Putin drar nitlott när rivaler pratar fred

Vita huset den 8 augusti 2025. Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan och Azerbajdzjans president Ilham Aliyev – ledarna för två nationer som har varit ärkefiender i årtionden – skakar leende hand. Mellan dem sitter USA:s president Donald Trump som fattar tag i bådas händer med segerviss min.
– I 35 år har de stridit, och nu är de vänner och de kommer att vara vänner länge, kommenterar Trump efteråt på en presskonferens. Senare under dagen meddelar Pashinyan och Aliyev sin intention att gemensamt nominera Trump till Nobels fredspris.

Det är långt ifrån första gången som Pashinyan och Aliyev träffas. Det är också långt ifrån första gången som en tredje part har försökt mäkla fred i den infekterade konflikten som i modern tid pågått sedan Sovjetunionens sönderfall kring början av 1990-talet, då det första kriget utbröt mellan de då nyligen självständiga grannländerna. I grunden handlar den bittra rivaliteten om området Nagorno-Karabach, som historiskt har bebotts av armenier men som efter sovjetisk gränsdragning tillhör Azerbajdzjan (se bakgrund härintill). Särskilt Ryssland har länge agerat mäklare – dock alltid med intentionen att bevara och missbruka konflikten för att behålla sitt inflytande över båda länder.

Mötet i Washington resulterade i flera tydliga politiska steg framåt mot fred mellan länderna och hyllades av alla tre ledare som en historisk framgång. Samtidigt finns det mycket som fortfarande är osäkert och olöst. Utvecklingen visar därtill hur maktbalansen nu förändras i Sydkaukasien. Här finns några tydliga vinnare och förlorare, både i regionen och långt bortom de närmast inblandades gränser.

Sjuårige Ibrahim tar ett glatt skutt vid sitt hem i den azerbajdzjanska byn Chiragli nära Nagorno-Karabach 2014, i samband med en av flera strider om området. Foto: Abbas Atilay/AP/TT

Fred och normalisering: vinnare, men hur mycket?

Mötet visade på tydliga framsteg i freds- och normaliseringsprocessen mellan Armenien och Azerbajdzjan. Man enades om en gemensam deklaration med bindande åtaganden kring fortsatt dialog, vilket höjer tröskeln för förnyad konflikt. Det sedan tidigare framtagna – och i stora drag dock redan allmänt kända – fredsavtalet offentliggjordes.

Det kanske största genombrottet var lanseringen av den gemensamma armenisk-amerikanska Trump Route for International Peace and Prosperity (Tripp). Det är en tänkt landkorridor längs gränsen mot Iran som ska koppla ihop Azerbajdzjan med dess exklav Nachitjevan, ett område som är omslutet av Armenien, Iran och Turkiet, genom den sydliga armeniska provinsen Syunik (se karta nedan). Projektet är det största amerikanska initiativet i regionen på årtionden. Om det förverkligas skulle det skaka om maktbalansen rejält, inte minst genom att minska Irans och Rysslands inflytande.

I grunden är projektet tänkt att lösa en av de känsligaste frågorna i konflikten: återöppnandet av regionala transportleder. Azerbajdzjan har krävt obegränsad tillgång till Nachitjevan, medan Armenien betonat sin rätt att på sitt territorium kontrollera en korridor dit. Genom att ta hänsyn till båda länders positioner verkar den gemensamma deklarationen ha tagit processen ett steg närmare en lösning. Ändå är tidsplanen och projektets genomförbarhet osäkra, och själva förverkligandet av ”Tripp” blir ett avgörande test för fredsprocessen.

Mötet i Washington befäste tidigare överenskommelser snarare än skapade nya åtaganden. Fredsavtalet är kort och vagt, och centrala frågor återstår att lösa. Det handlar om rätten till återvändande för minst 100 000 karabach-armenier, liksom frågor som rör de hundratusentals andra armenier och azerbajdzjanier som fördrivits, samt de många kulturarv som förstörs, under den långa konflikten. Dessutom väcker avtalets förbud mot utländska styrkor längs den armenisk-azerbajdzjanska gränsen frågetecken om EU:s uppdrag i Armenien (EUMA), som har till uppgift att bevaka denna, och som regeringen i Baku motsätter sig.

Armenien: vinnare – men till vilket pris?

Armenien har mycket att vinna, utöver fred. Tripp skulle bana väg för bättre relationer med Azerbajdzjans allierade Turkiet och bryta landets isolering genom att ingå i de öst-västliga handelsleder mellan Europa och Asien som är under utbyggnad. Dessutom stärkte mötet Pashinyan-regeringens linje om att minska beroendet av Ryssland och fördjupa banden med väst – viktiga inrikespolitiska segrar inför parlamentsvalet 2026.

Samtidigt råder utbredd misstro mot regeringen. Den har lågt och fallande folkligt stöd, samt får hård kritik från såväl opposition som civilsamhälle för maktmissbruk, korruption och misslyckade försök till reformer. Och inte minst kritiseras regeringen för projektet ”det verkliga Armenien”, som syftar till att ändra landets kurs genom att acceptera rådande gränser och närma sig västvärlden. Upplevda eftergifter till Baku – särskilt den planerade transportleden genom Syunik vid iranska gränsen – har mött starkt motstånd och anses av kritikerna underminera Armeniens långsiktiga intressen.

Den kanske största olösta frågan i konflikten är Bakus krav på att Armenien ska ändra sin konstitution för att undanröja alla potentiella anspråk på Azerbajdzjans territorium. Denna svåra process kan ta år, eftersom den sannolikt skulle kräva folkomröstning och val, och kan misslyckas om den inte får tillräckligt folkligt stöd. Den kan också hota Pashinyans styre.

Frågan om flyktingarnas rätt att återvända hem är ännu olöst. Den här familjen hörde till de första från Nagorno-Karabach som anlände till Armenien sedan Azerbajdzjan intagit området 2023. Foto: Vasily Krestyaninov/AP/TT

Azerbajdzjan: vinnare – men med vilka motiv?

För Baku innebar mötet i Washington flera vinster. Armeniens eftergifter hittills befästes, samtidigt som utsikterna för öppna transportleder skulle stärka Azerbajdzjans – och Turkiets – roll som regionalt handelsnav. Förbättrade relationer med USA kan dessutom stärka möjligheterna att exportera gas och olja samt ge geopolitiskt inflytande gentemot grannarna. Det är viktigt med tanke på att Azerbajdzjan spås svag ekonomisk utveckling framöver och har ansträngda relationer med både Ryssland och Iran.

Samtidigt finns frågetecken kring Bakus verkliga fredsvilja. På många sätt gynnar den nuvarande situationen Azerbajdzjan, eftersom Armenien är isolerat, sårbart och pressat att acceptera eftergifter, medan Baku har ett övertag i förhållande till alla regionala aktörer. Den korrupta och auktoritära Aliyev-regimen slipper därtill mycket västerländsk kritik så länge azerbajdzjansk medgörlighet behövs för framsteg i fredsprocessen.

Inrikespolitiskt drar Aliyev dessutom nytta av att det finns en rivalitet med ärkefienden Armenien. Den stärker regimens popularitet genom att elda på nationalism och avleder uppmärksamhet från landets allt värre sociala och ekonomiska problem. Det återstår att se om andra länder, som Ryssland eller Iran, kan fylla en liknande funktion som motståndare om Armenien inte längre kan utmålas som fiende.

Mycket av kulturarvet i regionen är förstört, som den stora moskén och andra historiska byggnader i staden Agdam i Azerbajdzjan, som tidigare hölls och demolerades av Armenien. Foto: Sergei Grits/AP/TT

USA: vinnare – men hur länge?

För USA kan dess inflytande i och bortom regionen stärkas. Liksom EU har Washington under senare år fördjupat sina relationer med Armenien, särskilt inom försvarssektorn. Men till skillnad från Bryssel har man betydande kraft att trycka på Baku, som ser EU som partiskt i förhållande till Armenien. USA har dessutom lockat Azerbajdzjan med ett strategiskt partnerskap och beslöt därtill att häva en lag från 1992 som förbjuder direkt statligt amerikanskt bistånd.

”Trump-faktorn” spelade också sannolikt en roll, eftersom både Aliyev och Pashinyan ville undvika konfrontation med Washington, med tanke på risken för höga tullar och att motståndaren annars skulle kunna styra hur konflikten uppfattas i USA.

Den stora osäkerheten är om USA:s engagemang kommer att hålla i längden under Trump-administrationens oförutsägbara utrikespolitik. Utan ett långsiktigt intresse är risken stor för låsningar och förnyade spänningar.

Ryssland: återigen förlorare

För Ryssland innebär utvecklingen ännu en försvagning av landets inflytande i regionen, och ytterligare ett pris man får betala för kriget mot Ukraina. Sedan invasionen 2022 har Moskvas roll gått från att vara den enda verkliga maktfaktorn i Sydkaukasien till att i praktiken reduceras till enbart handelspartner. Att USA potentiellt får kontroll över den tänkta transportleden genom Armenien – en roll som tilldelats Ryssland i ett tidigare avtal – är ytterligare ett slag mot Moskvas strategiska position. En av Rysslands stora utmaningar blir att försöka utnyttja Tripp för att sammanlänka sina nord-sydliga handelsvägar till Iran och Indien med öst-västliga transporter mellan Europa och Asien, och på så sätt mildra effekterna av de internationella sanktioner man är föremål för på grund av kriget i Ukraina.

Azerbajdzjans och Rysslands presidenter Ilham Aliyev och Vladimir Putin är inte särskilt goda vänner, och nu lär distansen dem emellan öka ytterligare. Foto: Sergey Savostyanov/Sputnik via Kreml/AP/TT

Mot bakgrund av att Armenien strävar efter att bli mindre beroende av Ryssland, och Azerbajdzjans sedan tidigare ansträngda relation med Moskva, verkar mötet i Washington stärka ländernas växande geopolitiska samarbete mot Ryssland. Att båda vill undvika att blanda in Moskva, och i stället samarbeta med Washington, bådar gott för freden.

Ryssland har länge varit det stora hindret i regionen, dels genom sin imperiestrategi att använda konflikten för egna syften, dels eftersom regeringarna i Jerevan och Baku historiskt har spelat ut Moskva mot varandra. En central fråga nu är om denna förändring kan utmana den utbredda övertygelsen i Sydkaukasien att ”imperiet slår tillbaka förr eller senare”.

Betydelsen för EU

Efter de viktiga politiska stegen i Washington kan Armenien och Azerbajdzjan ha kommit närmare verklig fred. Resultatet ligger i linje med EU:s strategi i regionen – att främja fred och stabilitet, att de båda länderna fördjupar banden till väst och integreras mer med Europa, att öst-västliga transportleder säkerställs samt att Ryssland motverkas.

Samtidigt återstår många frågor, som huruvida det finns en genuin vilja i båda länderna att fortsätta den svåra vägen mot fred, om USA:s engagemang kommer att bestå och hur andra aktörer kommer att reagera. Dessutom kan det nuvarande fönstret för konstruktiv dialog – som öppnats tack vare inrikespolitiskt goda förutsättningar, västligt engagemang och rysk svaghet – mycket väl vara tidsbegränsat.