater för att bevaka deras anläggningar.  

Moçambique dignar redan under en enorm statsskuld och lånen för fossilgasprojekten hotar att göra denna okontrollerbar. Finansdepartementet räknar med att göra vinster baserade på ett oljepris kring 70 dollar fatet i mitten av 2020 och upp till 150 dollar fatet år 2050. Idag ligger priset kring 40 dollar, vilket förmodligen innebär att hela projektet är baserat på ekonomiskt önsketänkande. 

Hittills anses således satsningen på fossilgasåtervinning i norra Moçambique ha bidragit till jihadistattacker, omfattande flyktingströmmar och brott mot pressfriheten. I förlängningen finns risk för ökad korruption, en ohållbar statsskuld och klimatförändringar som hotar liv och försörjning bland de 75 procent av befolkningen som livnär sig på jordbruk.  

Pastorn i kyrkan i Maputo ska kanske inte lastas för att han försöker sprida lite hopp till oroliga församlingsmedlemmar. Men såväl lokalt som regionalt och globalt finns många aktörer som har skäl att ta större ansvar.