Fiendens vän: Uri Avnery

Medan våldsspiralen skruvades uppåt i Jerusalem och människor fruktade utbrottet av en tredje palestinsk intifada mötte jag den israeliska fredsrörelsens nestor Uri Avnery i Tel Aviv.

För den som har följt Mellanösternkonflikten under längre tid är Uri Avnery, 91, en gestalt som alltid har funnits med, driven av sin vision om en tvåstatslösning och en fred som ytterst ska gynna båda folken.

Han har en brunn av minnen att ösa ur. Han gör det med kristallklar skärpa över ett restaurangbord i kuststaden. Denne författare, kolumnist och grundare av fredsrörelsen Gush Shalom är vithårig, vital och full av visioner. Han är sig också lik från bilderna av den julidag 1982 när han korsade krigets frontlinje och besökte PLO-ledaren Yasser Arafat i det belägrade Beirut.

I motståndarens kläder
Uri Avnery föddes 1923 som Helmut Ostermann i en liten stad i Tyskland. Som tioåring, när Hitler tagit makten, utvandrade han med sin judiska familj till det brittiska mandatet Palestina. Några år senare, när han bytt namn till Uri, gick han med i den underjordiska Irgun-ligan. Han lämnade dock Irgun flera år före sprängdåden mot britternas högkvarter på King David Hotel i Jerusalem och massakern på palestinier i Deir Yassin.

– Jag var femton år gammal när jag gick med i denna terroristorganisation, så jag förstår vad som driver palestinska tonårspojkar på Västbanken att ta till våld, säger han, samtidigt som han tar avstånd från palestinska terrordåd.

Men han beklagar att så få israeler försöker leva sig in i palestiniernas situation.

– Om man befinner sig i en konfliktsituation och vill veta hur den andra sidan tänker måste man först och främst fråga sig: Vad skulle du ha gjort om du varit i din motståndares kläder?

Den ende ledande israeliske politiker som har gjort det offentligt är den förre premiärministern Ehud Barak, påpekar han.

– En gång sade Ehud Barak att ”om jag hade varit en ung palestinier hade jag blivit terrorist”. Men han upprepade aldrig det.

– Det som fick mig att gå med i Irgun var britternas avrättning av judiska terrorister, säger han.

Spjuveraktigt berättar han om en knessetdebatt, där frågan gällde om det skulle införas dödsstraff i Israel för terrorister. Motdebattören var Menachem Begin, som varit ledare för Irgun innan han grundade högerpartiet Likud och sedermera blev Israels premiärminister. Begin pläderade för dödsstraff. Men han blev avbruten av Uri Avnery, då vänsterman i knesset, som förklarade: ”Ni mer än någon annan vet väl att en avrättning av terrorister hjälper terroristorganisationer”.

– Begin svarade: Hur anstår det er att jämföra våra hjältar med dessa avskyvärda, våldsamma arabiska terrorister?

Uri Avnery ler åt minnet av hur Begin vägrade se sambandet mellan Irgun och palestinska grupper som begår terrordåd.

Avnery är själv en överlevare. Som ung soldat i Israels första krig 1948 blev han svårt sårad. Som fredsaktivist på 1970-talet blev han utsatt för mordförsök. Hans tidningslokaler brändes ned och ett ovärderligt arkiv gick upp i rök.

När han tog sig över till fiendesidan och mötte PLO-ledaren Yasser Arafat under det första Libanonkriget 1982 blev han kallad landsförrädare av ministrar som ville se honom åtalad för högförräderi.

Grunden till Osloprocessen
En som aldrig kallade honom för förrädare var Yitzhak Rabin som varit israelisk ÖB, ambassadör i Washington, ledande politiker i Arbetarpartiet och i två omgångar premiärminister innan han mördades 1995. Rabin och Avnery hade intensiv kontakt genom åren.

Redan 1969, när Rabin var ambassadör i Washington, började de diskutera den palestinska frågan.

– I början var Rabin starkt emot en öppning. Men redan innan jag reste till Beirut förde jag med budskap från Arafat via några av PLO-ledarens närmaste medarbetare.

I mitten av 1970-talet ville Yitzhak Rabin inte göra minsta eftergift mot palestinierna.

– Varje gång vi talades vid upprepande han: ”Om jag tar minsta lilla steg kommer det att leda till upprättandet av en palestinsk stat, och det vill jag förhindra.”

Rabin förespråkade länge en så kallad jordansk lösning, som skulle ha gett Jordaniens förre kung Hussein en ledarroll över Västbanken. Men kung Hussein drog tillbaka alla anspråk på Västbanken efter den första första intifadans utbrott 1987, med undantag för islams heliga platser i Jerusalem. När ”den jordanska lösningen” dog försökte Israel stoppa PLO:s framväxt genom att skapa en arabisk samarbetsorganisation på Västbanken, Byarnas söner. Men det blev ett fiasko. Palestinierna kunde bara acceptera PLO, då terroriststämplat, som sin företrädare.

Som försvarsminister med ansvar för ockuperat område började Rabin samtala med lokala palestinska ledare på Västbanken.

– Det skedde alltid under vänskapliga former. Men när han ville sluta en uppgörelse med dem hänvisade de alltid till PLO i Tunis.

Så kom fredssamtalen i Madrid 1991, dit även en palestinsk delegation bjöds in som en del av den jordanska representationen. Men när Palestinafrågan skulle diskuteras drog sig jordanierna undan. ”Vänligen tala med de palestinska delegaterna”, sade de.

– Rabin kom fram till att den enda person som kunde fatta beslut var Arafat. ”Låt oss då tala med honom direkt”, sade han. Det var så Osloprocessen startade, förklarar Uri Avnery över våra marockanska smårätter.

I dag är ”Oslo” ett bespottat begrepp på den palestinska gatan. Men Avnery tror att Osloavtalet hade kunnat leda fram till en tvåstatslösning, om Rabin fått leva.

Drömmar i kras
Vid sitt första möte med Arafat var Rabin djupt skeptisk till PLO-ledaren. Det syntes vid deras handslag på Vita husets gräsmatta 1993.

– Men med tiden kom de att stå varandra nära. Jag tror att Rabin hyste djup respekt för Arafat. Han bjöd Arafat till sitt hem. Rabin beskrev också för mig hur han genomgått en rad olika faser.

– När de skrev på Osloavtalet trodde Arafat att det skulle leda till en palestinsk stat. Jag anser att Rabin hade kommit fram till samma slutsats om han hade fått leva.

Men Oslo blev med Uri Avnerys ord ”en förskräcklig katastrof”, som hindrade folk att röra sig fritt.

– Före Osloavtalet kunde palestinier resa till kusten och Tel Aviv. Jag minns också hur fint det var att besöka Jeriko eller Nablus. Allt detta upphörde med Osloavtalet, säger Uri Avnery och syftar på de successiva inskränkningar som har skett av rörelsefriheten efter avtalet.

När en extrem bosättare massakrerade bedjande muslimer i Hebron 1994 uppmanades Rabin av Avnery och andra i fredsrörelsen att kasta ut bosättarna från staden.

– Men i stället utlyste han utegångsförbud mot palestinierna i Hebron. Sedan dess har allt bara blivit värre.

Platsen i Tel Aviv där en israelisk högerextremist mördade Rabin en novemberkväll 1995 heter i dag Rabin-torget. Mördaren ville förhindra att Osloavtalet skulle leda till en palestinsk stat.

Någon tvåstatslösning har det ännu inte blivit. Men Uri Avnery ger i sina kolumner ständigt nya argument för nödvändigheten av denna, för båda folken.

Han beklagar att palestiniernas president Mahmud Abbas inte kan visa upp något resultat av sin icke-våldsstrategi.

– Just därför är den svenska regeringens erkännande av Palestina så viktigt. Abbas måste visa sitt folk att hans icke-våldslinje ger resultat, säger den israeliske fredsaktivisten som vill ge palestinska tonåringar en politisk lösning att tro på.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2014.