Våg av massprotester över världen – men varför nu?

En revolutionsvåg – genomförd utan vapen – sköljer över världen.

I land efter land har människor rest sig för att kräva regimförändringar eller ökat självbestämmande genom ickevåldliga massprotester och civilt motstånd. Även om våld förekommit från såväl demonstranternas som de utmanade makthavarnas sida, är det meningsfullt att kategorisera dessa som ickevåldsuppror – massmobilisering av civila genom i huvudsak fredliga metoder.

Chile, Ecuador, Katalonien, Hongkong, Libanon, Irak, Sudan, Algeriet, Venezuela, Zimbabwe och Ryssland är några av de platser där folkliga resningar genom ickevåld mot de makthavande ägt rum under det senaste året.

På många sätt kan dessa uppror ses som ett hoppfullt tecken i tiden. Ett gemensamt drag som kan karaktärisera de flesta av årets uppror är att de förmått att massmobilisera. Detta är uppror som lockat stora skaror människor från olika delar av samhället ut på gatorna. Flera av dessa äger rum i djupt splittrade samhället, såsom Irak, Libanon och Sudan. Där har upproren lyckats med bedriften att överbrygga religiösa eller etniska skiljelinjer i sina samhällen och istället skapa breda koalitioner som förenas av gemensamma krav på förändring.

Även om ickevåldsuppror också innebär risker – för polarisering, maktvakuum, osäkerhet – är det i grunden något positivt att medborgare tar sina öden i egna händer och försöker skapa grundläggande förändring. Genom upproren danas en gemensam medborglig identitet präglad av egenmakt, demokratiska normer, och framstegstro.

Protest mot regeringens politik i Santiago de Chile den 26 oktober. Foto: Rodrigo Abd/AP

På ytan skiljer sig dessa folkliga uppror åt. De har startats av helt olika anledningar och med olika och specifika krav och med paroller mot exempelvis en planerad skatt på WhatsApp (Libanon), korruption (Irak), en höjning av biljettpriset i tunnelbanan (Chile), en höjning av bensinpriset (Ecuador), hyperinflation (Zimbabwe), straffdomar riktade mot egna politiska ledare (Katalonien), utlämnande av fångar (Hongkong), riggade lokalval (Ryssland), mat- och bensinpriser (Sudan), en femte period för den åldrande presidenten (Algeriet).

Mycket är alltså olika. Men finns det några gemensamma nämnare hos alla dessa civila ickevåldsuppror som kan förklara varför människor går ut på gatorna just nu?

En röd tråd är misstron mot de existerande demokratiska eller institutionella kanalerna. Demonstranterna har tröttnat på de rådande politiska systemen – diktaturer, semi-demokratier eller demokratier – och tror inte att systemen de verkar inom har möjlighet att genomföra nödvändiga reformer.

Det finns också gemensamma bakomliggande sociala och ekonomiska faktorer i de här fallen. Forskningen på området pekar på flera olika strukturella förklaringar till varför människor griper till direkt handling utan våld.

Sociala medier som drivande orsak till massmobilisering har fått en stor del av uppmärksamheten i den allmänna debatten, men effekten är sannolikt överdriven. Sociala medier kan förklara varför och hur protesterna sprids men har inte en positiv effekt på sannolikheten att de startas, vilket visas av forskning av bland annat Espen Geelmuyden Rød.

En demonstrant tar en selfie framför karikatyrer på politiska ledare i Libanon i samband med regeringskritiska protester i Beirut den 10 november. Foto: Husssein Malla/AP

Andra faktorer har bättre förklaringskraft. Några förklaringar fokuserar på missnöjet som drivkraft, såsom förekomsten av alltför skriande ekonomiska ojämlikheter; upplevd diskriminering av specifika grupper; och samhällen med stora ungdomskullar som upplever att deras aspirationer inte får möjlighet att komma till uttryck.

Andra förklaringar fokuserar på möjligheterna kring att organisera sig. Sådana möjligheter kan uppstå om det finns samhälleliga resurser i termer av sociala nätverk och förekomsten av ett starkt civilt samhälle. I forskning som den norsk-australienska forskaren Charles Butcher och undertecknad genomfört kan vi visa att den ekonomiska strukturen av ett samhälle kan hjälpa till att förklara varför ickevåldsuppror uppstår i vissa länder men inte andra. Det handlar om att graden av industrialisering påverkar chansen för ickevåldsuppror: i industrialiserade samhällen skapas lättare övergripande sociala nätverk och möjligheter för att organisera ett effektivt motstånd mot en regim genom protester, strejker och massmobilisering.

En annan strukturell förklaring pekar på den demografiska sammansättningen av samhället. Samhällen med ett stort ungdomssegment och många utbildade studenter kan utgöra grogrunden för ickevåldsuppror. Med många framförallt yngre utbildade kan det finnas en större pool att rekrytera potentiella demonstranter ifrån.

En studie från Susanne Schaftenaar (doktorand vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet, och deltagare i forskningsprojektet ’Battles without Bullets’) visar att ökad jämställdhet kan bidra till att skapa möjligheter för kvinnor och flickor att delta i protesterna. Detta stämmer väl överens med ny forskning som visar hur kvinnligt deltagande kan öka ickevåldsupprorens masspotential och också bidra till att bibehålla dem ickevåldliga.

Dessa bakomliggande faktorer återfinns också i många av de samhällen som vi bevittnat uppror i under året.

Massprotesterna mot regimen med krav på reformer i Algeriet började i februari och fortsätter. Bilden är från en demonstration i Alger den 8 november. Foto: Fateh Guidoum/AP

Det finns mycket värde i dessa förklaringar. Det finns dock begränsningar med strukturella förklaringar. Sådana förklaringar är generellt sett bättre på att hjälpa oss förstå likheter och skillnader mellan fallen än att förklara varför upproren sker just nu. Många av dessa faktorer har ju existerat i de berörda länderna under en längre tid.

Strukturella förklaringar tar inte heller hänsyn till att individer och grupper under olika omständigheter kan välja att agera annorlunda. Individer och grupper påverkas naturligtvis av strukturer men har samtidigt egna möjligheter att själva tolka sin situation och utifrån detta finna nya vägar till förändring och mobilisering.

Förklaringar på strukturnivå är därför nödvändiga men räcker inte för att förklara varför folkliga ickevåldsuppror uppstår just nu.

Vi kan se att upproret följer mönster från tidigare men också avviker. Forskningen pekar på att ickevåldsupproren har blivit vanligare över tid. Demonstrationerna i Beirut, Barcelona och Santiago de Chile stämmer väl in med bilden av en växande trend. Metoderna att demonstrera, strejka, genomföra civila blockader, och ockupera centrala torg har spritt sig och blivit till en repertoar av handlingar som allt fler medborgare och grupper kan tillgripa för att åstadkomma förändring. 

Vi har också sett historiskt att ickevåldsrevolutioner tenderar att komma i vågor. Ett ickevåldsuppror i ett land kan sprida sig till ett annat. Det skapas ett självdrivande momentum. Uppror leder till uppror. Arabiska våren, ”färgrevolutionerna” i Östeuropa, ”People Power”-revolutionerna i Asien, samt de tidigare demokratiseringsupproren i Latinamerika har varit exempel på sådana regionala vågor av folkliga resningar genom ickevåld. Men vad som tycks vara nytt denna gång är att vågen av massprotester inte begränsat sig till en specifik region, utan att de under år 2019 har förekommit runt om i hela världen.

Även om det är för tidigt att säga hur mycket årets upprorsvåg skiljer sig från tidigare mönster – jämförbara empiriska data saknas – verkar det som om vågen av massprotest, civil olydnad och folkligt ickevåld denna gång är global.