”Bibis” valseger gör Israel till pariastat

Viktigaste skälet till Benjamin ”Bibi” Netanyahus och Likudpartiets triumf i det israeliska parlamentsvalet var att han i sista momangen demonstrerade sitt verkliga jag.

Mellan de sista opinionsmätningarna på fredagen – som pekade mot att vänsterns Sionistiska unionen skulle få fler mandat än Likud - och själva valet på tisdagen den 17 mars chansade premiärministern på vad som i israeliska sammanhang kan kallas ”det etniska kortet”.

Netanyahu deklarerade nämligen helt öppet att med honom vid statsrodret skulle det inte bli tal om någon egen stat för palestinierna.

Och lika öppet förkunnade han att den israeliska kolonisationen med fler och fler judiska bosättningar på Västbanken skulle fortsätta i snarast utökad skala.

Därmed konkretiserade en sittande israelisk premiärminister för första gången vad som utgjort ett underliggande mantra i landets politiska debatt sedan åtminstone den andra palestinska intifadans utbrott hösten 2000: att judar ska bosätta sig och befolka hela det ursprungliga brittiska mandatet Palestina – det vill säga även hela Västbanken.

Och detta klara och entydiga besked galvaniserade tillräckligt många väljare för att Likud skulle segla fram till en otvetydig förstaplats i valet med hela 30 av parlamentets 120 mandat (i stället för de cirka 20 som alla opinionsmätningar förutspått några dagar tidigare). Det tycks till och med ha fått åtskilliga väljare att strömma till Likud från ännu mer högernationalistiska partier, framför allt Naftali Bennets bosättarparti Judiskt hem och Avigdor Liebermans Israel vårt hem.

Med en så tydlig valseger kommer Netanyahu att sitta tämligen säkert i sadeln i ledningen för en ideologisk distinkt högerregering – och därmed antagligen gå om landsfadern David Ben Gurion som Israels långvarigaste premiärminister.

Det kommer rimligen också att djupfrysa alla ansatser till nya fredsförhandlingar med palestinierna. Och därigenom tills vidare frysa Israels redan ansträngda relationer med såväl USA som Västeuropa. Vilket i praktiken riskerar att göra Israel under Netanyahu till något av en pariastat i det internationella samfundet.

Uppenbarligen är man inom EU brydd över hur valresultatet i Israel ska hanteras. EU:s högsta utrikesrepresentant Federica Mogherini gratulerade visserligen genast Netanyahu till hans valseger och förklarade att EU avser att föra dialog med Israels kommande nya regering om en återstart av fredsprocessen med palestinierna – dock nämnde hon denna gång inget om en så kallad tvåstatslösning.

Annars vore ju Netanyahus blanka avfärdande av en framtida palestinsk stat och hans löfte om nya bosättningar på Västbanken en rimlig utgångspunkt för att sätta i verket sådana hårda EU-sanktioner mot Israel som diskuterats i månader och år inom EU-maskineriet i Bryssel. Men Mogherini, och alla som är insatta i EU:s funktionssätt, inser förstås att EU-sanktioner värda namnet inte kommer på fråga så länge Tyskland (av historiskt givna skäl) vägrar godkänna några som helst hårda tag mot den judiska staten.

Vita huset säger sig hysa djup oro över vad man kallar Netanyahus "splittrande retorik" i Palestinafrågan. Pliktskyldigast upprepar man att USA:s relationer med Israel förblir varma och djupa oavsett vem som är premiärminister där. Men en talesman för Vita huset sade dagen efter Israelvalet att USA nu måste "omvärdera sin hållning" utan närmare precisering. Att Netanyahu nu satt ned foten vad gäller palestinskt statsbygge och utökade judiska bosättningar innebär nog rimligen slutet på president Obamas strävan att starta om israelisk-palestinska fredsförhandlingar. Nu får Obama i bästa fall nöja sig med att USA under hans presidentskap någotsånär normaliserar relationerna med Iran – och i just den frågan är det sannolikt smartast av Vita huset att inte ytterligare stöta sig med Netanyahu.

Till och med palestiniernas president Mahmoud Abbas försökte låtsas som om ingenting egentligen hänt i och med Netanyahus omval och nya hårda linje: ”Vi är beredda att förhandla med varje israelisk regering som accepterar en tvåstatslösning”, var hans omedelbara kommentar till Likuds valseger. En anonym PLO-tjänsteman sade dock till BBC att Israel nu ”valt rasismens och ockupationens väg”.

Rivaliserande Hamas var desto tydligare, att döma av en talesman i Gaza: ”Vi skiljer inte mellan israeliska partier eftersom de samtliga är inställda på att förneka palestiniernas rättigheter och fortsätta aggressionen mot oss.”

Den här texten publicerades ursprungligen i UI-bloggen 19 mars 2015.