Marktvist kastar skuggor över Colombias fredsprocess

När företrädare för Colombias regering och rådgivare till vänstergerillan Farc nyligen möttes i Stockholm var de överens om att slutet på världens längsta nu pågående krig är nära. Ett fredsavtal kan vara klart inom en månad, men landfrågan spökar fortfarande vid förhandlingsbordet i Havanna, på Kuba. Bland annat hävdar företrädare för Colombias ursprungsfolk och afrocolombianska befolkning att deras marker blivit en del av fredsprocessen, utan att de själva blivit tillfrågade.

Den 20 juni kommer representanter för Colombias ursprungsbefolkning och afrocolombianska befolkning att resa till Kuba och ställa krav på parterna i de pågående fredsförhandlingarna om att deras markområden hålls utanför fredsavtalet. Trots att dessa befolkningsgrupper befunnit sig i konfliktens epicentrum i årtionden är det först nu, efter mer än fyra och ett halvt års förhandlingar, som de bjuds in i samtalen.

Sammanlagt beräknas väpnade grupper under mer än 50 års krig ha lagt beslag på 14 procent av Colombias yta, vilket starkt bidragit till att sju miljoner människor tvingats på flykt. Många av dem som flytt tillhör ursprungsbefolkningen och den afrocolombianska befolkning, som fått lämna jord som de brukat i generationer. Det handlar ofta om bördig jord rik på mineraler i otillgängliga områden, vilket gör marken attraktiv för inte bara narkotikaproducenter, utan även för illegal gruvdrift och odling för export.

Markfrågan en tändande gnista
Frågan om vem som äger jorden var en av de tändande gnistorna till konflikten. Colombia är ett av världens mest ojämlika länder när det kommer till fördelning av jord. Klyftorna har inte minskat under krigsåren. Idag äger knappt en halv procent av Colombias befolkning ungefär hälften av jordbruksmarken i landet. Samtidigt äger den stora majoriteten, 70 procent, av befolkningen bara fem procent.

När Colombias regering och Farc kom överens om att genomföra en omfattande jordreform, som en del av fredsavtalet, sågs det därför som en stor framgång. När även frågor som Farcs politiska deltagande, ett slut på den illegala narkotikahandeln och ett system för rättvisa och kompensation för konfliktens offer löstes meddelade parterna att ett fredsavtal skulle vara klart i slutet av mars i år.

Trots att frågan om land ansågs vara löst var det ändå just detta som satte käppar i hjulen på det planerade undertecknandet i mars. Istället sköts signeringen av avtalet upp på obestämd tid, tills parterna kommit överens om de områden där Farcs 8 000 medlemmar ska invänta avväpning. Farc föreslog 60 mindre och utspridda områden, medan regeringen ville ha 10 större områden. Flera av de föreslagna områdena ligger på mark som historiskt tillhört ursprungsbefolkningen och den afrocolombianska befolkningen.

Varken regeringen eller Farc är intresserade av att föra in ytterligare parter i förhandlingarna, som de menar är bilaterala. Det underströk både Colombias vice justitieminister Carlos Medina Ramírez och en av Farcs rådgivare vid förhandlingarna, Diego Martínez, när de i förra veckan besökte Stockholm. Flera representanter för det colombianska civilsamhället, som också var på plats i Stockholm, ställer sig kritiska till detta. De menar att de som offer för konflikten måste ha rätt att ställa krav. 

Övergrepp mot ursprungsinvånarna
För Sara Liliana Quiñones, ledare för den afrocolombianska organisationen Alto Mira y Frontera, är det faktum att de förhandlande parterna beslutar om markområden som, enligt henne, varken tillhör staten eller gerillan bara ytterligare ett i raden av de historiska övergreppen på hennes folks rättigheter. Själv har Sara Liliana Quiñones tvingats på flykt från sitt hem, hotad av Farc, medan hennes familj och sexåriga dotter att tvingats leva kvar i hembyn som gisslan hos gerillan.Afrocolombianska Sara Liliana Quiñones ser den colombianska regeringens och Farcgerillans förhandlingar som ännu ett i raden av övergreppen på hennes folks rättigheter. Foto: Hernan Quintero 

De senaste 16 åren har den svarta befolkningen i regionerna Cauca och Nariño, i sydvästra Colombia, varifrån Sara Liliana Quiñones kommer, tvingats bort från sina landområden av först paramilitära grupper och sen Farc. Kontrollen av de utbredda kokaodlingarna, illegala gruvor och storjordbruk i området har gett de olika väpnade grupperna goda inkomster, till ett pris av brutala massakrer, övergrepp, tortyr, misshandel och våldtäkt på civilbefolkningen. Att låta Farc leva kvar i området efter ett fredsavtal är djupt orättvist, enligt Sara Liliana Quiñones.

Tomrum fylls av nya aktörer
Parallellt med de pågående fredssamtalen i Havanna har allt fler nya väpnade grupper, ofta bestående av före detta paramilitärer som avväpnades 2006, dykt upp i de områden där Farc nu dragit sig tillbaka. Chefen för FN:s utvecklingsprogram UNDP i Colombia, Fabrizio Hochschild, pekar på det maktvakuum som uppstår när en väpnad grupp försvinner från ett område som de kontrollerat under lång tid.

Enligt Fabrizio Hochschild räcker det inte med att avväpna en grupp, utan staten måste snabbt in och ta kontroll över området och erbjuda befolkningen grundläggande offentlig service, som hälsovård, skola, arbetstillfällen och framför allt säkerhet. Annars kommer tomrummet snabbt fyllas av andra aktörer.

Vice justitieminister Carlos Medina Ramírez håller med UNDP-chefen och pekar just på vikten av att få till ett fredsavtal med Farc och även med den mindre gerillagruppen ELN, som nu gått med på att förhandla. Med konflikterna bakom sig kan den colombianska armén rikta in sig på de nya väpnade grupper som ökat sin närvaro på den colombianska landsbygden.

Ett slutgiltigt godkännande av fredsavtalet kommer de colombianska väljarna att ge i en folkomröstning. Enligt en opinionsundersökning från februari i år skulle en tredjedel av väljarna då ha röstat ja, medan en fjärdedel skulle röstat nej. Samtidigt sade sig fler än vad tredje väljare vara osäker. Anledningen till osäkerheten och det svaga stödet anses vara dålig information om de pågående förhandlingarna och vad de går ut på. Både Carlos Medina Ramírez och Diego Martínez tror att opinionen kommer att vända så fort avtalet är i hamn.

Men ett fredsavtal gör ingen fred. Fabrizio Hochschild räknar med en minst tio år lång process för att ro freden i hamn. Sara Liliana Quiñones tror det kan ta längre tid än så. Våldet kommer inte ta slut bara för att någon skrivit under ett papper, menar hon.