Assads totalitära styre – ett av hindren för fred i Syrien

En domare som flytt från Syrien liknade situationen i sitt hemland med grannar som smyger iväg till bondens åkerbränning för att elda upp sina egna hushållssopor där. Till dagens Syrien tar externa aktörer sina egna olösta problem och konflikter för att bränna dem i den syriska elden. Denna brand har vuxit okontrollerat och hotar internationell fred och säkerhet. 

Ryssland, vars ekonomi är kraftigt försvagad av ett lågt oljepris och internationella sanktioner, har intervenerat på den syriska regeringens sida för att göra sig oumbärlig både i regionen och på världsscenen i stort. Irans inblandning i kriget kan förstås i ljuset av den pågående kraftmätningen mellan hökar och duvor i landet och av en vilja att hindra ett sunnitiskt inflytande i Syrien och regionen. IS utmanar de misslyckade statsbildningarna i Mellanöstern och eldar på sekteriska motsättningar med sin ”takfiri”-ideologi, det vill säga att de ensidigt tar sig rätten att förklara sina meningsmotståndare som kättare. USA:s strategi att prioritera kampen mot IS i Irak, Syrien och Libyen har inte givit starka bundsförvanter i det sunnitiska lägret som överlag ser Assadregimens fall som mer angeläget än kampen mot IS.  

Tiger om Assads framtid
FN-resolution 2254, som ligger till grund för de under våren genomförda samtalen mellan de syriska parterna, antogs den 17 december 2015 av FN:s säkerhetsråd. Resolutionen stipulerar bildandet av en övergångsmekanism (Transitional Governing Body) med ”fulla befogenheter.” Detta övergångsstyre ska bildas med ”inbördes samtycke.” En analys av den aktuella FN-resolutionen och tidigare internationella beslut kan sammanfattas som en process i flera led. Först ska en politisk process etableras i vilken parterna med FN:s hjälp förhandlar fram ett övergångsstyre. Detta övergångsstyre ska ta till vara och inkludera en mångfald syriska aktörer samt ligga till grund för en konstitutionell förändring och demokratiska val. Resolutionen tiger om presidenten Bashar al-Assads framtid, men bedöms av många bedömare vara den sista chansen för en framförhandlad lösning.

FN sammankallade därefter parterna till indirekta samtal i Gèneve. Det blev snabbt uppenbart att situationen på marken inte lade någon grund för fruktbara samtal. De fortsatta bombningarna av civila, avrättningarna och förhindrandet av humanitära konvojer till belägrade områden snarare ökade i intensitet. Oppositionens förhandlingsdelegation, High Negotiations Committee, kom flera dagar försent och skulle sannolikt inte ha kommit alls om det inte varit för starka amerikanska och saudiska påtryckningar.

Förhandlingarna pausades
För att förhindra att parterna skulle avbryta sin medverkan innan de ens börjat, utlyste FN:s särskilda sändebud Staffan de Mistura en ”paus” i förhandlingarna och sammankallade den internationella kontaktgruppen för Syrien för att få till stånd en vapenvila. Vapenvilan varade ungefär en månad. Även om parterna kom till Gèneve ytterligare tre gånger kunde samtalen inte komma till sakens kärna och situationen på marken har om möjligt förvärrats.

Förutsättningarna för förhandlingar är näst intill omöjliga. Det syriska maktlandskapet är en mosaik uppdelad i hundratals olika lokala nätverk och påverkas av regionala och internationella konstellationer som många gånger präglas av inbördes motsättningar. Det hade dessutom inte funnits några förtroendeskapande åtgärder från någon part innan parterna möttes. Inblandade parter prioriterade dessutom olika saker, vilket medförde att den politiska länken mellan samtalen i Gèneve och situationen på marken var otydlig.

Assad – en totalitär ledare
Det totalitära styrets grunder vilar, som Hannah Arendt påvisar i sin bok Totalitarismens ursprung, på ledarskapskult, organisation och förnekelse. Bashar al-Assad är Ledaren i landet. Han vinkar till folkmassorna och tar emot ett folk som skanderar ”Bashar, Bashar, vi offrar vårt blod och själ för dig.” Han är den som står i direkt förbindelse med folket, och som ensam kan uttolka dess vilja. Denna förening mellan ”folket” och ledaren är oantastlig, som Hannah Arendt noterar i sin studie av andra totalitära ledare som Hitler och Stalin. Assad kan, paradoxalt nog, inte stå till svars för sina handlingar.

Det andra kännetecknet för det totalitära samhället är organisation. Ett ofta återkommande tema i Assads retorik (både under fadern Hafez och sonen Bashar) är motstånd (al-muqaawamah). Förut handlade retoriken om motstånd gentemot Israel och dess uppbackare USA. Nu har samma motståndsretorik riktats mot ”terrorister.” Dagens Syrien byggdes upp för att med vapenmakt motstå allt som kan vara ett hot mot det totalitära styret. Av den anledningen återfinns säkerhetsapparaten i varje gathörn. När oliktänkande torteras och dödas i hemliga fängelser är det för att de i och med sin opposition till rådande styre anses ha förlorat sitt existensberättigande.

Så legitimeras brutaliteten
Samhällslivet organiseras enligt principen om att konspiration ständigt hotar, att ”alla är mot oss”, vilket enligt den totalitära logiken rättfärdigar brutalitet mot den egna befolkningen. Det tredje kännetecknet för det totalitära styret är enligt Arendt förnekelse. Assad menar att de folkliga demonstrationerna och protesterna som började 2011 är en ”konspiration” och utövarna utländska terrorister. Den officiella politiken av pan-arabism, som är nämnd som högsta mål i konstitutionen, motsägs av det faktum att alawiter, som utgör cirka 10–12 procent av befolkningen, innehar alla maktpositioner av betydelse.

En förhandling förutsätter erkännande av en annan part, och det totalitära systemets natur förtränger just detta. Det faktum att det politiska ledarskapet är skilt från krigsscenen försvårar också förhandlingarna. Oppositionen verkar från sina kontor i Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Den hade ingen övergripande militär strategi och planering gentemot de hundratals oppositionsgrupper som verkar på marken i Syrien. Dessutom har sponsorländerna konkurrerande dagordningar.

Olika utländska agendor
För Turkiet står kurdfrågan främst på dagordningen och Ankara vill till varje pris undvika ett kurdiskt självstyre längs den turk-syriska gränsen.  Saudiarabien, å andra sidan, sätter ett återtagande av sunnitiskt inflytande i region i främsta rummet. Saudiarabien har med oro sett hur sunniter har marginaliserats i Irak, vilket har vägt maktbalansen till Irans fördel.

Genom att intervenera i Irak, Jemen och Syrien för Iran en politik att för ringa in och stympa Saudiarabiens möjligheter att ta tillbaka den regionala tätpositionen. Iran har ett nationellt intresse av att säkra länken till Hizbollah i Libanon och i det syftet har Iran nyligen bildat en central militär organisation för att kunna verka i dessa länder. Det syrisk-iranska samarbetet går tillbaka till 1970-talets slut, då Syrien var det enda land i Mellanöstern som stödde Iran i Iran-Irakkriget 1980–1988. Dessutom tillhörde Syrien, Jemen och Iran det prosovjetiska blocket i Mellanöstern som var mot fredsförhandlingar med Israel.

Ryskt återtåg i Mellanöstern
Ryssland använder i våra dagar kriget i Syrien och gamla sovjetiska relationer med länder i Mellanöstern för att åstadkomma ett ökat inflytande i världspolitiken och regionen.

I oktober 2012, under ett besök i Stockholm, föreläste dåvarande ordföranden för utrikesutskottet i ryska duman, Alexej Pusjkov, om den ryska utrikespolitikens inriktning.  Enligt Pusjkov var Rysslands ambition att utgöra ett ”oberoende maktcentrum”, som det står fritt att bilda allianser efter eget syfte samt att orientera mot sig Eurasien som har en betydande andel av jordens naturresurser. Budskapet var att världen är ovillkorligen multi-polär och Ryssland har en självklar roll i den. Annekteringen av Krim 2014 och interventionen i det syriska inbördeskriget 2015 är kännetecknande för det ryska maktövertagandet.

Ryssland har utnyttjat sårbara och känsliga inhemska situationer i Ukraina och Syrien för att vinna inflytande i andra frågor. För att demonstrera räckvidden av sin styrka har den ryska krigsmakten bombat mål i Syrien från Svarta havet, Kaspiska havet, Medelhavet, Iran och från sin flygbas Hmeimim i Syrien. Genom att skada det bräckliga internationella systemet kan Ryssland skapa mer utrymme åt sig själv och göra sig oumbärligt i krig och fred.

Underkastelse eller undergång
”Freden” har nästan varit lika skoningslös mot civilbefolkningen som kriget i Mellanöstern. Under samtalsrundorna i Gèneve ökade kriget och avrättningarna i intensitet. Ett huvudproblem i Mellanöstern har varit att statsskicken redan sedan de grundades efter första världskriget inte har stämt överens med nationell, religiös och social identitet. Totalitära ledare som Assad i Syrien har bokstavligen ställt befolkningen inför ett av två val: underkastelse eller undergång. Det finns, trots all retorik om motstånd, konspiration och pan-arabism, lika lite en sammanhållen politisk identitet nu, som då landet blev oberoende 1946. I sin bok A Peace to End all Peace argumenterar David Fromkin att statsskicken i Mellanöstern skapades enligt en specifik västeuropeisk insikt och historisk erfarenhet.  I Västeuropa var skapandet av nationalstaten, enligt Fromkin, en process som pågått i 1500 år, och som inleddes redan med romarrikets fall.

Misslyckade statsbildningar
Med tanke på den långa vägen till ett stabilt demokratiskt statsskick i Västeuropa kan ambitionen i FN-resolutionen 2254 om en demokratisk övergång i Syrien synas vara optimistisk. I resolutionen finns ett underförstått antagande att den syriska staten var en färdig skapelse, och att FN:s roll var att fördela nycklarna till den mellan regering och opposition. Utifrån det antagandet kan man ställa sig frågan vad är det man ska fördela nycklarna till?

Med utgångspunkt i David Fromkins beskrivning av de misslyckade statsbildningarna i Mellanöstern mellan 1917–1922, vore det möjligt och kanske nödvändigt att odla en ny förståelse bakom de problem som härjar Mellanöstern. Krig, korruption, sekterism och terrorism kan ses som symtom på en struktur som är sjuk redan från grunden.