IS, Libyen, Malta och världsfreden
Foto: Frank Vincentz

IS, Libyen, Malta och världsfreden

Analys. Stämningar av panik har brett ut sig i det djupt katolska Malta efter att Islamiska staten börjat härja på allvar även i maltesernas nära grannland Libyen. I Europas sydligaste nation är Islamiska staten just nu på allas läppar. UI:s Per Jönsson rapporterar från Valetta på Malta.

Publicerad: 2015-03-02

IS-jihadisterna brutala framfart på senaste tiden i Libyen har fått många malteser att frukta islamistiskt våldsintrång från det stora grannlandet blott 35 mil bort över havet. Det blir förstås inte bättre av att man numera stöter på nymålad graffiti med text som "Död åt kristna! Allah” här och var på maltesiska busskurer och kyrkväggar.

"Vi Maltabor utgör den närmaste, mjukaste och mest entusiastiskt kristna målgruppen för IS-terroristerna i hela Europa”, varnade häromdagen en ledarartikel i The Malta Independent, den ena av Maltas två utmärkta engelskspråkiga dagstidningar (konkurrenten heter Times of Malta).

Det är en ganska typisk reaktion, både i maltesiska massmedier och bland vanliga medborgare i denna konservativt katolska lilla EU-nation som genom historien fått uppleva mer än sin beskärda del av stormakters geopolitiska och religiösa maktanspråk.

– Dessvärre tycks Malta ännu en gång drabbas av utomstående inkräktare med globala ambitioner. Först var det korsriddarna som på 1500-talet gjorde Malta till sin operativa bas. Strax därefter försökte turkosmanska väldet - utan framgång - inta ön under den Stora belägringen 1565. Sedan ockuperade Napoleon 1798 och därpå Storbritannien ett par år senare Malta. Under andra världskriget fälldes fler tyska och italienska bomber över vår önation än över något annat land, räknat per capita. Och nu försöker Islamiska staten ta kontroll över Libyen, Egypten och hela Nordafrika där vårt kristna Malta riskerar att bli bara en extra munsbit för jihadisterna, säger Manuel Baldacchino, grundare och ägare till Limestone Heritage, ett utsökt utom- och inomhusmuseum för maltesisk sandstenshantering genom hundratals och tusentals år.

Andra röster vill tona ned sådana tendenser till panik inför hotet från IS. Exempelvis antropologen David Zammit framträdde på TV Malta den gångna veckan med förklaringen att malteser i gemen ofta målar fan på väggen och inbillar sig att hamna i korselden vid konflikter mellan öst och väst eller mellan nord och syd.

Också Alexiei Dingli, borgmästare i huvudstaden Valletta, försöker gjuta olja på sina landsmäns känslovågor när han tar emot i det ståtliga och månghundraåriga stadshuset i handhuggen sandsten:

– De som målar islamistiska och antikristna slagord har inte minsta förankring i det maltesiska samhället. Vi har inga sådana militanta islamister eller imamer här. Maltas befolkning är alldeles för kristet homogen och historiskt medveten för att IS ska få fotfäste här. Vår stora granne Libyen, däremot, är splittrat på alla ledder vilket gör Libyen till en idealisk expansionsarena för IS.

I november deklarerade IS-ledaren Abu Bakr al-Bagdadi att "kalifatet” hade utökats med nya dotterorganisationer och "provinser” (wilayat) i bland annat Saudiarabien, Egypten (Sinai), Libyen, Tunisien och Algeriet. Sedan årsskiftet har IS i Libyen genomfört en rad större attentat: sprängning av det Maltaägda lyxhotellet Corinthia i huvudstaden Tripoli, halshuggning av ett 20-tal kristna egyptiska gästarbetare, bombdåd mot Irans ambassadörsresidens i Tripoli, raketattacker mot flygplatser, upprepade massmord på åtskilliga tiotals människor i närheten av regeringsbyggnader i Benghazi. Därtill har IS utropat en "wilayat” kring staden Darna vid egyptiska gränsen, intagit stora delar av hamnstaden Sirte samt etablerat kontroll över vissa stadsdelar i Tripoli.

Omvärldens tafatta reaktion på denna senaste IS-expansion har skapat ytterligare oro på Malta. EU och USA nöjer sig tillsvidare med att backa upp FN-ambassadören Bernardino Leons försök att jämka ihop de båda regeringarna i Tripoli och Tobruk, så att en libysk samlingsregering ska göra det möjligt för FN att häva det generella vapenembargot mot Libyen. Under tiden gör Putins Ryssland ansatser att - via Egypten - beväpna Tobrukregeringen som redan nu förfogar över rysk krigsmateriel sedan Gadaffis tid. Egypten har på egen hand tagit sig för att bomba IS-mål i och kring Darna som vedergällning för massmorden på egyptier.

I allt detta står regeringen i Valletta ganska rådvill. Premiärminister Joseph Muscats socialdemokratiska regering upprepar ständigt att Malta stöder FN-sändebudet Leons ansträngningar, och att man dessutom skulle välkomna en av FN:s säkerhetsråd sanktionerad, kanske av Italien ledd, militär intervention i Libyen för att stoppa IS. Detta trots att Malta i höstas ställde sig utanför övriga EU-länder som kollektivt stöder den tämligen lösliga USA-initierade koalitionen (62 länder) mot IS - en hållning som oppositionella Nationalistpartiet hårt kritiserat.

På ett mer jordnära plan tillhör kanske ändå Malta de större förlorarna av kaoset i Libyen och IS etablering där. 
– Sedan mycket länge finns det en mängd maltesiska intressen i Libyen.Vi har många företag verksamma där: stormarknader, återförsäljare, hotell, entreprenörer av alla de slag. Som det nu ser ut verkar alla dessa investeringar gå förlorade, påpekar Vallettaborgmästaren Alexiei Dingli.

Dingli låter dock väsentligt mindre alarmistisk än exempelvis kändiskolumnisten Ivan Fenech i Times of Malta: "Aldrig sedan självständigheten (1964) har Malta utsatts för ett lika allvarligt utländskt hot.” Eller alla de politiker och kommentatorer vilka gravallvarligt citerar den mångårige och hårt omstridde premiärministern (och "Gadaffikramaren”) Dom Mintoff som vid den historiska ESK-konferensen 1975 deklarerade: "Utan fred och stabilitet kring Medelhavet kan det aldrig bli fred och stabilitet i världen.”

Den här texten publicerades ursprungligen i UI-bloggen 2 mars 2015.


Per Jönsson
Associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet och nyligen hemkommen från en resa till Malta.