Bistånd räcker inte

Betydande framsteg har gjorts mot en värld fri från fattigdom sedan Millenniemålen antogs. I höst tas nästa steg då världssamfundet ska fatta beslut om nya hållbara utvecklingsmål. Målen som ska nås senast 2030 innebär att världen kommer att samlas kring en universell och hållbar utvecklingsagenda.

För att nå framgång behövs ny finansiering förutom det traditionella biståndet (ODA, Official Development Assistance). FN har beräknat att kostnaderna för att nå de hållbara utvecklingsmålen uppgår till mer än 4 000 miljarder dollar om året fram till 2030. I dag saknas drygt hälften av resurserna. Därför är FN:s konferens om utvecklingsfinansiering i Addis Abeba i juli central. Kraftfulla åtaganden där lägger grunden för ett framgångsrikt arbete mot fattigdom och för en hållbar utveckling, ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Åtagandena kommer att omfatta hur resurser mobiliseras inom ett land och genom externa investeringar, via privata och offentliga kanaler. De inhemska skatte­intäkterna i ett land är grunden för investeringar i utveckling, men utländska investeringar och remitteringar (pengar som migranter skickar hem) är också viktiga. Biståndet har en fortsatt kritisk roll, men behöver utnyttjas klokt, flexibelt och innovativt för att stimulera just en hållbar utveckling när andra finansiella resurser utgör en allt större del av flödena till låg- och medel­inkomstländer.

Termen utvecklingsfinansiering myntades vid FN:s internationella konferens i Monterrey 2002. Då enades man om att förutom gåvobistånd använda handel, inhemsk resursmobilisering, internationellt kapital och direktinvesteringar, ökat internationellt samarbete kring finansiella och tekniska system, och skuldavskrivningar för att åstadkomma utveckling.

Utvecklingsfinansiering handlar alltså om att bredda och öka finansieringen för att bekämpa fattigdom – utan att ge avkall på gåvobiståndet. 

Sverige har alltid nått över de internationella överenskommelser som funnits om att minst 0,7 procent av bruttonational­inkomsten ska gå till bistånd, och var i fjol ett av de fem länder med högst biståndsnivå med drygt 1 procent av BNI enligt OECD. Det är angeläget att hålla fast vid åtagandet om minst 0,7 procent men också att fler länder uppfyller målet.

Fattiga i rikare länder
Fattigdomens ansikte förändras. En snabb ekonomisk utveckling i tidigare låginkomstländer, inte minst i Asien, har lett till att en ökad andel av världens fattiga i dag finns i medelinkomstländer. Ojämlik fördelning av resurser och möjligheter, snarare än absolut resursbrist, har blivit en allt viktigare orsak till fattigdom. Samtidigt har andelen fattiga som lever i konfliktdrabbade och/eller sviktande stater ökat kraftigt. Allvarliga brister i säkerhet och brott mot mänskliga rättigheter, förtryck och diskriminering framstår som allt viktigare orsaker till fattigdom och lidande.

Ökad tillgång till utbildning och kunskap, tillgång till internet och kontakt med omvärlden innebär att flertalet unga som växer upp i fattigdom i dag har helt andra perspektiv och referensramar än tidigare generationer.

Biståndet kan fortsätta bidra till humanitära insatser för att rädda liv och lindra nöd. Det kan också utnyttjas för att stimulera en utveckling i länder där inga andra pengar investeras, för att höja kapacitet, bygga starka och bra institutioner, bidra till demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter, jämställdhet och bättre miljö och klimat – en hållbar utveckling för alla. 

Men för att i framtiden få till en klok utvecklingsfinansiering behöver en större andel av biståndskronorna också användas så att de i sin tur kan frigöra nya medel. Just inhemsk resursmobilisering är en viktig del i de internationella förhandlingarna kring utvecklingsfinansiering. Låg- och medelinkomstländers förmåga att i högre grad generera inhemska resurser för utveckling har förbättrats. Nya kapitalmarknader och en växande banksektor är bevis på det. Men det krävs mer, och ökade skatteintäkter är en stor och viktig del i detta.

Det behövs bättre system för skatteuppbörd och en breddad skattebas i många länder. Men lika betydelsefullt är att skatte­intäkterna används mer effektivt och att sociala trygghetssystem byggs upp. När systemen fungerar bättre ökar också viljan att betala skatt.

Biståndet har haft och kommer att ha en viktig roll för reformer, kapacitets- och institutionsutveckling. Ett framgångsrikt exempel är Sveriges stöd till den sydafrikanska skatteadministrationen.

Höga risker
För att skapa en hållbar och inkluderande ekonomi behövs tillväxt och ökad sysselsättning. För marknadsutveckling och för att uppmuntra till företagande kan ofta andra former av finansiering än bistånd vara effektiva. Men vi vet att projekt och investeringar för att bekämpa fattigdom i dag inte kommer till stånd eftersom investerare eller långivare bedömer de ekonomiska och politiska riskerna som för höga. Även brist på infrastruktur, till exempel vägar och energiförsörjning, är ett betydande hinder för utveckling.

Här kan biståndet ta en större roll som möjliggörare. Genom finansiella instrument som delvis fungerar som säkerhet och delvis undanröjer risker kan utvecklingsprojekt som annars inte skulle ha genomförts komma till stånd. Garantiinstrument har till exempel varit framgångsrika för att ge en säkerhet i bankers långivning.

Institutionella kapitalströmmar blir också allt viktigare. I ett stagnerande Europa med låga avkastningstal på obligationer upptäcker allt fler investerare  Afrika. Dessa investeringar kan, om de görs på ett hållbart sätt, leda till minskad fattigdom. Fortfarande är dock engagemanget relativt lågt. Även här kan garantier spela en viktig roll.

Biståndet har en fortsatt mycket viktig roll att spela för att de nya utvecklingsmålen ska ha en möjlighet att nås. Därför behöver biståndet öka från de länder som inte levt upp till sina åtaganden och det behöver styras mot de fattigaste länderna och de sektorer som har störst relevans för fattigdomsminskning. Men biståndet behöver också bidra till att mobilisera ytterligare resurser för utveckling. Utmaningen i Addis Abeba blir att enas kring tydliga åtaganden för att finansiera en hållbar utveckling, där  både nya innovativa metoder och bistånd ingår.