Identitetspolitikens baksida

Över 30 000 utländska krigare anses ha anslutit sig till Islamiska staten, varav mer än 4 000 har kommit från Europa. Vad är det som driver tusentals unga européer till en organisation som IS? Och finns det något som sammanlänkar deras historier? Standardsvaret är att den gemensamma länken återfinns i ”radikalisering”, ett begrepp som gärna används av politiker och byråkrater.

Mycket av europeiska länders inhemska antiterrorpolitik bottnar i föreställningar om radikalisering och avradikalisering. Men många av dessa unga européer finner sig inte hemma i vare sig traditionella muslimska miljöer eller i västsamhällena. De kan därför närmast beskrivas som ”wannabe-jihadister” – sökare efter en ny identitet och mening i livet.

Nytt språkbruk
Vad menas då med radikalisering i detta sammanhang? Själva begreppet har kommit i bruk bara under det senaste decenniet. På 1990-talet nämndes ordet sällan i akademiska eller politiska diskussioner om terrorism. Efter 11 september-attentaten 2001 uppstod dock behovet av ett nytt språkbruk. Då blev det plötsligt obekvämt att tala om ”terrorismens rötter”, eftersom detta ofta tolkades som försök att ursäkta och rättfärdiga dödandet av oskyldiga civila. Därför började experter och politiker hänvisa till begreppet ”radikalisering” närhelst de skulle tala om ”vad som händer innan bomben detonerar”. Radikalisering är med andra ord kodspråk för ”det man inte kan tala öppet om”. Och det inte kan talas öppet om kan man tala om enbart genom att omstöpa verkligheten till en acceptabel form och genom att reducera komplexa fenomen till en enkel berättelse.

Denna berättelse består i princip av fyra beståndsdelar: Först, påståendet att individer blir terrorister för att de anammar vissa, oftast religiöst präglade, extrema idéer. För det andra, att dessa idéer anammas på ett annorlunda sätt än andra extrema eller oppositionella idéer, exempelvis marxism eller anarkism. För det tredje, att det finns något slags ”transportband” som leder från a/ missförhållanden eller personlig kris, till b/ religiositet, till c/ radikalism, till d/ terrorism. Och för det fjärde, övertygelsen att vad som gör människor mottagliga för att anamma sådana idéer är att de är bristfälligt integrerade i samhället.

Föga religiösa
Dock finns föga belägg till stöd för att någon av dessa fyra beståndsdelar ligger till grund för individers radikalisering. Tvärtom visar många studier att de som dras till jihadistgrupper inte nödvändigtvis attraheras av fundamentalistiska religiösa idéer. Brittiska underrättelsetjänsten MI5 hävdar exempelvis i ett internt arbetspapper: ”Långt ifrån att vara religiösa fanatiker bryr sig många terrorinblandade individer inte om att utöva sin tro regelbundet. Väldigt få är uppfostrade i starkt religiösa hem, och åtskilliga är konvertiter.” Likaså finner den tidigare CIA-agenten och numera antiterrorkonsulten Marc Sageman att ett gemensamt drag för dem som söker sig till terrorgrupper är brist på religiös kunskap och fostran: ”Vid den tidpunkt då de anslöt sig till jihad var terroristerna inte särskilt religiösa. De blev religiösa först efter att de själva anslutit sig till jihad.” Antropologen Scott Atran vittnade inför USA:s senat om hur viktigt det är för jihadister med ”kamratskap, uppskattning, mening med livet, men också spänning och en känsla av makt och ära genom att slåss mot världens starkaste krigsmakt”.

Politisk protest
Att jihadister skulle anamma sina idéer på”ett annorlunda sätt” finns knappast heller belägg för. Enligt James Bartlett, chef för ett extremismprogram vid brittiska tankesmedjan Demos, ”har al-Qaida-inspirerad terrorism i västvärlden mycket gemensamt med andra samhällsfientliga, subversiva grupper av övervägande arga unga män.” Den franske sociologen Olivier Roy hävdar att enskilda individers ”språng över till terrorism” inte i sig behöver vara religiöst inspirerat utan delar många drag med andra uttryck för politisk protest. Och föreställningen om ett specifikt ”transportband till terrorism” avfärdas av bland andra en forskningsrapport från det amerikanska departementet för inrikes säkerhet: ”Det finns inte någon enda väg, utan flera olika vägar, till politisk radikalisering. Somliga av dessa vägar inkluderar inte radikala idéer eller aktivism som en språngbräda till radikalt agerande. Så radikaliseringsprocessen kan inte förstås som en oföränderlig uppsättning steg eller stadier som alla leder i samma riktning.”

Vad som är slående i den här diskussionen är att det existerar en bred klyfta mellan verklighetens jihadism och det politiskt grundade behovet av en enkel berättelse som hävdar att jihadismen och terrorismen uppstår ur ”radikalisering”. Men om denna tes är ogrundad är mycket av kritiken mot den också missriktad. Många av radikaliseringstesens kritiker hävdar att det inte är religion utan politik som driver wannabe-jihadisterna till terrorism. Istället påstår de att det är västvärldens militära interventioner i Mellanösterns muslimska länder – från kriget i Irak till stöd för Israels ockupation av Västbanken – som har radikaliserat många muslimer och drivit dem i armarna på jihadister.

Detta är emellertid blott en annan variant av tesen om radikalisering. Medan den foku serar på dragningskraften hos fundamentalistisk islam – the pull factor – så understryker kritikerna drivkraften hos västvärldens utrikespolitik – the push factor. Vad båda varianterna bortser från är det specifika historiska sammanhanget bakom jihadismens nutida attraktionskraft. Muslimer i stora mängder har funnits i Europa under drygt ett halvsekel. Men det är endast under de senaste 20 åren som radikal islam har fått fotfäste.

Våldsamt motstånd
Likaså har västmakter intervenerat i muslimskaländer långt innan Usama bin Ladin gömde sig i en grotta i Afghanistan, och innan IS inledde sitt brutala styre i delar av Irak och Syrien. Sådana interventioner har en lång historia: från den dåvarande brittiske krigsministern Winston Churchills order om angrepp med senapsgas mot rebeller i Irak på 1920-talet, till CIA:s kupp mot Mohammad Mossadeqs demokratiskt valda regering i Iran 1953, till Frankrikes brutala försök att krossa den algeriska befrielsekampen kring 1960, till västvärldens uppbackning av Iraks diktator Saddam Hussein i hans krig mot Iran på 1980-talet, för att bara nämna några. Västmakternas interventioner har alltid mött motstånd, ofta våldsamt motstånd. Men just islamistiskt motstånd är relativt nytt, och nihilistisk terrorism ännu nyare.

Vad båda radikaliseringsteserna misslyckas med att förklara är varför det är just i detta historiska ögonblick, och enbart i detta ögonblick, som den vildsinta form av jihadism som vi förknippar med IS har uppstått, och att många muslimer i väst dras till nihilistisk terrorism.

De som dras till grupper som IS kan förvisso både vara politiskt upprörda över västlig imperialism och ha en mycket speciell uppfattning om islam. Likväl börjar båda radikaliseringsargumenten i fel ände. De betraktar jihadisterna först när de väl blivit jihadister – rasande över västvärlden, med en enögd syn på islam och med en förvriden moraluppfattning – och drar slutsatsen att det är av sådana skäl som jihadisterna blivit till vad de är. Men om vi granskar wannabe-jihadisters egen historia finner vi att de första stegen på deras resa till Syrien sällan tagits av politiska eller religiösa skäl. Snarare är det ett sökande efter någonting långt svårare att identifiera – ett sökande efter mening i tillvaron, efter tillhörighet, efter respekt.

Det ungdomliga sökandet efter identitet och mening är förstås ingenting nytt. Vad som är annorlunda idag är den sociala kontext i vilket sådant sökande utspelar sig. Startpunkten för skapandet av en jihadist i Europa är inte ”radikalisering” utan en känsla av främlingskap och harmsenhet gentemot det västliga samhället. Det är för att de redan har tagit avstånd från mainstreamsamhällets kultur, ideal och normer som vissa muslimer söker efter en alternativ världsbild. Det är ingen tillfällighet att många wannabe-jihadister är antingen konvertiter till islam eller muslimer som upptäckte sin tro relativt sent i livet. I båda fallen är det frustration över vad samhället kan erbjuda som har lett dem till islamismens svartvita moraluppfattning. Det handlar alltså inte om bli ”inskolad” eller ”indoktrinerad” utan om att tappa tilltron till etablerade moraliska mallar och istället söka efter ett alternativ.

Förr kunde sådan frustration över mainstreamsamhället sporra unga européer till att ansluta sig till dynamiska politiska rörelser – alltifrån vänstergrupper till fackföreningar och antirasistiska kampanjer. Idag framstår sådana kampanjer och organisationer som lika bedagade och ospännande som de etablerade samhällsorganen. Vad som präglar dagens missnöjesyttringar är inte ”progressiv” politik utan identitetspolitik. Och det är identitetspolitik som uppmuntrar människor att definiera sig själva i allt smalare etniska och kulturella termer.

Identitetens politik
De breda ideologiska skiljelinjer som har karaktäriserat politiken i ett par hundra års tid har i stora drag utplånats. Den gamla distinktionen mellan ”vänster” och ”höger” har blivit mindre meningsfull. Arbetarrörelsens försvagning, de kollektivistiska ideologiernas reträtt, borttynandet av sådana institutioner (från fackföreningar till kyrkor) som traditionellt har socialiserat in människor i gemenskaper – allt detta har bidragit till att skapa ett socialt mer fragmenterat samhälle.

Solidaritet definieras i växande utsträckning inte i politiska termer, utan snarare i termer av etnicitet, kultur och tro. Frågan folk ställer sig är inte så mycket ”i vilket slags samhälle vill jag leva” som ”vilka är vi?”. Med andra ord: ideologins politik har fått ge vika för identitetens politik.

På samma gång, och delvis till följd av dessa förändringar, har föreställningen om vad det innebär att vara muslim också förändrats. Idag talas det mycket om ”det muslimska samhället” i europeiska länder. Men detta är ett ganska nyligen påhittat begrepp. Fram till slutet av 1980-talet var det mycket få muslimer i Storbritannien, eller någonstans i Västeuropa, som tänkte på sig själva som tillhöriga något sådant som ett ”muslimskt” samhälle.

Den första invandrargenerationen av nordafrikaner i Frankrike var i stort sett icke-religiösa, liksom den första generationen av turkar i Tyskland. Den första generationen muslimska invandrare till Storbritannien på 1950- och 60-talen (mest från Indien och Pakistan) var förvisso religiösa, men inte på så sätt att de identifierade sig som grupp – de kallade sig oftast för punjaber eller bengaler men sällan ”muslimer”.

Dessa första generationer var fromma i sin tro, men på ett avspänt sätt. Många män drack alkohol och få kvinnor bar slöja, och definitivt inte burka eller hijab. De flesta besökte moskén bara då och då när de drabbades av ”fredagskänsla”. Islam var i deras ögon inte någon alltomfattande filosofi – tron var för dem ett privat förhållande till Gud, inte en okränkbar offentlig identitet.

Sekulära grupper
Den andra generationen britter med muslimskbakgrund – min generation – var i första hand sekulär och tänkte i ännu mindre utsträckning på sig själva som ”muslimer” (liksom de med hinduisk eller sikhisk bakgrund inte tänkte i sådana termer). Religiös organisering var knappast märkbar inom minoritetsgrupperna. De organisationer som verkade inom invandrargrupper var i huvudsak sekulära, ofta politiska, exempelvis asiatiska ungdomsgrupper eller Indiska arbetarförbundet.

Det var inte förrän med den generation som har blivit vuxen sedan slutet av 1980-talet som frågan om kulturella skillnader började betraktas som viktig. En generation som, ironiskt nog, är långt mer integrerad och ”västorienterad” än den första invandrargenerationen – samtidigt som den insisterar på att upprätthålla sin ”olikhet”.

Orsakerna till denna omsvängning bottnar delvis i den trassliga uppsättning av sociala, politiska och ekonomiska förändringar som inkluderar vänsterns tillbakagång, klasspolitikens slut, framväxten av identitetspolitik, den politiska sfärens krympande, söndervittringen av universalistiska visioner om social förändring. Delvis härrör de ur internationella kriser, från den iranska revolutionen 1979 till Balkankrigen på 1990-talet, som spelade en avgörande roll för att frammana en starkare känsla av muslimsk identitet i Europa. Och delvis sammanhänger de med utvecklandet av regeringars strategier för invandrare, både mångkulturalism som i Storbritannien och assimilationspolitik som i Frankrike.

Social identitet
Frågan om mångkulturalism respektiveassimilationism är ytterst komplex. Dessa bägge strategier uppfattas vanligen som varandras motsatser. Ändå har båda strategierna, från olika utgångspunkter, resulterat i ett mer fragmenterat samhälle och snävare visioner om social identitet. Båda har tenderat att bortse från minoritetsgruppernas egen inre mångfald och har istället behandlat dem som om varje minoritetsgrupp vore en distinkt, homogen helhet, var och en sammansatt av människor som alla talar med en röst, var och en definierad av en enda tolkning av kultur och tro. Både mångkulturanhängare och assimilationsförespråkare bland politiska beslutsfattare accepterar ofta de mest konservativa, ofta religiösa, gestalterna såsom minoritetsgruppernas autentiska röster. Konsekvensen har i båda fallen blivit att förstärka identitetspolitiken och förvärra de problem som den skapar.

Av Frankrikes cirka fem miljoner medborgare med nordafrikanskt ursprung uppfattar bara 40 procent sig själva som praktiserande muslimer, och bara en av fyra närvarar vid fredagsbönen. Ändå betraktas de alla som ”muslimer” av franska politiker, debattörer och journalister. Ställda inför en misstrogen och oengagerad allmänhet har franska politiker försökt återetablera föreställningen om en gemensam fransk identitet. Men, oförmögna som de är att klart definiera de idéer och värderingar som karaktäriserar den franska nationen, har de gjort detta främst genom att framhäva islam och muslimerna som ”den andre” gentemot vilken fransk identitet definieras.

I Storbritannien strävar mångkulturalismens politik snarare efter att porträttera den egna nationen som ”ett samhälle av samhällen”. Myndigheterna har försökt hantera mångfalden genom att placera in medborgarna i särskilda etniska och kulturella boxar. Sedan definierar myndig- heterna individers behov och rättigheter i enlighet med vilka boxar de har placerats i, och använder därefter dessa boxar för att utarbeta politiska reformer och program. Snarare än att vända sig till landets muslimer som till alla andra brittiska medborgare har denna doktrin om ett ”samhälle av samhällen” drivit politiker att behandla muslimerna såsom enbart lojala mot islam.

Global religion
Tidigare kunde flertalet muslimer i såväl Storbritannien som Frankrike betrakta sin tro som enbart en tråd i en komplicerad väv av självidentitet. Många, kanske flertalet, gör fortfarande det. Men ett växande antal har börjat betrakta sig som muslimer på ett nästan stamorienterat sätt. För dem har självidentitetens kulörta väv gett plats för en enfärgad mantel av religiös tro.

Givetvis har alla de sociala och politiska förändringar som ovan berörts påverkat självidentiteten hos många fler samhällsgrupper än muslimerna. Ändå finns det något distinkt annorlunda hos den identitet som islamister höljer sig själva i.

Till att börja med är islam en global religion. Den tillåter islamistisk identitet att på en och samma gång vara både ytterst lokal och till synes universell: den länkar muslimer till konflikter över hela världen, från Afghanistan till Tjetjenien till Palestina, och den förser dem med illusionen att vara en del av en global rörelse. Islamism tillhandahåller också illusionen om en kamp för en bättre värld. I en tidsålder när traditionella antiimperialistiska rörelser har bleknat bort och tron på ett alternativ till kapitalismen har lösts upp tycks islamismen tillhandahålla möjligheter till både ett alternativ till det kapitalistiska samhället och en kamp mot ett omoraliskt system.

Avskärmar sig
Och ändå har de flesta hemvävda wannabejihadister ett säreget förhållande till islam. De står på många sätt lika främmande för lokala muslimska gemenskaper som för det större västliga samhället. Flertalet avskyr sina föräldrars sedvänjor och traditioner, de har föga till övers för moderata former av islam och de avskärmar sig medvetet från traditionella muslimska institutioner.Mohammed Sidique Khan, ledaren för bombmännen i Londons tunnelbana 2005, är ett typexempel på detta. Han hade avvisat sina föräldrars traditioner och vägrat ingå ett arrangerat äktenskap. Istället gifte han sig med en kvinna som han träffat på universitetet, vilket gjorde hans familj så besviken att de nästan tog avstånd från honom. Så när Khan fann sig avskuren från sin familj, från det lokalsamhälle där han växt upp och från de religiösa institutioner som hade fostrat honom, hittade han en ny tro genom att diskutera med sina vänner och på internet.

Eller ta bröderna Kouachi, de två franska muslimerna som mördade tolv människor på satirtidskriftens Charlie Hebdos kontor i Paris i januari. De hade växt upp i Parisförorten Gennevilliers med 10 000 invånare av nordafrikanskt ursprung. Cherif Kouachi, som tycks ha planerat dådet, verkade inte vara särskilt religiös, utan drevs av en känsla av socialt utanförskap. Enligt imamen i den lokala moskén tillhörde Cherif en generation som känner sig utesluten och, framför allt, förödmjukad. ”De talade franska och kände sig franska men betraktades som araber – de var kulturellt förvirrade”. När imamen uppmanade alla i församlingen att registrera sig för att kunna rösta i val och därigenom ta del i samhällets angelägenheter, då vägrade Kouachi. Han sade att han inte var fransk medborgare och inte ville ha något att göra med den demokratiska processen – sedan stormade han ut ur moskén.

Pyrande vrede
Cherif Kouachi och Mohammed Sidique Khan tillhörde båda en kategori individer som har klämts inte mellan två kulturer, vilket ofta hävdas, utan mellan inga kulturer alls. Det omkringliggande samhället sätter etiketten ”muslimer” på dem, trots att de har ringa samhörighetskänsla med sina föräldrars islam, traditionens islam. Som en följd av detta har somliga av dem fastnat för islamism, och några av dessa uttrycker sin pyrande vrede genom jihadistiskt våld. Gemensamt för alla wannabe-jihadister är deras distans till konventionella muslimska traditioner och institutioner, antingen för att de har förkastat dessa eller för att de föll för islam sent i livet. Utan förankring i vare sig västsamhällena eller muslimska gemenskaper väljer några av dem islamismen.

Vad islamismen erbjuder dem är inte religion i någon gammaldags mening, utan identitet, erkännande och livsmening. Avskilda från traditionella religiösa institutioner och traditioner anammar de en bokstavsläsning av Koranen och en strikt lydnad mot förmodat autentiska religiösa normer i syfte att utmärka sig som en distinkt grupp med en kollektiv identitet. Såsom delaktiga i detta kollektiv upplever de att de måste agera å alla muslimers vägnar och i motsättning till alla islams fiender, vilket gör det lättare att utföra brutalt våld och betrakta sådant våld som en del av den existentiella kampen mellan islam och västvärlden.

Historisk medvetenhet
Om vi försöker bortse från eller bortförklara komplexiteten hos jihadismen, om vi försöker reducera den till en förenklad berättelse, ja då bortförklarar vi hela förklaringen. Och om vi försöker utforma politiska strategier utifrån en sådan förenklad berättelse blir resultatet ofta katastrofalt. Så är det med tesen om ”radikalisering”. Många av de strategier som grundar sig på den tesen – att förbjuda ”extrema” organisationer, censurera budskap, förbjuda nätsajter, övervaka muslimer – undergräver grundläggande rättigheter utan att alls komma åt de orsaker som gjort islamismen attraktiv för somliga individer.

Därutöver behöver vi historisk medvetenhet. En skarpsinnig analys av sociala fenomen kräver att vi placerar dem i deras historiska sammanhang. Samtidigt förändras sådana sammanhang över tid.

Ta till exempel begreppet ”radikal” som är så centralt för tesen om ”radikalisering”. Jag personligen har varit, och anser mig fortfarande vara, en radikal person. Men när jag växte upp innebar ”radikal” i ett muslimskt sammanhang att vara sekulär, västorienterad, vänster. Idag betyder samma begrepp nästan motsatsen – det karaktäriserar någon som är religiös fundamentalist, antivästlig, fientligt inställd till sekularism och traditionell vänsterpolitik. Att detta enda ord så i grunden har bytt innebörd sammanfattar omvandlingen av ett helt socialt universum. Och utan att förstå hur detta sociala universum har omvandlats kommer vi heller aldrig att förstå orsakerna till att somliga europeiska muslimer uppfattar jiihadism som attraktivt.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2015.