Algeriet: Dramatiskt vägskäl vid EU:s tröskel
Hårda motsättningar mellan regim och opposition i Algeriet. Aktivisten Karim Tabbou gör här segertecken när han möts av anhängare efter att ha släppts ur fängelse tillsammans med Amira Bouraoui, två av proteströrelsens frontfigurer. Foto: Anis Belghoul/AP/TT

Algeriet: Dramatiskt vägskäl vid EU:s tröskel

Analys. Stora protester mot en pressad regim, ekonomisk kris och på det coronapandemin. Algeriet – stor och viktig regional aktör, och bara 15 mil från Europeiska unionen – står vid ett avgörande vägskäl. Den nervösa och sköra situationen i det nordafrikanska landet kan på lång sikt ha bäring på hela områdets stabilitet – och EU-ländernas säkerhet, skriver journalisten Fanny Härgestam.

Publicerad: 2020-09-11

Den 20 mars 2020 är en ovanligt stilla fredag i Alger. Inga slagord, inga höjda nävar i luften. Några dagar tidigare har president Abdelmadjid Tebboune hållit ett TV-sänt tal där han i kampen mot coronaviruset förbjudit alla folksamlingar och demonstrationer. Just den här fredagen är därför den första på över ett år som huvudstadens gator inte fylls av arga medborgare som skriker ut sina krav på politisk förnyelse.   

Det var när den då 81-årige presidenten Abdelaziz Bouteflika för femte gången på rad kandiderade till presidentposten 2019 som algerierna fick nog och utstötte ett kollektivt ramaskri. En proteströrelse som kom att gå under namnet Hirak (som på arabiska betyder “rörelsen”), med kvinnor och män, unga och gamla, från olika samhällsskikt och politiska ideologier, demonstrerade fredligt. Sådana demonstrationer var det svårt för regimen att slå ner med våld.  

Gatans krav fick gehör och i april samma år avgick Bouteflika. Men Hirak ville mer än så och rörelsen krävde att hela den gamla makteliten, uppbackad av militären, skulle lämna plats åt någonting nytt. “Alla måste bort” var slagord som upprepades i folkhaven och som fortfarande kortfattat definierar Hiraks främsta krav.  

Till slut hölls presidentval den 12 december 2019. Det bojkottades av en majoritet av befolkningen och avfärdades av Hirak som orättfärdigt eftersom det hölls inom de gamla vanliga politiska och juridiska ramarna.  

Abdelmadjid Tebboune, en representant för den förra regimen och handplockad av militären, valdes till president. Till en början fanns vissa tecken på reformvilja: tal om “seriös dialog” med oppositionen och möten med Hirak. Många av rörelsens fängslade sympatisörer släpptes också.   

Men snart förbyttes dialogviljan i godtyckligt motstånd, och flera aktiviteter med syfte att organisera Hirak har förbjudits.  

Regimen håller sig ännu fast vid makten, men är idag hårt pressad med flera parallella kriser att hantera: den politiska som Hirak har utlöst, den ekonomiska som fördjupats det senaste halvåret, och pandemin som slagit hårt mot Algeriet, vars sjukvård länge varit i stort behov av reformer.   

De inrikespolitiska och ekonomiska utmaningarna har också relevans för Algeriets grannländer och även för EU:s gräns som bara ligger cirka 15 mil bort över Medelhavet.  

Algeriet-massgrav.jpgAlgeriet kan ses som ett slags indirekt grindvakt för EU gentemot krig, kaos och terrorism i Libyen och Sahelregionen. På bilden utgrävning av misstänkta massgravar i Tarhuna i västra Libyen i juni i år. Foto: Hazem Ahmed/AP/TT. 

Enligt unionens utrikeschef Josep Borrell “för man dialog” med den algeriska regimen, både angående mänskliga rättigheter och ekonomiska frågor.   

Att EU har hållit låg profil sedan Hirak började protestera är inte förvånande.  

Det ligger i EU:s intresse att ha en stabil partner i Algeriet, bland annat från säkerhetspolitisk synpunkt. Dels har landet länge haft rollen som en viktig medlare i regionala konflikter, dels är det något av en grindvakt mot både den instabila Sahelregionen i söder och det kaotiska Libyen i öster.   

Sedan 2011, då maktvakuum uppstod i Libyen efter exdiktatorn Muammar Gaddafis död, har mängder av libyska vapen satts i omlopp. Landet har även fungerat som maktbas för jihadister.   

I Sahelregionen rör sig terrornätverk som al-Qaida och Islamiska staten över landgränserna. Smugglingen av vapen, droger och migranter är utbredd.  

Båda dessa områden utgör direkta säkerhetspolitiska hot, inte minst genom sina långa gränser i svår terräng som kräver avancerad och resursstark bevakning från Algeriets sida. De blir även därmed indirekta hot mot EU.  

Många forskare är överens om att spridningen av covid-19 har erbjudit en politisk chans för regimen att slå ner hårdare på Hirak.  

Aktivister, journalister och bloggare har fängslats det senaste halvåret, ofta på godtyckliga grunder. Ett av Hiraks mest kända ansikten, den 44-åriga gynekologen Amira Bouraoui, dömdes till ett års fängelse i juni. Hon anklagades bland annat för att ha brutit mot det då rådande utegångsförbudet, ha förolämpat islam och presidenten.  

Den 31 augusti fanns 44 politiska fångar inspärrade den 31 augusti 2020, varav många gripits just under coronapandemin, enligt organisationen Comité national pour la libération des détenus (CNLD). 

Algeriet-kvinna.jpgKänslig relation. En algerisk kvinna protesterar mot Europeiska unionen och för arméchefen Ahmed Gaid Salah, sedan EU-parlamentet i november i fjol fördömt människorättsläget i landet. Foto: Toufik Doudou/AP/TT 

Det är inte bara antalet gripanden som sticker ut utan också straffen. Det fall som har skapat störst uppmärksamhet och skakat om Hirak är den hårda domen i augusti mot den kända journalisten Khaled Drareni: tre års fängelse efter att ha rapporterat från en Hirak-demonstration.   

Domen kan tolkas som en varning från regimen, och har haft viss effekt. Både ilskan och rädslan har växt bland Hiraks sympatisörer. Många är nu försiktigare med vad de skriver i sociala medier. Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser beskriver läget som att regimen befinner sig i en “auktoritär spiral”.  

Ett annat exempel är den nya lag som parlamentet röstade igenom i april. Den kriminaliserar spridning av ”falska nyheter” som bedöms vara skadliga för ”rikets säkerhet”. 

Det är ännu oklart vilken väg Hirak kommer att ta de kommande månaderna. En central fråga för Algeriets framtid är om Hirak kommer att återgå till fysiska demonstrationer när mötesrestriktionerna hävs, och hur regimen i så fall kommer att agera. Hittills har den undvikit storskaligt våld och istället använt sig av skrämseltaktik.  

Det är också avgörande huruvida Hirak kommer att formulera konkreta mål och definiera vad en politisk seger skulle innefatta. 

Rörelsen har ingen enad ledning eller tydlig politisk agenda. Sedan februari 2019 har ingen riktig övergångsperiod tagit vid efter Bouteflika. Men det har väckts en ny politisk medvetenhet hos algerierna, och den vägg av rädsla som tidigare hindrade vanliga medborgare från att uttrycka sitt missnöje har till stor del rämnat.   

Och kraven på en civil stat utan militär inblandning i politiken kvarstår.   

Detta är djupt problematiskt för den nuvarande regimen, som med en stark militär i ryggen ser sig som landets legitima styre. Det finns ingenting som tyder på att militären skulle vara redo till eftergifter eller förhandla om den politiska makten. Sedan protesterna började för ett och ett halvt år sedan har det blivit tydligt att landets politiska system är motståndskraftigt, och militärens makt solid.  

Algeriet-Drareni.jpgDemonstranter visar sitt stöd för journalisten Khaled Drareni i Alger den 8 september, där en ny rättegång inletts mot honom efter överklagande. I lägre instans dömdes han till tre års fängelse efter att ha bevakat en oppositionell demonstration, en dom som orsakat stor upprördhet. Foto: Anis Belghoul/AP/TT 

Samtidigt tyder mycket på att de verktyg som regimen har haft till hands tidigare för att stävja social oro inte fungerar längre. 

Ett verktyg har varit att köpa sig socialt lugn genom intäkterna från gasexport, till exempel genom höjda bidrag till befolkningen. Men också detta håller på att bli ohållbart. 

Olje- och gasindustrin är själva ryggraden i ekonomin och finansierar en stor del av statsbudgeten. Över 95 procent av exportinkomsterna kommer därifrån. Naturresursernas enorma avkastning var en anledning till att expresidenten Bouteflikas regim kunde bli så långlivad. Den köpte sig socialt lugn i ett land där över hälften av befolkningen är under 30 år och en av fyra unga går arbetslösa. Mat, transporter, el och bostäder är kraftigt subventionerade.  

Men oljepriset har sjunkit kraftigt i flera år till det lägsta på flera årtionden. Det har redan har fått allvarliga konsekvenser – landets valutareserv har minskat med nästan hälften mellan 2013 och 2019.  

Även om Algeriets ekonomiska utsatthet har varit känd länge har både coronautbrottet och Hirak blottlagt denna än mer.  

Enligt prognoser kan regimen få det allt svårare att bibehålla det existerande subventionssystemet redan inom några år med de nu haltande olje- och gasintäkterna. Samtidigt är det politiskt mycket riskabelt för regimen att skära ner på subventioner i ett redan så känsligt läge som befolkningen befinner sig i. Mängder av familjer har förlorat sina inkomster bara de senaste månaderna. 

Den kommande tiden ser ut att kunna avgöra om de för tillfället pandemipausade protesterna får ny fart, och vilken väg Algeriet beger sig in på.  

EU har all anledning att noga följa vad som händer.  


Fanny Härgestam
Journalist med inriktning på Nordafrika. Hon är författare till reportageboken Det här är vår tid om demokratiutvecklingen i Tunisien efter revolutionen 2011.