Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland

Nordirland har saknat regering i mer än två år och det ser inte ut att bli något nytt styre i Belfast inom överskådlig tid. På sistone har det inte ens förts några förhandlingar för att få till en ny ministär. Och det beror på brexit.

Men det är inte britternas beslut att lämna EU som har orsakat problemen, brexitprocessen har bara gjort det ännu svårare än tidigare att förmå de två största nordirländska partierna, Demokratiska unionistpartiet (DUP) och Sinn Féin, att återuppta regeringssamarbetet.

Inför folkomröstningen om det brittiska EU-medlemskapet i juni 2016 var DUP i stort sett det enda parti i Nordirland som pläderade för att Storbritannien skulle lämna EU. Men partiet hade inte opinionen med sig, då 56 procent av nordirländarna röstade för att landet skulle stanna kvar inom unionen. Det var dock fler katolska nationalister än protestantiska unionister som röstade för ett fortsatt EU-medlemskap.

Då var det få som anade vilken sprängkraft som frågan om gränsen mellan Nordirland och Irland skulle få i förhandlingarna mellan London och EU, eller vilket stort inflytande DUP skulle få. Det som ändrade dynamiken var nyvalet i Storbritannien i juni 2017 som gav DUP en vågmästarroll i det brittiska parlamentet.

Arlene Foster. Foto: Shutterstock

Sedan dess har DUP-ledaren Arlene Foster och hennes partikamrater motsatt sig alla lösningar på gränsfrågan som innebär att Nordirland särbehandlas på något sätt. Det har gjort det extra svårt för Theresa Mays konservativa regering att få underhuset att godkänna det utträdesavtal som den förhandlat fram med EU. Under tiden vädrar Sinn Féin morgonluft, för i takt med att gränsfrågan har blivit allt svårare att lösa tycks stödet för ett enat Irland öka.

Samtidigt läggs allt fler viktiga ärenden på hög i Nordirland, i väntan på en ny provinsregering.

Regeringskris i Nordirland

Men det var som sagt helt andra saker som ledde till att den nordirländska regeringen sprack i och med att Sinn Féins Martin McGuinness avgick som biträdande försteminister i januari 2017 (han avled senare i mars 2017). Hans beslut hade föregåtts av en lång period av starka spänningar mellan DUP och Sinn Féin, men det som fick honom att hoppa av var Arlene Fosters vägran att ens tillfälligt kliva åt sidan i samband med en skandal kring ett program för förnyelsebar energi (förkortat RHI) som hon hade ansvarat för som minister.

Ett nordirländskt nyval i mars 2017 befäste bara det fastlåsta läget. Valet var för övrigt historiskt eftersom nationalistpartierna för första gången vann en majoritet av rösterna i provinsvalet. Sedan dess har alla försök att få till stånd en ny regering i Belfast misslyckats.

Tidigare har de brittiska och irländska regeringarna kunnat agera gemensamt för att lösa allvarliga politiska kriser, men i brexitprocessens spår har London och Dublin fått allt svårare att komma överens. Fram till det brittiska nyvalet 2017 visade regeringen i London föga intresse för det som pågick i Nordirland.

Drottning Elizabeth II pryder en vägg på protestantiska Shankill Road i Belfast. Foto: Lena Karlsson

Nästan överens

De sparkrav som London hade ställt på Belfast hade redan tidigare frestat på regeringssamarbetet i Nordirland, men det har inte saknats andra tvisteämnen. Den så kallade flaggprotesten kring årsskiftet 2012/2013 rev upp gamla sår i samhället. Den utlöstes av Belfast kommunfullmäktiges beslut att begränsa hur många dagar om året den brittiska flaggan får hissas utanför stadshuset och utlöste våldsamma protester framför allt i protestantiska arbetarklasskvarter.

Oenighet har också rått kring protestantiska parader och en ny språklag, Irish Language Act, som skulle ge det iriska språket officiell status. En annan känslig fråga är hur Nordirlandskonfliktens historia ska skrivas och vem som ska ses som ett offer (och i förlängningen ha rätt till skadestånd). Och om staten ska fortsätta utreda gamla fall från konfliktåren och vilka misstänkta förövare som ska ställas inför rätta.

Trots all ömsesidig misstro var DUP och Sinn Féin ändå på väg komma överens om att bilda en ny regering i februari 2018, men överenskommelsen sprack i sista stund och partierna anklagade varandra för misslyckandet. Det tycks dock som att det var DUP:s motstånd mot språklagen som fällde avgörandet. En majoritet av unionistpartiets anhängare ser lagen som ett verktyg för Sinn Féin att nå sitt mål om ett enat Irland.

− Åren 2007 till 2016 var relativt stabila i Nordirland, samtidigt som det var mycket som inte sköttes effektivt. Nu är allt uppkastat i luften, säger David Mitchell, fredsforskare vid Trinity Colleges Dublins filial i Belfast.

Crossmaglen i Nordirland, nära gränsen till Irland. Foto: Lena Karlsson

Brexit och ett enat Irland

Sedan dess har klyftorna vidgats ytterligare. DUP fortsätter att, numera i sällskap med Ulsters unionistparti (UUP), avvisa de nödlösningar (som kallas för backstop) som Theresa May och EU enats om, och som syftar till att förhindra att det uppstår en hård gräns mellan Nordirland och Irland.

På den andra sidan står Sinn Féin, socialdemokratiska SDLP, Allianspartiet och Gröna partiet som öppet stödjer Theresa Mays utträdesavtal. Men inget av de här partierna finns på plats i det brittiska underhuset. UUP och SDLP åkte ur det brittiska parlamentet i nyvalet 2017, medan Sinn Féin, som vann sju mandat, väljer att inte delta eftersom partiets ledamöter vägrar att svära trohetseden till den brittiska kronan. Det betyder att det bara finns ett parti, DUP, som talar för Nordirland i Westminster.

På hemmaplan hoppas dock många nordirländska företagare och bönder på att premiärminister Mays avtal ska godkännas. På sistone har det till och med funnits tecken på att DUP har börjat mjuka upp sin hårda linje.

Fredsavtalet i Nordirland och det faktum att både Storbritannien och Irland är EU-medlemmar betydde att gränsfrågan blev mindre viktig för många nordirländska katoliker. Till och med Sinn Féin hade accepterat att partiet bara skulle kunna nå sitt mål om ett enat Irland på lång sikt. Men det håller på att ändras och det finns de som säger att brexit har gjort mer för att föra fram tanken på ett enat Irland än IRA:s 30-åriga våldskampanj.

Demonstration mot brexit i London. Foto: Gina Power/Shutterstock

I slutet av förra året beskrev den irländske ekonomen David McWilliams i Financial Times hur moderata nordirländare börjat överväga fördelarna med ett enat Irland. Han refererar till en opinionsundersökning som tyder på att 60 procent av nordirländarna skulle kunna tänka sig ett närmare politiskt och ekonomiskt samarbete med Irland om det skulle gynna ekonomin. Han poängterar att befolkningskurvorna visar att de katolska nationalisterna kommer att vara fler än de protestantiska unionisterna redan i slutet av 2020-talet. En hake är dock att de som bor i republiken kanske inte är lika angelägna som förr: att Nordirland kan ses som ett skilsmässobarn där ingen av föräldrarna är särskilt angelägna om att få vårdnaden, men där barnet inte klarar sig på egen hand.

Flera bedömare påpekar att Sinn Féin-politiker i hemlighet är rätt nöjda med sakernas tillstånd, samtidigt som de är måna om att det inte ska se ut som om de exploaterar frågan för sina egna syften.

Svartvit politik

Den dominerande ställning som DUP och Sinn Féin numera har i nordirländsk politik är ett symptom på den tilltagande politiska polariseringen i Nordirland. Framgångar för DUP får fler katolska nationalister att rösta på Sinn Féin och vice versa, även om de i ett annat läge hellre skulle rösta på ett annat parti. Allt för att inte riskera att hamna i underläge gentemot motparten och för att bekräfta den egna identiteten.

− Det finns många människor som vill ändra på det, men sedan kommer valdagen, och då verkar allt svart eller vitt, och istället låter de rädslan styra. Det finns mycket rädsla i samhället, säger Garrett Carr, som undervisar i kreativt skrivande på Queens University i Belfast.

I förlängningen betyder det att även politiker som missköter sina uppdrag får behålla dem, och till och med kan öka sin röstandel. Samtidigt är röstskolket utbrett (i mars 2017 låg valdeltagandet på nästan 65 procent, i valet året innan röstade 55 procent).

Premiärminister Theresa May. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Vem styr Nordirland?

Det är inte bara en provinsregering som saknas i Belfast. Det nordirländska parlamentet, Stormont, har inte sammanträtt sedan i mars 2017. Vid tidigare allvarliga kriser har den brittiska regeringen tagit över styret av Nordirland, men det tycks den inte vara beredd att göra nu. Tills vidare sköts det löpande arbetet, inklusive att lägga fram den nordirländska budgeten, av brittiska statstjänstemän, och i vissa fall av Nordirlandsministern. Men deras befogenheter är begränsade, vilket betyder att en rad viktiga beslut dröjer. Det gäller flera större infrastrukturprojekt, en planerad vårdreform, en lagändring när det gäller kvinnomisshandel, åtgärder för att förbättra barns hälsa och så vidare.

Theresa May har också fått erfara att DUP inte är någon trogen bundsförvant, att det inte räcker att erbjuda DUP mer pengar för att partiet ska rätta sig in i ledet i brexitpolitiken. Är det något DUP kan så är det att säga nej. För partiets anhängare och många andra nordirländska protestanter är bibehållna band till resten av Storbritannien bra mycket viktigare än reda pengar.

Under tiden pyr missnöjet bland invånarna i Nordirland över brister i vården, skolan och annan offentlig service. I augusti förra året gjordes ett försök att – under #wedeservebetter − sätta press på DUP och Sinn Féin att komma överens. Protester hölls i 13 städer, men redan från början försvagades initiativet av interna motsättningar och anklagelser om politisk naivitet i sociala medier.

Knappast någon tror att Nordirland kommer att få någon ny regering innan brexitprocessen är någorlunda i hamn. Många befarar att det kommer att ta betydligt längre tid än så.