Baltikums svagaste länk
Foto: Bas Wallet

Baltikums svagaste länk

Analys. Men desinformation, inte invasion, är största hotet.

Publicerad: 2015-05-31

Om man kan tala om länders självförtroende eller självkänsla torde Lettland komma en bit efter sina baltiska bröder. Estland har lyckats lansera sig som ett modernt IT-land med nordiska ambitioner, Litauen stoltserar med en stormaktshistoria och en starkare nationell sammanhållning.

Även Lettland har självfallet inlett ett moderniseringsarbete och har kommit långt under det senaste kvartsseklet – men landet tyngs trots allt mer av det sovjetiska arvet än de övriga två.

Inget annat EU-land har så stor andel etniska ryssar i befolkningen som Lettland, 26 procent. Hela 34 procent har ryska som modersmål. Men det är inte bara denna höga andel ryssar som gör Lettland mer sårbart för rysk påverkan än något annat land i EU.

Estland har en nästan lika hög andel ryssar – men landet förryskades inte i samma utsträckning som Lettland under Sovjettiden. I Estland koncentrerades ryssarna till de östra delarna medan de fanns i alla städer i Lettland. I Estland kunde man se finsk tv, vilket inte var möjligt i Lettland.

Vidare var det i Lettland som Sovjet hade sin strategiska militärbas i Baltikum, vilket ledde till en hårdare förryskning än i grannländerna. Fler ryssar placerades på tunga poster där än i Litauen och Estland.

Det säger något om landets sökande efter en tydlig identitet och vägriktning, när hela 63 procent av invånarna upplever sig känna en ”EU-tillhörighet”, en känsla som växt sedan 2013 enligt EU:s Eurobarometer. I Estland och Litauen är siffran 50 respektive 42 procent (och i Sverige 40 procent).

– Vi är Baltikums mest sårbara land, säger Andis Kudors vid Centre for East Europan Policy Studies i Riga. Ju närmare vi kan knytas till EU, desto bättre.

Som exempel på sårbarhet lyfter han fram det ryska inflytandet i näringslivet som är större än i grannländerna, vilket i sig kan innebära ett problem då många företag har nära band till Kreml. Även Moskvas så kallade ”landsmannapolicy” – att stötta etniska ryssar var de än befinner sig i världen – är ett växande orosmoment.

Många av insatserna är förvisso oskyldiga, som att sprida rysk kultur och stötta det ryska språkets ställning. Problemen uppstår när detta stöd leder till spridandet av ren desinformation. Flera gånger har ”experter” bjudits till Lettland och förmedlat historiska osanningar – som att landet aldrig ockuperades av Sovjet. Sådan desinformation sprids sedan vidare bland den ryska befolkningen och sår split mellan folkgrupperna.

– Integrationen är knepig som den är, men Kreml gör den ännu svårare, säger Andis Kudors.

Moskva lägger sig också i känsliga politiska debatter i landet genom att stötta frivilligorganisationer som driver frågor emot den lettiska regeringen. Det gällde till exempel genomdrivandet av folkomröstningen 2012 om att göra ryskan till andra officiellt språk.

Känslig fråga
Utifrån kan det tyckas oskyldigt, Finland har ju till exempel två officiella språk. Men  utanför Lettland inser man inte hur extremt känslig frågan ännu är, anser sociologen Vineta Porina som genomfört en studie av hur letter ser på sitt språk.

– Normalt brukar minoriteter i ett land känna osäkerhet inför att tala majoritetens språk, men i Lettlands fall är det tvärtom: folk som talar lettiska känner mer osäkerhet än de som talar ryska. Så grund­murad är det ryska språkets ställning här.

Känslan av underlägsenhet sitter så djupt att människor är oroliga för att lettiskan skulle hotas om ryskan erkändes som ett officiellt språk, tror Vineta Porina.

– Min 16-åriga dotter blev nyligen utskälld av en ryska för att hon inte kunde tala språket. Sånt händer fortfarande här.

Mjuk men mäktig makt
Vineta Porina har varit aktiv i partiet Nationella alliansen, som bitvis använder överord i sina beskrivningar av det lettiska språkets utsatthet. Hon nämner inte gärna exempel på motsatsen – vardagsdiskriminering av ryssar. Under folkomröstningskampanjen 2012 träffade jag till exempel en student vars mormor vägrats vård på ryska, det enda språk hon behärskade.

Men faktum är att det förekommer relativt få vardagsslitningar mellan ryssar och letter. Ja, det är rentav missvisande att tala om två distinkta folkgrupper, då vart tredje äktenskap är ett blandäktenskap. För Moskva är detta en illavarslande utveckling, man vill absolut inte se en harmonisk samvaro mellan letter och ryssar.

Det viktigaste instrumentet som Kreml har för att öka motsättningarna mellan folkgrupperna är emellertid de ryska tv-kanalerna. I deras nyhetssändningar återkommer tre budskap: Lettland är en misslyckad stat. Den diskriminerar ryssar. Och den hyllar fascismen. Sedan ett år tillbaka har en lögn tillkommit: USA ligger bakom striderna i östra Ukraina. Att lögnerna kan få en sådan spridning beror på Rysslands mjuka makt. Ryska popstjärnor, tv-serier och underhållningsprogram drar ryssarna till tv-soffan där de blir sittande då nyhetsprogrammens desinformation kablas ut.

Hårdvinklade nyheter ett hot
När man listar de fem mest populära tv-kanalerna för de ryska respektive lettiska tittarna finns noll överlappning: ingen kanal före­kommer hos bägge grupperna.

– De lever i två vitt skilda informationssfärer, konstaterar Rita Ruduša, en av cheferna på public service-tv.

Statsvetaren Andis Kudors uttrycker det krasst:

– Den ryska minoritetens konsumtion av lögner och hårdvinklade nyheter är det enskilt största säkerhetshotet mot Lettland just nu.

Vilka motåtgärder kan sättas in? Lettland är detta halvår ordförande i EU och en ny EU-strategi på området är på väg. På lettisk hemmaplan har vissa åtgärder vidtagits.

Rita Ruduša berättar hur ointresserade politikerna var av att satsa mer pengar på ryskspråkiga ­nyheter – före Rysslands annektering av Krim. Efter det att annekteringen hade inletts bytte de plötsligt fot och anslog motsvarande sex miljoner kronor ur en fond för ”nödlägen”.

– Plötsligt skulle vi gottgöra för en 20 år gammal försummelse, att vi inte erbjudit ett alternativ till den ryska tv-propagandan, säger hon.

Hittills har bara 35 000 ryssar lockats över till de nya sändningarna.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 2 2015.


Påhl Ruin
Frilansjournalist ­baserad i Vilnius.