Nya globala nyckelspelare

Efter det att Mellanöstern i nästan ett halvsekel under det kalla kriget varit splittrat mellan USA med bundsförvanter i väst och dess motståndare i öst har västvärlden numera goda relationer med nästan alla arabiska regeringar, med undantag för Assadregimen i Syrien. Samtidigt har väpnade icke-statliga aktörer (armed non-state actors, ANSA) framträtt som nyckelspelare i regionens konflikter, och de är oftast fientliga mot USA och västvärlden. I dag undergräver dessa icke-statliga våldsaktörer USA:s och västvärldens politiska mål, destabiliserar sköra stater samt dödar civila utan urskiljning.

Mer än någonsin måste den demokratiska västvärlden konfrontera en ständigt växlande uppsättning fiender som verkar i allt mer komplexa miljöer. För att klara av detta måste politiska ledare och diplomater uppvisa vaksamhet, dynamiskt tänkande och kreativitet samtidigt som kraven på personlig säkerhet tvingar många tjänstemän i Mellanösternregionen att huka bakom ambassadgrindarna.

Särskilt USA har väsentligt färre verktyg för att bekämpa ANSA än man har mot regeringar. Därtill har de nära bilaterala banden med regeringar i Mellanöstern starkt bidragit till att USA och flertalet västländer har klassificerat många aktörer som terroristorganisationer – något som försvårar kontakt över­ huvud taget. Gentemot ANSA har såväl mål som medel ofta begränsats till att ”isolera” eller ”eliminera”.

Likafullt har just dessa väpnade grupper blomstrat på senare år. Runtom i Mellanöstern har ANSA anpassat sig till mångskiftande politiska hinder och möjligheter, samtidigt som de alltmer har antagit drag av stater. De kontrollerar territorier, ägnar sig åt diplomati, skaffar sig en bas av anhängare och driver politiska spel. Snarare än att sikta på en position inom existerande statsstrukturer försöker ANSA att bryta upp och omskapa dessa strukturer.

Vinner genklang
För USA och västvärlden gäller det att komma åt grundorsakerna till det faktiska stöd som sådana väpnade grupper åtnjuter. I många fall är dessa grupper genuina politiska aktörer med synnerligen raffinerade målsättningar som vinner genklang hos stora delar av lokalbefolkningen. Hizbollah har kämpat för den stora shiamuslimska befolkningens rättigheter, en grupp som länge marginaliserades i det moderna Libanon. Hamas har erbjudit ett islamiskt alternativ till PLO:s arrogans och korruption som enligt dess kritiker har åstadkommit föga för att upprätta en oberoende palestinsk stat.

Till och med al-Qaida och Islamiska staten (IS) tycks vinna stöd hos en strid ström av unga män som är villiga att dö för dessa organisationers uttalade ideologi och målsättningar. Medan västvärlden beskriver IS i polemiska ordalag vilar IS i realiteten på två starka stödpelare: en utopistisk social och politisk kraft som attraherar unga människor i utanförskap, och en kraftfull beskyddare av religiösa hjärtesaker hos många miljoner sunniaraber i Syrien och Irak som upplever sig systematiskt åsidosatta. IS kommer även i framtiden att attrahera utländska anhängare så länge man kan övertyga dem om att dess projekt att bygga ett kalifat är allvarligt menat och ett livskraftigt alternativ till andra styresskick i regionen. Det kommer sannolikt också att vinna stöd i Irak så länge många under Islamiska statens styre anser att shiastyret i Bagdad är och förblir ett större hot mot deras intressen.

Vid sidan av sin politiska fingerfärdighet har många ANSA vunnit poäng på att erbjuda människor fysisk säkerhet. Islamistiska militärförband i Libyen gick på den nya regeringens avlöningslista och tog hand om bevakningen av sjukhus och myndighetsbyggnader efter Muammar Gaddafis fall. Fastän Hamas förblir fast beslutet att bekämpa Israel har man då och då förmått förhindra raketangrepp mot Israel från smärre militanta grupperingar, och man har begränsat al-Qaida-cellers aktiviteter i Gaza som skulle kunna utgöra ett större fysiskt hot. Och i Syrien kämpar Hizbollah mot IS och al-Qaida-anknutna Nusrafronten, en verksamhet som sammanfaller med USA-alliansens strävan.

Erbjuda framtidsvision
Det är alltså sådana aktörers politiska dimension som utgör den besvärligaste utmaningen för amerikanska och andra västliga beslutsfattare. De senaste decenniernas erfarenhet tyder på att ANSA inte kan elimineras. De kan motas tillbaka, deras resurser kan försvagas, men genom själva sin karaktär fortsätter de att utvecklas – de anpassar sig till nya hinder, de utnyttjar snabbt nya öppningar, och de omskapar sig själva för att bemästra nya miljöer.

USA och västvärlden kan knappast ”segra” över dessa aktörer genom att försöka eliminera dem militärt. I stället måste omvärlden verka för att förändra de politiska och sociala miljöer som tillåter ANSA att blomstra.

Att utveckla statsstrukturer som motsvarar befolkningarnas behov och erbjuder dem en trovärdig framtidsvision blir den stora utmaningen för nästa generation i Mellanöstern. Om inte regeringar tar initiativ till nya visioner som vinner genklang hos medborgarna kommer väpnade icke-statliga aktörer att göra det.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 1 2015.