Februari

142. De till syntes oändliga korruptionsskandalerna kring Jacob Zumas styre i Sydafrika har i åratal skapat rubriker och många har frågat sig hur ett av Afrikas mest framgångsrika länder inte lyckas få ordning på situationen. Hur går det egentligen med demokratin på kontinenten? Nyhetsrapporteringen från den politiska scenen i de olika länderna i Afrika tecknar en oklar bild av läget och utvecklingen den senaste tiden. Den långdragna kampen om maktskiftet i Sydafrika, ledde till att Zuma till sist tvingades avgå. I Kenya kulminerade efterspelet kring den kontroversiella valprocessen i slutet av januari när landets president Uhuru Kenyatta släckte ner en rad tv-kanaler och radiostationer i samband med att oppositionsledaren Raila Odinga symboliskt svors in som "folkets president". Kenyas president Uhuru Kenyatta med sin sydafrikanske kollega Jacob Zuma vid ett möte i Durban i janauri. Foto: GCIS/Creative Commons Osäkerhet präglar situationen i Kongo-Kinshasa där nya val ska organiseras den 23 december i år – drygt två år efter att Joseph Kabilas mandatperiod tog slut. Tiden fram till valet – under en regim som förra året avrättade över tusen oppositionella – kan komma bli kaosartad och våldsam. Ständiga rubriker om krympande utrymme för journalister och det civila samhällets verksamhet samt rutinmässiga trakasserier av oppositionspolitiker och aktivister kantar rapporterna från Magufulis Tanzania, Musevenis Uganda och Sisis Egypten – för att nämna några. Samtidigt fick nyligen Afrikas första kvinnliga president, Ellen Sirleaf Johnson, ta emot Mo Ibrahim pris för förtjänstfullt ledarskap i Afrika för sitt arbete med att leda Liberias demokratiska process framåt. I Zimbabwe har avsättningen av Robert Mugabe efter hans 37 år vid makten skapat förväntningar på landets demokratiska framtid. Gambia har hyllats som en modell för en "demokratisk kupp" där man, med stöd från samarbetsorganisationen Ecowas, lyckades byta ut en auktoritär regim vid valurnorna. Efter ett år vid makten har Adama Barrow påbörjat det långsiktiga arbetet med att bygga upp landet från grunden. Ellen Johnson Sirleaf. Foto: UN Women/Ryan Brown Men hur ser egentligen trenden ut på kontinenten, när det gäller demokratiseringen i Afrika? Economist Intelligence Unit (EIU) mäter årligen tillståndet för demokratin i världens länder. Fokus för mätningen, som i sin tur ger ett så kallat demokratiindex, ligger på fem nyckelfrågor: valprocesser och pluralism, medborgerliga rättigheter, regeringens funktionsduglighet, politiskt deltagande och sist, men inte minst, politisk kultur. Om man jämför demokrati på en skala från 0 (auktoritär regim) till 10 (fullständig demokrati) under de senaste tolv åren har demokratin i Afrika i genomsnitt ökat från 4,11 till 4,28 enligt EIU. Matchande globala siffror är 5,52 och 5,48. Den goda nyheten är att demokratiutvecklingen över tid visserligen gått i rätt riktning. Den dåliga nyheten är att utvecklingen inte bara gått mycket sakta men också mattats av rejält. Medan ökningen under åren 2006–2011 var på 0,15 sjönk den till bara 0,02 under 2011–2017. Framgång i nord och i väst – tillbakagång i öst De största framstegen har man sett i Nord- och Västafrika där mer än hälften av länderna har visat på avsevärda förbättringar. Inte överraskande ligger Tunisien i topp där den arabiska våren ledde till regimbyte och nya demokratiska institutioner är på god väg att bli etablerade. Utöver Tunisien har bara sex andra länder avancerat med mer än en poäng på EIU:s demokratiindex under perioden. Fem av dessa ligger i Västafrika: Ghana, Togo, Guinea, Sierra Leone och Burkina Faso. Det råder visserligen stora olikheter dem emellan – Ghana har till stor del lyckas stärka existerande demokratiliknande institutioner och räknas som en av de få stabila demokratierna, medan Togo och Guinea trots mödosamma framsteg fortfarande är att betrakta som två av (för) många auktoritära regimer på kontinenten. Av de tio länderna där demokratiutvecklingen har märkbart försämrats ligger fyra i Östafrika. Den nära på totala avsaknaden av trovärdiga val och politisk pluralism är huvudorsaken till de dåliga resultaten i Etiopien, Sudan och Rwanda medan Madagaskar efter kuppen i 2009 och den påföljande politiska krisen i landet har påbörjat en långsam process tillbaka till ett mer demokratiskt samhälle. I botten finner vi dock Burundi som efter mer gradvisa nedgångar rasade på EIU:s mätningar i efterdyningarna av det oroliga och mycket kontroversiella valet i 2015 där den sittande presidenten Pierre Nkurunziza kandiderade för en tredje mandatperiod, och slutligen vann en överlägsen seger. Men mest av allt: same old, same old Nära hälften av kontinenten brottas emellertid med demokratisk stagnation. Värst är situationen i Centralafrika där demokratiprojektet ser ut att ha hamnat i totalt dödläge i fem av åtta länder. Centralafrikanska Republiken, Tchad och Ekvatorialguinea har dock inte bara stillestånd – de är också de tre länderna som, tillsammans med Kongo-Kinshasa till följd av Kabilas politik de senaste åren, ligger sämst till vad gäller demokrati på hela kontinenten.    Protest mot rivningen av ett bostadsområde tanför Lagos i Nigeria. Foto: Creative Commons Fyra byggstenar för demokratiska framsteg Man ska vara försiktig med att generalisera – Africa is not a country. När det är sagt så finns en hel del jämförbara problem som länderna på kontinenten måste få kontroll på för att demokratiprojektet ska lyckas. Här är en sammanfattning av fyra byggstenar som demokratiförkämparna måste gripa tag i för att skapa en positiv utveckling. 1. Främja social sammanhållning Ett av huvudsyftena bakom staten som konstruktion är att verka för att medborgarna kan bo och leva tillsammans. Statens förmåga att hantera olikheter och bygga broar mellan folk är särskilt viktigt i länder där man definierar sig själva utifrån till exempel etnisk eller religiös tillhörighet – som så ofta är tillfället i Afrika. Samtidigt tenderar det politiska spelet i många länder att istället påkalla och skärpa dessa motsättningar. Den framträdande roll som etnicitet spelar på den politiska scenen i Kenya utgör bara ett exempel. Framöver kommer det bli viktigt att hålla ögonen på nya potentiella grupper inom samhället. Med ökande urbanisering kommer politikernas förmåga att säkerställa samspelet mellan stadsbor och landsbygdsbor bli allt viktigare. Detsamma gäller för generationsklyftan. Ett misslyckande på det här området skulle fortsätta ge näring till extremism och terrorism som i sin tur kommer att undergräva demokratiutvecklingen ytterligare. 2. Bekämpa korruption Korruption bland eliten påverkar utsikterna för demokrati på två sett. Först undergrävs trovärdigheten och legitimiteten till inte bara politikerna själva men också hela systemet inom vilket de är verksamma. De många korruptionsskandalerna som kantat Zumas presidentskap i Sydafrika har dock visat sig inte bara ge Zuma möjlighet att utforska alla möjliga gråzoner för att berika sin familj och sina vänner, utan samtidigt också öppnat för mäktiga individer, institutioner och företag att påverka landets politik och lagstiftning i syfte att tjäna privata intressen. Utbredd korruption har lett till att Sydafrika bedöms av allt flera som en ”captured state.” Vad är poängen med fria och rättfärdiga val om de folkvalda använder skattebetalarnas pengar till att berika sig själva och även låter andra intressen styra politiska prioriteringar? Demonstration i Kapstaden mot president Jacob Zuma i april 2017. Foto: Shutterstock För det andra har korruption självklart en mer praktisk konsekvens: den skadar demokratins möjlighet att leverera produkten som väljarna har ”köpt” via rösturnorna. Pengarna som skulle gått till utveckling på landsbygden, utbildning, och hälsa försvinner helt enkelt långt innan de var tänkta att komma fram. Bekämpningen av korruption behöver samtidigt anta en ”bottom-up approach”. I en undersökning från 2015 i 28 länder på kontinenten rapporterade Transparency International att i snitt en av fem betalt mutor till representanter för den offentliga förvaltningen. I Liberia var antalet så högt som sju av tio. Organisationen har också påpekat den starka länken mellan korruption och val i Afrika. Fadumo Dayib, som kandiderade i presidentvalet i Somalia i fjol resonerade så här i efterdyningarna av valet: Corruption was the biggest challenge. Whenever I spoke to people in politics or power the first thing they would ask was “What do you have for us?”, “How much money do you have?” or “How much can you pay?” They were not interested in my vision for Somalia. This was very frustrating. How can you come into elected office through unconstitutional means and then demand that the citizens adhere to the rule of law when you yourself have not done so? 3. Uppvisa resultat Biståndsretoriken om demokratifrämjande fokuserar ofta på politiska och civila rättigheter – men man blir inte mätt på att delta vid val, behandlas rättvist eller bemötas som en jämlik: Demokratin måste visa resultat. System måste byggas och resurser och kapacitet måste tillföras för att effektivisera förvaltningen som skall tillhandahålla offentliga tjänster – nationellt, men också på regional och lokal nivå. Med ökande befolkning och pressade resurser handlar det också om att engagera den privata sfären och genomföra reformer som kan ge nödvändig ekonomisk utveckling – inklusive arbetstillfällen. Hur detta ska genomföras beror givetvis på den lokala kontexten i varje land, men fokus på maktfördelning samt mekanismer för utövande av ansvarsskyldighet kommer vara A och O i sammanhanget. En ung aktivist talar på ett oppositiosnmöte i Mbale i Uganda 2011. Foto: Gaborbasch/Shutterstock 4. Öka engagemanget bland unga Afrika är värdens yngsta kontinent. Hela 19 av värdens 20 yngsta länder mätt efter genomsnittsålder ligger här och omkring 65 procent av befolkning är under 35 år. I detta ligger otroliga socio-ekonomiska utmaningar – hur skaffar man jobb till alla? – men samtidigt också fantastiska möjligheter – mängden utbildad, energisk, teknologikunnig och kreativ arbetskraft. Avgörande för den demokratiska utvecklingen är att få dessa unga med på tåget. Utan de ungas stöd – som bara kan säkras genom deras deltagande och inflytande – kommer de spirande demokratiska institutionerna och processerna i många länder att fallera. Unga måste få tillgång till den politiska scenen. Lagarna måste ses över för att unga ska ha möjlighet att bli invalda i beslutsfattande organ och politiska partier måste ta ett mycket större ansvar för att unga ges möjligheter att verka och driva sina frågor in på lokala och nationella politiska agendor. Vidare har politikerna skyldighet att söka unga där de finns. Intrycket av att unga är ointresserade av poliska frågor kan snabbt  vederläggas med till exempel några tangenttryckningar på Facebook och Twitter. Kampanjerna #FeesMustFall och #MyFlag i Sydafrika och Zimbabwe är några av bevisen på detta. Ungas frustration med dagens styresätt handlar framför allt om uppfattningen om ett otillräckligt politiskt ledarskap. Åtgärder som skulle reducera politisk korruption och öka demokratisk utdelning kommer samtidigt locka fler unga att engagera sig på den demokratiska spelplanen. Vägen framåt                                                                             En sak är säker: demokratin har en lång väg att gå och farten på utvecklingen lämnar mycket att önska. Under det senaste decenniet har framgångar varvats med bakslag och stagnation. De komplexa och rejäla utmaningarna länkad till sammanhållning, korruption, resultat och ungas inflytande utgör bara några av byggstenarna som måste på plats för att fler länder i Afrika ska lyckas hamna i samma klass som Mauritius, det enda landet som enligt EIU i nuläget kvalar in som en full demokrati på kontinenten.

241. Som komplement till alla fjolårets böcker och konferenser om den ryska revolutionen 1917 och dess politiska följder skildrar Kalle Kniiviläs Tanjas gata – Rysk vardag 1917–2017 (Atlas) vardagslivet för vanliga människor i Sankt Petersburg där revolutionen började. Kniivilä, journalist vid Sydsvenskan och författare till tre uppmärksammade reportageböcker om dagens Ryssland och dess grannar, gör det genom att fokusera på några boende vid Andra linjen, en gata nära universitetet på Vasilij-ön. Ursprungligen skulle boken handla om de boende i bara ett hus där flickan Tanja Savitjeva bodde under belägringen under andra världskriget. Tanja efterlämnade dagboksanteckningar om sin familjs tragiska öde, och huset blev sedermera en minnesplats. Vid en parallellgata växte förresten Vladimir Putin upp. Boken bygger huvudsakligen på intervjuer med ett drygt tiotal personer som bott eller arbetat vid Tanjas gata, men också på rysk och västlig forskning om vardagslivet i Ryssland, samt ögonvittnesskildringar, dagböcker och ryska tidningsartiklar ända från 1917. Intervjuer, kommentarer och bakgrundsinformation varvas på ett smidigt och distanserat sätt. När Kniivilä till exempel vid en demonstration på den före detta revolutionsdagen den 7 november 2016 talar med en kommunist, som liksom fordom Mao inte har något emot ett tredje världskrig med Nato, där två tredjedelar av världens befolkning dödas, om bara kommunismen segrar, avhåller sig Kniivilä från kritik och låter åsikten tala för sig själv. Boken är kronologiskt upplagd med nedslag i varje decennium efter 1917 och med tillbaka- och framåtblickar, vilket kan resumeras på följande sätt: Under tilltagande kaos genomför bolsjevikerna sin statskupp i oktober 1917 (enligt dåvarande tidräkning), men enligt konstnären Alexandre Benois’ dagbok märks det mest i stradens centrum och nöjeslivet fortsätter i stort sett som vanligt. Visserligen råder alkoholförbud sedan 1914 men under hösten 1917 tilltar i stället plundringarna av överklassens vin- och spritförråd. Lenin ger order om att förråden ska förstöras, och enligt en källa dör fler i strider om tsarens vinförråd än i stormningen av Vinterpalatset. Under november genomförs det första demokratiska valet till en lagstiftande församling i Ryssland, men bolsjevikerna förlorar och upplöser församlingen i januari 1918. Privata företag förbjuds och böndernas spannmål beslagtas. Savitjevs bageri stängs. Under det följande inbördeskriget inträder hyperinflation och pengar förlorar allt värde, industrin står stilla, och hungersnöden breder ut sig. Folk flyttar ut från staden, så att bara en tredjedel är kvar 1920. Men efter strejker och soldatuppror inför Lenin en ny ekonomisk politik (NEP) 1921, som tillåter privat handel med livsmedel, småföretagande och fastighetsköp. Spritförsäljning blir en av statens viktigaste inkomstkällor. På Tanjas gata får familjen Savitjev öppna sitt gamla bageri igen, och den lutheranska församlingen i Mikaelskyrkan tillåts stanna kvar. 1927 är enligt Kniivilä frihetens höjdpunkt i Sovjetunionen, men samma höst krossar Stalin all opposition inom partiet och slutet för NEP börjar. Savitjev förlorar sitt bageri och även sina medborgerliga rättigheter. 1929 intensifieras den antireligiösa kampanjen, Mikaelskyrkans präst grips och döms till tio års arbetsläger. Veckodagar och söndagar ersätts med fyra arbetsdagar och en vilodag. Ungefär en miljon av stadens invånare dog under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad. Foto: RIA Novosti Archive/Boris Kudoyarov/CC-BY-SA 3.0 1937 har kollektiviseringen av jordbruket genomdrivits, femårsplanernas industrialisering pågår, och den stora terrorn börjat. Enbart på Tanjas gata, drygt en kilometer lång, döms minst 79 personer till döden och, i genomsnitt en person per hus avrättas åren 1936–1938. Först drabbas de med estnisk börd, sedan de med polsk och tysk. Inte ens en handikappad pensionär undkommer en dödsdom för landsförräderi. De flesta bor nu trångt i kommunalki och det råder ständig brist på olika matvaror och bränsle. Under den 900 dagar långa nazityska belägringen av Leningrad dör ungefär en miljon av 2,5 miljoner invånare av svält, relaterade sjukdomar och stridshandlingar. Kannibalism förekommer. I januari 1942 är det över 20 grader kallt och folk fryser ihjäl i brist på bränsle. Tanjas dagbok skildrar hur familjemedlemmarna dör en efter en och själv dör hon 1944, 14 år gammal. Tanjas överlevande kamrat Natalja Soboleva berättar för Kniivilä att det inte fanns någon elström, alla måste gå till fots, och vatten kunde bara hämtas i floden Neva. I augusti 1942 evakuerades hon och hamnade i en by nära gränsen till Mongoliet. 1945 fick hon återvända till sin förstörda lilla lägenhet och tilldelades ett par stora herrskor. En evakuerad grannflicka, Korina Klodt, vars föräldrar avrättats 1937, fick inte komma tillbaka till staden. Fyrtio år efter revolutionen, när Sovjetunionen lagt under sig halva Europa och blivit en supermakt med kärnvapen, blir landet först i rymden med Sputnik. Efter Stalins död och Koreakriget inleder Chrusjtjov en avstalinisering och avspänning mot väst. Byggandet av enkla bostäder kommer igång. Aleksandr Uralov, vars familj övertagit Savitjevs lägenhet, berättar att det ännu saknades centralvärme men de hade vatten, toalett och gasspis. Natalja Soboleva bor kvar och deltar i byggandet av en tunnelbana, Korinas Klodts föräldrar rehabiliteras och efter några år får hon en kommunalka i närheten. Det finns bara fyra kaféer i hela tre-miljonerstaden. På 1960-talet, när Chrusjtjov avsatts, förvärvar folk teve, kylskåp och tvättmaskin, så även på Tanjas gata. Det politiska tövädret är slut men nu utvecklas samizdat (självpublicering) och piratkopierad musik. Vissångaren Vladimir Vysotskij börjar framträda i staden, och poeten Iosif Brodskij blir stamgäst på det nya kaféet Saigon. I slutet av 1970-talet fortsätter livet ännu att förbättras. Lägenheter byggs och renoveras, löner höjs och alltfler varor, om än av dålig kvalitet, finns att tillgå, särskilt om man har kontakter. Aleksandr Uralov engagerar sig i bostadsaffärer och politisk undervisning och kan som en av få ryssar köpa bil. Sovjetunionen är på höjden av sin makt och får hålla 1980 års olympiad. Alltfler västturister kommer till staden och med dem konsumtionsvaror och kulturpåverkan. Aleksandr Uralov bor i lägenheten där Tanja bodde. Foto: Kalle Kniivilä Men 1979 invaderar Sovjet Afghanistan och ett långt ockupationskrig börjar. Landet får en ledarkris, då tre senila ledare dör efter varandra, vilket öppnar dörren för Michail Gorbatjovs tillträde 1985. Sjunkande världsmarknadspris på olja och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl banar vägen för politiska och ekonomiska reformer, slut på kriget 1989 och avspänning med väst. Men Gorbatjov blir inte populär. Uralov berättar att omkring 1986 började det bli brist på allt möjligt och köerna allt längre. Gorbatjovs kampanj mot alkohol vållar stort folkligt missnöje. 1991 faller Sovjetunionen sönder, Jeltsin blir Rysslands president och en kaotisk övergång från kommunism till marknadsekonomi börjar med galopperande inflation, fattigdom och brottslighet. Samtidigt ökar varutillgång och reklam. Censuren avskaffas och 1990-talet blir den friaste tiden i Rysslands historia. Fastigheter på Tanjas gata privatiseras och moderniseras. Dåvarande vice borgmästare Putin köper en lägenhet vid gatan. Fysikern Aleksandr Dymnikov blir fastighetsmäklare där och kan köpa en dyr BMW för pengar han tjänat på att förmedla sovjetisk konst i väst. Mobiler och datorer blir vanliga. Men 1998 drabbas ryssarna av ett nytt dråpslag, då staten pga. stora utlandslån och fallande oljepris går i bankrutt. Rubeln, som nyss devalverats, förlorar två tredjedelar av sitt värde mot dollarn, och bankerna faller som käglor, varför sparare åter förlorar insatta pengar. Ryssarna förlorar sin tro på marknadsekonomi och demokrati.   2007 är Vladimir Putin president och Ryssland har under hans sju år vid makten en ekonomisk tillväxt och stigande standard som aldrig tidigare tack vare stigande oljepris och rubelkraschen 1998. På Tanjas gata blandas lyxlägenheter med trånga kommunalkor, som är fler än i andra städer. Mikaelskyrkan har lämnats tillbaka till den ryskspråkiga lutheranska församlingen och ett barnsjukhus har åter öppnat en lokal för den ortodoxa kyrkan, som håller på att bli den nya statsideologin. I närheten uppstår samtidigt Vkontakte, den ryska motsvarigheten till Facebook. 2008 drabbas även Ryssland av den internationella finanskrisen och fastighetsbubblan spricker, men nu har staten reserver. Ryssland invaderar Georgien. Foto: Kalle Kniivilä Hundra år efter revolutionen har Ryssland erövrat Krim, stöder separatister i östra Ukraina och för krig i Syrien, vilket lett till kris i västrelationerna, och oljepriset har åter sjunkit. Inte bara kommunisterna hyllar Stalin, och sovjetnostalgin breder ut sig. Korina Klodt, vars föräldrar mördades, har goda minnen från sovjettiden, och barnsjukhuschefen talar med Kniivilä om behovet av en stark ledare. Som avslutande bild av Ryssland väljer Kniivilä de gåtfulla sfinxerna som står kvar nere vid Nevas strand. För hela perioden visar Kniivilä en klar blick för både väsentliga och absurda inslag i folks vardagsliv, som speglar det storpolitiska skeendet. Han påvisar både kontinuitet och förändring. Till skillnad från tidigare böcker saknas foton, men sådana finns på författarens webbplats. Boken rekommenderas som en lättläst guide till Rysslands tragiska och komplicerade historia.

143. When Sweden in 2014 decided to recognize Palestine, Denmark declined and said, as an echo of the US government, that it supported a negotiated two-state solution between Israel and the Palestinians. At that time, Denmark had a Social Democratic prime minister, Helle Thorning-Schmidt, and the Minister for Foreign Affairs, Martin Lidegaard, was from the Social-Liberal Party (Radikale Venstre). When the US President Donald Trump in January 2018 declared he would cut aid to the Palestinians, including aid to the UN program UNRWA (which was established in 1949 to provide humanitarian relief to refugees such as housing, primary health and schools) punishing them for their anger with his decision to move the US Embassy to Jerusalem, Sweden immediately stepped in to disburse 58.5 million USD to UNRWA. EU is supporting UNRWA's humanitarian work for Palestinian refugees. Photo: European Commission DG ECHO   In Denmark three parties, representing a majority in the Parliament expressed support for Trump’s decision and argued for a dissolving of the Palestinian refugee camps and UNRWA in interviews in the Danish daily Berlingske. The interviews – with the spokespersons from the Social Democrats, Nick Hækkerup, the Liberal Party Venstre, Michael Aastrup Jensen, Danish People’s Party, Søren Espersen – were a follow-up on an op-ed by the conservative politician Naser Khader. In a praise for Trump he had proposed a stop for UNRWA. Khader argued that there are only 20.000 Palestinians refugees, and that the more than five million registered by UNRWA just could move out of the camps to the West Bank, East Jerusalem or elsewhere. They only stayed in the camps with the sole purpose of claiming their Right of Return, he wrote. The spokespersons of the two governing parties, The Liberal Party Venstre and the Conservative, as well as from the biggest parties in opposition, the Social Democrats and Danish People’s Party, expressed support for Naser Khader’s proposal. None of them suggested solutions to the Palestinian refugee problem and none of them had any ideas of what to do with the 2 million Palestinians living in Gaza and hundreds of thousands in the West Bank and Lebanon. These examples demonstrate huge political differences between Sweden’s and Denmark’s Middle East policies. Denmark is faithfully, almost submissively, following Washington, while Sweden has a policy of its own. The Danish faithfulness to the US policy shows no difference between Danish governments headed by a Social Democrat or by one from the Liberal-Conservative bloc. While in opposition during the Iraq war, the Social Democrats were hard critiques of the government’s support to the George W. Bush administration, saying it sent Denmark to war without a UN mandate. But when the Social Democrats got to power themselves they became almost more supportive of the US Middle East policy than the Liberal-Conservative government had been. Anders Fogh Rasmussen, former danish PM and Secretary General of NATO. Photo: Slavko Sereda/Shutterstock This became particularly apparent in connection with the debate on how to react to Syria’s use of chemical weapons against Syrian rebels in August 2013. As early as in 2002, with its National Security Strategy, the Bush administration argued for the legitimate right of the US to conduct so-called pre-emptive military strikes without a UN mandate. Initially, the Danish Prime Minister from the Liberal Party, Anders Fogh Rasmussen, and his government maintained that the UN Security Council based the war in Iraq on resolutions. But in 2005 he argued that he was impelled to go to war without a UN mandate; a statement that was met with massive criticism from the opposition. In 2013, when Denmark had a Social Democratic government, the chair of the Danish Foreign Policy Committee, the Social Democrat Mette Gjerskov, said that, “Danes will just have to get used to going to war without a UN mandate”, and got support from a majority of the Danish parliament. The Prime Minister Helle Thorning-Schmidt declared that Denmark would respect a US appeal for support for a military operation against Bashar al-Assad, even if the UN Security Council did not sanction this appeal. The trend is crystal clear: In 2003, the Social Democrats, then in opposition, required a UN mandate to go to war. In 2005, the Prime Minister argued that it could be necessary for Denmark to enter a war without a mandate, to be met with massive criticism from the opposition. In 2013, the new Social Democratic government and a majority of the opposition agreed that war without a mandate from the UN could be both legitimate and necessary. This process demonstrates clearly that the Social Democrats in government prioritize support of a US policy as much as the Liberal-Conservatives do, even if it means entering a war without a UN mandate, if only the US asks for it. Danish soldiers meet with local Afghans living in a village in Helmand Province 2009. Photo: Aramis X. Ramirez/ISAF There are many examples of Denmark just following the US foreign and security policy. When Trump travelled to NATO demanding substantial increase in the European member states’ Defense budgets, Denmark responded by doing that, as seen in the new agreement on Defense just reached in January. When the US Secretary of Defense James Mattis asked for Danish troops to Afghanistan, Denmark reacted almost immediately by deploying them. The tiny state of Denmark is now involved with troops in Mali, Special Forces in Syria and Iraq, training personal in Iraq, troops in Afghanistan, and other military operations and support missions in the fight against jihadism. Denmark is so complying to the US policy, that the former US ambassador Rufus Gifford in an interview with the Danish daily Jyllands-Posten (2014/09/29) said: “In Foreign Policy, Denmark and USA is on the same line to a degree that when I show up to ask for something in the Ministry of Foreign Affairs or Ministry of Defense, they are already working on it. The same happens in NATO and UN. Denmark does really what the US wishes”.  Apparently, this “same line” includes the Danish policies towards Israel, the Palestinians, Iraq, Syria, and the Middle East in general. What is the background for this very close Danish relationship to the US? Some argue that we owe this to the US salvation of Denmark and Europe from the Nazis during the World War II, others that it was the Prime Minister Anders Fogh Rasmussen, later Secretary General of NATO, who made Denmark such a close ally to Washington. It is true that Rasmussen developed very close ties to George W. Bush and it is also true that Denmark since WW II has followed the US, e.g. letting USA have the air base in Greenland. Still, the almost submissive attitude in the last decades’ security policy is remarkable compared to Sweden and Norway. Probably one reason is to be found in the geopolitical situation that Denmark ended up in after the Cold War: with the breakdown of USSR and the Warsaw Pact, Denmark found itself without serious military threats against its sovereignty. The door was open for a safe and secure future protected as a member of the European Union as well, of course, as of NATO. But instead the Danes to a big surprise voted no to the Maastricht Treaty in 1992. In order to keep Denmark in the Union still respecting the result of the Maastricht Treaty referendum, the so-called Edinburgh Treaty was negotiated resulting in four exemptions for the Danish membership, among one was on the Union’s defense and security policy. The Danes accepted the new treaty at another referendum later in 1992, but was left without influence on the Union’s decision process on security policy. Hence, the tiny state was forced to look for another security umbrella and that was of course the US. A veteran event in Kastellet, Copenhagen, May 2017. Photo: Shutterstock Already in the 1990’s the Social Democrat government with Poul Nyrup Rasmussen as Prime Minister cultivated Danish security policy in close coordination with Washington. This was clearly seen in the support of the Clinton administration’s Iraq sanctions policy and military strikes on Iraq in December 1998 as well as in the Danish military contingent to the NATO organized Kosovo war against Serbia in 1999, which was exempt of a UN mandate. Thus, it is fair to say that Denmark’s close ties to USA improved long before Anders Fogh Rasmussen came in office in November 2001, but it is also fair to say that these ties were boosted tremendously during his leadership.   Ever since, has Denmark with few exceptions (it has not left UNESCO in protest of its Israel policy as the US has done twice, and in the UN General Assembly vote on Jerusalem against Trump’s decision, Denmark voted with the majority) followed US in all matters when it comes to security policy, including the Middle East, irrespective of what party is in charge of the Danish government, be it a Social Democrat or a Liberal, and irrespective of who has the power in the White House in Washington, be it Clinton, Bush, Obama or Trump. That makes it quite easy analyzing Danish security policy, because one can just look at what they do in Washington – which is increasingly not so easy to grasp, but that is another story. The most particular matter in the Danish closeness to the US line is that it is almost not questioned in the Danish foreign policy debate. After Trump took office, there has been a lot of debate, critique and questioning of his policy, but when it comes to security policy, Denmark has embraced him as much as previous Danish governments embraced his predecessors.  

157. Socialdemokraternas förslag om asylstopp i Danmark kombinerat med danska flyktingläger i Afrika är det senaste exemplet på radikala utspel från partierna i flyktingpolitiken. Det är inte en ny tanke i dansk politik. Dansk folkeparti, men också de traditionella borgerliga partierna, har återkommande föreslagit att dansk flyktingpolitik fokuseras på ”närområdet”, alltså bortom Danmarks gränser. Filosofin är att ”utlänningspolitik”, som är det samlade danska begreppet för asyl-, invandring- och integrationsfrågor, med fördel kan förläggas till utlandet. Det nya med Socialdemokraternas utspel är att det i vissa avseenden går längre än vad andra partier har föreslagit, och att det presenteras i ett större sammanhang. Socialdemokraterna föreställer sig danska mottagningsläger i Nordafrika eller Mellanöstern dit spontanflyktingar som dyker upp vid de danska gränserna skall transporteras för utredning av om de har asylskäl. Det har andra partier också talat för. Partiledaren Mette Frederiksen pryder det socialdemokratiska programmets omslag. Men socialdemokraterna föreställer sig därutöver att ett positivt asylbeslut av danska handläggare inte automatiskt skall innebära en rätt till asyl i Danmark. De godkända flyktingarna skall istället placeras i FN-läger, mot dansk betalning. I gengäld vill man lätta på det rådande danska stoppet för kvotflyktingar från FN. Det hör också till bilden att socialdemokraterna inte enbart signalerar åtstramningar och hårdare tag. Till förslaget om uppsamlingsläger kopplar partiet en uppmaning till Danmark, EU och ”världssamfundet” att dra igång ett historiskt stort bidrag till Afrika med den amerikanska Marshall-hjälpen till Europa efter andra världskriget som modell. Det danska biståndet skall omfördelas till fördel för en sådan satsning, dock utan att höja den samlade biståndsnivån. FN skall avlasta Danmark Invändningarna har varit flera. De flesta handlar om förslagets bristande realism. S-partiet har självt inga förslag på vilka länder som kan tänkas vilja upprätta danska mottagningsläger på sitt territorium. Partiet har heller inte förklarat hur man skulle kunna övertyga FN att driva läger för att avlasta Danmark som knappast kan sägas vara under större press än Turkiet, Jordanien och Libanon – eller Sverige för den delen. I det stora flyktingåret 2015 när Sverige mottog 162 000 asylansökningar registrerades drygt 20 000 ansökningar i Danmark. Utslaget per 1000 invånare tog Sverige emot fem gånger fler än Danmark. I ett inrikespolitiskt danskt perspektiv är kritiken för bristande realism mindre viktig. Socialdemokraterna har visserligen anklagats för opportunism inför det val till folketinget som skall hållas senast juni 2019. Men få tvivlar på att den klart utstakade kursen inte skulle vara ärligt menad. De som i dansk debatt gärna kallas för flyktingvänner, eller ”halal-hippier", är förmodligen en minoritet bland medlemmar och väljare. Dansk folkepartis ledare Dansk Folkepartis partiledare Kristian Thulesen Dahl ställer upp på en selfie vid ett möte på Bornholm 2015. Foto: News Øresund /Johan Wessman Partiets gruppledare i folketinget, Henrik Sass Larsen, har tidigare sagt att det inte skall gå att pressa ett A4-ark mellan Socialdemokraternas och Dansk folkepartis utlänningspolitik. Det har också blivit allt svårare, men helt identisk är de två partiernas politik ännu inte. Socialdemokraterna säger att man vill respektera internationella konventioner. Det känner sig inte Dansk folkeparti förpliktat att göra. Dansk folkeparti tar nu också direkt avstånd från åtgärder för att integrera flyktingar i det danska samhället. Flyktingar skall förstå att de befinner sig i Danmark på lånad tid. Ju sämre de integreras desto lättare att utvisa dem när omständigheterna så tillåter. Getto-adresser och burkaförbud Samtidigt är det en stor och bred politisk enighet om att begränsa invandrares möjligheter och rättigheter generellt, särskilt för de som kommer från icke-västliga länder. Ett par dagar efter Socialdemokraternas asylutspel enades partiet med den borgerliga trepartiregeringen och Dansk folkeparti om att strama åt rätten till familjeåterförening. För den part som bor i Danmark skärps kraven på språkkunskaper och sysselsättning. Kravet på en ekonomisk garanti för att säkra en anhörigs försörjning fördubblas från 50 000 till 100 000 danska kronor. Därtill stoppas all familjeåterförening i 22 bostadsområden som är uppförda på regeringens så kallade getto-lista. Även om alla andra krav och kriterier är uppfyllda kan en hemadress i ett belastat bostadsområde sätta stopp för återförening med en anhörig. Ishøj har störst andel utomeuropeiska invandrare i Danmark, nästan en tredjedel, men kommunen finns inte med på regeringens så kallade getto-lista. Foto: Creative Commons Ytterligare ett exempel på att dansk ”utlänningspolitik” alltid kan stramas åt ett varv till är förslaget om att förbjuda heltäckande burka och niqab på allmän plats. Det lär högt räknat finnas cirka 150 muslimska kvinnor i Danmark som klär sig i burka eller niqab. Då den danska grundlagen förbjuder särbehandling efter religion omtalas lagförslaget inte som ett burkaförbud utan som ett generellt förbud mot maskering. I princip blir förbudet också tillämpligt mot bland annat stora tomteskägg när det inte är jul, omotiverade maskeraddräkter, halloween-kostymer utanför pumpasäsongen och integralhjälmar om bäraren inte kör motorcykel. Hur det skall upprätthållas i praktiken får polisen hantera. Regeringspartiet Liberal alliance har problem med maskeringsförbudet. Folketingsledamöterna kommer att rösta efter egen övertygelse utan krav på att följa regeringslinjen. Därmed skulle socialdemokraterna kunna fälla förslaget eftersom regeringen har en mycket knapp majoritet. Det kommer med största sannolikhet inte att ske. Socialdemokraterna har inte större problem med att förbjuda burka och niqab än att föreslå 37 timmars arbetsplikt för invandrare som lever på bistånd, och föreslå förbud för barn under 18 år att tolka för sina föräldrar i kontakter med myndigheterna. Dansk folkepartis husvagn vid ett möte på Bornholm 2011. Foto: News Øresund/Johan Wessman En politik som samlar Danmark Ur ett danskt perspektiv behöver de flesta av de här utspelen inte någon närmare motivering. Invandring och flyktingtillströmning har bevisligen medfört spänningar och satt välfärdssystemet under press. Att de utmaningarna är än större i grannländer som Tyskland och Sverige visar bara, att man har haft en naiv verklighetsuppfattning där, anser man i Danmark. Det är tvärtom den svenska flyktingmottagningen som, i varje fall fram till för ett par år sedan, pockar på en förklaring. Det är såväl de danska socialdemokraterna som de borgerliga partierna eniga om. Och det har Dansk folkeparti alltid menat. Socialdemokraterna gör för sin del också en återkoppling till vad som kan kallas för klassiska arbetarrörelsedygder, det som i svensk version brukar sammanfattas med orden ”gör din plikt, kräv din rätt”. I förordet till Socialdemokraternas utspel ”Rättfärdig och realistisk – en utlänningspolitik som samlar Danmark” skriver partiledaren Mette Frederiksen: ”Man är inte en dålig människa för att man inte vill se sitt land förändras i grunden. Och man är inte naiv för att man gärna vill hjälpa andra människor att få en bättre tillvaro. Långt de flesta vill gärna båda delarna: Hjälpa fler och ta hand om Danmark.” I ett avseende är utspelet möjligen redan en framgång: Med undantag för mittenpartiet Radikale venstres och vänsterpartierna Enhedslisten och Socialistisk folkeparti är samlingen kring dansk utlänningspolitik omfattande och bred. Hur det blir med hjälpen till fler återstår att se.

142. Peru genomlever för närvarande den djupaste politiska krisen sedan återdemokratiseringen för 17 år sedan. Det politiska systemet är i sönderfall, eroderat av den ständigt närvarande korruptionen. Peru är ett av fem länder i Latinamerika med mest korruption enligt Transparency International rapport 2016. Vad är det för fel på Peru med fyra korrupta presidenter och regeringar efter varandra frågade påve Franciskus när han nyligen besökte Peru. Riskerar den politiska krisen också att bli en kris för Perus demokratiska utveckling? Fujimoris benådning Den 24 december 2017 benådades den 79-årige förre peruanske presidenten Alberto Fujimori. Fujimori hade då avtjänat tolv år av en 25-årig fängelsedom för grova brott mot mänskliga rättigheter och korruption. För mer eller mindre öppen ridå hade en politisk kohandel föregått benådningen. Benådningen var det pris nuvarande presidenten Pedro Pablo Kuczynski fick betala för att vinna en misstroendeomröstning i kongressen och därmed sitta kvar vid makten. Misstroendeomröstningen initierades av Fujimoripartiet Fuerza Populars ledare Keiko Fujimori och gällde Kuczynskis misstänkta inblandning i korruptionsaffärer med den brasilianske finansmagnaten Marcelo Odebrecht, som är dömd till ett 19-årigt fängelsestraff för korruptionsbrott. Fuerza Popular har egen majoritet i kongressen och i misstroendeomröstningen avstod flera av partiets ledamöter från att rösta. Benådningen av Fujimori rev upp djupa sår hos drabbade och anhöriga. Omfattande protester i flera stora städer blev reaktionen, några ministrar och högt uppsatta tjänstemän avgick i protest. Hundratals kulturarbetare protesterade offentligt, bland dem författaren och Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Benådningsbeslutet granskas nu av Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. President Pedro Pablo Kuczynski. Foto: Ministerio de Relaciones Exteriores/Creative Commons Pedro Pablo Kuczynski – ofta kallad PPK – tillträdde som president i Peru efter valet i juni 2016, ett val han vann i andra valomgången med mycket knapp marginal före Keiko Fujimori. Korruptionen uppdagades sedan Odebrecht i förhör i Brasilien förklarat sig villig att samarbeta med åklagaren för att få strafflindring och lämna information om vilka som varit inblandade i korruptionsaffärerna. Sedan valkampanjen 2016 hade Kuczynski upprepade gånger och i olika sammanhang lovat att inte benåda Fujimori. Det gav honom röster även från vänsteroppositionen såväl i andra omgången av presidentvalet som i kongressens misstroendeomröstning i december förra året. Men eftersom Fujimoris parti Fuerza Nueva har majoritet var den allmänna uppfattningen dagarna före omröstningen att Kuczynski skulle förlora, vice-presidenten ta över och nyval utlysas. Kuczynski lovade direkt efter att han hade klarat omröstningen att han skulle fortsätta och fördjupa arbetet med försoning. Bara några dagar senare benådades alltså Fujimori, sviktande hälsa var det skäl som angavs. Den politiska kris som hade lett till misstroendeomröstningen förstärktes därmed. Demokratin försvagas – ekonomin fortsätter växa Vilken är bakgrunden till den i hög grad korruptionsrelaterade politiska krisen och vilka är de mer långsiktiga förutsättningarna för den demokratiska utvecklingen i Peru? Korruption har präglat samtliga regeringar sedan återdemokratiseringen för 17 år sedan. Den nuvarande krisen är samtidigt en del av en regional kris i Latinamerika. Krisens centrum är Brasilien där finansmagnaten Marcelo Odebrecht och koncernen Odebrecht hör hemma. Där riskerar förre presidenten Lula da Silva fängelsestraff och därmed att inte kunna ställa upp i nästa val i Brasilien. Odebrecht-affären kan komma att påverka och rita om den politiska kartan i praktiskt taget hela regionen. Ny information om vilka som tagit emot mutor bland annat för större infrastrukturprojekt men också bidrag till valkampanjer sipprar ut under Odebrecht-processens gång och gäller alltså även Kuczynskis tre senaste företrädare på presidentposten. Marcelo Odebrecht, före detta VD på den brasilianska storkoncernen Odebrecht. Foto: Worldsteel/Creative Commons Den peruanska ekonomin har det senaste decenniet varit en av de starkast växande i Latinamerika även om tillväxttakten mattats av. Samtidigt har inflationen varit relativ låg. Det exportberoende Peru har ökat mineralexporten, ofta till priset av försämrade förhållanden för gruvarbetarna. Ett undantagstillstånd i södra Peru har förlängts för tredje gången och hindrar gruvarbetarna från att protestera mot gruvbolagen och hävda sina rättigheter. Den extrema fattigdomen i landet är relativt omfattande även om den har minskat de senaste åren. Stora infrastrukturprojekt har genomförts och planeras genomföras. Senast beslutade regeringen om tillstånd att bygga en motorväg rakt genom känsliga områden i Amazonas.   Kuczynski vann misstroendeomröstningen men stödet för honom som president och för hans redan flera gånger ombildade regering har avsevärt försvagats. Nu hotas Kuczynski dessutom av en ny misstroendeprocess då misstankarna om korruption stärkts. Ett scenario är att han då avgår på egen begäran. Inom Fujimoriklanen blir sönderfallet allt tydligare för varje dag. Konflikter har präglat Fujimorifamiljen sedan den första regeringsperioden då dåvarande hustrun Susana Higuchi utmanövrerades till förmån för dottern Keiko. Det är ännu oklart hur den benådade Alberto Fujimori själv förhåller sig i denna maktkamp inom familjen. Det senaste decenniet har präglats av sönderfall av de traditionella partierna i Peru. Tre av de fyra senaste presidenterna har varit ledare för rörelser kring ett politiskt och karismatiskt ledarskap snarare än ett politiskt program. Det enda återstående traditionella partiet av någon betydelse är det populistiska Apra som leds av den också korruptionsbehäftade före detta presidenten Alan Garcia. Från vänsterns sida sätts hoppet till Veronica Mendoza. Hon var den tredje kandidaten i presidentvalet 2016 och backades då upp av en bred front, Frente Amplio, där bland annat resterna av några av de historiska vänsterpartierna samlades. Frente Amplio splittrades strax efter valet i två grupper.  Kring Veronica Mendoza har en ny rörelse nu bildats, Nuevo Peru, med sikte på valet 2021. Nuevo Peru definierar sig bland annat som ett feministiskt parti, något som är nytt i Peru. Veronica Mendoza bedöms ha stöd hos den quechua-talande befolkningen i landet. Samtidigt är det på landsbygden som Fujimoripartiet Fuerza Popular har flest röster. Internationella organisationer – däribland OAS, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Human Rights Watch och Amnesty International – har reagerat starkt på benådningen. Om den interamerikanska MR-domstolen underkänner benådningsbeslutet – utslag väntas troligen i mars – kommer det att bidra till nya konflikter i parlamentet.  Fujimoripartiet har redan uttalat att man inte kommer att godta ett underkännande av benådningen i denna instans. Jurister menar att Peru är skyldigt att följa ett sådant domslut.   Keiko Fujimori. Foto: Nestor Soto Maldonado/Creative Commons Vad kan hända fram till nästa val 2021? Flera rättsliga processer väntar som rör massakrer och försvinnanden under 1980- och 90-talet. Nya vittnesmål har klargjort att dåvarande presidenten Alberto Fujimori väl kände till dessa massakrer, vilket han själv förnekat. Benådningen kan i teorin tas upp i landets författningsdomstol som kan underkänna den. Hur kommer Alberto Fujimori själv att agera? Han valde ju att lämna Peru år 2000 när det stod klart att hans regering skulle falla på grund av korruption. Den pågående ledarstriden inom partiet mellan Fujimorisyskonen är en viktig faktor som kan avgöra hur dess popularitet står sig till valet 2021. Partiet fick i valet 2016 knappt hälften av rösterna och anses fortfarande populärt. Den politiska krisen är också demokratins kris Förtroendet för det demokratiska systemet i Peru minskade kraftigt mellan 2016–2017. Förtroendet för rättsväsendet urholkas av den straffrihet som benådningen av Fujimori innebär. Analytiker menar att den politiska krisen också är demokratins kris när förtroendet för de demokratiska institutionerna snabbt sjunker och människor inte längre känner sig representerade av dessa institutioner. Detta är inte unikt för Peru utan drabbar de flesta länderna i Latinamerika. Enligt Latinobarometro 2017 lider Latinamerika av en ”politisk diabetes” som inte förefaller alarmerande vid en ytlig betraktelse men summerar man olika indikatorer så visar det på ett demokratiskt system i kris. Samtidigt fortsätter den latinamerikanska ekonomin att utvecklas i positiv riktning. Utmaningarna för Peru är många. Kommer rättsväsendet att klara av att behålla sitt relativa oberoende i de avgörande processer som står för dörren? Är regeringen beredd att ompröva benådningen av Fujimori om den interamerikanska MR-domstolen bedömer att den var felaktig? Benådningen var ett allvarligt bakslag för den försoningsprocess som pågått i snart 20 år och som långtifrån var avslutad; vad innebär det för förtroendet för och deltagandet i den demokratiska utvecklingen. Det lär visa sig i det kommande kommunalvalet i juni, det kommer att ge en fingervisning om den politiska kartan framöver. Om ett nyval visar sig vara vägen ut ur den nu pågående krisen, vilka politiska krafter kan på kort tid komma att dra nytta av det? Kommer en ny generation politiska ledare klara att hålla den politiska kompassen så att deras rörelser kan konsolideras och driva en politik för demokratisk utveckling?

142. I Qatar slog en tidning nyligen upp en artikel om amerikanska planer på att bjuda in arabiska Gulfstater till ett toppmöte i Camp David i maj – alltså ett försoningsmöte mellan Qatar och dess arabiska fiender. Tidningen, Al-Sharq (Östern) gav uttryck för statsintresset i Doha. Det lilla stenrika Qatar, som skapat sin förmögenhet på naturgas, gör vad det kan för att förmå president Trump att få den arabiska kvartetten att häva sin bojkott. Kvartetten, ledd av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten vid sidan av det lilla Bahrain och Egypten, inledde sin isoleringspolitik i juni förra året. De betraktar Qatar som en finansiär och reträttplats för Muslimska brödraskapets många arabiska förgreningar och som en vän till Iran. De anklagar också Qatar för att understödja terrorism (medan de blånekar till anklagelser om att de själva skulle ha stött olika salafistiska krigare). Att Qatar i juli var det första land på Arabiska halvön med vilket USA tecknat ett avtal om att strypa finansiering av terrorism blundar kvartetten för. Ett av bojkottländernas fåfänga krav på Qatar var en stängning av arabvärldens största tv-bolag, det statsägda Al Jazeera. Qatars ledare emir Tamim bin Hamad Al Thani och USA:s försvarsminister Jim Mattis. Foto: Jette Carr/US Department of Defence Allt sedan krisen uppstod har det stått klart att det finns olika hållningar i synen på Qatar i Trumps administration. USA är starkt beroende av Qatar genom US Central Commands stora bas i al-Udeid, där det finns 10 000 amerikaner i uniform och där ledningen för amerikanskt stridsflyg i regionen sitter. Aldrig någonsin, inte heller under invasionen av Irak 2003 eller under bombningarna i Afghanistan, lär Qatar ha lagt två fingrar emellan för att påverka USA:s bombmål. Trumps första impulsiva handlingar när bojkotten inleddes var att ställa sig villkorslöst på Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens sida – till Qatars förfäran. När han i juni tweetade till stöd för sina vänner i Riyadh och Abu Dhabi väntade sig många i regionen att Qatars ledare, den 37-årige emir Tamim bin Hamad Al Thani, skulle störtas i en palatskupp med Vita husets tysta medgivande. Men ledarna för Qatars stammar och klaner – vilka i många fall har släktingar på andra sidan landgränsen till Saudiarabien – gick inte Saudiarabiens ärenden. De reste sig inte mot Tamim, som man hoppats på i Riyadh och Abu Dhabi. Qatars huvudstad Doha.  Foto: Shutterstock De qatariska stamledarna, gynnade av enorma inkomster av naturgas, förstod att de har det bättre under emir Tamim än om Qatar skulle förvandlas till en lydstat till Saudiarabien, konstaterade källor jag mötte i Doha i höstas. Mäktiga qatarier kunde snart också betrakta den rättsosäkerhet som drabbade saudiska prinsar, oligarker, affärsmän och tidigare toppar inom statsapparaten, som i höstas sattes i arrest i lyxsviterna på Ritz Carlton i Riyadh utan åtal. Ett 90-tal av de fångna slapp ut efter några månader, sedan de betalat ut varierande lösensummor. Allt som allt ska det ha inbringat totalt 100 miljarder dollar till den saudiska statskassan, under förevändning att det var en form av återbetalning av medel som förskingrats genom korruption. Fängslade som inte släppts ur sitt lyxförvar på Ritz-Carlton rapporteras ha blivit flyttade till ett ökänt säkerhetsfängelse, al-Hair, i Riyadh. Det fick håren att resa sig på en känd saudisk publicist, Jamal Khashoggi, som numera lever i exil och är kolumnist i Washington Post. Han skrev förfärad på twitter om den hjälplöshet och förvirring som brett ut sig, ”där det inte finns någon att vända sig till”, och där ingen rättslig prövning sker. ”Gud hjälpe oss”, summerade han, sedan en känd tv-profil flyttats till fängelset i al-Hair. De styrande i Qatar har inte heller dragit sig för att spärra in landsmän som stuckit upp mot makten, men då har det handlat om mer obemärkta, som en ung poet som influerades av den arabiska våren. Landets enorma inkomster i kombination med en inhemsk befolkning på bara en kvarts miljon gör att qatariska medborgare tror sig ha mer att förlora på att bli uppslukade av de större grannländerna. Den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman, längst till vänster. Bredvid honom Jared Kushner, Ivanka Trump, USA:s handelsminister Wilbur Ross och  utrikesminister Rex Tillerson. Foto: Shealah Craighead/Vita huset Idag ångrar den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman (MBS) och hans motpart i Abu Dhabi, kronprins Mohammed bin Zayed (MBZ,) säkert att de inte gick in med egna trupper för att störta emir Tamim, resonerar diplomatiska källor i Gulfstaterna. De båda kronprinsarna, till vilka Trumps svärson Jared Kushner har ett gott öga, vill inte veta av Tillersons försök att häva blockaden av Qatar. De har också negligerat Kuwaits medlingsförsök. Men för Qatar brådskar det att lösa krisen inom Gulfstaternas samarbetsråd, GCC. Värdskapet för fotbolls-VM 2022, landets stora prestigeprojekt, ligger bara fyra år bort. Tidtabellen för byggnationen har spruckit. När det skickades ut varningar om att Qatar kanske inte kan klara värdskapet för fotbollsfesten, svarade Doha irriterat med att rapportörerna är knutna till den kvartett som isolerat Qatar. Men frågan är om Doha klarar värdskapet om de inte kan använda sig av arenor i grannländerna? Bojkotten påverkar också det statliga flygbolaget Qatar Airways, som nu bara har en flygrutt och ut ur landet, eftersom bojkottländerna vägrar upplåta luftrum åt det utfrusna emiratet. Det förlänger flygtiderna för Qatar Airways, medan bolagets främsta konkurrenter Emirates och Etihad Airways gynnas. Det sticker samtidigt i ögonen på vanliga qatarier att det betydligt mindre Bahrain har mycket större luftrum än Qatar. Qatar ligger inklämt mellan mäktiga grannar. Bild: Shutterstock En ironisk konsekvens av kvartettens isoleringspolitik är att den lilla Gulfstaten har blivit mer beroende av Teheran. Utan Irans luftrum hade inte Qatar Airways klarat sig; den som flyger från Doha till Europa får ta en omväg över iranska bergsmassiv.  Qatar vill ha kvar sina goda relationer till USA utan att bryta med Iran, med vilket man delar ett enormt gasfält i Persiska viken. Men som en missnöjesyttring mot Washington har Qatars försvarsminister Khaled bin Mohammed al-Attiyah förklarat att landet överväger att köpa in missilförsvar, S-400, från Ryssland. Den potentiella fiende som Qatar behöver försvara sig mot är i första hand de båda mäktigare grannländerna Saudiarabien och UAE. Krisen på Arabiska halvön har spritt sig geografiskt. Det märks i Libyen, där Gulfrivalerna stöder olika sidor. Det märks också i Jemen, där Qatar förra året drog sig ur den saudiledda koalitionen mot houthirebellerna – varmed det statsägda Al Jazeeras bevakning av Jemenkriget har förändrats. ”Nu inser vi krigets konsekvenser på ett helt annat sätt”, förklarade en qatarier för mig i Doha i höstas. Al Jazeera English studio – här med direktsändning om den kurdiska frågan. Foto: Bitte Hammargren Det kalla kriget mellan monarkierna på Arabiska halvön har också spritt sig till Afrikas horn, där alltfler länder ställs inför ett ultimatum: att antingen ta stöd från UAE och Saudiarabien eller från Qatar och deras vänner i Turkiet. Men föreställningen att det skulle finnas en axel Turkiet-Qatar-Iran, som motståndare till Saudi-UAE-Egypten håller inte. I krigets Jemen blottades en motsättning när Förenade Arabemiraten ställt sig på separatisternas sida i Aden, medan saudierna stöder exilpresident Hadis styrkor. Och Egypten har mot bakgrund av sina bittra erfarenheter av 1960-talets krig i Jemen aldrig velat bli så indragit i dagens Jemenkrig som den saudiske kronprinsen hoppats på. Vad beträffar den andra påstådda axeln söker Qatar balansera åt flera håll, både USA och Iran, för att slippa bli en lydstat till Saudiarabien, medan Turkiet med sitt osmanska arv och geografiska läge aldrig kommer bli annat än en taktisk allierad till sitt stora grannland Iran.

142. Som av en händelse genomförs presidentvalet i Ryssland på samma datum som den formella annekteringen av Krim, alltså den 18 mars 2014. Den dagen undertecknade president Vladimir Putin i Kreml en lag som gjorde ”Republiken Krim” till en del av den Ryska Federationen. Genom att erövra Krim från Ukraina hade Putin rättat till ”en historisk orättvisa”. Naturligtvis är kopplingen mellan presidentvalet och Krim ingen tillfällighet. För Vladimir Putin gäller det att försöka väcka till liv det som i Ryssland kallas för ”Krim-yran” efter annekteringen och som den gången ledde till rekordhöga popularitetssiffror för Putin. Under de fyra år som gått sedan dess, har entusiasmen över Krim hos många ryssar svalnat till följd av oro över sjunkande realinkomster och tilltagande korruption i hela samhället. Ryska soldater står uppställda på flygbasen Hmeimim i Syrien vid president Putins besök i december 2017.  Foto: Kremlin.ru Inrikespolitiskt har Putin inte mycket att skryta med inför sina väljare. Det är i stället som försvarare av ett mäktigt Ryssland på den utrikespolitiska arenan som han vill vinna presidentvalet. Därför påminner han om Krim. Och därför hänvisar han till ingripandet i Syrien som har inneburit att det inte kan bli någon fred där utan att Ryssland får ett tungt inflytande. Överallt har Putin stått upp för Rysslands intressen mot landets yttre fiender, det är det budskap han vill gå till val på. Ryssland är inte isolerat, trots västvärldens sanktioner och frysta relationer, utan Ryssland blir en allt viktigare spelare i Mellanöstern och Asien, på bekostnad av USA. ”En stark ledare är det samma som ett starkt Ryssland”, är det motto som har satts upp över hela Ryssland på tavlor som manar till en röst på Putin. Egentligen är presidentvalet den 18 mars inte något val. Utgången är given. Vladimir Putin kommer att återväljas för en ny mandatperiod på sex år. Snarare handlar det den här gången om en folkomröstning om Putins popularitet. Därför är det endast två faktorer som betyder något för Kreml den här gången, valdeltagandet och antalet röster för Putin. Putin ställer inte upp som kandidat för sitt eget parti, maktpartiet Enade Ryssland, utan som oberoende kandidat. Enade Ryssland har egen majoritet i det ryska parlamentet, duman, men partiet har lågt anseende hos miljoner ryssar. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har döpt Enade Ryssland till ”skurkarnas och tjuvarnas parti”, och den benämningen har klistrat sig fast. Valdeltagandet i förra dumavalet, i september 2016, låg på knappt 48 procent. Att bli förknippad med Enade Ryssland skulle riskera att bli ett sänke för Vladimir Putin. Oppositionspolitikern och korruptionsbekämparen Alexej Navalnyj får inte ställa upp i presidentvalet. Foto:  Shutterstock Aleksej Navalnyj är den ende som i någon mån skulle kunna hota Putin. Men Navalnyj tillåts inte ställa upp som kandidat. Han har ett femårigt villkorligt fängelsestraff hängande över sig. Han är dömd för förskingring i ett fall som han hävdar är konstruerat för att hålla honom borta från presidentvalet. Många menar att Navalnyj är den ende riktige politikern som Ryssland har idag. Hans plattform är kampen mot korruptionen bland den ryska makteliten, och han har de senaste åren byggt upp en organisation med kontor och anställda i alla regioner över hela Ryssland. Hans anhängare är en ung generation, många yngre än tjugo år, som aldrig har upplevt något annat än Putins styre. Nu, manar Navalnyj, är det dags att Ryssland får en ledning som lyssnar på vad moderna unga ryssar vill ha och inte bara slår vakt om sina egna hopsamlade rikedomar. Att Putin fruktar Navalnyj är uppenbart. Han får alltså inte ställa upp i valet, och nyligen stängdes också hans stiftelse som massor med ryssar, anonymt, har kunnat skicka bidrag till. Bara det senaste året har stiftelsen mottagit motsvarande fem miljoner dollar som har använts till bland annat filmer på Youtube om Putins och premiärminister Medvedevs förmögenheter. Dessutom har stiftelsen finansierat Navalnyjs protestmöten och kampanjarrangemang över hela Ryssland. Det är under Putins värdighet att ens nämna Navalnyjs namn. När Putin på sin presskonferens före jul fick en fråga om Navalnyj som presidentkandidat, kallade han honom bara för ”den där dömde individen”. Han jämförde Navalnyj med Georgiens förre president Saakasjvili och ansåg att sådana som Saakasjvili bara är ute efter att åstadkomma statskupper och instabilitet. Makt och inflytande åt Navalnyj skulle bara skapa oordning och kaos, och det vill en absolut majoritet av de ryska medborgarna inte veta av, ansåg Putin, dock utan att uttala namnet Navalnyj. Utanför Ksenija Sobtjaks kampanjhögkvarter i Moskva. Foto: Shutterstock  Med Navalnyj borta har Putin inga motkandidater som kan bli något riktigt hot mot honom. Mest intressant, och mest omdiskuterad, är Ksenija Sobtjak. Hon är en 36-årig TV-programledare som ställer upp som oberoende kandidat. Sobtjak är förmodligen Rysslands mest kända kvinna, särskilt efter att ha lett Rysslands motsvarighet till Big Brother i TV under några år. Men hon deltog också aktivt i proteströrelsen mot fusket i parlaments- och presidentvalen 2011–2012. Ksenija Sobtjak är dotter till Anatolij Sobtjak (död 2000), som var den förste demokratiskt valde borgmästaren i S:t Petersburg 1991–1996. Det var som nära medarbetare till borgmästare Sobtjak som Vladimir Putin inledde sin egen politiska karriär. Putin har Sobtjak att tacka för mycket, och därför anser en del bedömare att Putin nu låter Ksenija Sobtjak hållas, så länge hon inte går för långt i sin kritik av Putins regim. Ksenija Sobtjak har utan tvekan sin familjs närhet till Putin emot sig när hon i kampanjen försöker vinna stöd bland väljare som tröttnat på maktens män i Kreml. Men Sobtjak visar integritet i sin skarpa kritik av hur Putins långa maktinnehav. Hon manar sina anhängare att rösta ”mot alla”, det vill säga mot alla de etablerade kandidaterna, trots att detta alternativ på valsedlarna numera är borttaget i ryska val. Samtidigt är det helt klart att Ksenija Sobtjak inte skulle få kampanja om inte Kreml hade godkänt det. Endast kandidater som har Putins välsignelse tillåts ställa upp. Och motivet för att låta Sobtjak kandidera är att hon kan motivera yngre väljare att gå och rösta och få upp valdeltagandet. Dessutom tjänar Kreml på att den politiska opposition som Sobtjak företräder, är så splittrad. Navalnyj till exempel vägrar uppmana sina anhängare att rösta på Sobtjak. Och det liberala partiet Jabloko ställer upp med sin förre ordförande Grigorij Javlinskij den här gången, precis som Javlinskij kandiderade redan 1996 och 2000. Även om Javlinskij tillåts registrera sig som kandidat, kommer han inte att dra särskilt många väljare. Resultatet blir endast att den så kallade demokratiska oppositionens röster splittras. Övriga kandidater är bland andra det liberaldemokratiska partiets ledare Vladimir Zjirinovskij som är med för femte gången sedan Sovjetunionens upplösning 1991. Kommunistpartiet ställer upp med Pavel Grudinin i stället för partiordföranden Gennadij Ziuganov som har varit med i fyra presidentval tidigare. Den 57-årige Grudinin är inte ens med i kommunistpartiet. Och för att representera kommunistpartiet har han en ovanlig bakgrund. Han är mångmiljonär som ägare till ett stort ryskt jordbruksföretag. Putin behöver inte frukta någon av de här kandidaterna. Ingen annan kandidat väntas komma över 10 procent av de avgivna rösterna. Ändå ska presidentvalet verka som ett val mellan flera kandidater. Det kommer att ge mer legitimitet åt Putins seger. President Putin öppnar en vapenmässa i Kubinka 2015. Foto: Shutterstock  Det har också sagts från Kreml och från Centrala valkommissionen att valet den här gången ska gå korrekt till, med andra ord, inte lika mycket valfusk som tidigare. Samtidigt vet varenda regional och lokal makthavare överallt i Ryssland att det förväntas av dem att de levererar det önskade valresultatet, alltså en betryggande seger för den sittande presidenten. Annars kan deras egen ställning vara hotad. De övriga kandidaterna har också den här gången tillåtits synas mer i de statligt kontrollerade TV-kanalerna än tidigare. Själv kampanjar Putin inte alls. Han står som landets ledare över partipolitiken och debatterandet med motståndarna. Samtidigt dominerar Putin fullständigt det ryska medielandskapet. Alla hans aktiviteter, hans resor och hans möten med landsmän och utländska ledare, följs och rapporteras minutiöst i rysk TV. Ingen rysk väljare kan undgå att se vilken framgångsrik president de har. Men två faktorer är Vladimir Putins stora bekymmer. Det är valdeltagandet och procentsatsen röster på honom. Det sägs att Kremls önskan är ett valresultat på 70/70. Minst 70 procent av de röstberättigade ska gå och rösta, och minst 70 procent av de avgivna rösterna ska gå till Putin. Då kan han hävda ett starkt folkligt mandat och kan de närmaste åren börja förbereda sin egen reträtt. Men med tanke på Navalnyjs maningar till bojkott av valet och den utbredda väljarapati som finns i Ryssland är det nog osäkert om en sådan utgång är möjlig, utan användning av ”administrativa resurser”, alltså manipulation av valresultatet. Att Putin vinner är självklart. Frågan är hur han vinner.