September


Förmyndarskap hinder för saudiska kvinnliga bilförare

237. Det utbrast jubel i många hem på Arabiska halvön när det saudiska utrikesministeriet den 26 september meddelade att kung Salman bin Abdul Aziz genom ett dekret häver förbudet för kvinnor att köra bil från och med juni nästa år. Beslutet, meddelat av kungens unge son och Washingtonambassadör Khaled bin Salman, är fortfarande omgärdat med en del oklarheter, vilka ska redas ut av ett expertråd. Men så länge det manliga förmyndarskapet gäller för alla kvinnor i Saudiarabien, oberoende av ställning – således även för företagsledare, läkare och professorer – blir det svårt att genomdriva denna rätt i hela samhället. Ultrakonservativa familjer kommer att göra vad de kan för att hindra kvinnor från att sätta sig vid ratten och röra sig fritt utanför hemmen. När jag frågade några feminister i Saudiarabien om beslutet svarade de hoppfulla att de inte ser att det kommer att omgärdas av några restriktioner. Men andra ställer skeptiskt frågan om kvinnor kommer att få köra bil under alla dygnets timmar och på landsvägar långt från städerna. En diskussion om vägassistans har också påbörjats. Vem ska hjälpa kvinnor som blir stående ute på vägarna om bilen går sönder? I en saudisk skam-och-hederskultur leder blotta tanken på sådana tillbud till ryggmärgsreflexer. Från ultrakonservativt håll heter det att kvinnor riskerar att bli våldtagna om de blir stående ensamma vid vägkanten efter ett motorhaveri. Just så uttryckte sig en saudisk historiker för ett par år sedan, när han skulle motivera förbudet. Amerikaner bryr sig inte ifall deras kvinnor blir våldtagna ute på vägarna, men det gör vi, hävdade han i en tv-sändning. I ett annat uppmärksammat fall påstod en ultrakonservativ psykologkonsult att bilkörning kan skada kvinnors äggstockar. Det inspirerade genast en saudisk komiker, Hisham Fageeh, att göra en YouTube-film som blev viral. Hans satir, en pastisch på Bob Marleys No Woman, No Cry, heter No Woman, No Drive.  Filmen fick snabbt 14 miljoner tittare och drog löjets skimmer över kungariket, det enda land i världen som förbjuder kvinnor från att köra bil. Efter kungens plötsliga helomvändning i veckan måste ultrakonservativa vrida sig i vredesmod. Men händelsen visar att den saudiske monarken, som styr genom dekret, kan köra över ultrakonservativa islamiska rättslärda, bara han vill. Metoden som brukar tillgripas är att köpa tystnad. Förespråkarna hävdar att majoriteten av saudierna sedan länge varit mogna för denna reform. Majoriteten inte bara accepterar tanken på kvinnliga förare utan kräver också öppningar för att göra livet lättare och mer ekonomiskt hållbart för familjerna, heter det. Idag anlitar hundratusentals familjer, eller kanske ännu fler, utländska chaufförer för att köra kvinnor till jobbet, skolan, sjukhus, inköp eller helt enkelt på besök hos släkt och vänner. Det är en dryg utgift för vanliga familjebudgetar och försvårar möjligheten att få ut fler kvinnor i yrkeslivet. I denna absoluta monarki, där Koranen och traditionerna (sunna) efter profeten Muhammad utgör landets konstitution, måste lagarna vara förenliga med gällande tolkning av islamisk sharia. Över en natt kan tolkningarna förändras, så att det som tidigare var totalförbjudet plötsligt blir tillåtet. Därmed öppnas en dörr på glänt för att andra stockkonservativa principer kan luckras upp. Det finns även islamistiska teologer, som tar den första generationens muslimers liv och leverne för 1400 år sedan till sitt rättesnöre, som anser att kvinnors rätt att köra bil har stöd i Koranen. När profeten Muhammeds hustru Aisha för 1400 år sedan red kamel, och till och med anförde stridande i ett fältslag, hur ska man då med stöd av islamisk sharia kunna hindra nutidens kvinnor från att sätta sig bakom ratten? Förbudet har lett till många bisarra konsekvenser. I den saudiska vardagen kan det inträffa att en familj, som inte har råd med utländsk chaufför, måste låta minderåriga pojkar som knappt når upp till vindrutan köra systrar, mamma eller farmor till sjukhuset om ingen manlig familjemedlem är hemma. Saudiarabien tillåter att pilotutbildade kvinnor flyger för privata företag – men dessa piloter får inte köra hem själva från jobbet sedan de landat. En islamisk teolog som var mäktig för några årtionden sedan, Abd al-Aziz bin Baz, sedermera stormufti, utfärdade 1990 en fatwa som förbjöd bilkörning för kvinnor. Det skedde efter en aktion i Riyadh när 47 modiga pionjärer satte sig bakom ratten. Alla de 47 kvinnorna blev av med sina jobb. En sympatiserande man, som filmade händelsen, sattes i fängelse i några månader. Jag har träffat flera av pionjärerna. De har aldrig gett upp. Men att det skulle ta nära 30 år innan förbudet hävdes kunde de inte ana den där novemberdagen 1990. Fotografen och psykoterapeuten Madeha al-Ajroush var en av dessa första aktivister för bilkörning. Hon blev inte bara av med jobbet utan förlorade också sitt bildarkiv på flera tusen negativ som straff. Polisen brände upp denna ovärderliga bildskatt. Vid den tiden fanns ingen räddning via digitala arkiv. För att strö salt i såren tvingade polisen hennes man, betraktad som förmyndare, att skriva på att han godkände förstörelsen. Manal al-Sharif filmade när hon satt vid ratten och lade ut den på Youtube. Här talar hon på konferensen TED Global 2013 i skotska Edinburgh. Foto: James Duncan Davidson/Wikimedia Commons Efter bilkörningsdemonstrationen 1990 har det kommit nya generationer av kvinnor som satt sig bakom ratten och som utnyttjat sociala medier för att sprida sitt budskap under hashtaggar som #Women4Drive och #Women2Drive. Manal al-Sharif satte fart på en Youtube-kampanj 2011 genom att filma när hon satt och körde. Hon drabbades därefter av en hatkampanj, satt nio dagar i häkte och förlorade sitt jobb. Men värst av allt: När hon skilde sig förlorade hon vårdnaden över sin son, så som lagen föreskriver. Idag lever hon i exil i Dubai med en ny man och ett nytt barn. I boken Daring to Drive: A Saudi woman’s Awakening samt i en intervju i SvD berättar hon om det pris hon fått betala. Två andra unga kvinnor som lade ut filmer på YouTube sedan de kört från Dubai till den saudiska gränsen häktades i 72 dagar, anklagade enligt anti-terroristlagar. Det finns, som feministen Enam al-Nafjan skriver för CNN, många fler kända aktivister, men också andra som förblivit anonyma kämpar för rätten till rörlighet. Kronprins Mohammed bin Salman. Foto: Amber i Smith/US Department of Defence I och med att detta föråldrade förbud nu ska försvinna får Saudiarabien för ovanlighetens skull positiv publicitet runt om i världen. Det ska ses i en politisk kontext. Det mesta som sker från kung Salmans sida beror på planerna att bereda väg för sonen och den unge kronprinsen Mohammed bin Salmans makttillträde. Den 81-årige kungen har starkare ställning än kronprinsen gentemot det religiösa etablissemanget och det var lättare för honom att utfärda detta dekret. En viktig del av den 32-årige tronpretendentens planer på att omvandla ekonomin, Vision 2030, innebär att fler saudiska kvinnor måste komma ut på arbetsmarknaden. Det blir lättare nu. Därmed väntar saudiska reformister på att nästa del av landets könsapartheid ska vittra bort: Det manliga förmyndarskapet måste försvinna för att kvinnor ska bli fullt myndiga. 

Belarus vill skilja ut sig från mäktiga grannen Ryssland

142. Vårt föga kända grannland Belarus (även kallat Vitryssland) kom åter i rampljuset, då det nyligen medverkade i den ryska storövningen Zapad 2017. Huvudscenariot var försvar mot luftangrepp och intervention från Nato mot Belarus. Övningen sågs i väst som ett hot mot de baltiska grannstaterna då 100 000 man troddes delta och att vissa styrkor skulle lämnas kvar i Belarus efter övningen. Men övningens storlek var troligen klart överdriven (om än större än uppgivna 13 000) och inga styrkor stannade kvar. Den hade dock utlöpare över hela Ryssland och inbegrep en rad vapenslag. Den skiljde sig från tidigare Zapad-övningar genom färre nukleära inslag. Övningen bekräftade att Belarus sedan 1990-talet är militärt integrerat med Ryssland. Landet ingår i Rysslands kollektiva säkerhetsavtal (CSTO) med gemensam krigsplanering, övningar och materielförsörjning och hyser en rysk luftförsvarsbas. Pansar i aktion under militärövningen Zapad 2017. Foto: Kremlin.ru Men det finns nyanser. Under Zapad 2017 tog Belarus initiativet att inbjuda en rad västliga observatörer, upprättade en egen internetsida för övningen, och president Aljaksandr Lukasjenka bevistade inte övningsmoment tillsammans med sin ryske kollega Vladimir Putin. Belarus har i flera år motsatt sig en rysk flygbas på sitt område. Konstitutionen förbjuder belarusiska soldater att kämpa utomlands och de har inte deltagit i Rysslands krig på senare år. Belarus har inte erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater, vilka Ryssland skapade genom kriget mot Georgien 2008, inte heller annekteringen av Krim eller separatistregimerna i Donbas. I Rysslands konflikt med Ukraina sedan 2014 försöker Belarus bidra till en förhandlingslösning genom Minsk-processen och att upprätthålla goda relationer med den nuvarande regimen i Kiev. Belarus är vidare politiskt knutet till Ryssland genom att ha varit en del av Tsarryssland och Sovjetunionen i hundratals år och sedan 1999 i en speciell union med gemensamt parlament (vid sidan av egna) och öppna gränser. Belarus är liksom Ryssland en auktoritär stat styrd av en allsmäktig president, som skyr västlig demokrati och rättsstatliga principer (”Europas sista diktatur”) och kväser all politisk opposition. Det är det enda landet i Europa som inte valts i Europarådet. Ryska medier dominerar informationsflödet, ryska är det mest talade språket och i båda länderna är de ortodoxa kyrkorna förhärskande. Allt detta uppskattas i Ryssland. Parlamentsbyggnaden i Minsk med Leninstatyn. Foto: Shutterstock Emellertid vill Lukasjenka först och främst bevara sin egen makt över landet och eftersträvar en jämlik relation med Ryssland, vilket lett till att unionsstaten inte utvecklats. Angående planerna på en gemensam valuta ville Lukasjenka till exempel också ha rätt att trycka sedlar. På senare år har nationella symboler som flaggor och vapensköldar blivit alltmer synliga och ingripanden har skett mot ryska sådana. Lukasjenka har börjat hålla tal på belarusiska och framhävt landets traditioner sedan det medeltida litauiska furstendömet, som kämpade mot Moskvastaten. Mycket mindre än i Ryssland hyllas Stalin och beklagas Sovjetunionens sönderfall, och det finns inga imperieambitioner som i Ryssland. Belarus håller långsamt på att utveckla en egen identitet vid sidan av Ryssland. Samtidigt är dock Belarus fast knutet till Ryssland i ekonomiskt avseende sedan sovjettiden. Landet är med i Eurasiska ekonomiska unionen (EEU), Rysslands motsvarighet till EU, och dess föregångare, vilket innebär tullfri handel, finansiell samordning och gemensamma organ. Staten dominerar näringslivet. Belarus är helt beroende av subventionerad rysk olja, som sedan raffineras och exporteras med vinst västerut, av rysk gas och av statliga ryska lån. Ryssland är också mottagare av belarusiska industrivaror, som inte säljer i väst, samt över 600 000 migrantarbetare. Ryssland bygger också ett kärnkraftverk i Belarus nära gränsen till Litauen. Men också här uppträder problem. På grund av ekonomiska kriser i Ryssland – som då oljepriset på världsmarknaden sjönk och väst införde sanktioner för Rysslands aggression mot Ukraina 2014 – har man understundom minskat sina energileveranser eller höjt priserna, vilket drabbat Belarus hårt. 2011 tvingades Belarus sälja de sista andelarna av gasledningen Beltransgaz till Gazprom mot sänkta priser. 2016-2017 ställde Lukasjenka in flera möten med Putin. Ett nytt ryskt krav är att Belarus ska exportera den raffinerade oljan via ryska hamnar i stället för baltiska, vilket skulle försämra de goda relationerna med baltstaterna. Belarusiska rubler. Foto: Shutterstock Det bör också nämnas att Belarus inte drabbas av västliga ekonomiska sanktioner mot Ryssland angående Ukrainakonflikten, inte heller av Rysslands motsanktion att förbjuda import av livsmedel från väst. Detta har ökat vidareexporten, så norsk lax har till exempel kommit till Ryssland som ”produce of Belarus”. I samband med att Belarus i januari 2017 införde visumfrihet (72 timmar vid Minsk flygplats) för 80 länder, inklusive EU, upprättade Ryssland en gränszon mot Belarus. Men problemen brukar lösa sig genom belarusiska eftergifter och Ryssland fortsätter att subventionera Belarus. Majoriteten av befolkningen tycks acceptera Lukasjenkas auktoritära styre i utbyte mot större ekonomisk stabilitet, mindre brottslighet, mindre interetniska konflikter och mindre ekonomiska klyftor än i Ryssland. Den politiska oppositionen är svag och splittrad, och valen manipuleras för säkerhets skull av regimen – liksom i Ryssland. En avslutande fråga är om EU och väst utgör något alternativ för Belarus. Naturligtvis har handeln och kontakterna västerut ökat kraftigt sedan 1990-talet – som i alla före detta sovjetrepubliker. Belarus togs med i EU:s östliga partnerskapsprogram 2009 och i februari 2016 togs vissa EU-sanktioner mot Belarus för dess politiska förtryck bort, eftersom de inte fungerat men några fångar släppts. Emellertid förblir EU-länderna skeptiska mot regimen efter många års tvister och är varken villiga eller i stånd att stödja landet och försöka tävla med Ryssland om inflytande. EU har egna ekonomiska problem och lusten till att ta steg mot utvidgning inskränker sig till Balkan. Man kan alltså dra slutsatsen att ”tack vare” Lukasjenkas hårdföra styre har Belarus kunnat bevara sin självständighet från Ryssland. Om Belarus skulle orientera sig mot väst och få en demokratisk ”färgrevolution”, är det stor risk att Ryssland skulle intervenera – som i Ukraina. Men som läget nu är räcker det för Ryssland att använda sina starka ekonomiska påtryckningsmedel. 

Putins grannar i Moskva röstade på oppositionen

142. Att valen i Ryssland är ointressanta, eftersom man redan vet vem som vinner är inte sant. De nuvarande ryska makthavarna skulle knappast låta sig besegras och avsättas i fria val. Men förutom att se till att de vinner är det viktigt hur de vinner. Valprocessen innebär ändå en risk för makthavarna. Den 10 september gick den så kallade enade valdagen av stapeln i Ryssland. Bland annat valdes genom direkta val 16 guvernörer, lagstiftande församlingarna i sex federationssubjekt samt ett stort antal församlingar på stads- och distriktsnivå. Överraskningen var framför allt oppositionens framgångar i lokalvalen i Moskva, där de fick majoritet i nära en sjundedel av de 125 direktvalda stadsdelsnämnderna. Det som inte överraskade var att maktpartiet Enade Rysslands kandidater vann samtliga guvernörsval i första valomgången.   Centralmaktens kontroll över valresultatet är inte total, även om hotet mot denna kontroll för det mesta inte kommer från väljarna eller oppositionen. De viktigaste aktörerna i valprocessen är partiet Enade Rysslands olika fraktioner, valkommissionerna och de lokala makthavarna. Hur och vilken utsträckning dessa aktörer överlappar varandra när det gäller personer och intressen är avgörande för hur valprocessen ser ut och vad den får för resultat.   Det ryska parlamentets underhus, duman, i Moskva. Foto: Shutterstock I dumavalet 2016 kunde man till exempel ana att det fuskades mer på lokalnivå än vad partiet Enade Ryssland hade intresse av på central nivå. Förvisso var det önskvärt med en seger för presidentens parti, men det fanns inget behov av en förkrossande seger (eftersom de andra parlamentariska partierna, Rättvisa Ryssland, Kommunistpartiet och LDPR röstar lojalt med makten). Ändå tog Enade Ryssland nästan alla enmansvalkretsar och fick 76 procent av platserna i duman. Det var många lokala ”starka män”, som inte hade lust att offra just sitt mandat för att det övergripande resultatet skulle se balanserat ut.  Det är framför allt tre saker makthavarna behöver ta hänsyn till när de tänker strategiskt inför val, och det gäller val på alla nivåer:  För det första är det vilka motkandidater de vill ha och hur de skall förhålla sig till dem. För två år sedan när det hölls lokalval blev nationalistiska kandidater och partilistor – partiet Rodina och partiet Rysslands patrioter – inte registrerade i valen till lokala lagstiftande församlingar. Det var, kan man gissa, för att Enade Rysslands kandidater själva ville surfa på den patriotiska våg som annekteringen av Krim hade skapat. Samtidigt ville de inte skrämma bort mer moderata väljare med en alltför aggressiv nationalistisk retorik, de ville inte behöva tävla med de brunröda på kanten om vem som var mest patriotisk. I tidigare val har man låtit dessa högerspöken vara kvar, så att Enade Ryssland har kunnat framstå som ett centristiskt parti. Att stoppa misshagliga kandidater på olika formalistiska grunder (ibland sådana absurda saker som att personen stavat fel till sitt eget namn), är en av de vanligaste metoderna för myndigheterna att stympa demokratin i Ryssland.  För det andra är det valdeltagandet, det reella och det påstådda. Ju lägre reellt valdeltagande det är, desto lättare är det att förfalska resultatet, eftersom den vanligaste metoden att förfalska resultatet är att addera röster. Å andra sidan måste man ha ett visst reellt valdeltagande, man kan inte ha val som är en helt fiktiv process. För att valen skall ha sin rituella, mobiliserande och legitimerande funktion, måste det vara en process som har deltagare. Ett sätt att få upp valdeltagandet är att låta genuina motkandidater ställa upp och inte bara ”tekniska” kandidater, men då riskerar man att behöva fuska mer och man riskerar också att intresset från inhemska valövervakare blir högre.   För det tredje är det hur makthavarna skall förhålla sig till fusk. Å ena sidan är de illegitima metoderna nödvändiga. Det är nödvändigt att använda den så kallade ”administrativa resursen” för att mobilisera väljare, det är nödvändigt att på olika sätt sabotera för motkandidaterna, det är ofta nödvändigt att förfalska slutprotokollen. Å andra sidan måste de ge sken av att de tar itu med dessa problem. När det gällde dumavalet 2016 så valde centrala valkommissionen taktiken att sila mygg och svälja kameler – erkänna och ta tag i enskilda fall, men inte erkänna omfattningen.  Oppositionspolitikern Dmitrij Gudov: Foto: Shutterstock Om man ser till kandidater, valdeltagande och fusk, hur gick det till i valet i Moskva?   Den liberala oppositionens kandidater hindrades inte att ställa upp. Det var dels kandidater från Jabloko, dels oberoende kandidater, kopplade till politikern Dmitrij Gudkov (att formellt ställa upp som oberoende, men i praktiken samarbeta med andra kandidater i vad de kallar för en ”kampanj” är ett sätt att komma runt all den byråkrati som omgärdar partibildning i Ryssland). Troligtvis tilläts detta för att undvika bråk under registreringsprocessen, samt för att låta oppositionen lätta på trycket, sysselsätta dem med något. Med tanke på de begränsade befogenheter som stadsdelsnämnderna har kunde makthavarna riskera att en och annan oppositionell kom in.   När det gäller valdeltagandet blev det extremt lågt, inte ens 15 procent. Moskvas valkommission hade inte informerat om valen i den utsträckning de brukar, valen har skämtsamt kallats för ”de hemliga valen”. Det tyder på valkommissionens intention var att hålla valdeltagandet nere.   Hur var det då med valfusket och med hanteringen av det? Mest utmärkande för Moskva har alltid varit att det är svårare att förfalska resultaten i huvudstaden än i många andra delar av Ryssland. Det stora antalet valövervakare, journalister, engagerade kandidater och välinformerade väljare, gör att valförrättarna har ögonen på sig.    En händelse som med största sannolikhet påverkade förekomsten av valfusk, var en skandal som briserade på fredagen, endast två dagar före valen. En film, som visade hur en stadsdelsdirektör mutade valförrättare och instruerade dem hur de skulle förstöra valsedlar med röster för oppositionen, laddades upp på Youtube. Moskvas borgmästare reagerade genom att redan på lördagen ge stadsdelsdirektören sparken och byta ut ordförandena i samtliga valnämnder i stadsdelen. Detta sände en tydlig signal till valförrättarna att valfusk inte skulle tillåtas. Trots det gjordes försök till valfusk, framför allt under rösträkningen. Flera av dem stoppades, andra kommer att gå till domstol.  Oppositionen gick fram på ett sätt som överträffade de allra flestas förväntningar. Från att ha haft en handfull representanter, utspridda över Moskva, har de nu majoriteten i 17 stadsdelar (av 125). I åtta av dem, däribland Gagarinskij rajon, där Putin bor, fick oppositionen alla platser, tolv av tolv. Enade Ryssland fick alltså inte ett enda mandat, Putins grannar röstar inte på Enade Ryssland.   Ett 40 meter högt monument till minnet av Jurij Gagarin, den första människan i rymden, står i Gagarinskijdistriktet i Moskva. Foto: Shutterstock Det är ett halvår kvar till presidentvalet och Putin har inte officiellt deklarerat sin kandidatur. Trots det utgår man från att han kommer ställa upp till omval. Om han väljer att kandidera blir det intressant att se hur valmyndigheterna kommer hantera opinionsläget i Moskva. Oppositionen och valövervakarna har fått stärkt självförtroende och i de flesta vallokaler tycks valen ha genomförts utan fusk. I förra presidentvalet fick Putin enligt officiella siffror endast 47 procent av rösterna i Moskva, det är rimligt att anta att stödet för honom i Moskva har sjunkit ytterligare.   Vågar myndigheterna valfuska i Moskva, med tanke på vilka protester och skandaler det skulle kunna leda till? Kan de släppa fram en populär motkandidat och riskera att denne vinner en symbolisk seger i Moskva? Eller kan de kanske låta vad som helst hända – eftersom de statliga medierna totalt dominerar informationssfären kan de ganska effektivt bara ignorera det som händer i Moskva. Det är så de statliga medierna hanterat situationen med oppositionens framgångar den här gången.  Det går mer eller mindre seriösa rykten om vilka kandidater som kommer vilja ställa upp eller tillåtas att ställa upp i presidentvalet om ett halvår. Hur strategerna i presidentadministrationen just nu resonerar kring motkandidater, valdeltagande och valfusk kan man bara spekulera i. Men vi vet att Putin fällde en tår på valnatten 2012 på valmötet på Manezj-torget i centrala Moskva – kanske av lättnad. Anspänningen lär inte bli mindre 2018. 

Försiktig Suu Kyi vill inte stöta sig med opinionen

142. Rangoon Omvärlden har skakats av bilder på tiotusentals muslimska rohingyer på flykt undan massmord, bränder och våldtäkter i Burma. Svältande har de tagit sig över gränsen till Bangladesh med Burmas armé nästan hack i häl. Aung San Suu Kyi, som i praktiken leder Burmas regering, har utpekats som ett monster som låter detta ske. En del menar att hon är ansvarig för något som liknar etnisk rensning och att det Nobels fredspris hon fick 1991 för hennes fredliga kamp mot landets dåvarande militärdiktatur borde tas ifrån henne. Världspressen är full av artiklar om den fallna demokrati-ikonen som för bara några år sedan liknades vid Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Nu har hon tydligen blivit en tyrann och våldsverkare. Dessvärre grundar sig den kritiken i en missuppfattning om hur Burma styrs – och vem som verkligen skickat in trupper för att driva ut rohingyerna. Burma styrs sedan ett riggat val 2010 av en ny författning som infördes efter en likaledes riggad folkomröstning två år tidigare. Efter flera årtionden av direkt militärdiktatur, som ledde till bojkotter och sanktioner, bestämde sig militären för att införa ett mer parlamentariskt system för att bryta den internationella isoleringen. Pressfrihet infördes för första gången sedan militären grep makten 1962, politiska partier fick verka fritt och många oppositionella i exil tilläts återvända. Aung San Suu Kyi med EU:s utrikesansvariga Federica Mogherini. Foto: Europeiska utrikestjänsten/Creative Commons Men 2008 års författning hade redan innan allt detta skedde lagt grunden till en ny typ av system där allmänna val kunde hållas och utan att äventyra militärens makt. De tre viktigaste ministrarna, försvar, inrikes och gränsfrågor, utses av militären. De väpnade styrkorna står helt utanför civil kontroll och under inrikesministeriet finns inte bara polisen utan även ett förvaltningsorgan som utser statstjänstemän på alla nivåer, från den centrala administrationen ner till distrikt, städer och även byar på landsbygden. Samtidigt utser militärens överbefälhavare general Min Aung Hlaing en fjärdedel av alla ledamöterna i landets centrala parlament och lokala församlingar. Och för att ändra på alla viktiga punkter i författningen krävs att mer än tre fjärdedelar av alla parlamentsledamöter röstar för ett sådant förslag. Detta ger militären vetorätt mot alla försök att införa en mer demokratisk ordning. Trots detta jublade folk och dansade på gatorna i ladets största stad och tidigare huvudstad Rangoon (Yangon) då Aung San Suu Kyis parti, the National League for Democracy (NLD) vann en jordskredsseger i valet i november 2015, det första fria valet sedan 1960. För första gången sedan 1962 fick Burma en regering till största delen bestående av civila, folkvalda ministrar. Suu Kyi kunde inte bli landets president därför att författningen föreskriver att den posten inte är öppen för personer med nära släktingar som är utländska medborgare. Det var en lag som infördes speciellt för att blockera Suu Kyi. Men NLD fann en lösning på det problemet genom att skapa en helt ny post, State Counsellor, som gjorde henne till faktisk regeringschef. Detta system har gjort att NLD:s ministrar – och Suu Kyi – blivit maktlösa frontfigurer för vad som fortfarande är militärstyre. Men de får skulden för vad landets väpnade styrkor gör medan överbefälhavaren bara i år rest till Österrike, Tyskland, Ryssland, Indien och Japan där den röda mattan rullats ut för honom och hans militära entourage. Suu Kyi kan därför inte kritiseras för det hon inte gör, vilket är inget när det gäller försvars- och gränsfrågor. Även de uttalanden som kommer från hennes kontor är skrivna av Zaw Htay, en militär som var rådgivare även till den förra regeringen. Men hon kan kritiseras för att inte själv säga något. Hon kanske inte vill stöta sig med den mäktiga militären som säger att de försvarar landet mot "bengaliska extremistiska terrorister", och därför är överdrivet försiktig och avstår från att göra egna uttalanden. Hela frågan om folkgruppen rohingya är också ytterst känslig i Burma där de anses vara illegala immigranter från Bangladesh. Den militära kampanjen i gränsområdena mot Bangladesh är därför populär bland allmänheten här i Rangoon. Här finns ingen sympati för rohingya och om Suu Kyi skulle göra de uttalanden omvärlden kräver skulle hon förlora det folkliga stöd hon fortfarande åtnjuter. Rohingyerna bor huvudsakligen i delstaten Rakhine. Foto: Shutterstock Men, som politiska analytiker säger i Burma, det finns en rad åtgärder hon skulle ha kunnat vidta utan att utmana militären eller förlora folkets stöd. Hon skulle t ex ha kunnat resa till Rakhine, den delstat där rohingya är en minoritet och buddhister majoritet och konflikter mellan de två folkgrupperna inte är något nytt. Där skulle hon kunna tala med de folkvalda ledamöterna i den lokala församlingen, hon skulle ha kunnat besökt sjukhus och där hälsat på offer för våldet – och de är inte bara muslimer utan även buddhister och hinduer. På det sättet hade det civila elementet som trots allt finns inom förvaltningen givits om än inte mer makt så större utrymme på den politiska scenen för att visa att det inte bara är militären som betyder något. Men nu har hon outsourcat allt till militären. I andra sammanhang har Suu Kyi gett Burmas press större utrymme genom att ge intervjuer och hålla presskonferenser. Men nu har hon intervjuats bara av ett litet fåtal väl valda utländska korrespondenter. Hon skulle kunna framträda i TV varje vecka och tala om frågor som hälsa, utbildning, andra sociala frågor och kultur. Suu Kyi var en gång i tiden känd som en fantastisk talare som lockade stora folkmassor till offentliga möten. Nu har hon blivit en ensling i den nya huvudstaden Naypyitaw, isolerad från de människor som röstade på henne och hennes parti 2015. Och på det internationella planet har hon blivit en slagpåse som fått tagit emot sig kritik för övergrepp som det inte står i hennes makt att avstyra. Det är svårt att säga varför hon låtit detta ske. En del analytiker här menar att Suu Kyi fallit offer för ett fenomen som ofta drabbar populära folkledare så snart de hamnat i regeringsposition: de blir mer intresserade av att inte skada ett bräckligt status quo än att ändra på det. Men det pris hon fått betala för det är högt och det är frågan om hon nu efter rohingyakrisen någonsin kommer att återfå den ställning hon tidigare åtnjöt i det internationella samfundet. På hemmaplan är en av hennes största svagheter att hon inte gjort NLD berett på ett generationsskifte. Hon fyllde 72 år i juni och hennes hälsa är inte den bästa. Då hon inte längre orkar leda NLD kommer det därför att uppstå ett maktvakuum inom partilivet som med största sannolikhet kommer att fyllas av före detta militärer. Med andra ord, Burma kommer att vara tillbaka i det tillstånd som rådde innan valet 2015. Nästa val kommer att hållas 2020 och vem som än bildar regering då kommer att ärva ett system där militären dominerar – och som NLD inte gjorde några försök att ändra på till exempel genom att utvidga det civila elementet inom politiken och det sociala livet vilket på lång sikt skulle ha kunnat påverka förhållandet mellan militären och det civila samhället. Men nu kommer Aung San Suu Kyi på det internationella planet lämna efter sig en bild av sig själv som en känslolös tyrann – och, bland den egna opinionen, en sorgsen bild av en regering som inte lyckades leva upp till de höga förväntningarna folket hade då det röstade på henne och NLD 2015.

Assadregimen ansvarig för tiotusentals försvunna

238. För femton år sedan kom jag första gången i kontakt med politiska fångars öden i Syrien. Än idag är jag tacksam för samtalen med jurister som Razan Zeitouneh, som rövades bort 2013. En dag tog Razan Zeitouneh med mig med för att möta Fares Mourad, som äntligen hade släppts fri efter tjugo år i fängelse. Han hade först dömts till döden, men sedan benådats och fått sju års fängelse. Ändå hölls han inspärrad i ytterligare tretton år. Fångarna i Syrien kunde aldrig kräva några rättigheter. Fares satt mittemot mig. Han log, trots att han inte längre kunde hålla sitt huvud upprätt och bara kunde se på mig med stor ansträngning: ”Vilken ironi att den första utlänning jag möter råkar vara en tyska,” sade han och pekade på sin uttänjda hals: ”Vi kallar tortyrtekniken som gjort det här med mig för ”tyska stolen”. Obeskrivliga fängelsevillkor och tortyr har alltid varit utmärkande för den syriska staten under Assadregimen och inleddes långt före den syriska revolutionen. Tusentals dödades i massakern i Hama 1982 och tusentals försvann i fängelserna. Fortfarande finns inga spår efter dem. Grannlandet Libanon fick uppleva hur den syriska ockupationsarmén deporterade politiska fångar till Syrien. Än idag saknas uppgift om 30 000 av de försvunna. Det är inte utan orsak som syrierna säger så här om de spårlöst försvunna: ”där inte ens spyflugan kan hitta dem.” Man syftar på att spyflugan är den första som lägger sina ägg i ett lik. Försvinnanden är bara möjliga i en stat som dödar och begraver människor i lönndom. Ändå handlar det i Syrien inte bara om att släcka liv. För staten är det lika viktigt att uttrycka sitt förakt och att förödmjuka de anhöriga genom att tvinga dem att be om nåd. Den som vill förstå hur fångarna torterades redan på 1980-talet, särskilt i Palmyras ökända fängelse, rekommenderas att se den nysläppta filmen ”Tadmor” av Monika Borgmann och Lokman Slim. Där återskapar tidigare fångar det helvete de genomlevde och gestaltar en typisk dag i fängelset. I en annan film, ”Syriens försvunna”, har regissören Sara Afshar samlat vittnesbörd av överlevare från syriska fängelser under senare år. Hon har också mött syriska män och kvinnor, som identifierat sina anhöriga från fotografier av fångar som hade torterats till döds. I samband med att den syriska revolutionen 2011 krossades, fick arresteringarna, försvinnandena och tortyren helt nya dimensioner. I början av revolutionen var aktivisterna vid gott mod och trodde att de skulle kunna störta systemet. Många som suttit anhållna kortare tider var fast beslutna att fortsätta. ”De arresterar oss, sen släpps vi, och så fortsätter vi” – så beskriver många av våra kamrater de första åren. De visste vad som väntade dem i fängelset. Men de var övertygade om att de skulle komma undan med livet. Den tron försvann snart när det stod klart att många faktiskt inte skulle överleva. Stämningen hårdnade när det började hopas fall där fångar i alla åldrar endast överlevde fångenskapen några veckor, ibland bara några dagar, och man inte längre kunde blunda för att död genom tortyr hade satts i system. Det ledde också till att upproret blev väpnat. De fotografier som på regimens uppdrag togs av en syrisk militär med kodnamnet ”Caesar” – bilder av fångar som torteras till döds i regimens förhörsrum och fängelser – avbildar minst 6700 offer för den mordiska statsledningen. I Sednaya-fängelset har tusentals fångar avrättats. Foto: Wikimedia Commons Den amerikanske rapportören Stephen Rapp beskriver det som ”dödande på industriell nivå”. Han konstaterar också att tillgänglig dokumentation om dessa brott är de mest omfattande beläggen ”sedan Nürnberg”. Rapporten ”Out of Sight, Out of Mind: Deaths in Detention in the Syrian Arab Republic” som offentliggjordes av FN:s undersökningskommission 2015 samt de rapporter som publicerats av Human Rights Watch och Amnesty International om fångarnas villkor och det systematiska avrättandet av tusentals fångar i Sednaya-fängelset – allt detta visar bortom allt tvivel att dödandet av godtyckligt arresterade har satts i system. Trots att dessa obeskrivliga fasor är noggrant dokumenterade har det inte kommit några starkare politiska protester. Det återstår att fastställa om det faktiskt finns ett krematorium inom Sednayas fängelseområde, vilket det amerikanske utrikesdepartementet misstänker. Det faktum att det sedan åratal saknas uppgifter om tiotusentals människor gör det sannolikt att de flesta av dem inte längre är i livet. Varför görs inga påtryckningar för internationellt tillträde till detta fängelse? Etnisk rensning är i full gång i Syrien. Den genomförs inte huvudsakligen av IS, eller Daesh, som man ofta antagit, utan av regimen. De beryktade ”gröna bussarna” används för att deportera tusentals mot deras vilja, och spökstäder skapas på basis av religiös tillhörighet. Caesars fotografier och filmen om de försvunna har visats i Holocaust Memorial Museum i Washington. FN:s samordnare för humanitär hjälp, Stephen O’Brien, talar om Syrien som århundradets största humanitära katastrof. Medicinska resurser i regimkontrollerade områden är en central del av tortyrapparaten. Louisa Loveluck och Zakaria Zakaria skrev i en artikel i Washington Post: ”Sjukvården har använts som vapen sedan revolutionens första början, genom att regeringstrogna läkare amputerat demonstranter som förts till sjukhus med småskador.” I artikeln förklarar överlevaren Mohsen al-Masri ”att fångar lärde sig att hålla tyst när vakterna frågade vem som behövde sjukhusvård.  Det spelade ingen roll vad de gjort mot oss; vi måste låtsas att vi mådde fint. Folk kom sällan tillbaka från sådana sjukhusbesök.” I en stat som använder läkare och sjukhus för brutal utradering av oppositionen, blir bedömningen av vad med man bidrar med till detta system en politisk och moralisk fråga. FN:s särskilda sändebud för Syrien, Staffan de Mistura, har tagit upp frågan om frigivning av politiska fångar inför varje runda av fredssamtalen i Genève. Frigivning av politiska fångar skulle vara en förtroendeskapande åtgärd och signalera att regimen är intresserad av en förhandlingslösning. Att Assadregimen efter alla dessa år inte är redo att göra en sådan gest säger mycket om utsikterna för samtalen, som för närvarande mest används som ett sätt att låta tiden gå. Varje dag grips fler människor och varje dag dör fler människor i fångenskap. Att regimen låter massarresteringarna och försvinnandena fortsätta beror å ena sidan på att de politiska fångarna används som påtryckningsmedel mot anhöriga. Ibland är syftet att tvinga någon i den fängslades familj att överlämna sig. Men ofta är syftet av materiell natur. De politiska fångarnas familjer tvingas betala, enbart för att få information om den fängslades öde. Den ständigt närvarande korruptionen i Syrien gör fängslandena till en privat inkomstkälla för tjänstemän på alla nivåer. Sedan 2011 har detta blivit en makaber och blomstrande gren av krigsekonomin, ett självuppehållande system. Många av dem som satt sig i skuld eller sålt sina egendomar i försök att skrapa ihop pengar till säkerhetstjänstens allt omåttligare krav har senare insett att deras släktningar sedan länge var döda vid betalningstillfället. Begravningsplats i Aleppo. Foto: Shutterstock Att regimen fortsätter med arresteringar och övergrepp som leder till döden beror å andra sidan på att den inte behöver befara några konsekvenser. Detta framgår av Caesars och andras noggranna dokumentation och av att regimens bödlar fortsätter att publicera videoinspelningar på nätet av sin tortyr av fångar.  Det måste sändas ett tydligt budskap om att de begångna brotten på sikt inte kommer att förbli ostraffade. Om vi övergår från det internationella till det lokala perspektivet genom att detaljundersöka så kallade ”lokala eldupphör”, framgår tydligt att frågan om fångarna har stor betydelse även här. Nästan en miljon syriska män och kvinnor lever under belägring, enligt den uppskattning som Siege Watch har publicerat – och nästan alla belägras av regimen. Genom att svälta ut befolkningen och förvägra den medicinsk vård försöker regimen och dess allierade att tvinga fram kapitulationer. Enbart under de senaste månaderna har många orter i Damaskus omgivningar avfolkats i ordets bokstavligaste mening. ”Nuvarande befolkning: noll. Övervakas inte längre,” anger Siege Watch på sin interaktiva karta. Under förhandlingarna om kapitulationsvillkor för en ort, blir oppositionens krav på frigivning av fångar en särskilt vansklig fråga. Vid denna punkt avbryts ofta förhandlingarna och frågan nämns inte i den slutliga uppgörelsen – och även om den skulle finnas med visar erfarenheten att regimen sällan uppfyller sina åtaganden. Detta för oss tillbaka till frågan om varför inte mer görs på internationell nivå för att få slut på massmordet i Syrien. De syriska aktivisterna har att kämpa mot en rad problem på internationell nivå. De demokratiska krafterna i Syrien nöts hela tiden ned av alla de väpnade parter, som inte har något intresse av frihet eller lagenlighet – IS och andra islamiska extremister, auktoritära falanger även inom kurdiska grupper, samt regimen. Utomlands får de ofta höra att det inte finns ”några goda” kvar i Syrien; okunnigheten blir ett försvar för den egna passiviteten. Gång på gång talas nostalgiskt om den påstådda stabiliteten, säkerheten och fredliga samlevnaden i Syrien före 2011. Detta kan ha varit det intryck som besökare utifrån fick, men det ger inte en rättvis bild av många syriska medborgares verkliga erfarenheter. Inför den så kallade ”Islamiska statens” öppna och avsiktligt uppvisade terrorvälde beskrivs Bashar al-Assad i en internationell kontext ofta som ”det mindre onda”, trots att det är väl belagt att hans regim är ansvarig för flertalet MR-kränkningar och krigsförbrytelser. De som beskriver regimen som det ”mindre onda” refererar gärna till de minoriteter som lever i Syrien och menar att Assad är deras beskyddare. Även detta är hållbart endast om man blundar för vad som faktiskt händer. De som gör motstånd mot Assad är inte uteslutande medlemmar av sunnimajoriteten och tillhörighet till en minoritet ger inte heller något automatiskt beskydd. Bashar al-Assad på en husvägg i Damascus. Foto: Shutterstock De som brukar hävda att ”Assad är minoriteternas beskyddare” glömmer helt att skydd av minoriteter förutsätter garanterade rättigheter. De som tillhör minoritetsgrupper kan inte, lika lite som några andra, räkna med rättvisa eller laglighet. Regimen har tagit dem som gisslan och de har därmed i allt högre grad blivit brickor i spelet; beslutet att skydda dem eller inte har varit ett av Assads trumfkort under konflikten. Det räcker inte att kräva att oppositionsstyrkorna garanterar minoriteternas rättigheter. Lika viktigt är att tala om rättigheterna för dem som ingår i majoritetsbefolkningen. När de dödas och förföljs är det angeläget att inte förhålla sig passiv. Önskemål om enkla förklaringar borde inte förleda någon att tro på regimens retorik med ”vi” och ”dom” eller att se konflikten enbart som en fråga om trostillhörigheter. Liksom i alla andra konflikter är de flesta människor i Syrien obeväpnade civila, vilkas rättigheter och liv vi är skyldiga att försvara, oberoende av deras religionstillhörighet. Alla parter som begår brott under denna konflikt måste hållas ansvariga. Lidandet kan inte mätas i antal. Men trots att Assadregimen är ansvarig för en helt dominerande del av dödandet och våldet i Syrien fortsätter den obesvärat att göra anspråk på internationell legitimitet. Men sådan legitimitet yttrar sig inte i form av säte i FN, utan genom handlingar. Ett legitimt styre inkluderar inte bara rättigheter utan även skyldigheter. Syrien är sedan 2004 anslutet till den internationella tortyrkonventionen. Som det sägs i en FN-resolution från 2015 är Syrien den enda stat som anslutit sig till konventionen mot kemiska vapen, och som ändå fortsätter att använda sådana vapen. De internationella ansträngningarna borde först och främst inriktas på att få ett slut på mördandet i Syrien.

Risk för nya manipulationer när Kenya går till nyval

142. Den 1 september föll det sensationella utslaget i Kenyas högsta domstol. Med en majoritet bestående av fyra röster mot två (en domare avstod) bifölls oppositionskoalitionen NASA:s (National Super Alliance) överklagande av det presidentvalsresultat som utropats tre veckor tidigare och som givit den sittande presidenten Uhuru Kenyatta segern med 54,3 procent av rösterna mot 44,7 procent för NASA:s kandidat Raila Odinga. Domstolen ogiltigförklarade valet med hänvisning till en rad oegentligheter och olagligheter som bedömdes ha förfuskat valprocessen på avgörande sätt. Därmed förestår nyval till presidentämbetet vilket enligt grundlagen ska hållas inom två månader efter domslutet. 2017 års val och domslut kan inte fullt förstås utan en kort återblick på det föregående valet fyra år tidigare samt åren därefter. Uhuru Kenyatta och hans Jubilee Alliance förklarades ha vunnit majoritet i de allmänna valen i mars 2013. Också då vände sig oppositionen till högsta domstolen, som dock den gången i ett hårt kritiserat domslut avslog oppositionens överklagande av presidentvalsresultatet. Väljare köar framför en vallokal i Kilifi vid valet 2013. Foto: Dan Spealman/Aga Khan Foundation Den gångna mandatperioden kan beskrivas som fyra dryga år av stora svårigheter för Jubilee och för Kenya. De första åren präglades av säkerhetsproblem, främst i form av attacker av terrorrörelsen al-Shabaab. Den andra halvan av regeringstiden kantades av oavbrutna avslöjanden av massiva korruptionshärvor, till den grad att president Kenyatta vid ett tillfälle 2016 offentligt förklarade sig maktlös. Kenya har visserligen haft avsevärd ekonomisk tillväxt under de senaste åren, men denna har dels varit behäftad med lån och bidragit till en väldig och snabbt växande statsskuld, dels inte varit särskilt märkbar för folkflertalet. Levnadsomkostnaderna har stigit snabbt och lönerna för ett stort antal grupper släpar efter; många kategorier av offentliganställda har gått ut i strejk de senaste åren; och under de första månaderna 2017 plågades stora delar av landet till och med av livsmedelsbrist, hungersnöd och svält. Korruptionen har starkt bidragit till samtliga dessa problem. Läget för demokrati och mänskliga rättigheter har likaledes varit prekärt under de gångna åren. Mötesfriheten har satts på undantag; misshagliga intressegrupper och oppositionspolitiker har trakasserats; regeringen har utövat påtryckningar mot rättsväsendet och självständiga ämbetspersoner och polisen har anklagats för fortlöpande utomrättsliga avrättningar. Samtidigt som regeringen ägnade sig åt att försöka rida ut svårigheterna lyckades oppositionen några månader före valet samla sig i alliansen NASA, vars kandidat Raila Odinga snabbt närmade sig Uhuru Kenyatta i opinionsmätningarna. Även om det exakta opinionsläget var svårt att fastställa med trovärdighet pekade mycket på att det var relativt jämnt, med ett stöd för de båda ledande presidentkandidaterna på drygt 40 procent. Oppositionsledaren Raila Odinga. Foto: Michael Wuertenberg/World Economic Forum Oppositionen och delar av civilsamhället hade också under året som föregick valet lyckats med delar av sina försök att reformera det institutionella ramverket, inklusive vallagarna. Efter utomparlamentariska protester hade oppositionen tvingat bort ledande individer i valkommissionen, the Independent Electoral and Boundaries Commission (IEBC). Dessa hade inte bara varit inblandade i korruptionsaffärer i anslutning till valet 2013 utan dessutom, enligt oppositionen, varit kontinuerligt partiska till förmån för Jubileesidan. Man fick också initialt gehör för krav på en helt elektronisk valprocess samt en granskad och enhetlig röstlängd; brister vad gäller båda dessa aspekter hade orsakat avgörande problem under valen 2013. Aktivister i civilsamhället lyckades dessutom driva igenom en lagändring som innebar att de slutgiltiga resultaten i presidentvalet var de som utropades på valkretsnivå. Detta bedömdes vara en ytterst viktig lagändring. Kenya har en lång historia av manipulerade presidentval, och under det senaste decenniet har oegentligheter framför allt ägt rum vid överföring och sammanräkning av röster från vallokaler till valkommissionens nationella centrum. Om resultat däremot måste sammanräknas och bekräftas på lokal nivå, och därefter överföras elektroniskt under kontrollerade former, begränsas utrymmet för fusk betydligt. Tätt inpå valet kvarstod dock en rad problem, och nya hade tillkommit. Den reviderade röstlängden hade inte granskats på ett tillförlitligt sätt; säkerhetsstyrkornas roll ifrågasattes av oppositionen sedan dess valcentrum hade vandaliserats av vad man sade var polis och några av oppositionens utländska tekniska experter utvisats; valkommissionen gav blandade budskap om resultatöverföring och teknisk kapacitet; och några dagar före valet hittades valkommissionens IT-ansvarige, med exklusivt tillträde och användarbefogenhet till det elektroniska systemet, misshandlad och mördad. Valobservatörer från Samväldet vid valet i augusti 2017. Foto: Commonwealth Secretariat/Wikimedia Commons På valdagen ägde röstandet rum utan problem, men när resultaten strömmade in protesterade oppositionen. De resultat som visades upp på portalen i det nationella valcentrat och därmed i nationella media saknade till stor del underbyggnad  och kunde således inte bekräftas. Sedermera tog också valkommissionen avstånd från de resultat som först visats upp, och lokala observatörsgrupper påpekade att kommissionen åberopade tre olika och inbördes icke överensstämmande källor till resultat. Oppositionen protesterade och krävde vid möten med kommissionen att underlagen för resultaten måste redovisas. Under tiden offentliggjorde en lokal och flera internationella valobservatörsstyrkor, inklusive de från EU, Afrikanska Unionen och Carter Center, sina preliminära rapporter. De berömde valkommissionen och beskrev valet som i stort sett fritt, rättvist och trovärdigt, något som under prövningen i HD  användes som argument av regeringens juridiska ombud. Trots att alla resultat inte kommit in, trots att oppositionen krävde en granskning av de som fanns och trots att det återstod fyra dagar av tillgänglig tid utropade kommissionen efter tre dygn Uhuru Kenyatta till segrare. Inför valet hade Raila Odinga gjort klart att han inte ämnade gå till domstol vid en eventuell ifrågasatt förlust. Samtidigt som oppositionen övervägde sin strategi protesterade människor mot resultaten i oppositionsfästen i Nairobi och västra Kenya, Odingas region. Under de dagar protesterna pågick dödades enligt människorättsgrupper minst 24 människor av polis, däribland två barn. Många andra vittnade också om misshandel, våldtäkter och andra övergrepp begångna av säkerhetsstyrkor. Detta, tillsammans med plötsligt utropade verksamhetsförbud för två regeringskritiska organisationer i civilsamhället som kunde antas gå till domstol i oppositionens ställe, fick Odinga att ändra sig. En vecka efter utropandet av resultatet överklagade han presidentvalets lagliga grunder till högsta domstolen och begärde att det skulle annulleras. Oppositionsmöte inför valet 2017. Foto: Commonwealth Secretariat/Wikimedia Commons Till grund för sitt yrkande att valet skulle ogiltigförklaras åberopade NASA framför allt det faktum att de resultat som tillkännagavs av valkommissionen inte åtföljdes av bekräftande dokumentation. Då de detaljerade domsluten offentliggörs först tre veckor efter de sammanfattande måste en ingående analys anstå. Det kan dock konstateras att domstolens majoritet valde att betona valet som process, med betoning på det faktum att resultaten inte inrapporterats och sammanställts enligt vallagarna; detta har sin konstitutionella inramning i författningens krav på att val ska vara ”simple, accurate, verifiable, secure, accountable and transparent”. En beräkning som gjordes av tekniska experter utsedda av domstolen gav vid handen att åtminstone fem miljoner av de femton miljoner avlagda rösterna återfanns på formulär med någon typ av defekt, och därför inte kunde bekräftas som tillförlitliga. En granskning av valkommissionens server visade dessutom att en mängd icke auktoriserade användare loggat in och ändrat data, samt att användaridentiteten för kommissionens ordförande använts ett stort antal gånger för att revidera resultat, helt i strid med vallagarna. Domslutet var mycket överraskande. Även om många gjorde bedömningen att oppositionens framställning var stark och dokumentationen övertygande trodde få att domstolen skulle orka stå emot de förmodade politiska påtryckningarna från regeringen. Domslutet firades omedelbart och unisont som ett tecken på rättsväsendets oberoende och Kenyas lagstyre, också av diplomater och de internationella valobservatörer som bevakat valet. De senare hyllningarna togs emot reserverat eller syrligt av den kenyanska oppositionen och delar av civilsamhället. Att många valobservatörer både i sina preliminära rapporter och i sina uttalanden i media så tydligt och så tidigt – redan innan segraren utropats – uttryckt uppfattningen att valen var fria, rättvisa och trovärdiga utan att på allvar beakta röstsammanställning och resultatöverföring måste i ljuset av domslutet betraktas som ett enormt misslyckande, och väcker allvarliga frågor om observatörsstyrkors kompetens och politiska oberoende. President Uhuru Kenyatta. Foto: Ilyas Ahmed/AMISOM Vad händer nu? Grundlagen föreskriver således att nya presidentval ska hållas inom två månader. Oppositionen har gjort gällande att många valresultat även på andra nivåer, som parlaments- och guvernörsval, manipulerades; samtliga dessa val måste dock överklagas separat och i andra instanser. Man kan efter domslutet förvänta sig att så kommer att ske, vilket kan komma att skapa osäkerhet kring både det parlamentariska läget och lokalstyret i många län under långt tid framöver. En avgörande fråga är vem som ska organisera nyvalet när sittande valkommission just har handhaft ett underkänt val präglat av oegentligheter och olagligheter. Oppositionen förklarade omedelbart att man vägrar delta i val som administreras av IEBC, och man krävde att centralt placerade personer där ska avsättas och ställas inför rätta. Regeringen har å sin sida krävt att kommissionens ledamöter ska sitta kvar. I stället har man riktat sin ilska mot de fyra domare som underkände valet; dagen efter domslutet uttalade presidenten under ett massmöte förolämpningar och hot mot dessa. Om inte frågan om valadministration löses är risken stor att Kenyas långvariga problem med manipulerade val bara fortsätter: att också nyvalet kommer att präglas av oegentligheter, och att ett av regeringen svartmålat och hotat rättsväsende i efterspelet av detta nyval kommer att ha ännu svårare att upprätthålla sin självständighet. Den tredje centrala institutionen som reglerar aspekter av val – polisen – är sedan länge gravt partisk till förmån för regeringen. Kenya är politiskt polariserat på alla samhällsnivåer. Misstroendeklyftorna mellan regerings- och oppositionspolitiker, och mellan dessa sidors anhängare, är breda och djupa, och insatserna i valet är skyhöga. Pengar och våld är sedan länge frekvent brukade medel för att påverka valutslag. Det finns skäl att befara att den kommande valrörelsen kommer att bli synnerligen hård och smutsig, och om ingen av de tre reglerande instanserna åtnjuter alla parters förtroende, eller om de är komprometterade, finns bara begränsade möjligheter att begränsa skadeverkningarna av detta. 

Behärskad Pence balanserar bombastisk Trump

142. WASHINGTON ”Inte värt mer än en hink ljummet piss”. Så sa John Nance Garner, vicepresident under Franklin D Roosevelt 1933 till 1941, om sitt jobb, som egentligen bara består i att vara redo ifall presidenten dör och lägga utslagsrösten om det väger jämnt i senaten. På senare år har vicepresidenten, förkortat ”veep”, blivit synligare. Al Gore hade egna ansvarsområden hos Bill Clinton, Dick Cheney påstods vara den som styrde George W Bush med järnhand och Joe Biden kallades in av Barack Obama vid kniviga budgetförhandlingar. Förra sommaren våndades Donald Trump i flera dagar innan han fastnade för guvernören i Indiana, Mike Pence, en silverhårig före detta kongressman och radiopratare. Dennes mest kända uttalande löd: ”Jag är kristen, konservativ, republikan, exakt i den ordningen”. Många republikanska väljare andades ut, särskilt i Tea party-kretsar och i kristna högern. Ett kryss kunde nämligen fyllas i varenda ruta över deras prioriteringar: Emot abort, emot samkönade äktenskap, för friskolor, emot en nationell läroplan som kallas Common Core, emot skärpt vapenlagstiftning, för strypning av federala budgeten, för sänkta bolagsskatter, emot Obamas stimulanspaket, emot ett förslag till invandringsreform. Valåret 2016 låg Pence illa till hemma i Indiana och det ansågs inte givet att han skulle väljas om som guvernör. Han hade hamnat i blåsväder efter att ha tagit till ”religionsfrihet” som instrument i kampen mot hbtq-rättigheter. En lag, Religious Freedom Restoration Act, som han skrev under kritiserades hårt och ledde till en allt kännbarare ekonomisk bojkott. Pence tvingades backa och skriva under ett tillägg om att homosexuella skulle skyddas. Pence var alltså, till skillnad mot Trump, pålitligt konservativ. Hans sansade framtoning och långa politiska bana blev en tröst för väljare som tvekade inför den bombastiske Trump. Innerst inne hoppades de att Trump skulle försvinna ut i kulisserna efter valsegern och bereda plats för – president Mike Pence. Så skedde inte, som bekant. Mike Pence står troget vid presidentens sida med ett vänligt leende, utan att avslöja ifall han tar illa vid sig av Trumps beteende. Efter sammandrabbningarna under alt-right-demonstrationen i Charlottesville i augusti beklagade Pence händelserna som ”en tragedi” och berättade att han ber för den dödade kvinnans familj och vänner. Men han vägrade att ta avstånd från Trumps påstående om att ”båda sidor” delade ansvaret för våldet, utan fastslog: ”Jag stöttar presidenten”. På den berättigade frågan hur en troende kristen kan arbeta hos Trump ges svar som att det var Gud ville ha honom där och att han lyder bibelord att försöka omvända eller påverka syndare. Och, mer krasst, möjligheter att driva på i Vita huset på ett helt annat sätt än i kongressen eller som guvernör. Här har Pence redan bidragit till inskränkningar i aborträttigheterna och siktar på att riva upp en skattelag som hindrar religiösa samfund att stötta politiska kandidater. Vicepresident Mike Pence besökte koncentrationslägret Dachau i Tyskland i februari. Foto: US Embassy Berlin Det är svårt att föreställa sig en lojalare vicepresident än Mike Pence. Han ger få djupintervjuer och det läcker definitivt inte från hansstab som är tillsagd på skarpen att klartecken måste inhämtas före eventuella kontakter med medier. Pence schema är späckat och under de gångna månaderna har han turnerat runt i Europa, Asien och Sydamerika. Där försäkrade han värdarna att USA:s ledarroll i världen förblir densamma, samtidigt som han pressade på i Trumps hjärtefrågor. Än så länge är Pence inte indragen i Trumps ryska härva. En tidigare medarbetare beskrev i Politico att Pence är så mån om att undvika skandaler att han följer maximen ”Om det finns en linje du inte vill överträda – gå då aldrig ända fram dit, utan stanna en meter innan”. Pence kan med rätta peka på att han kom in sent i valkampanjen och därför inte var medveten om några kontakter till Moskva. Men det fanns tillfällen under våren där han fällde kommentarer om avskedandena av säkerhetsrådgivaren Mike Flynn och FBI-chefen James Comey som sedan motsades antingen av Trump eller av vad som framkom i mediebevakningen – och det spekuleras i att Pence förr eller senare kommer att kallas till förhör av specialåklagaren Robert Mueller som utreder Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Donald Trump uppskattar Pence, som inte utsatts för några offentliga gliringar. Än, får man tillägga. Pence förbereder sig utan tvekan för presidentskapet, antingen om något händer Trump eller om Trumps återvalschanser 2020 ser usla ut. Efter orkanen Harvey var Pence snabbt på plats i Texas och ryckte in i räddningsarbetet med uppkavlade ärmar och en utsträckt famn till drabbade. Denne ambitiöse politiker såg också till att skaffa sig en PAC, en Political Action Committee, där han kan samla in pengar till en framtida kampanj och han bjuder in rika partisympatisörer till middagar i vicepresidentbostaden. När tidningen New York Times oftast välunderrättade reportrar skrev om hans ”skuggkampanj” utlöste det en ovanligt kraftfull dementi från Pence. Absurda, skrattretande, skandalösa, helt och hållet falska uppgifter, dundrade han i ett skriftligt uttalande. Orkanen Harvey drabbade Houston i Texas hårt med rekordstora regnmängder. Foto: Shutterstock  Formellt finns det två möjligheter att avsätta en president, fällande dom i riksrättsmål eller med hänvisning till det 25:e författningstillägget om att han inte längre kan sköta sitt uppdrag. I båda fallen rör det sig om en politisk process och inget verkar särskilt sannolikt. Riksrättsförfarandet inleds i representanthusets justitieutskott, idag med republikansk majoritet. Det 25:e tillägget bygger på att en hög tjänsteman, vicepresidenten eller ministrar i regeringen tar initiativet. Och det ska mycket till för att en vicepresident tar steget att fälla mannen som upphöjde honom. Om nu Mike Pence tar över kommer han troligen att hålla fast vid några vallöften som Trump segrade på, men i övrigt närma sig det republikanska ledarskapet i kongressen. Men förhoppningarna om att ett lugn då skulle infinna sig i Washington är fåfänga. Långt troligare är en bitter eftersmak som den som Gerald Ford fick känna på efter Richard Nixons avgång. Pence bekände sig till trumpismen och det kan han knappast ta avstånd från – och att ena det republikanska partiet bakom sig kan visa sig bli mycket svårt efter Donald Trump.