Brexit – existentiell fråga för Europa

To be, or not to be, that is the question! Den 15 april gick startskottet för britternas folkomröstningskampanj om fortsatt medlemskap i Europeiska unionen. Storbritanniens premiärminister David Cameron beskriver valet som en existentiell fråga som ”går till hjärteroten av vilket land vi vill vara”.

Huruvida det politiska spelet och intrigerna ska tolkas som en tragedi i Shakespeares anda beror på vilket svar man ger på folkomröstningsfrågan som gäller att stanna eller lämna unionen.

På ena sidan finns den välfinansierade kampanjorganisationen Britain Stronger in Europe, som i sina led har samlat en majoritet av politikerna i underhuset och betydande intressegrupper som industriförbundet CBI och de stora fackförbunden. De två nationalistpartierna i Wales (Plaid Cymru) och Skottland (Scottish National Party) ingår i koalitionen som förespråkar fortsatt EU-medlemskap.

På den andra planhalvan finner vi en brokig samling EU-motståndare som organiserat sig i två grupper: Vote leave och Leave.eu. Utöver sitt gemensamma och passionerade motstånd till EU-medlemskapet är de djupt splittrade längs ytterkanterna på vänster–höger skalan. Det EU- och invandringskritiska partiet, UK Independence Party (Ukip), är kanske mest högljutt i denna spräckliga koalition.

Camerons huvudvärk
Men David Camerons verkliga utmaning och huvudvärk är motståndarna inom hans eget konservativa parti. Hälften av hans egna parlamentsledamöter, sex av hans ministrar och en betydande falang på gräsrotsnivå ifrågasätter öppet det förhandlingsresultat som deras partiledare har förhandlat fram med EU och förespråkar därmed ett utträde. I spetsen finner vi Londons färgstarke borgmästare, Boris Johnson, ivrigt påhejad av flera kvällstidningar ägda av mediemagnaten Rupert Murdoch.

Den 23 juni avgörs frågan om Storbritannien ska kvarstå eller lämna unionen. När alla valsedlar är räknade kommer beslutet att officiellt tillkännages i Manchesters stadshus. Utfallet kommer inte bara att ha långtgående konsekvenser för Storbritannien. Mycket står på spel för den Europeiska unionen som redan är hårt ansatt av kriser vilka urholkar solidariteten mellan medlemsländerna och sätter organisationens effektivitet som krishanterare på spel.

EU och dess medlemmar, med Storbritannien i spetsen, befinner sig i en situation som liknar den som ekonomen Albert Hirschman beskrev i sin klassiska bok från 1970: Exit, Voice and Loyalty. Hirschman diskuterar tre olika valmöjligheter som medlemmar ställs inför när organisationens prestationer och effektivitet inte ligger i linje med deras förväntningar och målsättningar.

Första alternativet: Lojalitet
Loyalty: En möjlighet är att förbli lojal och avstå från att kritisera organisationen. Detta har knappast någonsin varit Storbritanniens förhållningssätt till europeisk integration. Tvärtom beskrivs Storbritannien ofta som en ”awkward partner” i den akademiska litteraturen, inte minst eftersom landet blev EU-medlem först 1973 och därmed ofta ifrågasatte de grundregler som dragits upp i de ursprungliga fördragen. I opinionsundersökningar (Eurobarometer) som regelbundet utförs av EU-kommissionen ligger alltid britterna i botten när frågan ställs i vilken utsträckning de identifierar sig som européer och huruvida de stöder en fördjupad integrationsprocess inom EU. I förhandlingarna med Bryssel var det därför en viktig symbolfråga för David Cameron att förtydliga att Storbritannien inte förbinder sig till en ”allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” genom sitt fortsatta medlemskap.

Speciellt intressant ur ett brittiskt perspektiv är hur Hirschmans två andra strategier samverkar – dvs att hotet om att lämna (exit) kan ge tyngd åt den röst (voice) man höjer för att få till en förändring i organisationen.

Andra alternativet: Protestera
Voice:När Cameron utlovade en folkomröstning om huruvida Storbritannien ska förbli EU-medlem var det inte enbart en eftergift till de euroskeptiska partikamraterna som var allvarligt oroade över Ukips framfart i opinionsundersökningar. Det kan också ses som ett strategiskt övervägande Cameron gjorde för att göra sin röst hörd (protestera) för att uppnå större inflytande för de brittiska kraven om ett omförhandlat EU-avtal. Huruvida hot om utträde ger större inflytande i förhandlingar är omtvistat i forskningen. Vad vi vet är att Cameron lyckades omförhandla centrala punkter på kravlistan, som bland annat inkluderar begränsningar i välfärdssystemet för EU-medborgare i Storbritannien och att de nationella parlamentens ställning stärks i EU:s lagstiftningsprocess. Utifrån denna plattform försöker David Cameron nu övertyga brittiska väljare att fördelarna med EU-medlemskapet överväger.

Tredje alternativet: Utträde
Exit:Om utfallet i folkomröstningen den 23 juni blir utträde betyder det utifrån Hirschmans resonemang att de brittiska medborgarna inte är övertygade om att fördelarna med EU-medlemskapet överväger och att kostnaderna är alltför stora. Hirschmans teser om Exit, Voice, Loyalty är intuitivt användbara för att resonera kring olika valmöjligheter, som medlemmar inom en organisation står inför. Men de är i slutändan grundade på ett rationellt ekonomiskt tänkande som har begränsningar för att förklara ett utfall där britterna väljer att lämna unionen.

Den stora utmaningen för förespråkare av ett fortsatt EU-medlemskap är att frågan troligtvis inte kan vinnas enbart på rationella argument om vilka kostnaderna är som skulle uppstå om Storbritannien lämnar EU. Det har under flera års tid publicerats ett stort antal rapporter med utvärderingar om vilka konsekvenser ett brittiskt utträde skulle få inom EU:s olika politikområden. Trots att Storbritannien är en nettobidragsgivare till EU pekar de flesta rapporter på de betydande fördelar som EU-medlemskapet har för brittisk handel, jobb och miljöpolitik.

Känslor och identitet
Det som gör EU-frågan svårhanterlig är att den också i stor utsträckning är emotionell – i vart fall för många på motståndarsidan – eftersom den i slutändan handlar om identitet och självständighetsyttringar. Europeisk integration ses av många britter som en elitledd process som är avlägsen, byråkratisk och teknisk.

EU har under lång tid använts som syndabock för en mängd problem som egentligen har rötter i den inhemska politiken. Att EU-frågan har blivit så intimt sammankopplad med problem rörande immigration och terrorism har ytterligare försvårat en rationell debatt kring för- och nackdelar. De senaste opinionsundersökningarna ger en bild av en djupt splittrad brittisk folkopinion.

Bara Putin skulle skåla för brexit
debatteras livligt i internationell press och bland många av världens ledare. Frågan om Storbritanniens ”vara eller icke-vara” som EU-medlem har betydande konsekvenser långt bortom de brittiska öarna. Kinas president Xi Jinping uttryckte vid sitt senaste statsbesök i London sin förhoppning att Storbritannien stannar kvar i den Europeiska unionen.USA:s president Barack Obama har vid flertalet tillfällen understrukit hur viktigt brittiskt EU-medlemskap är om Storbritannien vill upprätthålla sin traditionella roll som brobyggare över Atlanten mellan EU och USA.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel understryker att brexit kan undergräva hela det europeiska integrationsprojektet och hon har gått längre än hon säkert själv skulle önska för att tillgodose de brittiska kraven på ett nytt EU-avtal för Storbritannien. Den enda ledare som troligtvis skulle öppna champagneflaskorna och skåla för brexit är Rysslands president Vladimir Putin som under lång tid enträget försökt driva in kilar mellan EU:s medlemsländer för att få tillstånd ett sönderfall av unionsprojektet.

Camerons mardrömsscenario
David Cameron har beskrivit brexit som ett ”steg in i mörkret”. Det är svårt att säga exakt vad som kommer att ske om brittiska väljare beslutar sig för att lämna EU efter 43 års medlemskap. Risken för en tsunami-effekt är överhängande. Det är bara två år sedan Skottland höll en folkomröstning om att stanna kvar i unionen med Storbritannien. Det skotska nationalistpartiet har emellertid sedan dess befäst sin dominerande ställning i Skottland. Partiet och skottar i allmänhet är mer positivt inställda till EU. En skotsk exitlösning skulle inte vara okomplicerad, men kan inte uteslutas, om resten av Storbritannien skulle lämna EU. Det måste vara ett mardrömsscenario för David Cameron som då skulle gå till historien som premiärministern som bröt upp den brittiska unionen.

För den Europeiska unionen är ett brexit-scenario mycket allvarligt. Vi lever i en tid som leder tankarna till vad den brittiske poeten W. H. Auden kallade ”the age of anxiety”. Europa har under flera år skakats av en rad svåra kriser som undergräver solidariteten mellan dess medlemmar. Enligt Hirschman är det en allvarlig situation för en organisation om dess medlemmar väljer exit. Utträde är en indikation på att innovativa processer, som till en början inspirerade organisationens skapande, har avstannat och att dess medlemmar väljer att hellre undfly problemen än att aktivt försöka påverka dem. För Sverige, som traditionellt allierat sig med Storbritannien i många frågor, blir britternas vägval av avgörande betydelse.